Smiths resonemang bygger i grunden på att det är upplevsen av ett behov som ska styra , inte om det faktiskt existerar ett (mer djupgående och långsiktigt) behov/problem.
Smith antar att all (individuell) efterfrågan rymmer inom ramen för hela mänsklighetens problem, och att denna efterfrågan, utöver det måste materiealiseras för att kunna kallas efterfrågan.
Teorin om "den osynliga handen", är en enorm naiv simplifiering av mänskliga behov genom att reducera mänskliga behov till materiella transanktioner, allt i linje med vad hela det västerländska materialistprojektet syftat till. Det är alltså helt enkelt den vetenskapliga materialismen, applicerat på ekonomin. Jmf med Behaviourismen som är den vetenskapliga materialismen, applicerat på psykologin. Kemin och Fysiken är redan vetenskaplig materialism, i sig själv.
Det är bara den ensklida transanktionen som har betydelse i detta system. Ekonomi handlar om slutenhet, men vad vi inte förstår, är att ekonomi både är slutet på ett mikroplan (aktrörerna och artefakterna i den enskilda transaktionen) och i en vidare kontext, på ett makroplan (jorden).
Vidare bottnar detta i en naiv syn på kausalitet, vi tror att orsaker och verkan går att reducera till de begrepp och kategorier vi definierat (dvs, en mikroslutenhet), vi inser inte att (makro) kausalitet är mycket mer komplext än våra begreppssystem någonsin kommer att kunna innefatta, och vi kompenserar inte för detta, eftersom detta kräver insikt (vilket även skapar ödmjukhet).
När allt kommer omkring så är innebär insikten om de inneboende begränsningarna för att härleda kausalitet inom ramarna för våran slutna mikrokauslitet vad vi i dagligt tal kallar ödmjukhet. Ödmjukhet innebär, i sin grund och botten, att vi kommit underfund våra kognitiva processer för att tolka kausalitet aldrig är en fullständig representation av det vi försöker greppa. Vårat medvetande ger oss blott en modell (dvs, en förenklig) av verkligheten. Det innebär inte att vårat medvetandets funktioner, i analogi, kan fånga verklighetens kausalitet. Men vårat diskursiva, kausaltolkande, diskursiva tänkande eller språkmedvetande upplevs som en seriell processer. Andra processerna i medvetandet (som vi inte upplever) och verkligheten fungerar istället som parallella processer, i sig själva och i förhållande till varandra, dock kan vi inte uppleva all den parallella komplexiteten, vi kan bara förstå kausalitet inom ramarna för språktolkningen, som är en seriell tankeström.
Smith är alltså djupt omedveten om dels socialpsykologiska mekanismer (som färgar människors omdöme i sociala kontexter) och dels mer djupgående mekanismer som färgar människors upplevelse, vilket medför att kortsiktiga behov överskuggas av mer långsiktiga (och gör att hon blundar för djupgående problem). En av de mest grundläggande och djupgående mekanismerna är stress. Jag har nyligen läst försvarsmaktens pedagogiska grunder där de diskuterar en begreppsbildning de kallar för "stresskonen". Detta är alltså försvaret officiella begreppsbildning av olika stresstillstånd en människa kan befinna sig i.
1. FRI TILLGÅNG TILL HELA INTELLEKTET-överblickande, mottaglig, nyanserad-samarbete, konstruktivitet-konflikthantering
2.BEGRÄNSAD TILLGÅNG TILL INTELLEKTET-trångsynthet, stereotypt beteende-konkurrensbeteende
3. FÖRMÖRKNING, HANDLING UTAN TANKE-reflexbeteende, utan tanke på konsekvenser -hänsynslöst beteende för överlevnad
4. PANIK –OFÖRMÅGA ATT TÄNKA/AGERA-handlingsförlamning; all verksamhet upphör-Grey Out-Black Out
Då kan vi fråga oss, vilket typ av samhälle vill vi ha? Ett samhälle där människor är mottagliga, där vi sammarbetar och har konstruktiv konflikthanteringer, eller ett som i grund och botten bygger på konkurrensbetens vilket skapar trångsynthet och stereotypt beteende?
Jag tror de flesta av oss människor har ett behov av att ibland känna oss stressade för att känna att vi lever, verkligheten kan bli ganska tråkig utan spänning, men har vi inte (iaf delvis) självvalt spänningen så är det inte lika roligt längre.
För att kunna agera utan att skapa mer stress, måste vi förstå att stressen är en inneboende potential inom alla av oss, det är naturligt att vara ängslig och rädd, alla levande varelser är det (förut i specialfall då dessa mekanismer slagits ut av sjukdom, droger eller kontrollerade övningar som meditation). Stressat beteende skapar mer stress.
Det som gör att vi förlorar kontrollen är alltså vår stress och därför måste vi förstå den, genom att förstå stressen, inte bara på ett intellektuellt plan, utan bara då vi levt med den, kan vi förstå den. Vi kan inte förstå hur det är att uppleva stress om vi själva inte upplevt den. Och har vi inte upplevt den har vi ofta en naiv inställning till andras livssituation och omständigheter.
Har vi upplevt den, men inte förstår hur vi ska hantera den försöker vi istället förtränga den eller subliminerar den in i aktiviteter eller låter den gå ut över andra.
Men den går inte att förtränga, i slutändan kommer den tillbaka. Det enda sättet att bli av med stressen är att lära känna den och leva med den. De flesta vill dock inte ha något med stressen att göra, de skjuter över ansvaret på andra, och det är detta hela vårat samhällsbygge i grund och botten riktar sig mot. Civilisationsprojektet handlar däremot om hur vi ska lära oss hantera stressen, och skapa strukturer som kan hantera den. Det är därför viktigit att förstå stressen, så att vi inte låter den omedvetet ta kontroll över oss vilket gör att vi bygger in den i våra sociala system. Att nå toppen handlar om att bli av med stressen (för att kunna agera i frihet). Men vill vi nå dit själva? Eller vill vi att alla ska nå dit? Vi har alla resurser som krävs för att utrota alla former av fysiologiska och psykologiska problem, vi inser det dock inte. I vårat nuvarande samhälle så har vi en väldigt naiv (är det 5:e eller 6:e gången jag använder ordet naiv i denna text?) syn på behov. Det vi har gjort är att reduera vårat psyke till materiella processer och vidare reducerat våra psykologiska behov till materiella behov. Vi köper oss psykologisk frihet. Vi inser inte att vi kan få den gratis. Vi inser inte att vi har en enorm kreativ potential. Vi inser inte att det är vi själva som skapar värdet. Verkligheten är inte inneboende meningslös och platt. Nihilismen, cynismen och hela det postmoderna projektet är ett yttryck för våran desperation, när vi förstört alla våra meningsstrukturer som vi själva skapat. Vi har slängt bort våra gamla leksaker för att vi skadade oss själva med dom, och nu står vi tomhänta och bölar. Men allt bottnar i ett missförstånd. Verkligheten är inte platt och meningslös, bara när vi kastat ut människan ur bilden. Vi har alltstå reducerat oss själva och verkligehten till en stack med atomer. Verkligehten är inte platt, människan är djup, verkligehten är inte meningslös, människan är meningskapande. Men för att inse detta måste vi förstå oss på våra egna processer som skapar mening och betydelse. Vi har möjligheterna.
Vad är problemet med människan?
Vi måste erkänna att alla människor har stressen inom sig och att det är stressen som motiverar människor. Det är inte ondska eller andra påkomna. Människor dödar inte andra dör att de är onda, de dödar andra för att de bokstavligt talat, bommat igen sin högre hjärnkapacitet och tänker med reptilhjärnan. Och att världen sedan, i sin krigshets, mot s.k. terrorism, dvs, ett påhittat problem för att skapa stressa för att motivera destruktivitet och föra över stressansvaret på någon annan, någon annan på andra sidan jorden, men det slår förr eller senare tillbaka. Allt snack om terrorism, är rätt igenom Agigtationspsykologi för att aktivera reptilhjärnan.
Till reptilhjärnan - hjärnstammen hör mellanhjärnan, mitthjärnan, hjärnbryggan och förlängda märgen. Reptilhjärnan är den del av hjärnan där instinkter - drifter - reflexer huserar. De fyra F-en: Födointag, Flykt, Försvar och Fortplantning bor där.
Varför reptilhjärna? Dels liknar hjärnstammen en reptils hjärna och vidare så anses att det inte finnas några nyanser i en sådan hjärna. Endast vän eller fiende, flykt eller försvar. Därför finns inte heller någon lekinstinkt där.
Den enda anledningen att människor i första laget blir terrorister, är för att de själva lidigt. Det finns ingen annan anledningen att förstöra för någon annan.
Krig är enligt Smiths ekonomiska modell inget problem, så länge det efterfrågas. Krig medför snarare en produktionsökning.
Det sorgligste är att det finns psykologer som länge studerat människans behov, vad människor faktiskt vill ha, genom olika perioder i livet.
Men sorgligt nog är människor inte ens intresserade.
Nej det är en jävla cirkus alltihop.
Varför ska vi fortsätta att projciera problemen utanför oss själva? Vissa säger att det är den s.k. "religionen" som är problemet, andra skyller på den s.k. "kapitalismen". Andra skyller på att människor är "onda", "dumma" eller "lata".
När ska vi inse att det är vi som skapat religionerna och kapitalismen, att dessa saker bara är uttryck för hur människan är? Alla dessa skapelser fungerar som vårat skyddsnät, och kritiken mot dessa skapelser är också del av vårat skyddsnät. Skyddet mot stressen, som tar sitt uttryck i rädsla, ängslighet, frustration och aggression. Samma stress som får oss att blockera vårat synfält. Som får oss att förneka andras resoenemang och ståndpunkters valididitet.
Jag önskar jag kunde förmedla något ut att ta en ståndpunkt, men jag inser att det är omöjligt och den enda ståndpunkten jag hittar är våran gemensamma ängslan och rädsla.
Ingen av oss vet varför de är här, men vi vågar inte erkänna detta för andra eller för oss själva. Vi vet i förlängingen, egentligen ingenting, allt vi säger oss veta lutar bara tillbaka på de auktoriteter vi ser upp till, men dessa auktoriteter vilar på andra auktoriteter. Varför ser vi upp till auktoriteter? Är det inte för att vi är stressade? Ängliga och rädda? Det finns en säkerhet. Varför läser vi filosofi? Vi vill nå säkerhet, sanning.
Allting känns så uppenbart för mig, utan att jag längre är cynisk.
Cynismen är bara ett ytterliggare skydd mot att vi inte vet. Det är lättare att avfärda allting än att verkligen försöka förstå.
Men vad händer när man förstår något? Vet ni? Man står med förståelsen i handen, men ingen tror en. Alla är för upptagna i sin ängslan att tro på sina personliga auktoritet, för att inte vara rädda.
Vi vill så gärna tro att vi är annorlunda.
Är det något jag har insett mer och mer är att jag förstår andra människor. Inte att jag bara förstår andra människors öde idag. Utan att jag förstår hur människor levt genom århundraden. Jag inser mer och mer att mina problem är problem som många stora tänkare, tidigare i historien upplevt. Att de befunnit sig i samma situation, då de upplever att de insett något, men inte kan kommunicera det, för att de inte har någon att prata med, för att ingen har tid att lyssna, för att de är stressade.
Men vad jag mer och mer insett är att de s.k. stora tänkarnas problem, inte nämnvärt skiljer sig från andra människors problem.
Det grundläggande problemet alla upplever är ett grundläggande kommunikationsproblem. Att människor inte förstår varandra och inte förstår vad den situation de kastats in har att säga dem.
Vi förstår inte att vi har mer gemensamt än vi anar. Jag önskar jag kunde förmedla denna insikt. Men det handlar om att inse att vi aldrig kommer att greppa det som händer. Våran förståelse är begränsad. Våran härledning av kausaliteten kommer aldrig att vara komplett, eftersom detta kräver att vi går tillbaka till ursprunget, där allt började. All härledning slutar förr eller senare i ett mysterium. Men det är inget mystiskt med detta. Det innebär att vi verkligen inser att vårat språk inte kan fånga verkligheten., men likväl forstätter verkligheten oförskämt att existera där ändå.
Så vem är det egentligen som kommer oförskämt? Är det verkligen verkligheten som kommer oförskämt, att jag föddes och blev inkastad här i verkligheten innan jag var redo för det, och fick lida för att jag inte var förberedd, och att verkligheten ändå fortsätter välla in, trots att mitt språk till nyckelhål inte borde tillåta det? Eller är det helt enkelt så att det är jag som är oförskämd mot verkligheten? Att verkligheten insåg nödvändigheten, att verkligheten insåg materialisationsprocessen och att alla möjligheter för eller senare måste fattas, att beslut måste tas, och att detta beslut nu har gett mig denna födsel, och att det i själva verket är jag som kommer oförskämt? Livet är ett fantastiskt erbjudande, men jag förstod inte detta, istället var jag frustrerad över att jag försökt göra allt exemplariskt, men samtidigt verkade bli mer straffad än andra. Men jag har insett att det inte spelar någon roll, inte i en cynisk betydelse, eller apatisk betydelse, apatin kommer när man vänder sig innåt och cynismen när man vänder sig utåt. Erkännandet att verkligheten går sin egen väg, utan att sluta i cynism eller apati är enligt mig de största utmaningarna jag tagit mig igenom. Jag är fortfarande känslig, jag är hel, jag är totalt fri att känna både sorg, vrede, lycka och betydelse, precis när jag själv behagar det. Inga av dessa sociala tabun eller omedvetna sociala känslor har inte samma grepp längre, jag kan uttrycka dem mer fritt än tidigiare.
Men vad har jag insett om rädslan?
Efter allt jag läst inom allt från alla hörn av filosofi, psykologi och religion så inser jag att jag inte blivit klokare, att jag inte hittat något att stå på, men detta gör att jag samtidigt förstår att det inte finns någon annan som har denna klokhet heller. Jag har insett alla är lika rädda som mig.
Och det är sorg, besvikelse, rädslan, förvirringen och ängsligheten som förenar oss. Hatet och avund och annat form av ressentiment är mycket mer ytliga former av känslor som uppstår som reaktioner av de tidigare mer primala känslorna. Problemet tycks bara vara att sorg, besvikelse, rädsla, förvirring och ängslighet är känslor som vi sällan vill erkänna som mer fundamentala och detta leder till rationalisering.
Allt bottnar i förväntingar och minnen. Och för att ta sig ur dessa fällor krävs erkännande och utlevande.
Vi måste erkänna för oss själva och andra att stressen faktiskt existerar, och att den är mycket mer djupgående än vad vi tror. Vi kommer, i vilket fall som helt, att tvingas att möta stressen, om inte tidigare, så på vår egna eller gemensamma dödsbädd.
