Den utomnordiska människan
Moderator: Moderatorgruppen
Det du skriver om är frågan om allting i en ny version. Svaret är 42...
Alla människor är försäkrade hos Gud (eller hos alltet, eller mänskligheten om det känns bättre). Det finns fler planeter, så fortsätt sväva i det blå.
Det som går fel när en människa springer åt fel håll i full fart, är att hon antar att hon alltid är en och samma person, att hon inte i varje ögonblick väljer vem hon vill vara. Hon tror att det inte är tillåtet att välja om, börja om, ta risker. Hon har inte förstått att det är HENNES liv, ingen annans, och därför har ingen annan rätt att tala om för henne hur det ska levas.
Kan du bara glömma vem du var för en stund, kan du gå vidare som den du vill vara.
Alla människor är försäkrade hos Gud (eller hos alltet, eller mänskligheten om det känns bättre). Det finns fler planeter, så fortsätt sväva i det blå.
Det som går fel när en människa springer åt fel håll i full fart, är att hon antar att hon alltid är en och samma person, att hon inte i varje ögonblick väljer vem hon vill vara. Hon tror att det inte är tillåtet att välja om, börja om, ta risker. Hon har inte förstått att det är HENNES liv, ingen annans, och därför har ingen annan rätt att tala om för henne hur det ska levas.
Kan du bara glömma vem du var för en stund, kan du gå vidare som den du vill vara.
Budskapet är att vi arbetar med meningslösa jobb och i processen förstör vi för planeten och för oss själva.
Vi förstör för oss själva när vi inte accepterar det naturliga flödet utan försöker att hetsa oss till högre prestationer när detta inte alls är nödvändigt.
Vi jobbar sönder planeten och oss själva.
Genom hetsen sâ tappar vi kontakten med varandra och med oss själva.
Det är inte nödvändigt att hâlla pâ som vi gör, vi biter oss själva i svansen.
If it aint broken, dont fix it.
Vi förstör för oss själva när vi inte accepterar det naturliga flödet utan försöker att hetsa oss till högre prestationer när detta inte alls är nödvändigt.
Vi jobbar sönder planeten och oss själva.
Genom hetsen sâ tappar vi kontakten med varandra och med oss själva.
Det är inte nödvändigt att hâlla pâ som vi gör, vi biter oss själva i svansen.
If it aint broken, dont fix it.
Okej, men om jag nu insett detta och försökt fått andra människor att inse detta men misslyckats, måste den enda sunda slutsatsen av detta vara att det faktiskt är nödvändigt det vi håller på med. Det är nödvändigt och det är inget problem i sig självt.Kiifen skrev:Det är inte nödvändigt att hâlla pâ som vi gör, vi biter oss själva i svansen.
If it aint broken, dont fix it.
Att brottas mellan idealism och realism, möjligheterna och nödvändigheterna. Jag upplever nu att man måste skära rätt igenom dessa. Insikten är att inget av dessa funkar, i sig självt. Allt som händer är både nödvändigt och dett är dessutom möjligt att styra in på andra möjligheter.
Det finns för många idealister som inte förstår nödvändigheterna i det kortsiktiga, och därför inte har tålamodet.
Det finns för många realister som inte förstår möjligheterna i att leva på ett annat sätt som skapar mer långsiktig utveckling och som skapar en helt annan miljö där våra kortsiktiga/nödvändiga behov kan få utrymme på ett annat och bättre sätt.
Det handlar om att hålla alla möjlighter öppna, men att aldrig paralyseras av detta tillstånd och samtidigt inte låsa sig fast i nödvändigheter som slutar med att man tågar ner mot en utstakad extrem.
Det jag menar är att idealisten ser nödvändigheterna på ett tankemässigtplan för att förändra det materiella och realisten ser nödvändigheterna i det materiella och hur detta skapar tankemässiga förutsättningar. Problemet är att båda sätten funkar och behövs, men att människor ofta bara kan förhålla sig på ett sätt på ett plan, antigen för upptagen i möjligheter eller nödvändigheter, i möjligheterna: förvirrad (möjligheternas rörelse mot nödvändigheter), flummig (möjligheter utan koppling till nödvändigheter) eller öppen (möjligheterna för nödvändigheterna står öppna) eller i nödvändigheterna: dogmatisk (inga möjligheter), praktiskt (möjligheterna är underordnade nödvändigheterna) eller beslutsam (möjligheterna kan spela, men spelar för tillfället ingen roll, det är bara nödvändigheterna som är intressanta).
Vid beslutsfattande är det viktigt att vara öppen för intryck och inte sortera bort information för tidigt, men vi måste också inse att det alltid punkt en brytpunkt då agerandet är nödvändigt och möjligheterna har då inte så stor betydelse annars uppstår förvirring, ängslighet och passivitet.
Agerandet innebär en sund växelverkan från möjlighet till nödvändighet. Att hålla dörrarna öppna, och hugga vid den exakta tidpunkten när motståndaren är ur balans, göra agerandet spontant och fullständigt, bortom alla tvivel och efter det återvända till öppenheten i möjligheterna.
Det finns inget problem här, bara om man är låst i nödvändigheter. Det finns inga möjligheter i det jag säger heller, det jag säger är nödvändigt. Det behövs ett nytt begrepp för att förklara denna tänkandets/beteendes växelverkan.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
PopJimmy skrev:Okej, men om jag nu insett detta och försökt fått andra människor att inse detta men misslyckats, måste den enda sunda slutsatsen av detta vara att det faktiskt är nödvändigt det vi håller på med. Det är nödvändigt och det är inget problem i sig självt.Kiifen skrev:Det är inte nödvändigt att hâlla pâ som vi gör, vi biter oss själva i svansen.
If it aint broken, dont fix it.
Detta är också "nödvändigt": http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=6
Att något är nödvändigt (snarare förståligt) säger oss inget om hur vi bör förhålla oss till det. Vi kan kanske inte anklaga andra - eftersom alla handlar så gott de kan utifrån sina förutsättningar - men vi kan upplysa dem. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen. Frågan är hur man faktiskt vet att man agerar gott, och så är vi inne på filosofin... Den viktigaste läxan tror jag är att vi kommer att fortsätta sätta våra handlingar i ett vidare perspektiv, och därför ska man undvika att bli låst i extremer. Samtidigt kan man inte bli handlingsförlamad heller.
Det förnuftigaste (det praktiska) förhållningssättet är kanske att inte försöka hävda det mest förnuftiga förhållningssättet. Utan lägga sig på en lagom nivå. Denna nivå är kanske inte så långt ifrån de värderingar som råder i våra moderna kulturer. Men detta ska inte ta udden av ett strävande mot något bättre. Det handlar således om att vara extrem i sitt reflekterande men ödmjuk i sitt handlande, och heller inte låta sig slitas sönder i denna konflikt.
Föreställ dig att du är en person med hög intelligens och känsla, och tvingas leva med tio råbarkade brottslingar på en öde ö. Det finns olika sätt att förhålla sig beroende på vilka förutsättningar som uppstår. Vad vill du uppnå och varför? Blir du en av dem och lever efter samma förutsättningar - det kanske du tvingas till för att överleva. Men sedan; finns det något att förbättra? Vill du inte delge dina innovationer och strategier för ett mer harmoniskt liv, och kanske läka dessa människors psykologiska trauman? Inte minst för att du själv ska kunna leva harmoniskt, utan att dagligen riskera våld och söndring. ELLER ger du dem rätt i allt de gör eftersom de faktiskt gör det, oberoende av hur deras handlingar uppstår - och har inget mer att säga om det?
/Johan
Detta inlägg blir lite konsting, jag skrev det när mitt nät gick ner, det är lite fragmenterat och diffust, och det blir även lite baljjigt mot slutet.
Jag önskar jag kunde upplysa människorna om vad som händer i deras tillvaro, tyvärr är detta inte möjligt eftersom nästan alla jag träffar lever under ständig känslomässig livsförnekelse. Jag har kanske träffat en handfull människor som jag ser inte lever under denna livsförnekelse och dessa människor är extremt öppna och ödmjuka.
Hela mitt liv har gått ut på att försöka inse min egna förnekelse. Jag känner att jag inte har något mer att förlora men inget att vinna heller. Bara daglig förnekelse som gör att problem uppstår vilket gör mig ledsen och förbannad.
Jag kan inte förtränga information, jag förstår inte varför. Jag upplever att de flesta väljer att förneka saker än att förstå hur de ska förhålla sig till dem eftersom det är en mycket mer smärtsam process, speciellt när du själv inte får något stöd och alla runt om dig förnekar saker och vill dra ner dig i skiten. Känner bara mer och mer att jag inte vill ha med andra människor att göra, jag har genom sociala omständigheter i mitt liv gått in i en sociala roll som jag inte kan ta mig ur, jag är mer och mer medveten om den, men jag känner att jag sviker allting jag stått för om jag går ur den. Kanske är detta bara inbillning och att detta även ingår i min roll (som "hjälparen").
Så om jag, för en stund distanserar mig från min sociala roll, hur ska jag förhålla mig till andra människor egentligen? Jag förstår inte vad jag ska göra med min familj, med mig själv, med människor jag möter. Ingen verkar vara tillräckligt seriöst brinnande intresserad av att förstå sina och våra livsvilkor, det finns ingen anledning att vara seriös, men anledning att jag själv känner detta akuta tillstånd är antaligen p.g.a. de konstanta livskriserna jag fått genomgå hela mitt liv. Detta projicerar jag även på andra och på vårat samhälle, precis som människor som mår och lever överdrivet bra inte tycker att det är något fel på samhället, bara på alla lata människor som själva inte "tar sig i kragen".
På något sätt känns det bara som att jag skulle vilja bli befriad från rollen att hela tiden vara smartast och duktigast, en roll som förföljt mig hela livet, och som jag tror andra också går in i. Jag känner som sagt en enorm frustration, eftersom jag upplever att jag verkligen fullföljt denna roll, jag är ofta smartast och duktigast i de sociala situationer jag är i, eftersom hela mitt liv tvångsmässigt har handlat om hur jag ska lära mig att bli smart och duktig. Jag känner mig snuvad av att nu vara mycket mer påläst och uppmärksam än andra, men att detta som sagt inte gör att de sociala situationer jag befinner mig i förändras, det hände ingenting när jag nådde upp (mitt oreflekterade och icke-självmedvetet valda) idealet. Visst, jag har med nästintill alla männniskor jag träffar det psykologiska övertaget vilket gör att jag kan få dem änglsiga och oroliga bara genom att titta på dem eller säga något som får dem ur balans.
Men nu då?
Jag har inget jag själv vill uppnå längre, och nu när jag även gjort mig av med ansvaret för alla andra levande varelser, vad händer nu? När jag förstår orsakerna till de flesta problemen? Jag antar att jag fortfarande har en emotionell koppling till min roll och till problemen som jag ännu inte släppt, kanske ska jag försätta mig i situationer som utmanar dessa emotionella värden?
Visst, kanske upplever du att dessa värderingar råder, men jag gör inte det. Kanske är du ofärgad och jag färgad. Men vad ska människor som jag, som är mer färgad egentligen göra? När vi inte längre kan lita på vårat omdömme? Kanske helt enkelt sluta tänka? Jag menar detta helt seriöst. Att hela tiden tänka 3-4-5 steg framför alla andra är bara påfrestande, speciellt om allting jag tänker på är färgat och felatktigt, och att jag dessutom inte hittar någon i mitt liv som kan förklara för mig hur saker "egentligen" ligger till. Jag är öppen för att höra hur saker "egentligen" ligger till, eftersom jag inte förstår detta själv, men kanske lurar jag mig själv igen, antagligen gör jag det, men vad ska jag göra, alla slutledningar jag gör är felaktiga och bristfälliga, det är det enda jag vet. Förutom att när andra människor pratar om hur det är "mitt eget fel" pratar om vad de själva tror de skulle gjort utifrån mina omständigheter, trots att de själva aldrig ens varit i närheten av dessa omständigheter. De gilder in på en räkmacka och får uppmuntring och stöd när man själv blir mobbad, förnedrad och slagen, utan att själv ha gjort något fel. Hjärnan blir helt förstörd av detta.
Visst, det har sina fördelar ibland, att tänka, man får kontroll över situationer, men oftare än ibland vänds detta mot ensjälv, då ängligheten, frustrationen och sorgen tar över, då man försöker göra allt för att hjälpa andra, eftersom denna roll är något jag hela tiden omedvetet förhåller mig till och tar avstamp ur.
Jag har mer och mer insett hur lite jag vet trotts att jag märker att jag är mycket mer påläst än andra, men på något konstigt sätt verkar andra kunna ta sig lättare genom deras vardag, fast de inte tänker speciellt mycket. Tänkandet kanske är en defekt när det blir extremt. Svaret är kanske att tänka lagom mycket i kombination med att vara medveten om sina egna känslor.
Nej, jag funderar om denna extrem verkligen är bra. Hela mitt liv har jag varit extrem i mitt reflekterande och ödmjuk i mitt handlande, tagit på mig ansvaret för precis allting som händer i mitt liv. Men du kanske menar ödmjuk i en mer mogen bemärkelse? I bemärkelsen då man kan skilja på sig själv och andra och se andra för va de är? Jag är nog inte där ännu, min kaotiska uppväxt har gjort att jag inte kan skilja på mig själv och andra, på ett känslomässigt plan. Jag är alltså psykopat fast åt andra hållet, jag vill inte förstöra för andra, men tvångmässigt försöka hjälpa andra, vilket slutar i att jag bara mår dåligt hela tiden. Men jag har mer och mer insett min maktlöshet, och detta gör att mitt kontrollbehov börjar avta. Jag känner inget problem med att ett nytt världskrig kommer komma, en miljökatastrof, eller att saker som förintelsen existerat. Hitler, Jesus och Jag är alla bara människor som agerar efter våra omständigheter, och i detta innefattas även att inte förstå andras omständigheter. Om jag i hela mitt livsprojekt först gått ut på att först försöka hjälpa andra men då detta misslyckats och jag, i min emotionella omogenhet slutar mitt liv med att skjuta mig själv och slumpmässiga personer som råkar gå förbi så går detta inte att döma. Att jag ens för detta resonemang visar på att jag fortfarande har en neurotiskt dänga i mig som jag gärna skulle vilja få behandlad, kanske ska jag behandla den själv? Jag vet inte om jag har lust med det längre, känner att jag hela livet har arbetat med detta och att min "livsenergi" håller på att ta slut. Kanske är detta bara inbillning, eller kanske har alla en gräns. När människor pressas över denna gräns och inte är emotionellt mogna så utlöses ett extremt destruktiv beteende. Jag känner själv att jag ibland vill göra en skolmassaker eller skjuta någon, antingen någon beydande person som en politiker eller kanske någon helt "obetydlig" som en hårt arbetane ensamstående småbarnsmamma. Det är så det känns för mig. Människor sticker en kniv i min föräldrar och deras problem och detta gör att de börjar må dåligt och detta går ut över mig i min uppväxt, hela min uppväxt färgas av att andra tycker mina föräldrar får "skylla sig själva", men då undrar jag då, ska jag också skylla mig själv? Eftersom jag inte valde att födas av dessa föräldrar? Det finns ingen kausal koppling mellan bestraffningen av mina föräldars misstag och mina misstag, men ändå har hela mitt liv präglats av dessa misstag, men är det inte samma sak för mina föräldrar? Jo, antagligen. Nån stans måste uppvaknandet av ansvaret komma, och människor hos människor som har makt och medel verkar detta inte ske. Jag tycker alltså att det är logiskt att jag skulle gå ut och köpa en pistol och skjuta vår stadsminister imorgon, antagligen är detta inget jag kommer göra, det jag försöker göra här är att lyfta fram hur resoneradet ter sig och hur människor rättfärgar sina våldshandlingar. Det går inte att fördömma våld eller misstag, om du fördömmer våld och misstag måste du fördömma de som var våldsamma mot mig, eftersom dessa är orsaken till att jag isf slår tillbaka, mitt våld är bara ett symtom på andras våldsorsaker, och deras våldsorsaker är symptom på andras orsaker och den kausla kopplingen sträcker sig till universums beygnelse eller så långt innan eller efter vi drar gränsen i vårat mätande i vårat diskursiva resonerande. De flesta människor ser bara ytliga sympton om tror att dessa är orsaker, att våldsbrottsliggar är orsaken till problem när de i själva verket bara är en del i orsakskedjan. De överbetonar det ytligaste symptomet och misstar detta för orsaken. Jag tror att tanken om Karma bottnar i detta resonemang. Återfödelsen handlar här om de kausala omständigheter som för våldet vidare, och uppvaknandet innebär att dessa kausala omständigheter förlorar sin beydelse, vilket resulterar i emotionell befrielse. Att "födas" innebär alltså att skilja sig från den fysisk process som orsakade ens egna fysiska process, och att "vakna upp" innebär att skilja sig från de emotionella processerna som man kantats med.
...
något helt annat
............
En annan sak jag kommer på igen, när man når en slutsats, så måste man i fortsättningen ta denna som en ny utgångspunkt, på detta sätt uppstår lärandet. Misstaget sker när jag når en slutsats och glömmer bort denna, vilket innebär att jag vid ett senare tillfälle måste gå igenom samma frustrerande process igen och komma till samma slutsats igen. Men det är svårt att verkligen erkänna slutsatser fullt ut ibland. Och kanske är detta trots allt vad förnekelsen utgörs av. Jag förnekar alltså trots allt. Och kanske är insikten om förnekelsen det enda sättet att gå bortom den.
---
Jag tror allvarligt att insikter i livet bara kan komma genom motstånd, utan motstånd, "rätt typ" av motstånd, kommer inte den tillräckliga energin för förändring att uppstå.
Eller rättare sagt, det behövs antingen motstånd eller total öppenhet- dvs frånvaro av förnekning, dvs, att man inte förkastar/avfärdar andras och sina egna tolkningar, utan hela tiden balanserar om sina neuroner, typ "backpropagation".
Jag funderar om det är så allt tillväxt sker, genom celldelning. Tittar man på amöban och fostret så är differentieringen grunden för livet. Jag tror att inlärningen fungerar så att vi hela tiden skapar nya begrepp mellan våra gamla, äsch, förstår man sig inte på artificiella neurala nätverk säger detta ingenting. Enkelt förklarat vad jag försöker säga: Allt vi lär oss uppstår "mellan" tidigare kunskap. Vi sätter upp två noder som fungerar som extremer, detta är underlaget för den logiska negationen/selektionen, och efter detta nyanserar vi begrepp mellan dessa två. blah blah blah.
Visst, men detta är antagligen det svårste som finns.Johan Ågren skrev:Att något är nödvändigt (snarare förståligt) säger oss inget om hur vi bör förhålla oss till det.
Jag har hela mitt liv anklagat mig själv för att mina föräldrar är totalt misslyckade som föräldrar. Det är ett faktum att de misslyckats som människor när de själva varje dag tar droger för att fly undan tillvaron och alla deras barn kontemplerar självmord. Jag säger inte att det är deras fel att de misslyckats, eller mitt fel att de misslyckas eller "samhällets", dvs, alla andra människors fel. Allt är bara misslyckat. Om det är något jag tycker är hemskt så är det när föräldrar skaffar barn när de inte kan ta hand om sig själva ens, det gör att barnet inte har någon som helst grund att stå på. När barnet kommer till av misstag i ett fylleknull, att anledningen att man själv existerar är för att någon annan inte kunde hantera verkligeneten och flyr in i droger och sex. Sen möter man människor som säger att det är mitt egna fel, att jag som är fattig är dum och lat. Jag har aldrig fått något av mina föräldrar föurom lidande, och människor inser inte detta, de förstår inte vikten av sitt egna sociala arv. Människor blir bara "lata" när de inte kan påverka saker, det finns forskning på detta, man kallar det kognitiva arbetsmiljöproblem, hur en människor förhåller sig till ett informationssystem.Johan Ågren skrev:Vi kan kanske inte anklaga andra - eftersom alla handlar så gott de kan utifrån sina förutsättningar - men vi kan upplysa dem.
Jag önskar jag kunde upplysa människorna om vad som händer i deras tillvaro, tyvärr är detta inte möjligt eftersom nästan alla jag träffar lever under ständig känslomässig livsförnekelse. Jag har kanske träffat en handfull människor som jag ser inte lever under denna livsförnekelse och dessa människor är extremt öppna och ödmjuka.
Hela mitt liv har gått ut på att försöka inse min egna förnekelse. Jag känner att jag inte har något mer att förlora men inget att vinna heller. Bara daglig förnekelse som gör att problem uppstår vilket gör mig ledsen och förbannad.
Jag kan inte förtränga information, jag förstår inte varför. Jag upplever att de flesta väljer att förneka saker än att förstå hur de ska förhålla sig till dem eftersom det är en mycket mer smärtsam process, speciellt när du själv inte får något stöd och alla runt om dig förnekar saker och vill dra ner dig i skiten. Känner bara mer och mer att jag inte vill ha med andra människor att göra, jag har genom sociala omständigheter i mitt liv gått in i en sociala roll som jag inte kan ta mig ur, jag är mer och mer medveten om den, men jag känner att jag sviker allting jag stått för om jag går ur den. Kanske är detta bara inbillning och att detta även ingår i min roll (som "hjälparen").
Så om jag, för en stund distanserar mig från min sociala roll, hur ska jag förhålla mig till andra människor egentligen? Jag förstår inte vad jag ska göra med min familj, med mig själv, med människor jag möter. Ingen verkar vara tillräckligt seriöst brinnande intresserad av att förstå sina och våra livsvilkor, det finns ingen anledning att vara seriös, men anledning att jag själv känner detta akuta tillstånd är antaligen p.g.a. de konstanta livskriserna jag fått genomgå hela mitt liv. Detta projicerar jag även på andra och på vårat samhälle, precis som människor som mår och lever överdrivet bra inte tycker att det är något fel på samhället, bara på alla lata människor som själva inte "tar sig i kragen".
På något sätt känns det bara som att jag skulle vilja bli befriad från rollen att hela tiden vara smartast och duktigast, en roll som förföljt mig hela livet, och som jag tror andra också går in i. Jag känner som sagt en enorm frustration, eftersom jag upplever att jag verkligen fullföljt denna roll, jag är ofta smartast och duktigast i de sociala situationer jag är i, eftersom hela mitt liv tvångsmässigt har handlat om hur jag ska lära mig att bli smart och duktig. Jag känner mig snuvad av att nu vara mycket mer påläst och uppmärksam än andra, men att detta som sagt inte gör att de sociala situationer jag befinner mig i förändras, det hände ingenting när jag nådde upp (mitt oreflekterade och icke-självmedvetet valda) idealet. Visst, jag har med nästintill alla männniskor jag träffar det psykologiska övertaget vilket gör att jag kan få dem änglsiga och oroliga bara genom att titta på dem eller säga något som får dem ur balans.
Men nu då?
Jag har inget jag själv vill uppnå längre, och nu när jag även gjort mig av med ansvaret för alla andra levande varelser, vad händer nu? När jag förstår orsakerna till de flesta problemen? Jag antar att jag fortfarande har en emotionell koppling till min roll och till problemen som jag ännu inte släppt, kanske ska jag försätta mig i situationer som utmanar dessa emotionella värden?
Visst, men när hela ens tillvaro präglas av extremer är det väldigt svårt, för att inte säga, extremt svårt att hitta en balans. Detta är som sagt ingen ursäkt, bara ett konstaterande.Johan Ågren skrev:Den viktigaste läxan tror jag är att vi kommer att fortsätta sätta våra handlingar i ett vidare perspektiv, och därför ska man undvika att bli låst i extremer. Samtidigt kan man inte bli handlingsförlamad heller.
Johan Ågren skrev:Utan lägga sig på en lagom nivå. Denna nivå är kanske inte så långt ifrån de värderingar som råder i våra moderna kulturer.
Visst, kanske upplever du att dessa värderingar råder, men jag gör inte det. Kanske är du ofärgad och jag färgad. Men vad ska människor som jag, som är mer färgad egentligen göra? När vi inte längre kan lita på vårat omdömme? Kanske helt enkelt sluta tänka? Jag menar detta helt seriöst. Att hela tiden tänka 3-4-5 steg framför alla andra är bara påfrestande, speciellt om allting jag tänker på är färgat och felatktigt, och att jag dessutom inte hittar någon i mitt liv som kan förklara för mig hur saker "egentligen" ligger till. Jag är öppen för att höra hur saker "egentligen" ligger till, eftersom jag inte förstår detta själv, men kanske lurar jag mig själv igen, antagligen gör jag det, men vad ska jag göra, alla slutledningar jag gör är felaktiga och bristfälliga, det är det enda jag vet. Förutom att när andra människor pratar om hur det är "mitt eget fel" pratar om vad de själva tror de skulle gjort utifrån mina omständigheter, trots att de själva aldrig ens varit i närheten av dessa omständigheter. De gilder in på en räkmacka och får uppmuntring och stöd när man själv blir mobbad, förnedrad och slagen, utan att själv ha gjort något fel. Hjärnan blir helt förstörd av detta.
Visst, det har sina fördelar ibland, att tänka, man får kontroll över situationer, men oftare än ibland vänds detta mot ensjälv, då ängligheten, frustrationen och sorgen tar över, då man försöker göra allt för att hjälpa andra, eftersom denna roll är något jag hela tiden omedvetet förhåller mig till och tar avstamp ur.
Jag har mer och mer insett hur lite jag vet trotts att jag märker att jag är mycket mer påläst än andra, men på något konstigt sätt verkar andra kunna ta sig lättare genom deras vardag, fast de inte tänker speciellt mycket. Tänkandet kanske är en defekt när det blir extremt. Svaret är kanske att tänka lagom mycket i kombination med att vara medveten om sina egna känslor.
Johan Ågren skrev:Det handlar således om att vara extrem i sitt reflekterande men ödmjuk i sitt handlande, och heller inte låta sig slitas sönder i denna konflikt.
Nej, jag funderar om denna extrem verkligen är bra. Hela mitt liv har jag varit extrem i mitt reflekterande och ödmjuk i mitt handlande, tagit på mig ansvaret för precis allting som händer i mitt liv. Men du kanske menar ödmjuk i en mer mogen bemärkelse? I bemärkelsen då man kan skilja på sig själv och andra och se andra för va de är? Jag är nog inte där ännu, min kaotiska uppväxt har gjort att jag inte kan skilja på mig själv och andra, på ett känslomässigt plan. Jag är alltså psykopat fast åt andra hållet, jag vill inte förstöra för andra, men tvångmässigt försöka hjälpa andra, vilket slutar i att jag bara mår dåligt hela tiden. Men jag har mer och mer insett min maktlöshet, och detta gör att mitt kontrollbehov börjar avta. Jag känner inget problem med att ett nytt världskrig kommer komma, en miljökatastrof, eller att saker som förintelsen existerat. Hitler, Jesus och Jag är alla bara människor som agerar efter våra omständigheter, och i detta innefattas även att inte förstå andras omständigheter. Om jag i hela mitt livsprojekt först gått ut på att först försöka hjälpa andra men då detta misslyckats och jag, i min emotionella omogenhet slutar mitt liv med att skjuta mig själv och slumpmässiga personer som råkar gå förbi så går detta inte att döma. Att jag ens för detta resonemang visar på att jag fortfarande har en neurotiskt dänga i mig som jag gärna skulle vilja få behandlad, kanske ska jag behandla den själv? Jag vet inte om jag har lust med det längre, känner att jag hela livet har arbetat med detta och att min "livsenergi" håller på att ta slut. Kanske är detta bara inbillning, eller kanske har alla en gräns. När människor pressas över denna gräns och inte är emotionellt mogna så utlöses ett extremt destruktiv beteende. Jag känner själv att jag ibland vill göra en skolmassaker eller skjuta någon, antingen någon beydande person som en politiker eller kanske någon helt "obetydlig" som en hårt arbetane ensamstående småbarnsmamma. Det är så det känns för mig. Människor sticker en kniv i min föräldrar och deras problem och detta gör att de börjar må dåligt och detta går ut över mig i min uppväxt, hela min uppväxt färgas av att andra tycker mina föräldrar får "skylla sig själva", men då undrar jag då, ska jag också skylla mig själv? Eftersom jag inte valde att födas av dessa föräldrar? Det finns ingen kausal koppling mellan bestraffningen av mina föräldars misstag och mina misstag, men ändå har hela mitt liv präglats av dessa misstag, men är det inte samma sak för mina föräldrar? Jo, antagligen. Nån stans måste uppvaknandet av ansvaret komma, och människor hos människor som har makt och medel verkar detta inte ske. Jag tycker alltså att det är logiskt att jag skulle gå ut och köpa en pistol och skjuta vår stadsminister imorgon, antagligen är detta inget jag kommer göra, det jag försöker göra här är att lyfta fram hur resoneradet ter sig och hur människor rättfärgar sina våldshandlingar. Det går inte att fördömma våld eller misstag, om du fördömmer våld och misstag måste du fördömma de som var våldsamma mot mig, eftersom dessa är orsaken till att jag isf slår tillbaka, mitt våld är bara ett symtom på andras våldsorsaker, och deras våldsorsaker är symptom på andras orsaker och den kausla kopplingen sträcker sig till universums beygnelse eller så långt innan eller efter vi drar gränsen i vårat mätande i vårat diskursiva resonerande. De flesta människor ser bara ytliga sympton om tror att dessa är orsaker, att våldsbrottsliggar är orsaken till problem när de i själva verket bara är en del i orsakskedjan. De överbetonar det ytligaste symptomet och misstar detta för orsaken. Jag tror att tanken om Karma bottnar i detta resonemang. Återfödelsen handlar här om de kausala omständigheter som för våldet vidare, och uppvaknandet innebär att dessa kausala omständigheter förlorar sin beydelse, vilket resulterar i emotionell befrielse. Att "födas" innebär alltså att skilja sig från den fysisk process som orsakade ens egna fysiska process, och att "vakna upp" innebär att skilja sig från de emotionella processerna som man kantats med.
...
något helt annat
............
En annan sak jag kommer på igen, när man når en slutsats, så måste man i fortsättningen ta denna som en ny utgångspunkt, på detta sätt uppstår lärandet. Misstaget sker när jag når en slutsats och glömmer bort denna, vilket innebär att jag vid ett senare tillfälle måste gå igenom samma frustrerande process igen och komma till samma slutsats igen. Men det är svårt att verkligen erkänna slutsatser fullt ut ibland. Och kanske är detta trots allt vad förnekelsen utgörs av. Jag förnekar alltså trots allt. Och kanske är insikten om förnekelsen det enda sättet att gå bortom den.
Detta inlägg blev som sagt lite konstigt eftersom mitt nät gick ner. Men jag känner att det jag, omdevetet har velat uppnå är att spela min "snälla" och "duktiga" jimmyroll.Vad vill du uppnå och varför?
Nja, detta håller jag på med att undvika ganska bra, till gränsen att jag själv går under. Jag känner att jag inte kan ta del av det som händer här. Fåfäng är jag antaligen.Blir du en av dem och lever efter samma förutsättningar - det kanske du tvingas till för att överleva.
Problemet är att jag ser för mycket saker att förbättra, vilket gjort mig frustrerad. Nu erkänner jag detta och släpper allt.Men sedan; finns det något att förbättra?
Jo, om det bara skulle röra sig om 10 personer skulle det vara möjligt. Men som sagt, jag har levt med en familj som jag försökt att påverka, men det är omöjligt. Jag har för lite tålamod och de har för lite tålamod. Jag ser felen, men i deras ständiga förnekelse så händer inget.Vill du inte delge dina innovationer och strategier för ett mer harmoniskt liv, och kanske läka dessa människors psykologiska trauman?
---
Jag tror allvarligt att insikter i livet bara kan komma genom motstånd, utan motstånd, "rätt typ" av motstånd, kommer inte den tillräckliga energin för förändring att uppstå.
Eller rättare sagt, det behövs antingen motstånd eller total öppenhet- dvs frånvaro av förnekning, dvs, att man inte förkastar/avfärdar andras och sina egna tolkningar, utan hela tiden balanserar om sina neuroner, typ "backpropagation".
osvBackpropagation requires that the transfer function used by the artificial neurons (or "nodes") be differentiable.
Jag funderar om det är så allt tillväxt sker, genom celldelning. Tittar man på amöban och fostret så är differentieringen grunden för livet. Jag tror att inlärningen fungerar så att vi hela tiden skapar nya begrepp mellan våra gamla, äsch, förstår man sig inte på artificiella neurala nätverk säger detta ingenting. Enkelt förklarat vad jag försöker säga: Allt vi lär oss uppstår "mellan" tidigare kunskap. Vi sätter upp två noder som fungerar som extremer, detta är underlaget för den logiska negationen/selektionen, och efter detta nyanserar vi begrepp mellan dessa två. blah blah blah.
"Varför inte istället se till att det man gör är i samklang med det man vill."
Det är ju en jättefin tanke, hade det varit möjligt tror jag nog inte att problematiken mellan idealism och realism hade varit särskillt stor. Inte heller hade det gäckat filosofer från alla tider.
Problematiken är att man vill olika saker beroende på vilket perspektiv man anlägger. Jag vill dels jobba för att samhället på lång sikt blir ett drägligt samhällle för människor att leva i. Samtidigt vill jag att människor skall ha det bra nu utifrån rådande förutsättningar. Det som är bäst för människor nu sammanfaller inte nödvändigtvis med vad som är bäst i ett större perspektiv.
Det är ju en jättefin tanke, hade det varit möjligt tror jag nog inte att problematiken mellan idealism och realism hade varit särskillt stor. Inte heller hade det gäckat filosofer från alla tider.
Problematiken är att man vill olika saker beroende på vilket perspektiv man anlägger. Jag vill dels jobba för att samhället på lång sikt blir ett drägligt samhällle för människor att leva i. Samtidigt vill jag att människor skall ha det bra nu utifrån rådande förutsättningar. Det som är bäst för människor nu sammanfaller inte nödvändigtvis med vad som är bäst i ett större perspektiv.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster