Novellistik

[Algotezza]

SYNESTESI
Inventariekontrollant Bertil Blockmann var en man med mycket fasta rutiner, även när det gällde mer betydelselösa eller nästintill meningslösa företeelser i hans dagliga tillvaro. Således nös han två gånger om dagen, antingen han var förkyld eller ej, en gång strax före förmiddagskaffet på arbetet, vid 09.30 som ett slags naturlig inledning till en välbehövlig paus på 18 minuter. När eftermiddagskaffet efter sjutton minuter var avklarat 14.17 nös han som en inledning till återstoden av dagen. Var han förkyld kunde det hända att han unnade sig ytterligare tre eller till och med fyra nysningar. Men inte fler. Någon enstaka gång kunde hans dagliga nysningar vara något förskjutna, men de uteblev för den skull aldrig helt. Var de förskjutna fanns det alltid en plausibel förklaring till detta, dödsfall i släkten eller på jobbet, eller som när den gamle kungen avled. Då blev eftermiddagsnysningen förskjuten med elva minuter, den största diskrepansen jämfört med normalutfallet. ”Fasta rutiner hindrar ett förslappat leverne”, var hans motto. Olof Palmes död hade dock inte inverkat på hans nysande, borgerlig sympatisör som herr Blockmann var.

Även andra av herr Blockmanns möjligtvis mer betydelsefulla rutiner var fasta, tid för sänggående och uppstigning, diskning, tvätt, helgfirande. Det var en trygghet och en glädje för honom att veta att allt alltid var som vanligt, att han hade full kontroll över sitt liv. Var det något som bröt av, gjorde det detta på ett trots allt tämligen förutsägbart sätt.

Så hände det sig en dag, vid onsdagshandlandet, när inventariekontrollanten stannat till vid ICA Hypermarket för att handla på vägen hem, att han gick sin vanliga motsolsrunda i affären med sin lilla korg. ”Onödigt att kosta på sig en vagn”, tyckte han, för han visste alltid exakt vad han behövde handla hem. Rundan gick först till brödet, sedan toa- och hushållspapper, mjölken i mitten, kött, pålägg. Varannan onsdag unnade han sig 1,2 hg läckert köttpålägg i lösvikt från delikatessen, dock aldrig hamburgerkött, men i regel av den sort som för tillfället var extraprisad. Detta var en sådan onsdag. Han hade just tagit sin nummerlapp och väntade på sin tur, då plötsligt en dam med märkligt utseende och med ännu konstigare frisyr gled förbi honom onödigt nära, väldigt onödigt nära. Dessutom var hon tydligen indränkt med en parfym med ovanlig odör som stack i hans näsa. Klockan var 17.32 – och han kände att han var tvungen att nysa. Vid helt fel tidpunkt – och han var inte ens förkyld! Han försökte kväva nysningen – men detta var en omöjlighet. Han kippade in luften och näsan var som en myrstack av idel irritation – och han nös ut! Nysningen var som ett slags avgrundsljud och omgivningen kunde lägga märke till hur hans ögonglober nästan trycktes ut ur sina hålor, medan näsvingarna fladdrade så att han på något sätt lyfte från golvet av den enorma kraften. Som tur var hade han hunnit få upp sin näsduk som blev full av en obeskrivbar, halvgenomskinlig massa. Människorna runtomkring, som också snällt stått och väntat på sin tur med kölapparna i nypan, tittade lätt äcklat på honom. Den stinkande damen som orsakat hans reaktion var som uppslukad av underlaget, förmodligen tillbaka i sin underjordiska boning. Bara en kvinnas doft var kvar som en anad air i luften.

När herr Blockmann hämtat sig någorlunda från sin näsorgasm såg hans sig yrvaket omkring. Han kände sig på en gång oerhört otrygg, eftersom hans rutiner betänkligt rubbats, samtidigt som en känsla av upprymdhet paradoxalt nog bemäktigat sig honom. Han skrattade till för sig själv och skrockade sedan belåtet: ”Ja, det var det, det! Där satt den – som en smäck!” Människorna omkring honom hade som på en given signal från den kollektiva andan beslutat sig för att ignorera honom, vilket de gick in för med ambitiös likgiltighet.

Nymorgnat såg herr inventariekontrollanten sig omkring. Det var som om han såg omvärlden med nya ögon. En dam bredvid honom som stod lutad med bakdelen mot en frysdisk för glass av ett välkänt märke, tycktes försjunken i sina egna tankar. Då såg han ett moln i fyra nyanser av brunt kring den del av damen som var närmast frysen. Mycket märkligt! Han stirrade som förhäxad på det brunaktiga molnet.

När herr Blockmann lyfte blicken från molnet och betraktade andra delar av affären, möttes hans blick av en märklig syn: en färgmix av bruna nyanser som långsamt steg upp i luften. Bredvid sötsakerna fanns även lite röda och gula nyanser och lite blått på sina ställen. En ny värld hade öppnats för honom, men vad var det för en värld? Den våldsamma nysningen hade utgjort porten som öppnats mot en ny dimension. Men vad var det han såg, vad var det han upplevde? En man bredvid honom harklade sig och han förstod att denna harkling på någorlunda utstuderat sätt skulle dölja ett mer pinsamt kroppsljud från en annan kavitet. Ett brunt moln steg långsamt från denna region.

Vår hjältes könummer hade för länge sedan ropats upp, han hade missat det för något viktigare, men han stod likväl kvar med nummerlappen i ett krampaktigt grepp, fascinerad av sina upplevelser, ja, nästan totalt uppslukad av dem, fastvuxen i golvet, ty han hade förstått vad som hänt honom vid den gruvliga, djupa nysningen. På något underligt sätt hade den gett honom förmågan att se lukter, nära eller på avstånd. Han hade insett detta efter mannens harkling nyss och hans därtill hörande utsläpp. När han såg alla dessa bruna moln i skiftande nyanser sväva omkring honom, vissa ganska kompakta, andra stadda i mer eller mindre upplösning, drabbades han av en fruktansvärd insikt. Detta var ingen sund plats! Denna affär var ett sannskyldigt inferno av obehagliga dofter, dessa brunaktiga gasutsöndringar! Då släppte äntligen den temporära förlamningen. Han skrynklade snabbt ihop lappen, kastade den ifrån sig, rusade iväg och lät bara den halvfulla varukorgen stå kvar för att komma så snabbt som möjligt ut ur infernot. Vid avdelningen för tvätt- och diskmedel hann han snabbt uppfatta andra doftfärger än den äckligt bruna, nämligen blå nyanser, lila, grönt, nästan smaragd. Det var fascinerande, konstaterade han i hast på väg ut.

Äntligen ute upptäckte vår hjälte bilavgasernas färger, skiftande nyanser av svart och grått, som i separata skikt svävade över vägen och dess omgivningar. Det såg minst lika obehagligt och helvetiskt ut som de brunaktiga utsöndringarna i affären. Han mådde riktigt illa vid åsynen av dessa obehagliga luktfärger. Det faktum att han totalt brutit med sina trygghetsskapande rutiner bekom honom inte det minsta, betydligt mindre i varje fall, än vad åsynen av färgerna omkring honom gjorde genom det som de hade att berätta om världens tillstånd. Han satte sig med dystert sinne i sin bil, startade med en rivstart och for därifrån. Att bara få komma hem så snabbt som möjligt var hans enda avsikt. Visserligen fasade han något inför tanken vilka färger som skulle finnas i luften i hans hem, men de flesta berodde på honom själv och hans eget leverne.

Sedan Bertil Blockmann denna dag ställt bilen i sitt garage och snabbt rusat genom de olika färgsensationerna till sin lägenhet och kommit in i densamma, kastade han sig bara ned på sin säng med ytterkläderna på, sedan han precis fått av sig skorna. Han slöt ögonen. Han ville inte se mer! Det var helt enkelt för mycket att se alla dessa lukter! Deras budskap var väldigt tydligt, detta gytter av bruna och grå nyanser, dessa färger som han nu tydligt visste vad de stod för. Enstaka vackrare, kulörta färger fanns också – men de var sällsynta. Runt fruktskålen i köket med mogna bananer, äpplen och citrusfrukter hade han i ögonvrån anat gula, röda och gröna färgvarianter som sett betydligt mer sympatiska ut än alla de bruna moln han sett i affären och de svarta och grå som dominerat utomhus. Vad skönt det då var att bara få blunda och slippa se alla de otäcka färgerna!

När så herr inventariekontrollanten låg med slutna ögon och på ett märkligt sätt trots allt kommit till ro, fick han tillfälle att fundera över sin förmåga. Så mycket förstod han att det hela inte kunde avfärdas som hallucinationer, allt det han upplevt efter den ödesdigra nysningen. Nej, detta var något helt annat; det tyckte han sig ha fått bevis för. Det var en förmåga lika lite viljestyrd som syn- eller hörselförmågan som sådana. Men vad fanns det för förklaring? Hur kunde lukter påverka hans synsinne? Det var helt enkelt en gåta. Handlade det om ESP, utomsinnlig varseblivning, att det var hans psyke som tolkade om hans utomsinnliga upplevelser till synintryck för att göra dem begripliga…? Men färgerna härrörde av allt att döma från lukter och var inga rapporter om något övernaturligt. Hursomhelst, han visste vad som rent fysiskt orsakat hans nya förmåga, men vad den egentligen var för ett slags förmåga och vilken nytta han skulle kunna ha av den anade han inte. Än mindre vad ödesmakterna kunde ha haft för avsikt med att, till synes slumpmässigt, skänka honom denna förmåga. Han var snubblande nära att avfärda allt som en ödets nyck, en meningslös tillfällighet.

Efter ett tag lugnade tankarna och känslorna ned sig, och han kom till besinning och insåg med, som det heter, skräckblandad förtjusning, att han, om än inte totalt, så bra nära förlorat kontrollen över sitt väl inrutade liv. Hans trygga, fyrkantiga liv hade bokstavligt talat försvunnit med en nysning. Nu låg han där med kläderna på i sin säng – det hade aldrig hänt tidigare. Hans inköpstur på ICA hade hastigt avbrutits. Hur kunde det bli så här? Han kände sig ändå ganska nöjd med händelseutvecklingen. Världen hade inte gått under och han levde fortfarande. Bara hans vanemönster hade brutits – och det kände han att han kunde leva med utan problem. Det var närmast en lättnad. Kanske skulle hans nya förmåga vara honom till både nytta och glädje. Det kunde han inte säkert veta nu. Tänk att gå en varm och solig sommardag i skogen med tusen blommande växter av olika karaktär och med sina särskilda dofter, vilken symfoni av färger det måste bli! Eller att besöka en bondgård med djur, gå genom stallarna och ta en titt på gödselstacken! Två helt olika luktupplevelser som dessutom för hans del skulle ge upphov till helt olika synupplevelser. Hur skulle det bli på jobbet med alla skrattretande bruna små utsläpp kring hans kolleger, nu när han visste vad de betydde… Någon hostar till i hans närhet och han får syn på ett mörkbrunt moln! Han skrattade roat för sig själv vid tanken. Men skulle han över huvud taget orka fortsätta jobba på en normal arbetsplats med alla dessa nya synintryck omkring sig? Som en tillfällig lösning och för att ge sig själv tid att reflektera över den nya situationen, beslöt han sig för att sjukskriva sig nästa arbetsdag och stanna hemma för sig själv ett par dagar. Sjukskriven hade han inte varit på tio år. Han var i ordets rätta bemärkelse långtidsfrisk, men hade ibland viss sjuknärvaro på jobbet. Förra gången han var sjukskriven var när han drabbats av en seg influensa som inte velat ge med sig i första taget, och han hade släpat sig halvdöd till jobbet minst en vecka, innan han sjukskrev sig. Så det kunde vara dags igen, tyckte han, ett para dagar, bara. Han kunde helt enkelt säga att han var förkyld, om någon undrade varför. Då kunde han stanna hemma och ta det lugnt och fundera ut hållbara strategier för att hantera sin nya förmåga i ett lite längre perspektiv. Kanske skulle den helt enkelt ebba ut av sig själv, om han bara gav den lite tid och bara tog det lugnt. Sedan kunde allt återgå till det vanliga, inrutade livet, och ingen skada skulle vara skedd. Det hela skulle bara vara en parentes i hans liv, ett avbrott, ett regelbekräftande undantag. Samtidigt tyckte han att det skulle vara synd om det var på det viset, bara en parentes och inget mer, ingen öppning till ett nytt liv, utan bara en fis, en ljusbrun fis i kosmos, tänkte han och log.

Så tog Blockmann av sig kläderna, hängde prydligt upp rocken på dess galge och beslöt sig för att laga en slurk kaffe, ta ett par mackor till och en rejäl funderare på hur han skulle lägga upp de närmaste dagarna. Tidigt påföljande morgon måste han ringa och sjukskriva sig. Folk skulle visserligen undra, men det var inte hela världen. Sedan skulle han ägna sin dag åt att undersöka vilka färger som hörde ihop med vilka dofter, så att han lättare skulle kunna orientera sig i omvärlden utifrån kunskaper om hur hans nya sinne fungerade. Brunt och grått visste han redan vad de motsvarade som lukter – även om det fanns nyanser även där. Han anade också vilka färger som motsvarades av tvätt- och diskmedel samt frukter och bär. De förra skiftade i blått, violett, lite grönt, de senare i mer röda och gula nyanser, ja, ibland även åt det gröna hållet. Han ville helt enkelt närmare lära känna doftspektret, översatt till synintryck. Hur skulle doften av nylagat kaffe se ut, rakvatten, olika spritsorter, vin? Här fanns helt enkelt en skön, ny värld för honom att uppleva, lära känna, förstå och bemästra. Han såg verkligen fram emot morgondagen.

När kaffet var klart blev Blockmann varse dess doftfärg, visserligen en brun nyans, men åt det sympatiska, lite gyllengula hållet, inte som de äckelbruna nyanser han sett i affären. Honungsmackan med sin traditionsenliga ostskiva såg också trevlig ut, även om luktmolnet kring havartin var otäckt lik vissa moln i affären. Inget märkligt i sig! Dofterna som sådana, utan att man kände till ursprunget, kunde ju också te sig tämligen lika.

Blockmann hade börjat vänja sig vid att se lukter omkring sig, och han förvånades över att tillvänjningen gått så snabbt. Från den första stundens förvirring och känsla av överraskning, hade allt efter ett tag lagt sig och hans nya förmåga hade snabbt blivit något helt naturligt, precis som andra sinnen vars rapporter han vant sig vid under sitt liv, de vanliga fem sinnena och deras underavdelningar.

Nu var det bara att invänta morgondagen och sjukskrivningen, varför vår hjälte bara ville ta det lite lugnt, stanna hemma. Mat och andra dagliga förbrukningsvaror fanns det tillräckligt av för några dagar framåt, så han skulle inte behöva ta sig till affären på ett tag. Trots kaffet han druckit och trots att klockan inte var mer än sju på kvällen kände han sig bara så trött. Han borde helt enkelt sova ett tag, kanske fram till nionyheterna, inte lägga sig för natten, men sträcka ut sig, ta igen sig en stund. Det kunde ju vara skönt, det kunde han behöva, ja, det var han värd efter sina tämligen omtumlande upplevelser. Han ville bara slumra till en liten stund, inte sova egentligen, bara ta igen sig en smula. Så slöt han ögonen i välbehag, utestängde världen, inklusive alla doftfärger runt omkring. Nu skulle han bara ta det lugnt, kolla nyheterna senare, vila en kort stund…

Inventariekontrollant Bertil Blockmann vaknade med ett ryck; helt plötsligt, tyckte han, nästan så fort han slutit ögonen. När han såg på väckarklockan visade den att klockan var elva. Utan vare sig någon känsla av tidens gång eller något drömmande hade det gått fyra timmar. Bara så där! Visst, sådant kan hända, det är fullt möjligt, att sova dröm- och nästan tidlöst. Men det var något annat som var fel, något med ljudet, ett surr av höga och låga toner, ibland samverkande nästan till ett slags små melodisnuttar, ganska grötiga sådana, bortom de vanliga skalorna. Han lättade så på gastrycket och såg det välbekanta bruna molnet sakta stiga, kopplat med ett slags dovt bullrande brus. Då insåg han vad som hänt under ögonblickssömnen, som trots allt varat i fyra timmar: hans upplevande av lukter hade berikats med ännu en dimension!


A

[Algotezza]

SCHACKLIV

Schack har alltid fascinerat mig, sedan jag lärde mig reglerna ungefär vid samma tid som jag började skolan och började dricka kaffe. Om det finns några samband utöver de uppenbara, vet jag inte.

Skolan lyckades jag så bra med – eller misslyckades jag så kapitalt med – att jag så småningom utbildade mig till lärare och t.o.m. blev rektor, och kaffedrickandet blev med tiden så intensivt att jag numera lider av kaffeabstinens, om jag inte får min dagliga dos koffein, fem ”lagoma” koppar. Schackspelandet har väl inte nått – och kommer väl aldrig heller att nå – sådana höjder som de övriga aktiviteterna eller tillstånden. Som schackspelare har jag alltid varit medioker som bäst, ofta nog usel, men alltid ojämn, mycket ojämn och oförutsägbar i det svartvita brädets fotboll, precis som jag alltid tidigare var i mina studier och fortfarande är i min yrkesutövning. Det är inte alltid pga. trötthet som jag förbisett uppenbara hot; det handlar i stället om ett slags partiell, delvis medvetet styrd, blindhet jag lider av, eller rentav suicidala tendenser på de vardagssociala områdena, för mitt vidkommande yrkes- och fritidsliv, där schack utgör en viss över tiden skiftande del. Det är som om jag måste ta avstånd från det som påpekats för mig, som om jag struntar i vad välmenande människor i min omgivning sagt, eller som när jag medvetet låter bli att leta efter borttappade föremål på vissa ställen, där jag långt senare finner dem, blott för det jag sysslat med något annat. Jag vet inte om detta var en begriplig eller klargörande bild, men den är ett försök att uttrycka mina känslor inför mitt eget sätt att vara och verka. Det är i mångt och mycket en gåta för mig.

Trots mitt, åtminstone teoretiska, intresse för schack och fascination inför schackspelets oändliga möjligheter inom begränsade ramar, har jag aldrig gått med i någon schackklubb, detta av rädsla att nesligen komma till korta inför någon pigg och vaken nioåring som lätt skulle ha sopat brädet med mig. När jag någon gång tar ett parti med personer jag hoppas icke är alltför drivna i denna ädla konst, spelar jag alltid utan någon som helst plan och försöker bara gripa tillfället i luften. Det har alltid varit min strategi att vid varje drag försöka göra det absolut bästa i just den situationen. I schack såväl som i det vardagliga livet har jag alltid haft svårt att blicka framåt, att planera, haft svårt att räkna ut andras drag och motdrag, aktioner, reaktioner och motreaktioner. I stället har jag blivit en mästare i ögonblickets inspiration och improvisation, detta på gott och ont. Det kan bli halvbra då – sällan hellyckat – eller bli total katastrof. Någon enstaka gång, en på miljonen ungefär, kan det bli nästan så att änglakörer börjar jubla. Mitt liv består alltså av en ständig rörelse mellan dessa positioner, ibland som om jag vid uppkomsten av den totala katastrofen på ett suicidal-masochistiskt sätt motarbetat mig själv och mina syften, såväl i schack som vardags- och yrkesliv, ibland så att jag formligen surfar över tillvarons djupa hav, dess grynnor och skär. Människan – individen, kollektivet – är ofta sin egen värsta fiende. Människan, mänskligheten eller den enskilda individen, behöver därför inga andra fiender än sig själv.

Schackspelet har sålunda väldigt länge intresserat och fascinerat mig, inte som en symbol för livet självt, utan som en kontrast till detsamma, ett oändligt spel definierat genom sina ändliga ramar, sitt regelverk, ett spel där det finns entydiga vinnare och förlorare eller, vid remi, två ganska uppenbart jämbördiga parter, åtminstone temporärt. I livet, vars ramar och regler jag aldrig riktigt förstått, kan en människa ur ett visst perspektiv och i ett visst sammanhang tyckas vara en typisk vinnare, men betraktad med andra glasögon eller i en helt annan situation te sig som en lika typisk förlorare. Livet är ju oändligt och utan andra gränser än de temporära vi gett det för att kunna hantera det. Schack däremot definieras som sagt av sitt bräde och sina regler men kan ändå inom dessa gränser uppnå ett nästan oändligt antal variationer, betingade av vår erfarenhet och fantasi. Schack och livet har dock det gemensamt att vi aldrig bör inbilla oss att vi till fullo kan lära oss att behärska dem; det finns alltid ”en bit kvar”, en marginal. Det är alltid långt kvar till strävansmålet fulländat mästerskap inom båda områdena. Vi kan alltid försöka bli bättre än vad vi var tidigare, försöka bli bättre än de flesta vi möter på vår livs- och spelväg, tills vi ställs inför ett problem eller en överlägsen motståndare som åter får oss att känna oss otillräckliga och små. Visserligen nyttiga erfarenheter om än icke så behagliga vid vuxen ålder.

I min yrkesroll har min improvisationsteknik alltid varit framgångsrik, mer där än inom schackspelandet. Vad annat är skolan idag än en ständigt pågående och oförutsägbart föränderlig improvisationsprocess? Planering är, som jag ser det, bara något att ha i bakgrunden att bryta av emot, inte att på något sätt rätta sig efter. Jag har alltid känt mig trygg i rollen som oförbätterlig improvisatör, haft min svada med mig när den behövts, min sociala kompetens, min charm och alltid låtit påläst och trovärdig när så behövts. I schack är det däremot betydligt svårare att bluffa – om det över huvud taget är möjligt. Se där, ytterligare en skillnad mot det s.k. verkliga livet! Improvisera någorlunda framgångsrikt kan vi dock göra inom både områdena, både i livet och schackspelandet, men bluffa med framgång och på någorlunda lång sikt är bara möjligt i livet, i synnerhet inom dagens skola. I schack blir vi genomskådade, om inte omgående så relativt snabbt. I yrkeslivet kan vi alltid med verbal inkontinens och social kompetens komma hur långt som helst, uppnå en statusfylld, någorlunda välbetald plats i solen och aldrig någonsin, och jag menar bokstavligen aldrig någonsin, riskera att bli genomskådade under vår vuxna yrkeskarriär. Det är fullt möjligt att leva och dö som en aldrig avslöjad bluff. Och finns det ingen postmortal Domens Dag behöver vi heller aldrig stå till svars inför någon Högre Makt. Mycket praktiskt!

Att dupera andra är ofta den enklaste sak i världen: de låter sig ofta lätt och ledigt förledas av ord, uttalade med känsla och auktoritet. Det är mitt eget sätt att agera ett levande exempel på. Det är väl också därför jag aldrig blivit riktigt bra på schack, eftersom blufftaktiken fungerar så dåligt där. Det går naturligtvis att göra skenanfall och skenmanövrer, man jag kan inte bluffa mig till en högre ranking så som det är möjligt i yrkeslivet. I schack krävs substantiell kompetens, inte blott verbal. Många stora schackspelare har ju heller inte varit utrustade med vare sig ett smort munläder eller en särskilt avancerad social kompetens. Ofta har det varit precis tvärtom: i livet utanför spelsituationen har de icke sällan varit sociala katastrofer.

En faktor som jag tror finns i botten av min personlighet och som i mångt och mycket styrt mitt liv, såväl yrkesmässigt som privat, är min bristande koncentrationsförmåga. Jag har helt enkelt svårt för att fokusera, som det så vackert heter, utan det strömmar alltid en massa snabba tankar, känslor och associationer genom mitt medvetande. Därför kan jag aldrig bli en riktigt bra schackspelare: jag har svårt att rikta in mig på just det parti som är för handen. Mitt medvetande sysslar visserligen delvis med det, men det blir hela tiden stört i sin koncentration och irriterat av de övriga delarna som sysslar med helt andra tankar, känslor, minnen, dagdrömmar och associationer. Därför uppkommer väldigt ofta situationer där jag inte uppfattat ett hot i tid eller då jag bortsett från uppenbara möjligheter att bättra på mina positioner.

Trots de tidigare påpekade skillnaderna mellan schack och det vi kallar det verkliga livet finns det andra likheter än de jag hittills nämnt. Ett exempel är naturligtvis bondeförvandling, när en bonde kan förvandlas till vilken annan pjäs som helst utom kungen förstås, den högste chefen – men också den svagaste. Så började jag själv min pedagogiska bana som lärare en gång, alltså som ett slags bonde, och förvandlade mig genom min vilja till makt och min verbalt-sociala bluffteknik, plus det faktum att jag skaffat mig många centrala positioner av mer inofficiell men icke desto mindre viktig karaktär, t.ex. hur biljetter till olika evenemang anskaffas, hur olika pengar kan sökas från olika håll till skolans aktiviteter. Jag gjorde mig till spindeln i skolans viktigaste kontaktnät, blev en oumbärlig nyckelperson och förvandlades med tiden till skolspelets starkaste pjäs, drottningen, med frihet att röra mig som jag ville i spelmiljön. Jag visste att jag inte kunde – ville väl inte heller – bli skolchef i kommunen, skolschackets kung, för det fanns ju redan en sådan för lång tid framöver, hela spelomgången minst, och han hade till synes hög status men utan en rektors mer handfasta, praktiska och konkreta befogenheter. Jag kunde alltså i ett slag – nästan – bli den starkaste pjäsen, eftersom jag tagit mig snabbast av alla fotsoldater, bönder, över spelplanen. Men det fanns just då ingen direkt motståndarkung jag ville göra matt, så där försvann likheten. Jag ville bara njuta av att vara starkast, ha mest makt.

Livet som sådant är ju oändligt och där är vi både vinnare och förlorare på olika sätt, i olika sammanhang, ur olika perspektiv. Skolan liknar schackspelet även ur den aspekten att den erbjuder ”oändliga variationer inom ändliga gränser och med ändliga regler”. Detta kan ge en illusorisk känsla av överblickbarhet, en överblickbarhet som egentligen bara är geografisk, då den enskilda skolan för det mesta finns fysiskt belägen på en begränsad yta, medan ingen kan överblicka alla turer som kan förekomma i olika sammanhang, t.ex. vid rektorstillsättningar, omstruktureringar och genomförande av nya läroplaner. Skolans regler ändras förstås hela tiden, nya pjäser tillkommer, andra försvinner, medan schacket förblir vad det varit, vad gäller pjäser, spelplan och regler. Vad som här utvecklas är taktik och strategi, spelstilar. Skolan är som ett slags schack som ständigt får nya regler, pjäser och spelplaner. Ett sådant spel hade aldrig blivit långlivat som spel, vare sig som trovärdig sport eller som sällskapsspel. Men för skolans del är det just så det ser ut. Om det sedan verkligen fungerar är en annan historia… Därför arbetar min kombinerade bluff- och improvisationsteknik väl och framgångsrikt inom den ständigt föränderliga skolan, mycket därför att det är jag själv som bestämmer en del av reglerna och kan byta ut pjäser efter eget huvud.

Ett slags motståndarkung finns det ju på sätt och vis också vid en skola eller kanske det skall kallas motståndarfärg. Det var en motståndarsida jag först inte blev riktigt varse i min rektorskarriär men som med tiden blivit allt tydligare. Jag tänker nu på lärarsidan med de fackliga kungarna i spetsen. Facket är det oerhört lätt att under en spelomgång manipulera med min svada, min känsloretorik. Det är så barnsligt lätt att möta sakliga argument och försök till objektiva resonemang med övertygande, osaklig, emotionell retorik, stryka medhårs vid behov, locka med något, vara hård och omedgörlig när det passar, koppla på och av svadan när jag vill, på och av ett auktoritärt och övertygande kroppsspråk, det senare dock något svårare, ja, kort sagt, helt enkelt att verbalt och på andra sätt manipulera motståndarlägret. Jag ser mig själv som tillhörande det vita laget, det som alltid gör det första draget, det som primärt har möjlighet att ta initiativet, fastställa dagordningen, ha problemformuleringsprivilegiet. Lärarkåren med facket i spetsen är det svarta laget, som ofta primärt är tvingade till motdrag, och som jag aldrig, och jag menar aldrig, låter ta initiativet. Det vore förödande på många sätt. Försöker de detta trots att erfarenheten borde avråda dem från det, avväpnar jag genast deras försök att ta över. Det finns många sätt. Jag vill inte nämna dem alla här, men de klassiska är ju paragrafrytteri, formaliteter och förhalningsteknik. Mina övriga mer sublima och personliga varianter bör inte komma till allmän kännedom, då de kan utnyttjas av fel personer, ja, just det, av det svarta laget. Facket behöver inte direkt ha försökt gå till öppet anfall på någon flank, men det är ändå viktigt att allt som kan hota min position och min spelpotens stoppas i tid.

Ändå gräver jag ofta gropar åt mig själv på många sätt och misslyckas icke sällan å det grövsta. Det är något jag vet själv och hoppas att ingen annan lägger märke till, men jag kan ju aldrig veta. Kamouflage- och mörkläggningsteknik ingår i min repertoar, liksom i de flesta andra skolledares. Det har till exempel funnits MBL-förhandlingar då jag haft schack matt inom räckhåll men då jag med ett fatalt slarvigt ordval eller ett ogenomtänkt förslag bäddat för en katastrof. Men jag har alltid rest mig, ty jag är den borne överlevaren. Min svada och min bluffteknik har alltid räddat mig, och de katastrofer jag på ett suicidalt sätt bäddat för har jag alltid i sista sekunden lyckats styra åt andra håll, så att de utlösts på behörigt avstånd och andra fått ta smällen, stå vid skampålen för allt det som ur en högre rättvisas synpunkt borde ha gällt mig, men som tur är tror jag inte på en högre rättvisa än den vi människor själva kan och vill försöka förverkliga. Inte så att jag på ett tydligt sätt tvått mina händer och urskuldat mig, frånsagt mig allt ansvar, nej, det handlar om en mycket mer sublim strategi. Märkligt så många presumtiva och villiga syndabockar det finns i skolans värld! Det är väl alla dåliga samveten som föräldrar och lärare som spökar inom lärarkåren. Bland dem finns det ju ofta en allmänt spridd känsla av otillräcklighet vilket gör att antalet kandidater för syndabocksrollen alltid är konstant, och möjligtvis sker det dessutom en viss ökning i och med att skolan allt oftare drabbas av nya läroplaner. Katastrofer jag orsakat har andra mer än villigt tagit ansvar för. Vissa mår tydligen psykiskt bra av syndabocksrollen. Jag antar att det kan kännas skönt för en del att få sin otillräcklighet bekräftad: det inger väl ett slags paradoxal känsla av trygghet. Det är bara att tacka och ta emot. Det kan gälla allt från småsaker som schemaläggning och tjänstefördelning, till ekonomiska frågor och hur olika lokaliteter bör utnyttjas, hur olika lärargrupper skall vara placerade för att hindra spontana, ohanterliga kotteribildningar. Detta kan med en schackterm kallas för bondeoffer, något som kan användas för att slippa offra drottningen eller utgöra en del i ett intrikat anfall som först ser ut som inledningen till ett stort nederlag.

På ett märkligt sätt är jag både en aktör i skolans maktspel, den starkaste pjäsen, rektorn, drottningen, och en aktör som finns bakom och bortom spelet, på ett annat plan så som schackspelaren själv inte egentligen är en aktör i spelet men styr utifrån sin strategi och förståelse av vad spelet kan kräva. Jag kan se mig själv på distans som drottningen och då konstatera hur jag agerar, liksom från en observatörsroll bortom spelet och lägga märke till spelets futtighet, inskränkthet och begränsningar. Intressant blir det då att med relativt enkla medel hjälpa eller stjälpa de processer som försiggår i detta skolans spel. Att göra något speciellt konstruktivt med den makt jag har är aldrig egentligen något som i någon större utsträckning intresserat mig, om jag skall vara helt ärlig inför mig själv, något jag naturligtvis inte kan ge uttryck åt öppet på något sätt. Det har i stället handlat om makt för maktens skull, för de sköna känslor som maktutövning kan skänka mig, ett spel för spelets skall, l’art-pour-l’art, så att säga, därför att ”the show must go on” och spelet kräver det. Att jag trots detta ibland åstadkommit något av värde för andra, för skolan, tills nästa läroplan stjälper allt över ända, är en bonus som aldrig varit direkt avsiktlig, nästan som ett olycksfall i arbetet. ”Smällar man får ta”, helt enkelt, som ungdomar brukar säga. Nej, det är själva spelet som är intressant, såväl i mitt yrkesliv som i schack. Eftersom skolan utgör en begränsad värld liksom schack, finns där både temporära vinnare och förlorare. Det är nyttigt att förlora ibland så att strategierna kan slipas till nästa gång och vinsten då bli större och tydligare. Att ständigt vinna får därför aldrig bli en självklarhet, för då släpper man kontrollen, blir nonchalant och bäddar för den stora katastrofen ingen presumtiv syndabock vill ta på sig. Då faller drottningen – och hennes fall blir stort. Då rycker det svarta laget framåt på bred front. Detta kommer dock aldrig att hända vid min skola så länge jag styr och ställer, så länge jag har högsta makten, så länge jag är drottningen, så länge det är min stämma som mäktigt och den största delen av tiden ljuder under konferenser och möten.

A

[Skogsälvan]

Du är väldigt begåvad! Har du funderat på att försöka skriva lite mer och försöka få det publicerat, eller det kanske du redan har gjort? Den första är ju enastående och det är snudd på plågsamt att den bryts så. (På tal om schack; hur kommer det sig att det är damen och inte kungen som är så stark?)

[Algotezza]

Du är väldigt begåvad! Har du funderat på att försöka skriva lite mer och försöka få det publicerat, eller det kanske du redan har gjort? Den första är ju enastående och det är snudd på plågsamt att den bryts så.

Tack!

Jag har skickat novell- och diktsamlingar till olika förlag sedan 1970, romaner också. Nix intresse. Ej säljbart, "passar ej i vår nuvarande utgivning".

(På tal om schack; hur kommer det sig att det är damen och inte kungen som är så stark?)

Det skall väl i någoon mån vara realistiskt: kungen en omsvärmad staffagefigur, en vattensnopp, drottningen med verklig makt. Drottningen symboliserar väl potensen på dem som spelar? Drotningbyte med manliga spelare: ömsesidig kastrering?

A

[Skogsälvan]

Jo, jag vet att det inte är lätt att få en bok utgiven. Skickade ett manus till Bonniers för ca 10 år sedan och blev skitsur för att de inte ville ge ut den. Men man ska inte ge upp, eller hur? Finns en trevlig sida www.poeter.se där folk lägger ut dikter och noveller som glimrar av guldkorn ibland. Varför inte roa folket även om du inte får betalt för det?

Och schack... visst är det snudd på erotiskt på tal om vattensnoppar, potens och kastrering?  :)

[Algotezza]

Jo, jag vet att det inte är lätt att få en bok utgiven. Skickade ett manus till Bonniers för ca 10 år sedan och blev skitsur för att de inte ville ge ut den. Men man ska inte ge upp, eller hur? Finns en trevlig sida www.poeter.se där folk lägger ut dikter och noveller som glimrar av guldkorn ibland. Varför inte roa folket även om du inte får betalt för det?

Jag lägger redan ut texter på poeter.se och sockerdricka nu, delvis samma som jag lagt här men också en hel del annat. Kolla vad Algotezza skrivit!

Och schack... visst är det snudd på erotiskt på tal om vattensnoppar, potens och kastrering?  :)

Nog e de så allti!

Ett schackparti är en kärleksakt! I nästan lika hög grad som Fia med Knuff!

A

[suchanother]

Apropå Kungen/Drottningen.
Kungen är förvisso rätt medioker som anfallare men har i gengäld den unika egenskapen att han är odödlig, kan ej dödas, vilket kan hända Drottningen. Kungen kan endast sättas schackmatt, av denna omilda behandling blir Kungen så förnärmad och matt att han abdikerar självmant och går i landsflykt.

Jag skulle hellre beskriva ett schackparti som en brottningsmatch med psykologisk krigsföring.

[Algotezza]

Apropå Kungen/Drottningen.
Kungen är förvisso rätt medioker som anfallare men har i gengäld den unika egenskapen att han är odödlig, kan ej dödas, vilket kan hända Drottningen. Kungen kan endast sättas schackmatt, av denna omilda behandling blir Kungen så förnärmad och matt att han abdikerar självmant och går i landsflykt.

Faller eller "dör"  kungen, faller hela riket, han drar med alla återstående undersåtar i sitt fall. I extrema situationer kan kungen vara stark; ensam kvar med ett par lakejer, kan han bli en relativt aktiv stridis mot motståndarkungen.

Jag skulle hellre beskriva ett schackparti som en brottningsmatch med psykologisk krigsföring.

Sex kan ibland vara en brottningsmatch med psykologisk krigföring.

A

[Skogsälvan]

Fia med knuff?! Nej, vet du vad, Algotezza!
Brottningsmatch?! Nej, vet du vad, such!
Schack är sensuellt.

[Algotezza]

Fia med knuff?! Nej, vet du vad, Algotezza!
Brottningsmatch?! Nej, vet du vad, such!
Schack är sensuellt.

Sensuellt kan brottning också vara!

Har du spelat Fia med Knuff med ett barn som just lärt sig det och att räkna prickarna på träningen... Det är sensuellt...

Det finns lika många bilder av schackets innersta väsen som det finns schackspelare...

A

[Skogsälvan]

Hmm, ja, får väl erkänna att du har rätt i det Algotezza  :)

[Algotezza]

Hmm, ja, får väl erkänna att du har rätt i det Algotezza  :)

Fast egentligen höll jag spontant med dig! Jag tyckte bara att problemet hade fler dimensioner än så, så jag ville nyansera en smula.

En god övning annars är att ta ett absurt påstående, vrida och vända på det och finna hållbara argument för det. Allt beror på perspektivet, och dessa är ju oändliga.

A

[PopJimmy]

Schack är sensuellt.

Jag spelade shack förut, jag var med i schackfyran (fyran som i fyran i mellanstadiet). Det var en intressant upplevelse, våran klass kom på 2:a plats i länet, tävlingen avgjordes av poängräkning, vi förlorde med typ 100, mot typ 100.5, kommer inte ihåg exakta siffrorna mer än att det var en halv poängs marginal.

När man spelade fick man alltid möta spelare med samma vinststatistik, totalt var det 15 matcher i turneringen, jag vann dock bara 14 för under en av matcherna råkade jag ställa motståndarens kung i remi m.h.a. mina 4 damer och detta var runt 9:e matchen, så jag fick aldrig chansen att möta de bästa spelarna i turneringen.

Senaste gångerna jga tog upp schackbrädet har jag bara fått storstryk gick därför över till othello, men jag tycker det är så oöverblickbart, spelade efter tumregler förut men jag är rätt kass.

Visste du att Kinesiskt schack nästan spelas likadant som vårt "vanliga" schack, den största (och enda?) skillnaden är att elefanterna inte får gå över floden...

[Algotezza]

Schack är sensuellt.

Jag spelade shack förut, jag var med i schackfyran (fyran som i fyran i mellanstadiet). Det var en intressant upplevelse, våran klass kom på 2:a plats i länet, tävlingen avgjordes av poängräkning, vi förlorde med typ 100, mot typ 100.5, kommer inte ihåg exakta siffrorna mer än att det var en halv poängs marginal.

Jag har, hittills, inte varit med i någon schackklub, men var med i en Luffarschacksklubb i Malmö på 80-talet, som sedan blev en Renju-klubb; Renju är japansk luffarschack med specialregler så det inte skall vara någon fördel att börja.

Nu vågar jag inte gå med i en "vanlig" schackklubb av rädsla att nioåringarna skall klå mig. Jag spelar lite då och då med min yngste son och har Chessmaster 7000 på datorn som alltid klår mig. Jag är alltså rätt kass men väldigt fascinerad av spelet.

När man spelade fick man alltid möta spelare med samma vinststatistik, totalt var det 15 matcher i turneringen, jag vann dock bara 14 för under en av matcherna råkade jag ställa motståndarens kung i remi m.h.a. mina 4 damer och detta var runt 9:e matchen, så jag fick aldrig chansen att möta de bästa spelarna i turneringen.

Man har ett särskilt system för ranking också när det gäller renju så att man kan möta andra som ligger på samma nivå, men man kan också köra med handicap som i golf så man kan möta vemsomhelst.

Senaste gångerna jga tog upp schackbrädet har jag bara fått storstryk gick därför över till othello, men jag tycker det är så oöverblickbart, spelade efter tumregler förut men jag är rätt kass.

Othello/Reversi är kul, gäller att knipa hörnen. Man kan dock spela det rätt mekaniskt. Pente är en amerikansk variant av Renju som liksom Renju spelas på bräde. Det spelar jag ibland med min äldste son när han är hemma. Till vardags spelar vi mest kort, 300.

Jag har hittat på en variant av Svälta Svin/Räv som är något mer avancerad än ursprungsvarianten. När alla kort delats ut skall alla deltagare ordna sina kort på ett sådant sätt att de tror de skall kunna vinna över övriga utifrån optimalt bra ordning. Har dock aldrig provat det.

Visste du att Kinesiskt schack nästan spelas likadant som vårt "vanliga" schack, den största (och enda?) skillnaden är att elefanterna inte får gå över floden...

Jag har det hemma men har aldrig spelat det. Elefanterna motsvaras  väl  aav tornen i vanlig schack. Vi spelade Mah-Jong ett tag på sextio- och sjuttiotalen. Det påminner lite om gin-rummy-spelen fast man har tjocka spelmarker av trä, med kinesisk skrift på, i stället för kort, och så ligger dessa i Muren i stället för i en hög. Fyra spelare spelar, en för varje väderstreck. Monopol blir det ibland också, den klassiska varianten med papperssedlar.

Play it again, Sam!

A

[Skogsälvan]

Det är väl inte så farligt att få pisk i schack? Fakum är att jag får en enorm kick om jag blir överrumplad och hokus-pokus mattad. Spelar inte heller så ofta schack och är inte speciellt vass, men kul är det. Rent otroligt att det blir så olika positioner varje gång.