Vad är konstnärlig kreativitet ?

[Rizz]

Under perioder av bekymmersfri vardag då allting rullar på enligt principen "jämna toppar" tycks inget större behov av s.k kreativitet vara behövligt eller ens finnas tillgängligt. Den extraordinära skapande förmågan lyser med sin frånvaro & för att finna de grundstenar som borgar för den konstnärliga kreativiteten tycks det vara en nödvändighet att röra sig i "vansinnets" & originalitetens yttersta utmarker.
Tydliga exempel på detta är många av våra svenska ångestgenier, Dagerman, Strindberg, Boye m.fl som trots (eller kanske just tack vare) sin konfliktfyllda & plågsamma livssituation ständigt levererade. Lite bipolärt kan tyckas, att nedbrytande processer i sig tycks kunna mobilisera kreativitet.

Frågan är då, vad är egentligen den konstnärliga kreativitetens innersta väsen? Detta märkliga tillstånd som tycks kunna anta olika form & skepnad utifrån den enskilde individens aktuella behov & situation. Personligen tolkar jag konstnärlig kreativitet ( nej, all kreativitet behöver inte nödvändigtvis anses vara konstnärlig) som ett introvert kommunikationsmedel / egenproducerad självbevareledrift vars syfte enbart är att agera mental hiss upp ur den berörde individens vingklippta tillvaro.....


Motgångar avslöjar snillet , medgångar döljer det - Horatius

[Katana]

Självbejakelse.
Behovet varierar, lusten pendlar.

Är själv en konstnärssjäl med djup.
Varför jag inte 'skapat' under mina svåraste perioder i livet var/är väl
antagligen för att jag inte vill använda konst som en flykt ifrån mig själv
eller ge uttryck för min melankoli. Näe, jag vill förkapsla mig, bearbeta
på djupet för att sedan 'avlagra' och ge uttryck för hela den processen
istället för att fixera mig, stanna upp och iakta det mörka djupet.
Det finns mer än så där. Jag kan inte skapa om jag inte kan skapa en
helhet i bild. Det skulle blir för onyanserat och obegripligt för en annan.
Istället för att 'tvångsmässigt' skapa, väljer jag att göra det med lust.

[lukas]

~~~~~

[Rizz]

Katana.

Du menar alltså att det i grunden handlar om att konfirmera sin självbild & stärka sitt ego, törs man göra jämförelsen  konstnärlig kreativitet = terapeutiskt draglok i vissa situationer.

Funderade lite på den kreativa processens olika tillväxtmiljöer, dvs skillnaden mellan att skapa med lust alternativt under de mörka/svåra perioderna. Konstnärerna representeras i det avseendet av olika grupperingar. De som av olika anledningar inte kan eller törs skapa utan att "smutsa ner" konsten under sina (om uttrycket tillåts) taskiga perioder. Sedan de som anser att det är det äkta skapandet som utförs under dessa svåra perioder, de besitter förmågan att lättare se sin konst som färdig, medans de under "normala" förhållanden färgas av otillräcklighet & självkritik, upplever att de aldrig blir klar/ det inte duger.
Ska det verkligen inte räcka med vardaglig konstnärlig hunger för att prestera det där lilla extra, nästan onåbara.

[Katana]

Ska det verkligen inte räcka med vardaglig konstnärlig hunger för att prestera det där lilla extra, nästan onåbara.

Ja absolut. Efter konstens alla 'regler' = inga alls.  :) Shoot!!!
Varför och just jag inte skapar under melankoliska perioder är för att jag
då tenderar att vara självkritisk och det hämmar flödet som jag så gärna
även vill kunna manifestera i form.

[lukas]

Lite om vår [b]kreativa

[Fication]

Självbejakelse.

Inget själv.

[Katana]

Vad menar du ?

[Algotezza]

Självbejakelse.

Inget själv.

Kan själv.

A

[Fication]

Vad menar du ?

Inget själv att bejaka eftersom självet inte finns vid kreativitet.

[Algotezza]

Vad menar du ?

Inget själv att bejaka eftersom självet inte finns vid kreativitet.

Så kreativ har jag nog aldrig varit någon gång.

A

[Vildkatt]

Är inte kreativitet en reaktion på känslor?

Ilska, ånger, kärlek...

[Vildkatt]

Ett porträtt målat av en konstnär som inte känner några känslor när han arbetar (förutom hur mycke pengar han/hon tjänar), vad skulle det uttrycka?

Skulle inte det bli platt, ointressant och oengagerande?

Konst kan skapas med enbart skicklighet, men med inspiraton kan det bli storartat!

[tjabbe]

Man kan ju undra om detta skapande och förmågan till att skapa, kommer från skoltidens tecknings lecktioner, eller slöjdtimmarna, då man fick lära sig ett och annat?

Själv tror jag att det finns "medskickat" antingen från föräldrar eller deras eller??, men jag har nog mina aningar att allt detta ligger på ett annat plan.

Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag var 6 år, jag hade en kamrat vars pappa var aktiv konstnär.
Jag var hemma hos kamraten, och det kom sig att hans pappa satt vid stafliet och målade, och jag stod och tittade på en stund.
Jag minns att jag uppfylldes av en enorm glädje, jag började skratta av förtjusning, när jag såg hur "farbrorn" blandade färger på paletten och satte dit dem på tavlan. Känslan av upprymdhet glömmer jag aldrig, varför?

Det kom sig sedan i min skolgång att jag hela tiden var väldigt förtjust i just penna och papper och färger.

Höll på med att rita å måla på fritiden, och slöjda också, men varför?

Jag tyckte det var roligt, men vart kom den känslan ifrån?

Gick ur skolan med högsta betyget i teckning, nästan lika i slöjd, och glädjen att skapa något har jag fortfarande efter alla åren.

Nu när jag har fått ett "kosmiskt perspektiv" kanske jag kan ana att jag i andra liv har utvecklat dessa gåvor, men att JAG inte blev färdig..

Jag är inte färdig nu heller, så den som har "ögena öppne" kanske får se hur det blir i nästa (inkarnations)vända?

Vår hjärna är att lina vid en mottagare, så det är inte orimligt att inspirationen kommer från den "andliga världen" och vars och ens odödliga JAG, som har lust att utvecklas lite mer..

Tjabbe

[Vildkatt]

Varför stanna vid skoltiden?
Varför inte dra det tillbaka till stenåldern och grottmänniskorna?

Det fanns konstnärer även då, så de måste ju också kännt kreativitet?
Kanske var deras måleri en ordlös bön till den tidens gudar att skicka mer mat? Bufflar, eller annat, inte vet jag...

bilden kom före ordet, men är inte bägge ett sätt att förmedla tankar, önskningar och känslor?