MINNEN

[Algotezza]

På tråden om Skuld och ansvar har jag berättat hur jag bearbetat traumatiska minnen via skrivande. Här är ett exempel av det mindre traumatiska slaget - men som ändå satte sina spår i mig.

Enda sättet att nå det allmänt sanna är att våga bejaka och gå in i det subjektivt sanna..

SALTSYRESPANNEN 1961 – 62

Mellanskolan kallades årskurserna tre och fyra i den gamla skolan innan grundskolan infördes, och jag hade min ”favoritfröken” alla kategorier som klasslärare under mina två mellanskoleår. Hon liksom jag var fantasifull, hon på gränsen till inbilsk, jag mer måttligt; vi tyckte båda om att teckna och skriva och, framför allt, att läsa sagor, både folksagor och konstsagor. Dock hade hon vissa egenskaper jag hade svårt att förlika mig med: hon var skvalleraktig och oerhört nyfiken samt formidabelt fenomenal på att ”blåsa upp” bagateller till gigantiska proportioner. Ja, hon kunde, som de skvalleraktiga hönsen i H. C. Andersens berömda konstsaga, verkligen göra ”en höna av en fjäder”. Detta i sin tur ledde till olika typer av förhör för att ”reda ut problemen”, problem hon själv i sin inbilskhet var det egentliga upphovet till, och under dessa förhör försökte hon på olika sätt provocera fram för hennes egna syften nyttiga typer av angiveri. Dessa kunde premieras på olika sätt, men inför klasskamraterna var det en vansklig metod som kunde leda till utanförskap och utfrysning.

Jag tror jag gick i tredje eller fjärde klass, när småskolan för årskurs ett och två en bit norrut byggdes om. Det fanns under en stor del av höstterminen olika slags byggnadsbråte tillfälligt slängt här och där på skolgården, oftast i olika hörn och på undanskymda delar av densamma, dock mera sällan mitt på. Det kunde röra sig om rostiga nubb, kroknade spik i brädlappar, någon liten stege med målarfärg i olika kulörer, tomburkar, rostiga skruvar och muttrar, samt ett och annat bortslängt, slitet verktyg. Riktiga fynd kunde göras där, om vi letade tillräckligt.

En dag stod en hink smutsigt vatten med en regnbågsskimrande oljehinna på ytan, för ovanlighets skull mitt på skolgården. Några pojkar från klassen stod och petade i den kalk- och cementsmutsiga spannen med en avbruten trädgren från en björk i närheten. Ett av klassens betygsmässigt tämligen bleka ljus – han var dock en fantasifull muntlig berättare som tyvärr aldrig lyckades få sina historier på pränt – sade då: ”Det är saltsyra i spannen, pågar!” Då blev det plötsligt ännu mer spännande att vispa runt med grenarna, och när väl fröken ringde in till nästa lektion med den gamla, rostiga skolklockan gick vi glada och nöjda in efter det spännande och uppfriskande lilla äventyret, som i princip bara bestått i att plaska runt med ett par tunna trädpinnar i en hink smutsigt vatten.

Fram till den här dagen hade jag alltid haft för vana att berätta allt, ”hela sanningen och ingenting annat än sanningen”, om det som hänt under min skoldag när jag kom hem till mina föräldrar, till min fader folkskolläraren och min moder hemmafrun. Det hände antagligen inte så mycket i hennes tillvaro dessa de första ljuva åren av sextiotalet, så hon tog tacksamt emot vad jag hade att erbjuda ur mitt barnsliga perspektiv. Efter ”äventyret med saltsyrehinken” återgav jag naturligtvis detta vid hemkomsten och kryddade med min kamrats fantasifulla antagande. Mina föräldrar blev minst sagt förfärade och upprörda över det inträffade. Det hela blev riktigt pinsamt. Jag hade för min del bara velat återge vad jag uppfattat som en god historia. Mina föräldrar förfasade sig, och det kändes som om jag mist kontrollen över händelse- och känsloutvecklingen. Vad hemskt hade inte kunnat hända om vi vispat runt med träpinnarna så mycket i saltsyran att den stänkt upp på våra kläder och i våra ögon? Vi hade kunnat få både ögon och kläder helt fördärvade! Nakna, såriga och blinda hade vi gått in till vår lektion och ingenting hade varit som förr. Katastrof!

Naturligtvis måste mina föräldrar genast ringa upp min fantasifulla lärarinna, som i sin tur inte var sen att haka på och förstora upp det hela ännu mer, bortom all rimlighet. Nu var det ett självklart, oomkullrunkeligt faktum att oansvariga byggjobbare hade ställt en hink koncentrerad saltsyra mitt på skolgården. Varför så skett undrades det icke över. Faktum kvarstod. Bevisligen hade samtliga elever och deras lärare utsatts för livsfara.
Jag bävade således för nästföljande skoldag och anade vad som skulle ske, eftersom jag visste att mina föräldrar lyckats pumpa upp min lilla historia till fullständigt onödiga och omöjliga proportioner inför min alltmer skräckslagna skolfröken, och hon i sin tur hade fortsatt på den inslagna vägen av meningslös och otyglad överdrift.

Så blev det en ny dag, och med en otäck föraning och en klump i halsen åkte jag till skolan i den gamla, slitna skolbussen. Turen till skolan gick ovanligt snabbt denna morgon, och vi möttes på skoltrappen av vår upprörda lärarinna. Innan vi anlände hade hon uppenbarligen talat med byggjobbarna om den hemska saltsyran, för när vi skulle gå in i skolhuset såg vi en sur gubbe i blåställ gå fram till spannen och utan vidare tömma densamma mitt i skolgårdsgruset. Han höll den sedan bara i högra handen och gick därifrån. Men detta bekom naturligtvis inte vår lärarinna och ändrade på intet vis händelseutvecklingen. Det måste naturligtvis bli räfst- och rättarting – det var en självklarhet. Saker och ting måste helt enkelt redas ut. Exakt vem eller vilka var det som hållit i träpinnarna och vispat runt med dem i den livsfarliga hinken och därmed utsatt resten av skolan för livsfara?

Alla tittade totalt oförstående på varandra. Gårdagens lek med spannen var helt bortglömd, på samma vis som de flesta tillfälliga påfund blott är roliga för stunden och sedan inte sätter djupare spår i minneskartoteket. Ingen fattade vad vår fröken egentligen talade om. Då blängde hon uppfordrande på mig, där jag satt på den väggfasta träbänken och försökte försvinna bland ytterplaggen, som hängde på sina krokar bakom mig, och hon kommenderade: ”Hör du, du, du där! Kom och berätta för mej om detta! Det är väl bara du som vet nåt!”

Jag togs in i skolsalen, första lektionen fick vänta, för här skulle saker och ting redas ut, ansvarsfrågor och vem som skulle bestraffas. På olika sätt försökte hon få fram namn på dem som så aningslöst plaskat med grenarna i det dödliga, gråsvarta vattnet, men jag hade inget annat att svara än att det stod så många runtomkring att det var omöjligt att se vem som gjorde vad. Jag ville inte vara en simpel tjallare, allra minst när det rörde sig om en bagatell som denna. Till slut gav lärarinnan upp med en ljudlig suck och lät mig gå ut till de andra. Dessa anade naturligtvis inte vad det egentligen handlat om, men saken var så pinsam att jag bara svarade något svävande och undvikande på deras frågor. De lät sig dock nöjas. Saken var faktiskt ur världen. Jag kunde andas ut.

En sak hade dock ”saltsyrespannen” lärt mig, nämligen att inte berätta allt om min skoldag och om mina upplevelser för mina föräldrar i fortsättningen. Jag blev alltmer som en mussla som med jämna mellanrum undslapp sig en och annan väl bearbetad skimrande pärla så att Mor och Far inte skulle fråga för mycket. Varken skoltidens ljus eller dess mörker fick de fortsättningsvis ta del av i större utsträckning, utan bara lite luddig information om en och annan större läxa, provresultat och betyg.

Man lär så länge man lever, och ett och annat lärde jag rent av i skolan.

A

[Katana]

Var det bra eller dåligt att tiga ?

[Algotezza]

Var det bra eller dåligt att tiga ?

Det var bra, så hör betraktat i efterhand, med något slags "facit". Det var början på vägen ut ur "mammas duktige pojke"-syndromet. Vägen till att bli en självständig individ.

A

[Katana]

Nu vill jag inte på ngt. sätt till intet göra eller kritisera.
Men min tanke för mig till 'bekväma barn' som inte ställer till det för
föräldrarna. Är man inte då ganska snäll och skötsam i deras ögon ?
Tänker även på rädsla på konflikt samt rädsla för förlust av deras
kärlek, att man därför väljer att tiga för man kan inte stå ut med den
kritik man upplever uppstå utan att samtidigt kunna känna tillit.
Lite funderingar bara...

[Algotezza]

Nu vill jag inte på ngt. sätt till intet göra eller kritisera.
Men min tanke för mig till 'bekväma barn' som inte ställer till det för
föräldrarna. Är man inte då ganska snäll och skötsam i deras ögon ?
Tänker även på rädsla på konflikt samt rädsla för förlust av deras
kärlek, att man därför väljer att tiga för man kan inte stå ut med den
kritik man upplever uppstå utan att samtidigt kunna känna tillit.
Lite funderingar bara...

Jovisst, det kan vara vad som. Vem har sagt att det i mitt fall var renodlat den ena anledningen? Det finns i regel en gröt av anledningar... Men det ledde till att jag började ta mig ur "mammas-gosse"-rollen, och sedan brakade det bara utför...  :twisted:

A

[Katana]

Nej, spekulerar bara. Historien påminde mycket om min tystlåtne bror.
Klart att man måste ta helheten i beaktan och den har ju inte jag.

Själv har jag aldrig förmått att dölja min sårbarhet/behov. Har alltid
varit ytterst jobbig och KRÄVANDE EGOIST ( som tagit sig i uttryck av
ilska, sorg, depression...) och när min sårbarhet (mänsklighet) synts
eller hörts blev av bestraffad.
Har levt i ett 'damn if you do damn if you dont' klimat sen barn. Levt
i smärtan hela mitt liv utan ngn. vuxen alls att anförtro mig till förutom
mig själv nu när jag är vuxen. Förnekat helt har jag aldrig gjort, inte
heller du så som du berättar det och jag förstår det. Men smärtan av
förlusten/försummelsen kommer ikapp. Ellerhur ?

Vet inte vilken 'grupp' jag hör till själv.... *nyfiken* haha...
Egoisten antar jag väl då....  :twisted:

[Algotezza]

Nej, spekulerar bara. Historien påminde mycket om min tystlåtne bror.
Klart att man måste ta helheten i beaktan och den har ju inte jag.

Själv har jag aldrig förmått att dölja min sårbarhet/behov. Har alltid
varit ytterst jobbig och KRÄVANDE EGOIST ( som tagit sig i uttryck av
ilska, sorg, depression...) och när min sårbarhet (mänsklighet) synts
eller hörts blev av bestraffad.
Har levt i ett 'damn if you do damn if you dont' klimat sen barn. Levt
i smärtan hela mitt liv utan ngn. vuxen alls att anförtro mig till förutom
mig själv nu när jag är vuxen. Förnekat helt har jag aldrig gjort, inte
heller du så som du berättar det och jag förstår det. Men smärtan av
förlusten/försummelsen kommer ikapp. Ellerhur ?

Vet inte vilken 'grupp' jag hör till själv.... *nyfiken* haha...
Egoisten antar jag väl då....  :twisted:

Egoism och egocentrism är en bra mix. Själv har jag alltid varit mer egocentrisk än egoistisk. Som jag ser det.

A

[Katana]

Du greppar visst inte ...
Det va ju inte jag som var ego.

[Algotezza]

Du greppar visst inte ...
Det va ju inte jag som var ego.

Hm, du skriver något om KRÄVANDE EGOIST... Var det inte du? Eller du menar att du inte var EGOcentrisk?

A

[Katana]

Det var det jag alltid fick känna samt höra... förstår du (lite ironi där)

[Algotezza]

Det var det jag alltid fick känna samt höra... förstår du (lite ironi där)

En sak är andras bild, en annan den egna. Köpte du deras beskrivning, identifierade du dig med den? Och så här i efterhand och efter analys vid vuxen ålder, var du en egoist eller ej? Har du något entydigt svar?

Jag vet om mig själv att jag, som jag skrev, alltid varit mer egocentrisk än egostisk. Att hjälpa andra var för mig en självklarhet, att inte "välja största tårtbiten", dela med mig. Inget inlärt för att morsan och farsan gillade det utan därför att det beteendet var sin egen belöning, alltså inte heller för att få fördelar. Kanhända jag skönmålar, men mina bröder  var definitivt inte så. De ville alltid  ha "största tårtbiten"... På samma vis nu när det gäller att ärva äldre släktingar. Vissa av dem (har fyra stycken) "håller sig väl framme" då.

A

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Den bild jag hittills gett är inte helt komplett. Den visar på min uppväxt/utveckling fram till 20 års ålder. Då bröts kontinuiteten.

A

[Katana]

Förstår att jag inte har hela bilden. Och jag förmodar att du heller inte
vill ge den eller ens en större bild, men innan dess kan vi nog inte 'nå' varandra i diskussionen. Das ist fine... Upp till dig.

[Algotezza]

Förstår att jag inte har hela bilden. Och jag förmodar att du heller inte
vill ge den eller ens en större bild, men innan dess kan vi nog inte 'nå' varandra i diskussionen. Das ist fine... Upp till dig.

Kolla dina PM!

A