Svaghetens Lovsång

[Algotezza]

Det enda jag eg. behöver förstå är att du är en människa, att du har
svagheter som styrkor samt respektera dom. Jag väljer att bemöta
dig med respekt och värdighet oavsett vilket av dom du visar.
Men kan du inte ge mig detsamma skils våra vägar åt och du går miste
om det jag annars skulle kunna ge dig - möjlighet till bättre självinsikt.
Förutstättningen för det är alltid tillit. Sviker man den, sviker man sig själv
samt den andre.

Människans bästa vän är medmänniskan, hennes värsta fiende motmänniskan, ofta rotad i en själv, en spegling av det inom sig själv man förnekar.

Du ska veta Tezzan att jag är en öppen och sårbar människa med god
insikt om mina brister och svagheter. Problemet är bara att jag inte får
den ÄRLIGA möjligheten att integrera mig med dessa (är nog få som är
det förunnat) pga. just bristande tillit. Och inte förens det är gjort kan
man börja se det som är gott i en.

Tilliten är grunden till allt, att det sociala fungerar, kommunikation... Skadas den i grunden, tar den lång tid att bygga upp igen, och kräver ett enormt arbete. Vem orkar med det? Men man måste...för att inte gå under...

Att världen ser ut som den gör är ingen slump. Den blinda fläcken är
tärande ljus, ovetskapen smärtande sanning av att se hur saker och ting
förhåller sig, veta vad som krävs för att plåstra sina själsliga sår men
inte kunna för världen är FULL av sårade själar själv.

Världens utseende, hur vi skådar ut i den, och vårt utseende för världen, hur den blickar in i oss, har en historia, en genes, är betingat av en dialektisk process, vår och omvärldens ömsesidiga dialog.

Kan man få mer tillit än man ger? På vilka grunder får och ger man tillit?

Du är inte allt som finns. Det är även din blinda fläck.
Snap out of it !

Genom ett gemensamt språk och gemensamma symboler bortom språket finns en väg ut ur solipsismen (som alltid hotar), sätt att skapa något gemensamt som på en gång finns inom och utanför oss.

Gränsen mellan "jag" och "omvärld" är helt och hållet betingad av konventioner, upplevelsetraditioner, tolkningstraditioner. Är gränsen nödvändig?

A

[Katana]

Gränsen mellan 'jag' och 'du' är absolut nödvändig. Annars skulle det väl inte finnas ngt. som ens kallas liv !!!? Döhh

[Algotezza]

Gränsen mellan 'jag' och 'du' är absolut nödvändig.
Därför är även tillit ngt. 2 emellan.

Ja, gränsen är nödvändig att skapa och upprätthålla, i vardagslivet och i sociala sammanhang, nödvändnig att upprätthålla som ett slags normalitet, för att inte minst lägga grunden till - upplevelsen av gränslöshet/ gränsöverskridande när tilliten når sitt "översta/yttersta läge". Och gränsen är nödvändig för att tilliten skall bli möjlig, den som är förutsättningen för vår utveckling.

A

[Katana]

Kan man få mer tillit än man ger?  

Ja absolut. Sällan det väger jämt, eller vad tycker du ?

På vilka grunder får och ger man tillit?

I den mån 'jaget' och 'duet' har det till sig själva.

[Katana]

Det lönar sig att vara saklig. Påståendet är falskt. Jag har full knull.

[Algotezza]

Kan man få mer tillit än man ger?  

Ja absolut. Sällan det väger jämt, eller vad tycker du ?

Nej, det gör det ju inte. Bara "i stort", kan man säga, om man nu kan göra en "helhetsbedöming", men i enskilda relationer väger det ofta över åt ena eller andra hållet. Omväxling förnöjer tills man kräks.

På vilka grunder får och ger man tillit?

I den mån 'jaget' och 'duet' har det till sig själva.

Jo, så är det. Den utan självtillit kan inte lita på andra. Det märker man ganska snart när man möter sådana personer.

A

[Algotezza]

Ja, gränsen är nödvändig att skapa och upprätthålla, i vardagslivet och i sociala sammanhang, nödvändnig att upprätthålla som ett slags normalitet, för att inte minst lägga grunden till - upplevelsen av gränslöshet/ gränsöverskridande när tilliten når sitt "översta/yttersta läge". Och gränsen är nödvändig för att tilliten skall bli möjlig, den som är förutsättningen för vår utveckling.

Gränssättning är individuellt. Gränsättning inåt som utåt.
Kommunikation är grunden för förståelse och förståelsen grunden för tillit
i den mån den tillåts av båda parter. Det är mao. ff. ngt. 2 emellan.
Men redan vid gränssättningen händer det ngt. pga. rädsla för ens egna eller
den andres brister.
Självklarheter går före rädslor och osäkerheter som annars skulle vara en
god grund att utgå ifrån för att uppnå bästa möjliga resultat.
Om man inte ger utrymme för osäkerhet kan paradoxalt nog ingen säkerhet
skapas som är det ngt. som bär upp själva tilliten.

Javisst, osäkerhet och säkerhet, dialektiken dem emellan, ligger till grund för tilliten. Osäkerhet är inte detsamma sin bristande tillit, den är en inbjudan till att mötas i tillit.

Det handlar inte bara om nära och kära. Vi är medmänniskor som i
allra högsta grad påverkar varandra via kommunikation dagligen.
Negativt som postivt. Varför splittra verkligheten i ont (främmande) och
gott (dem man känner) ? Det ökar bara segregationen och världens
redan befintliga problem växer sig bara större. Utvecklingen är onekligen
destruktiv.

Gränsen finns men den är en "gummigräns". Känner jag stor tillit till någon kan jag mer innefatta "den andre" i "det som är mitt", än när jag till exempel sitter och pratar med någon på Skatteverket eller FörsäkringsKassan - då vill jag inte "ha in" den andre i "mitt revir". Det hänger väl ihop med  personlig integritet och att skydda sig själv, självbevarelsedrift... "Hit men inte längre", tänker jag om FK-tjänstemannen, läkaren i vitt etc.

A

[Katana]

Osäkerhet är inte detsamma sin bristande tillit.

Du är så j-a klok du gubben... helt paff. Inget att säga.
Du kammar hem samtliga diskussioner du.

[Algotezza]

Osäkerhet är inte detsamma sin bristande tillit.

Är det väl

Brstande tillit ser jag som något negativt, men osäkerhet kan vara något positivt, när man ser det som en öppning, en möjlighet, en "inbjudan", till t.ex.  tillit. Finns det ingen tillit finns det ju ingen möjlighet till det, inte i det läget i alla fall; läget måste ändras då, relationen..

...när jag till exempel sitter och pratar med någon på Skatteverket eller FörsäkringsKassan - då vill jag inte "ha in" den andre i "mitt revir".

Nä. Man VÄLJER väl vilka man släpper inpå eller inte.
Det i sin tur kan vara osäkerhet som ett aktivt val.

Vad du talar om är sociala normaliteter eller vad det nu kan kallas.
Jag i min tur talar om öppenhet som är oberoende dessa.
Man kan alltså vara inbjudande UTAN att överskrida dessa normaliteter.

Ja, och så beror det på vad man har tillit till hos den andre, hans/hennes professionalitet i yrkesrollen, eller som empatisk medmänniska, vän, make/maka, släkting, älskare, skvallerkompis...


A

[Katana]

jaja

[Algotezza]

Bristande tillit ser jag som något negativt, men osäkerhet kan vara något positivt, när man ser det som en öppning, en möjlighet, en "inbjudan", till t.ex.  tillit.

Ja och en öppning sker inte enbart på ens egna villkor ?

It takes two to tango!

Finns det ingen tillit finns det ju ingen möjlighet till det, inte i det läget i alla fall; läget måste ändras då, relationen..

Nä just det, ingen utveckling av jaget då heller va ?

Inte i det läget. Men det rinner på bak fördämningen tills vattnet spränger alla vallar...

Ja, och så beror det på vad man har tillit till hos den andre, hans/hennes professionalitet i yrkesrollen, eller som empatisk medmänniska, vän, make/maka, släkting, älskare, skvallerkompis...

Ja, var det inte ungefär det jag sade också ?!

Jovisst, det var mitt sätt att säga att jag håller med: att uttrycka samma innehåll på mitt sätt...

Angående utveckling har någon sagt:
"Alla vill utvecklas men få vill förändra sig." Slutsats: Utveckling kan då beskrivas som något oundvikligt, det bara sker, per automatik, antingen vi vill eller ej (Martinus syn) eller som något som kräver en mental ansträngning av oss, en förändringsvilja som också tar sig konkreta uttryck...


A

[Katana]

Ja men är du så säker på vad den andre är att avveckla/utveckla ?

Du säger 'men det rinner på bak fördämningen tills vattnet spränger alla vallar... '.

[Algotezza]

Ja men är du så säker på vad den andre är att avveckla/utveckla ?

Säker kan man inte vara.

Du säger 'men det rinner på bak fördämningen tills vattnet spränger alla vallar... '.
I mitt fall skulle det innebära fullbordandet av egot - en total splittring av jaget -
jag skulle bli en tvättäkta sociopat utan återvändå om jag tillät det ske.

Ja, men det beror väl på hur mycket som rinner till, och vilka fördämningar som brister. (Se din kommentar i citat nedan: "Du ser.... det är inte alltid så att saker är på ett sätt.)  

Du ser.... det är inte alltid så att saker är på ett sätt.

Yeah, I know. Men för att det öht skall bli en diskussion måste man ibland "ta ställning" (fast det alltid bär mig emot) och säga något som låter relativt tydligt, fast och "definitivt" så att den andra har något att reagera på, men vi vet ju alla att det finns oändligt många perspektiv på samma problem och därför lika många tolkningar och "sanningar" kring det.

Martinus är fixerad och blåst.

Jaha, och hur mycket läsning av hans verk ligger bakom det tvärsäkra påståendet? För mig är han inte blåst och fixerad men jag anser att han har långt ifrån rätt i allt han säger. Det gäller alla filosofer...

Du äger inte sanningen. Förstår du....

Det har jag väl ändå inte påstått? Ur vilken hatt trollar du fram den "sanningen"? Ingen av oss äger sanningen men vi trevar i mörkret, ibland ensamma, ibland tillsammans, och får väl en ljusglimt ibland i grottan. Vi försöker väl alla vara sannings-sägare men ingen är för den skull sannings-ägare.

A

[Katana]

Never mind...

[Algotezza]

Never mind...

Me neither...

A