raderat

[Katana]

raderat

[J R Auk]

Man hoppas ju det. Men ofta märker jag att instinktivt vill jag försvara mig mot sanningen jag bett om. Då gäller det att bita ihop

[Grottis]

Men kan värdeomdömen vara sanna? Om någon säger något nedsättande om mig eller något uppskattande, kan de yttrandena inte utan vidare tas som sanning.

I detta sammanhang är det relevant att som Pontius Pilatus fråga sig: Vad är sanning?

[Katana]

raderat

[Katana]

raderat

[amy]

Skulle du stå ut med att ngn. talade enbart sanning till dig ?

Om sanning gör ont så är det inte sanning. Det finns två sidor av sanning. Sanning som kommer från hjärnan och sanning som kommer från hjärtat.

Allting har sin tid. Det är inte fel att "ljuga" om man gör det i rätt tid och plats.

[Algotezza]

Skulle du stå ut med att ngn. talade enbart sanning till dig ?
Hur pass mottaglig är du för den ärlighet du ändå önskar från andra ?
Är du helt säker på att du vill bli tagen på allvar ?

För en annans ärlighet kan kosta dig din egen oärlighet.
Kan du ta den eller skjuter du den ifrån dig ?
Om en annan tar dig på allvar innebär det att du ställs inför din egen rätt som orätt.
Är du redo ?

Huruvida man kan ta emot en sanning eller ej beror också på hur den presenteras, som ett sakligt konstaterande, som ett angrepp, som beröm. För övrigt är ju vad folk häver ur sig i känsloväg inte sanningar i strikt bemärkelse utan på sin höjd sanna och kanske ärliga  uttrryck för vad denna persom just då känner, således lika mycket inbillning som "verklighet". Skall man alltid ta emot sådan skit? Uppkastningar bara för att andra tycker det är rätt och upplever en som en skit och vill berätta det som deras sanning om en? Folk kan göra varandra väldigt illa när de berättar sådana "sanningar".  Sanningen är jag beredd på men jag tar inte emot vad känslouppumpat skit som helst från folk som inte förstår vem jag är och inte fattar vad jag håller på med och som har behov av att kräkas på mig och som förklarar det med att "jag var bara mig själv!"

Så vilken verklighet är det jag skall tåla? Frågan är luddig! Är det den yttre gemensamma verkligheten eller de uttryck i denna yttre verklighet som folks "inre verklighet" kan ta sig som du talar om här?

A

[Katana]

raderat

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Man får ha tentaklerna ute, svårt på nätet förstås, kan gå med smilies, när man skall berätta någon "obehaglig känslosanning" för någon...

Jag är beredd på att för min omgivning tala om vad jag ärligt känner, för stunden och på sikt, och jag har ju också fått ta emot en hel del, inte minst från nära och kära. Allt jag ger uttryck åt skall vara sant för mig men jag behöver inte berätta allt för allt och alla, så ser mitt motto ut.

Man måste skilja på personen och det känslotillstånd denna person ger uttryck åt.

Falsk ödmjukhet och spelad kärleksfullhet, detta slisk, har jag svårare att ta, spelar ingen roll från vem det kommer. Det känns mycket värre än när folk bara kräks ut sina upprörda känslor över mig - det är ju ärligt menat och spontant i många fall!

A

[Avantgardet]

Men kan värdeomdömen vara sanna? Om någon säger något nedsättande om mig eller något uppskattande, kan de yttrandena inte utan vidare tas som sanning.

I detta sammanhang är det relevant att som Pontius Pilatus fråga sig: Vad är sanning?

Har du missat att alla försanthållanden i grund och botten är estetiska? Du tror på logiken för att den är intellektuellt snygg i ditt tycke. Blir ett yttrande mer sant om jag redogör för dess premisser? Knappast, det blir bara mer prosaiskt och mindre lyriskt. Ett sätt att framställa.

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Algotezza

Talar inte om falskhet i trådan utan om uppriktighet (NB!).
Och jag kan vara uppriktigt ledsen, arg, sur, glad, intresserad... whatever.
Kan du ta det utan att försöka slingra dig ur det, som om
du inte hade ngt. med de uppstådda känslorna att göra ?

A (ex du): Katana har inte vuxit upp än. Hon är en lipsill som ....
B (moi) : Varför säger du så ? Du sårar mig. (här är jag uppriktig ist. för att käftas)
A (du igen) :  

Vad svarar du ?
Är det mitt eget fel att jag känner så eller vad ?

De känslor som uppkommer "i" oss uppstår alltid via ett samspel med omvärlden, så ansvaret vilar både på en själv och omvärlden för vad som uppkommer inom en själv och andra. Men balansen är aldrig total, utan det skiftar, så ibland kan det vara så att man själv har lite mer ansvar, ibland omvärlden mer, för som Martinus menar, det är samma jag bakom oss alla, alltså distribueras jagets vilja och ansvar både via en själv och omvärlden, och den balansen är aldrig stelt på 50 -50 utan skiftar generellt sett betingat av hur pass andligt vuxen man är i mer kosmisk betydelse, har inte med jordisk ålder att göra. Varje situation och relation är unik om vi vill utreda ansvarsförhållandena.

Ärlighet är A och O men den oärlige inbillar sig lätt att han är ärlig. Vem som är ärlig må tiden utvisa, det avslöäjas i längden.


För individen är känslor känslofakta och lika sanna som någonsin att det regnar ute nu och är höst. Känslorna kan dock skifta snabbt och därför har vi en tendens att ignorera dem. Ombytligheten ger dem ett sken av illusion. De våra sinnen presenterar är bara varinaten av känsloupplevelser, så regnet är helt jämställt med hur jag känner mig just nu, vad gäller fakticitet. Enda skillnaden är att omvärlden anses bestå av yttre intersubjektiva fakta vi vant oss vid att kalla objektiva och känslorna av inre subjektiva fakta vi lärt oss att i många fall se som illusoriska och förklara bort, däfrö att andra för tillfället inte känner som vi. Det är möjligt att dela en känsla på samma sätt som vi kan uppleva samma träd. Känslornas andra sida är psionisk (psykisk) strålning, liksom trädet uppenbaras för vår syn via ljusstrålning.

A

[Katana]

raderat

[Algotezza]

Ja och här kommer även frågan om den andre ens är villig att veta av
sanningen - i detta fall min sanning (uppriktighet) eller förneka den.
Ibland eller många gånger blir jag förvirrad. Vill människan verkligen
veta av eller inte. Alltså FÖRMÅR människan ta min uppriktighet eller inte ?
I de flesta fall får jag lov att ljuga fast jag inte vill.
Är det ngn. som känner igen sig ?

Om!

A