Denna tråd borde kanske ligga under religion, men då jag inte främst är ute efter att diskutera Gudsbidlen i allmänna termer utan vill återge mitt eget personliga förhållningsätt, lägger jag denna tråd här. Det är upp till var och en som vill att läsa detta, känna igen sig eller ej, agera som man vill, svara eller ej.
MIN GUDSBILD
Jag är här nu, ty existensen är mig given i detta här och nu.
Vad existens och Gud i sig är vet jag ingenting om och kommer heller aldrig att veta det. Därom kan jag blott i form av ett andligt tidsfördriv spekulera – men inte till någon större praktisk nytta. I min egen självupplevda tillvaro, av Martinus kallad ”livsupplevelsen”, gestaltas existensen i form av omvärlden (alla stora och små ”döda” ting och levande varelser jag möter i mitt vardagsliv) och därmed i förlängningen av kosmos. Denna omvärld kallar jag för enkelhetens skull ”Gud”, då jag inte är allergisk mot denna bokstavskombination. Existensen gestaltas också i form av min egen samverkan med och upplevelse av denna omvärld, och via min egen närvaro i denna värld (alltså ytterst kosmos). Jag speglar omvärlden och omvärlden speglar mig. Det jag gör mot omvärlden gör jag mot mig själv. Detta är grunden för min etik. Jag säger inte att Gud är omvärlden, men omvärlden gestaltar Gud för mig, och både Gud och jag gestaltar för varandra existensen.
Omvärlden innebär alltså för mig ett oändligt, mångfasetterat du och jag är ett skenbart begränsat jag. Tillvaron består av det fortlöpande och ständigt skiftande, dynamiska mötet mellan omvärlden och mig. Omvärlden är ett oändligt du som jag fraktalt avbildar eller representerar.
Målet för min andliga utveckling är, som jag ser det, att jag skall bli, inte bara teoretiskt medveten om släktskapet mellan omvärlden och mig, utan även praktiskt och konkret uppleva detta i min vardag, alltså att vi båda utgör individuella gestaltningar av samma existens. Vi gestaltar samma oändliga existens för varandra, men ur olika perspektiv.
A
Min gudsbild - ett personligt vittnesbörd
Moderator: Moderatorgruppen
Min gudsbild - ett personligt vittnesbörd
Algotezza aka Algotezza
Målet för min andliga utveckling är, som jag ser det, att jag skall bli, inte bara teoretiskt medveten om släktskapet mellan omvärlden och mig, utan även praktiskt och konkret uppleva detta i min vardag...
Några tankar:
Är inte andlig utveckling en slags medvetenhetsutveckling? Och ur detta tankemedvetande ställer du väl upp målet? Men hur kommer det sig att du vill "praktiskt uppleva" detta? Detta praktiskt-konkreta - hur föreställer du dig det? Analogt med sinnligt - eller hurdan?
Måste inte den praktiska upplevelsen granskas av tankemässig medvetenhet för att konstatera uppfyllandet av målet?
/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
cogito skrev:Målet för min andliga utveckling är, som jag ser det, att jag skall bli, inte bara teoretiskt medveten om släktskapet mellan omvärlden och mig, utan även praktiskt och konkret uppleva detta i min vardag...
Några tankar:
Är inte andlig utveckling en slags medvetenhetsutveckling? Och ur detta tankemedvetande ställer du väl upp målet? Men hur kommer det sig att du vill "praktiskt uppleva" detta? Detta praktiskt-konkreta - hur föreställer du dig det? Analogt med sinnligt - eller hurdan?
Måste inte den praktiska upplevelsen granskas av tankemässig medvetenhet för att konstatera uppfyllandet av målet?
/cogito
Ja, andlig utveckling är medvetandeutveckling.
Naturligtvis löper teori och praktik i idealfallet parallellt och befruktar varandra. Men den teoretiska insikten att "jag och omvärlden är existentiellt ett" innebär ju inte att man i alla situationer känner sig som "ett med alltet" utan att man stundtals kan känna sig nog så isolerad från omvärlden i sitt vardagsliv, t.ex. mobbad på olika sätt och själv mobbande.
Jag föreställer mig detta framtida tillstånd bl.a. som ett slags klarsyn, där jag t.ex. tydligt kan se sambandet mellan vad jag gör mot andra, vad jag ger dem, och vad de gör mot mig, vad jag får av dem. Jag föreställer mig också detta tillstånd som en djup känsla från "hjärtat och hjärnan" av att "allt vilar i Guds hand", oavsett hur ens lilla livseka flyger hit och dit på livets ocean. Inte att jag har kontroll, men att "någon nära mig", " den alltid närvarande Gudomen", har denna "kontroll", d.v.s. att jag litar på att jag i slutändan alltid kommer att lära något av "livets jävelskap". Det innebär också, föreställer jag mig, utvidgade möjligheter att djupare lära känna mina enskilda medvarelser och tingen omkring mig på denna planet. Och att på så sätt lära känna mig själv djupare och innebörden i "att existera".
Helt klart är detta en kombination av sinnligt-konkret och mer andligt-abstrakt upplevande.
Det är ju genom ett slags självgranskande medvetenhhetsmanöver, med intellekt och känsla i kombination, som man har möjlighet att konstatera om man uppnått eller inte uppnått de mål man menar sig ha i sin tillvaro, självvalda eller på något annat sätt "uträknade", t.ex. efter läsning av olika texter i kombination med egen erfarenhet och i dialog med omvärlden.
A
Algotezza aka Algotezza
cogito skrev:Hmm,
klarsyn och trygghet -
inga dåliga mål...
Du räds inte något problem med ökade ansvarskrav eller liknande?
Ready to pay the price?
Me - no!
/cogito
Det växer man in i på ett helt naturligt och självklart sätt, menar jag... När man är beredd "att betala priset" finns det över huvud taget inget "pris att betala" eller något "man vill slippa undan". Ökad frihet - ökat ansvar... ökad glädje och lycka... ökad frihet...
Var sak har sin tid... och var tid nog av "sin plåga" och njutning... Tider skola komma... och vi sår fröet till dem nu...
A
Algotezza aka Algotezza
Tja, då kan du väl redan nu börja med "att betala priset" i den mån du har en bruksanvisning för din andliga utveckling, eller?
Eller växer naturligt in.
De e bara å åk...
Eller växer naturligt in.
De e bara å åk...
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
cogito skrev:Tja, då kan du väl redan nu börja med "att betala priset" i den mån du har en bruksanvisning för din andliga utveckling, eller?
Eller växer naturligt in.
De e bara å åk...
Ja, men det gäller ju också att "växa in" i sin "bruksanvisning" och revidera den när och om verkligheten drar åt ett annat håll än "kartan"...
Oavsett vilket mål man har sitt liv eller man inte har något alls utan bara lever det liv man lever, betaler man ju "priset" för att leva, i form av de behagliga och obehagliga upplevelser det egna livet innebär och som det egna levandet medför. Det är ett "pris" även den som inte är "beredd att betala något pris" måste betala...
A
Algotezza aka Algotezza
Oavsett vilket mål man har sitt liv eller man inte har något alls utan bara lever det liv man lever, betaler man ju "priset" för att leva, i form av de behagliga och obehagliga upplevelser det egna livet innebär och som det egna levandet medför. Det är ett "pris" även den som inte är "beredd att betala något pris" måste betala...
Ja det verkar vara så ordnad. Det enda raka är väl att underkasta sig detta faktum - eller som det heter på arabiska: islam.
/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
Underkasta sig ett existentiellt faktum
cogito skrev:Oavsett vilket mål man har sitt liv eller man inte har något alls utan bara lever det liv man lever, betaler man ju "priset" för att leva, i form av de behagliga och obehagliga upplevelser det egna livet innebär och som det egna levandet medför. Det är ett "pris" även den som inte är "beredd att betala något pris" måste betala...
Ja det verkar vara så ordnad. Det enda raka är väl att underkasta sig detta faktum - eller som det heter på arabiska: islam.
/cogito
Hur man än vänder sig...
En sak är att underkasta sig ett existentiellt, objektivt (eller "opersonligt") faktum, något annat att underkasta sig vissa människor som påstår att de "förmedlar Guds vilja", men som är styrda av t.ex. sina egna maktbegär... Hursomhelst, gestaltar dock även dessa, utifrån min gudsbild, existensen, Gud, då de är delar av ens omvärld... Men ingen enskild detalj representerar hela existensen eller Gud, bara enskilda aspekter av densamma/honom... Endast helheten representerar helheten. Helheten består av "jag och omvärlden" - något för alla iblandade parter totalt oupplevbart, som jag tror, då upplevelse bara är möjlig genom att "jag" kontrasterar med "omvärlden"! Helheten blir därmed ett kontrastlöst, icke upplevbart vara om vilket jag egentligen ingenting vet. Den kan alltså mycket väl av "någon" vara upplevbar men i princip inte, som jag föreställer mig det, av just mig! Men vem vet...
A
Algotezza aka Algotezza
Märklig bild du målar upp ifråga om islam - eller fattar jag fel?
Annars har du ju en avancerad guds- och världsbild som du redogör för här.
Lycka till med din målsättning
önskar cogito
Annars har du ju en avancerad guds- och världsbild som du redogör för här.
Lycka till med din målsättning
önskar cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Algotezza skrev:Det är upp till var och en som vill att läsa detta, känna igen sig eller ej, agera som man vill, svara eller ej.
Fast det där kan vara personligt färgat. En ikon som pekar vidare mot en annan som i sin tur skanderar med kraftfull basstämma, "Jag är Världsanden och allt detta är min skapelse, ni är alla mina barn. Stor kram åt världsrymden! Hallelujah!". ...eller peace, out! Som det heter på FlumLatin eller SannSkrift. Rösten är tanken är skriften är bibeln.
Jösses, vad har jag tagit
-
Katana
Undrar...
Tänkte passa på att fråga om din bild av vad medvetandegörandet eg. i för andra begriplig form rent praktiskt går ut på.
Funderar lite på detta med det falska och autentika jaget och dess bild, skyddsbarriärer och -mekanismer som vi har utvecklat sedan barndomen av ren självbevarelsedrift. Vi har varit tvungna att skydda våran inre kärna, vår individ (det autentiska jaget) för att sedan som vuxna eller när de diverse hoten är över återuppta det egentliga tillståndet av jaget. Vi föds som vi ÄR, vi växer upp och beroendes på hur uppväxten har varit bygger vi oss murar av olika slag som vi som vuxna åter är till för att riva ner. Vi ska återbli den vi ÄR, vilka vi föddes till, men idag med en vuxen människas erfarenheter och intelligens som motsvarar eller väger jämt med de inre känslomässiga. Inte förens då blir det möjligt att klämma ur sig från ägget. Vi kläcks, då vi är färdigutvecklade som individer, då det handlar om en individualiseringsprocess. Misstänker att det är detta som är att bli en vuxen människa. Narcissisten (skalet) dör och fram ploppar den lilla krokodilbäbisen, den ålderdomliga lilla draken som vakat över sig själv sedan urtiden
För en del kan denna process utebli helt, för en del kan denna process vara mkt. enkelt och för andra mkt. plågsamt. Vad det i sin tur beror på är nog karaktären av det autenstiska jaget i kombination av de erfarenheter man haft under sitt liv.
Nu har jag säkert tappat tråden någonstans, men du kan väl ändå svara om jag har uppfattat processen i likhet med dig eller inte.
Funderar lite på detta med det falska och autentika jaget och dess bild, skyddsbarriärer och -mekanismer som vi har utvecklat sedan barndomen av ren självbevarelsedrift. Vi har varit tvungna att skydda våran inre kärna, vår individ (det autentiska jaget) för att sedan som vuxna eller när de diverse hoten är över återuppta det egentliga tillståndet av jaget. Vi föds som vi ÄR, vi växer upp och beroendes på hur uppväxten har varit bygger vi oss murar av olika slag som vi som vuxna åter är till för att riva ner. Vi ska återbli den vi ÄR, vilka vi föddes till, men idag med en vuxen människas erfarenheter och intelligens som motsvarar eller väger jämt med de inre känslomässiga. Inte förens då blir det möjligt att klämma ur sig från ägget. Vi kläcks, då vi är färdigutvecklade som individer, då det handlar om en individualiseringsprocess. Misstänker att det är detta som är att bli en vuxen människa. Narcissisten (skalet) dör och fram ploppar den lilla krokodilbäbisen, den ålderdomliga lilla draken som vakat över sig själv sedan urtiden
För en del kan denna process utebli helt, för en del kan denna process vara mkt. enkelt och för andra mkt. plågsamt. Vad det i sin tur beror på är nog karaktären av det autenstiska jaget i kombination av de erfarenheter man haft under sitt liv.
Nu har jag säkert tappat tråden någonstans, men du kan väl ändå svara om jag har uppfattat processen i likhet med dig eller inte.
cogito skrev:Märklig bild du målar upp ifråga om islam - eller fattar jag fel?
Annars har du ju en avancerad guds- och världsbild som du redogör för här.
Lycka till med din målsättning
önskar cogito
En vinklad bild, inte på något vis heltäckande. Det handlar om att förhålla sig till dem som menar sig tala i Guds namn och som kräver till exempel att man skall underkasta sig dem, då de menar sig representera Gud. Kan en enskild människa göra detta fullt ut, alltså tala helt i Guds namn? Detta gäller för övrigt alla religioner som har förespråkare som menar sig representera Gud och förmedla hans vilja.
A
Algotezza aka Algotezza
Avantgardet skrev:Algotezza skrev:Det är upp till var och en som vill att läsa detta, känna igen sig eller ej, agera som man vill, svara eller ej.
Fast det där kan vara personligt färgat. En ikon som pekar vidare mot en annan som i sin tur skanderar med kraftfull basstämma, "Jag är Världsanden och allt detta är min skapelse, ni är alla mina barn. Stor kram åt världsrymden! Hallelujah!". ...eller peace, out! Som det heter på FlumLatin eller SannSkrift. Rösten är tanken är skriften är bibeln.
Jösses, vad har jag tagit
Klart det är något personligt hur man agerar, reagerar på det jag skrivit.
Jag fattar nog inte riktigt vad du menar. Får väl sniffa lite lim så klarnar det kanske...
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Undrar...
Katana skrev:Tänkte passa på att fråga om din bild av vad medvetandegörandet eg. i för andra begriplig form rent praktiskt går ut på.
Funderar lite på detta med det falska och autentika jaget och dess bild, skyddsbarriärer och -mekanismer som vi har utvecklat sedan barndomen av ren självbevarelsedrift. Vi har varit tvungna att skydda våran inre kärna, vår individ (det autentiska jaget) för att sedan som vuxna eller när de diverse hoten är över återuppta det egentliga tillståndet av jaget. Vi föds som vi ÄR, vi växer upp och beroendes på hur uppväxten har varit bygger vi oss murar av olika slag som vi som vuxna åter är till för att riva ner. Vi ska återbli den vi ÄR, vilka vi föddes till, men idag med en vuxen människas erfarenheter och intelligens som motsvarar eller väger jämt med de inre känslomässiga. Inte förens då blir det möjligt att klämma ur sig från ägget. Vi kläcks, då vi är färdigutvecklade som individer, då det handlar om en individualiseringsprocess. Misstänker att det är detta som är att bli en vuxen människa. Narcissisten (skalet) dör och fram ploppar den lilla krokodilbäbisen, den ålderdomliga lilla draken som vakat över sig själv sedan urtiden
För en del kan denna process utebli helt, för en del kan denna process vara mkt. enkelt och för andra mkt. plågsamt. Vad det i sin tur beror på är nog karaktären av det autenstiska jaget i kombination av de erfarenheter man haft under sitt liv.
Nu har jag säkert tappat tråden någonstans, men du kan väl ändå svara om jag har uppfattat processen i likhet med dig eller inte.
Jo, jag tycker nog du träffat kärnan i mitt budskap, och uttryckt den med dina termer, så att säga. Att komma tillbaka till utgångspunkten på en högre nivå, via ett slags spiralrörelse, en "god spiral" som "öppnar sig", till skillnad från alla "onda spiralrörelser" som man kan hamna i, inkrökningspiraler, som kan generera just "sur karma".
Jag menar dock att vi inte föds "helt rena" utan vi bär med oss en massa "mental barlast" från tidigare liv och att även denna "måste processas". Det är inte säkert man "når ända fram" i detta liv, utan det kan ta flera liv i anspråk, men man kan dock ha hamnat i "den goda spiralen" och kan därmed känna sig relativt nöjd, även om man inte "nått vägs ände" helt...
A
Algotezza aka Algotezza
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster