Svaghetens Lovsång

[Rizz]

Frågan hör väl snarast hemma i avdelningen "egen självuppfattning", då den i grunden avhandlar självbilden & dess tillhörande acceptans.
Den ensamma människans eviga strävan att närma sig det högre väsendet, uppnå skuldfrihet & obefläckelse genom att ständigt påminna / intala sig själv om egna & andras upplevda brister.
Tycker frågeställningen i sig rymmer en stor sorg, då den balanserande vid självfördömandets brant endast speglar en spekulativ självkritik & missnöjsamhet. (Men inte mindre viktig för det, som någon redan påpekat).

[* KYREUS *]

Urk, Broder, urk!!!

Vad är en sk defekt?

Defekt - definierat av vem?

Och med vilket - syfte?


     (70% H   O)  KYREUS
                2

[Algotezza]

Urk, Broder, urk!!!

Vad är en sk defekt?

Något hos en själv man vill slippa, någon ofullkomlighet.

Defekt - definierat av vem?

Av en själv.

Och med vilket - syfte?

Att på sikt bli fullkomlig, "ren", med eller utan högre makters hjälp.

Men då har man glömt ofullkomlighetens fullkomlighet och att för mycket kan bli för lite.

A




 
         

[Katana]

Så många gånger jag hör människor berätta och de utgår från att andra vet vad de själva vet...

Hehehe... jo. Ska bikta samt bättra mig.
Men ORKA formulera sig alla gånger !

Alternativet är att dra ner på behoven att bli förstått och prestationen att
behöva uttrycka sig så korrekt. Skön lösning.  :) Ställer även mindre krav
på andra.

Antingen så fattar ni eller så gör ni det inte. Vill du ändå förstå, får du klura
dig fram till det jag eg. säger själv. End of story.

[Katana]

Algotezza

Man KAN verkligen koppla av i ditt sälskap. Det ska du ha PLUS för trots
en del MINUS. Balansen i det hela får vi fixa TILLSAMMANS dock  :wink:

[Algotezza]

Algotezza

Man KAN verkligen koppla av i ditt sälskap. Det ska du ha PLUS för trots
en del MINUS. Balansen i det hela får vi fixa TILLSAMMANS dock  :wink:

Utan en del minus finns det inget som kan skapa balans gentemot alla plus. Allt behövs för att skapa dynamik/dynamit i livet. Tro det eller ej, men livet är inget nollsummespel. Livet är bortom plus och minus och noll. Det är den virtuella vektorn rakt ut i imaginärrymden och startar och landar i vardagslivets rännsten.

A

[Katana]

Livet är bortom plus och minus och noll. Det är den virtuella vektorn rakt ut i imaginärrymden och startar och landar i vardagslivets rännsten.

Utan balans inget liv. Inget liv utan balans. Tills dess - no essens.

[Algotezza]

Livet är bortom plus och minus och noll. Det är den virtuella vektorn rakt ut i imaginärrymden och startar och landar i vardagslivets rännsten.

Utan balans inget liv. Inget liv utan balans. Tills dess - no essens.

Men fullständig balans innebär - stillastående och så småningom regression. Back to bajsix. Är det idealet?

Livets dynamiska utvecklande harmoni/balans består i att harmoniera/balansera dessa antingen-eller med dess både-och.

A

[Katana]

Men fullständig balans innebär - stillastående och så småningom regression. Back to bajsix. Är det idealet?

Åååkej. Blanda inte ihop det med harmoni nu va.
För det är det du verkar anse med balans.
Ser harmoni som korta stunder av ultimat tillfredställelse av tillvaron som
den är. Balans ser jag som en marginal (ens egna) där man kan röra sig
i olika känslotillstånd utan att tappa kontrollen.

Och jo. Anser balans vara ett ideal, som intet är på ngt. specifikt vis.
Man får leta lite, ta reda på, undersöka samt ta beslut om hur man ska
göra för att uppnå samt bibehålla den. Dvs. att lära känna sig själv på
riktigt. Sluta låtsas att må bra. Gräva i sina gropar - se problemet i
vitögat samt göra ngt. åt det. Vad som helst - bara det ger varaktig balans.
Handlar nog om att lära sig att handskas med kaos, yttre som inre.
Lär man sig det, kan man även behålla balansen.

Harmoni i sin tur är som spetsen på sidenkudden, guldkanten som
ger hopp... att orka jobba med att hitta det enda man kommit hit för att
söka - förståelse & konsten att leva ett liv levande.

[Algotezza]

Men fullständig balans innebär - stillastående och så småningom regression. Back to bajsix. Är det idealet?

Åååkej. Blanda inte ihop det med harmoni nu va.
För det är det du verkar anse med balans.
Ser harmoni som korta stunder av ultimat tillfredställelse av tillvaron som
den är. Balans ser jag som en marginal (ens egna) där man kan röra sig
i olika känslotillstånd utan att tappa kontrollen.

Och jo. Anser balans vara ett ideal, som intet är på ngt. specifikt vis.
Man får leta lite, ta reda på, undersöka samt ta beslut om hur man ska
göra för att uppnå samt bibehålla den. Dvs. att lära känna sig själv på
riktigt. Sluta låtsas att må bra. Gräva i sina gropar - se problemet i
vitögat samt göra ngt. åt det. Vad som helst - bara det ger varaktig balans.
Handlar nog om att lära sig att handskas med kaos, yttre som inre.
Lär man sig det, kan man även behålla balansen.

Harmoni i sin tur är som spetsen på sidenkudden, guldkanten som
ger hopp... att orka jobba med att hitta det enda man kommit hit för att
söka - förståelse & konsten att leva ett liv levande.

Ja, man kan ju tala om en utveckling i balans, också, inte i tvära kast. Balans behöver inte innebära att motsatserna tar ut varandra utan att de befruktar varandra. Därmed är balans inte stillastående.

A

[Katana]

Algotezza

Nej nej. Balans är ju just att KUNNA balansera, att svaja på linan, åt det ena
eller det andra hållet utan att ramla (tappa kontrollen). Det som är utmaningen.
Att nå hela vägen fram i sitt balanserande till den andra platån är väl denna
lilla stund av 'lycka' (självförverkligan). Sedan ska man liksom vidare, på
linan igen för att utmana sig själv på nytt, om och om igen tills man kan
med mer och mer lätthet (får in tekniken) lita på sig själv, sin färdighet.
Och ju mer man lär sig, desto lättare går det, desto roligare blir det och
desto mer kan man även förverkliga sig (känna guldkanten i tillvaron).

[Algotezza]

Algotezza

Nej nej. Balans är ju just att KUNNA balansera, att svaja på linan, åt det ena
eller det andra hållet utan att ramla (tappa kontrollen). Det som är utmaningen.
Att nå hela vägen fram i sitt balanserande till den andra platån är väl denna
lilla stund av 'lycka' (självförverkligan). Sedan ska man liksom vidare, på
linan igen för att utmana sig själv på nytt, om och om igen tills man kan
med mer och mer lätthet (får in tekniken) lita på sig själv, sin färdighet.
Och ju mer man lär sig, desto lättare går det, desto roligare blir det och
desto mer kan man även förverkliga sig (känna guldkanten i tillvaron).

Då handlar det inte om balans som ideal utan om balanskonst, lindans över en avgrund. Då fattar jag vad du menar. Och kanske balans som "strävansmål" men inget att krampaktigt hålla kvar vid tills knogarna vitnar.

A

[Katana]

Algotezza

Jodå. Vill jag lära mig att gå på linan utan att tappa kontrollen behöver
jag lära mig att balansera (inte motsätta svaj). Att tillåta svängrum.
Ju mer motstånd för svaj, desto större är risken för att tappa balansen
och därmed även kontrollen. Är det inte det som är påängen med att
kunna gå på linan ?
Låt oss säga att linan representerar livet och platån självförverkligan
mellan de olika varven. Motsätter man sig svängrum på linan ramlar man
oftare och kommer sällan till mål om än aldrig. Å det är väl inte så skoj ?

Man ramlar tills man inte längre gör det. Men förutsättningen för att inte
återupprepa det är just självdisciplin och självkritik, att förstå vad man
gjorde fel för att kunna göra rätt nästa gång - för att kunna bibehålla
balansen. Inte förens då kan man börja folkusera på att komma 'dit'.
En sak i sänder. Men det är ju självförverkligan (platån i andra ändan)
som driver en att ens vilja orka lära sig att förstå och kunna bättre.

Ska jag gå på en lina, ska väl det även ha ett syfte. Annars blir det ju
rätt meningslöst och motivationen sjunker.

[Kiifen]

Jag tycker det är helt naturligt att diskutera detta ämne, inte bara inom filosofi utan utifrân alla humanistiska göromâl och funderingar. Om man inte vet om sina svagheter kan man knappast kallas för upplyst!

Frâgan är bara om det rättvist att kalla allting för svagheter för det beror ju pâ vilket perspektiv man ser det ifrân!

Jag försökte i trâden "Dödlighetens villkor" att belysa en stor del av en elefant (förnekelse) som lever mitt ibland oss och som gör vâra liv onödigt svârhanterliga.

Det hela verkar härstamma frân idén om att man skall vara "perfekt", ett "ideal" som är helt taget ur fantasin men som tyvärr fortfarande lever och gror i alla samhällen där människor inte tar sig själva och varandra pâ allvar.

Att vara perfekt är ett annat sätt att säga att man skall vara som Gud eller gudarna. I den filosofin finns det helt enkelt inta utrymme för den mänskliga naturen sâ det naturliga för en person som kommer frân ett sâdant perspektiv är att betrakta mänsklighet som svaghet, snarare än som resurs och möjlighet.

Anledning till detta förnekande av sin mänsklighet tror jag (som jag sagt förut) härstammar frân vâr speciella form av ekonomi. Allting gâr att härleda frân produktbaserad ekonomi. Frân hur vi "tar hand" om barn, de äldre, handikappade, psykiskt sjuka och vârt eget liv och relationer och särskilt känslolivet.

Ekonomiskt sett sâ handlar det om konkurrens och att ta fram den bästa produkten. För att göra detta möjligt mâste allting mänskligt sättas pâ paus under arbetstiden, sâdant fâr man sköta pâ "fritiden".

Alla mänskliga göromâl är ocksâ dessutom utlagda pâ entreprenad. Nâgon annan, som inte har känslomässiga förankringar i de personer de "tar hand om" fâr betalt för att utföra det arbete de gör.

Min tes är att vi är för alltid i en beroendesituation, oavsett vilka vi är eller hur vi är eller vad vi gör. Att vi är för alltig och pâ alla sätt alltid beroende gör att det blir svârt att rättfärdiga den typen av ekonomi och föreställningar som förnekar den mänskliga naturen i all dess komplexitet.

Resultaten av denna förnekelse är alldeles för tydlig för att behöva ta upp här men det är vad vi kallar för "sociala problem" som ocksâ är nâgot "nâgon annan" fâr "ta hand om" och nâgot vi inte talar särskilt öppen om.

Vi lever i en fantasivärld där man tror att alla är framgângsrika, osârbara, oberoende, fria, duktia, upplysta, kunniga, ouppnâeliga och vi gör allt vi kan för att själva aldrig brista pâ att ocksâ reflektera denna "framgângssaga" som i realiteten är en stor tragedi där mänskliga resurser och genuina samspel gâr om intet.

Därför är denna trads ämne inte om svagheter utan om självklarheter och tragedin i människors lögner om vad de hâller pâ med.

[suchanother]

Kiifen är marxist.
Han har inte själv fattat detta, därför rekommederar jag ingenting.
Alltihopa är så jävla löjligt; scenariot; några kuksugare tar för sej utan hänsyn till övriga. Vad fan göra?