Kan livet vara orättvist?

[Rizz]

Det refereras ibland till orättvisa när en "utsatt" individs tillvaro eller tillstånd skall beskrivas. Vid tillfällen då ex: någons släkting / nära bekant förolyckats, någon blivit svårt sjuk, någons barn knarkar, någon fötts med ett gravt lyte etc. belyses gärna det orättvisa i den personens livssituation. Orättvist gentemot vad? Den "drabbades" familj eller bekantskapskrets, ett tvärsnitt av populationen i den stad den drabbade bor i, resten av världen eller kanske den drabbade själv.

Vilka jämförelsenormer kan egentligen tillämpas på orättvisa?
Är det godtycklighetens gränssättning, betraktarens empatiska samvete eller den utsatte själv som avgör om det upplevda är orättvist & i så fall i vilken omfattning?

Om man betraktar livet i sig som det ickepermanenta receptoriska tillstånd det faktiskt är, & inte något bekvämt tillrättalagt predestinat kan det liknas vid en produkt av de olika möjligheter & val vi ständigt ställs inför genom den enskilde individens faktiska förutsättningar, möjligheter & ställningstaganden. Anser man det, blir det en omöjlighet att påstå att livet i sig är orättvist, möjligen en aning nyanserat.

[Katana]

Livet själv är inte orättvist, men människorna är dock orättvisa mot livet !

[offe]

Det jämnar ut sig i långa loppet.

[Katana]

Det jämnar ut sig i långa loppet.

Kruxet är bara att det blir inget långt lopp om vi inte börjar se närmare på saker än där borta.

[offe]

Det är inte vi som jämnar ut det, det är Gud.

[Katana]

Vi är Gud.

[Rizz]

Eller gör vi kanske varandra orättvisa genom ett otänkt syn & uttryckssätt, där vi genom affirmationer omedvetet förstärker det upplevt "orättvisa".
Tror knappast att någon med ex. funktionshinder eller svår sjukdom är intresserad att ideligen höra hur orättvis dennes situation är & hur synd det är om denne.

[J R Auk]

Att stipulera orättvisa är väl snarast ett uttryck för någons uppfattning om att dom eller den har haft nog med olyckor.

[J R Auk]

Tar vi med vår psykologiska situation i bilden tror jag nog vi alla utsätts för samma orättvisa. Jag har tydligt märkt hur "problem" snarast är beroende på situationen och individen och inte någon objektivt ramverk.

Alla upplever sig ha problem, det är en del av livet och utvecklingen, sen kan man rationalisera så att man inte längre sätter samma begrepp på det fenomen, som är begränsande och lovar utveckling.

[Katana]

Tror knappast att någon med ex. funktionshinder eller svår sjukdom är intresserad att ideligen höra hur orättvis dennes situation är & hur synd det är om denne.

Skönt att höra !

[offe]

Det du just skrev skulle ha kunnat vara en beskrivning av min situation.

I mitt fall var det dock Gud som försökte kommunicera med mig, eftersom jag inte var mottaglig på annat sätt. Han sa typ: "Vad håller du på med? Tänk efter!"

I min värld finns en gud. Gud är vi. Gud är världsmedvetandet. Gud är en fraktal. Gud är den stora datorn. Man väljer själv, som jag har förstått det.

Det vi är inne i just nu känns jobbigt just för att vi inte kan se hur vi ska ta oss ur det. Om tio år känns det nog inte lika allvarligt.

"Åh, hum, vår sång är dum, den är ju ingenting, men vad gör det om hundra år, när allting kommer kring?"