Rastlöshet! Iver av avskildhet från världen, ramlat av resan

[PopJimmy]

Känner du inte nu en existentiell rastlöshet bör du inte läsa detta, du kommer inte få ut något av det,

detta inlägg försöker förmedla känslan av rastlöshet,



det är som att ligga och zappa bland massa tv kanaler utan att bli tillfredställd,


tro inte att detta inlägg kommer tillfredställa dig på något sätt, det finns inget jag kan ge dig som kan ge dig tillfredställelse, detta inlägg är bara ett uttryck för den rastlöshet jag känner,den sköfksdfwfe










att du har 10 000 låtar på din ipod men ingen ger dig det du vill ha,

den pervertering sökandet efter sinnesstimulansen skapar,







Att jag inte hittar en enda sida på internet som tillfredställer mig, inget här kan tillfredställa mig, och jag har ingen här som jag kan dela denna känsla med, jag vill så gärna dela dela detta med någon,








Jag vill dela allt detta med dig! Jag vill dela, nej så kan man inte formulera det, jag vill "h e l a" (nå helhet) denna upplevelse med dig, jag vill nå upplevelse, nå ett stabilt utbyte, som inte flackar, jag vill inte flacka och inte att du ska flacka, jag vill att din upmärksamhet inte ska distraheras och att min inte heller ska det, många saker distraheterar









Jag har nu en väldigt distinkt känsla,



jag har ibland känt den när jag varit på musikfestivaler - ala hultsfred, och brukar ibland känna den när jag surfar




det är på något sätt en kamp mot rastlöshet,,,,,,,,, rastlösheten, att behöva stimuleras,


känslan karaktäriseras av en upplevelse av att vara totalt avskild, och att det jag just nu upplever inte är en "tillräcklig" upplevelse, det är en känsla som karaktäriseras av att upplevelsen i min tillvaro "går miste" om andra upplevelser - att jag "går miste" om att ha ett intimt möte med andra (eller med "världen"). Upplevelsen är en ultimat befängdhet av att reflektera av att man är en varelser som är differentierad från världen.


På något sätt hänger denna upplevelse ihop med en annan känsla: jag kommer ihåg att jag på sista dagen i skolan, dagen då sommarlovet började,



känslan kan i korthet beskrivas som en ren separationsångest. Men smaken/nyansen skiljer sig från andra typer av separationsångest, t.ex. när man står på perrongen om ska säga adjö till ens käresta.


I mitt djup känner jag att första gången jag kan minnas denna känsla är när jag låg i baksätet på min pappas bil, en kväll efter jag hade varit "hos mamma" en vecka och nu skulle till pappa, Jag tror att den bottnar i flera olika separationsmoment, ytligt sätt så är det en separation, en klyvning då min familj splittrades, jag upplever detta när jag var på skolavslutning,

för att beskriva den upplevelse jag vill ha men som jag saknar: en upplevelse av att det är sommar och att "alla är där"


jag saknar denna upplevelse, av att "alla är där"








Känslan skapar ett slags komplex, inte "i mig", men ett slag tanke-känslokomplex. Jag önskar att alla mina vänner, alla jag träffat kunde vara på samma fest, samtidigt, och att jag kunde nå ut till alla samtidigt, få allas uppmärksamhet, inte att jag är i behov av uppmärksamhet, utan att jag vill få kontakt med alla samtidigt,

jag tror det bottnar i min oförmåga att avsluta projekt. Jag vill samla alla grupper jag deltagit i och vara med dem.

Jag söker ett möte, då mitt metatänkande, mitt reflekterande om mitt tänkande om min upplevelse av tillvaron UPPHÖR, dvs att mitt reflekterande av tillvaron inte längre behövs  att jag har funnit det jag sökt,

ibland på festivaler brukar jag uppleva detta, men jag tror samtidigt att en del av känslan uppkommer i att jag alltid varit en "outsider" i grupper, jag har haft att förhålla mig till grupper och dess konventioner överlag.

Allt detta kan låta som nonsens, men det är en väldigt konkret känsla.











Jag sitter framför datorn och upplever att jag har miljoner och miljoner möjligheter att ta kontakt med människor, men på något sätt så upplever jag att "kanaleran" är för små, jag får inte den intimitet jag söker, jag vill ha direkt kontakt, inte indirekt kontakt.

Jag vill ha direkt kontakt, att vara del av en större helhet och verkligen ha en storslagen upplevelse, jag vill ha en magnifik kollektiv ritual då vi tillsammans hedrar upplevelsen "att leva",















Det jag känner är alltså en "inre tomhet" att det inom mig känns "tomt", att jag själv är obenägen att ge den interaktion/stimulans jag söker, den brist jag vill tillfredställa, att ha mig själv är på något sätt "inte nog", jag måste knyta an med livet, jag har ravlat av "resan" "livet"




jag vet att det låter absurt att säga att man inte känner att man "lever"
men på något sätt är det så jag känner


jag vill inte nödvändigtvis växa eller uppnå en höjd, att jag i mig själv vill uppnå något rekord jmf med andra,

jag vill förenas, jag vill inte vara separerad,

det är något som seprarerats,






jag vill höra alla toner samtidigt och träffa/nå ut till alla människor samtidigt,

jag vill inte ha det enskilda mötet, jag vill ha det totala mötet, jag vill hitta hem,







(har jag någonsin upplevt motsatsen till denna avskildhet? ja ...)

i min "altered state" upplevelse jag upplevde för två år sedan så kände jag att jag hittat hem, jag upplevde mig inte separerad, jag hade ingen upplevelse "bortom denna" jag ville nå,


men på något sätt så blir jag så frustrerad av verklighetens "gränsnitt", jag vill slå sönder min skärm och mitt tangentbort, dessa materiella saker/medel/instrument är bara ivägen för att jag ska nå intimitet med dig, jag vill ohämmat se dig i ögonen och uppleva att du ser mig, att vi är och speglar världen,

interaktionen är på något sätt låst i mitt eget huvud nu, jag vill att den ska "ut"..



jag vill hem, jag vill överskrida "gränssitetts" begränsningar, och förlösa upplevelsen av att leva, oavsett om det är i ett skratt eller i någon annantyp av upplevelse,  jag upplevelr att tänkandet går runt i cirklar, inte att det är "förvirrat", utan att det är "säkert", det "återskapar" hela tiden samma veklighet, samma kausalitet, jag härleder hela tiden samma verkan till mina idéer om dess orsak,

jag vill bortom detta,

på något sätt vill jag nå en kärlek, en initimitet, ett möte, en upplevelse av att något verligen klaffar, av att pusslet verkligen faller på plats, mitt tänkande/reflekterande verkar hela tiden fragmentera allting och skapa otillfredstöllelse,

jag är inte otillfredställd, jag har inget fysiskt behov av att tillfredsställa, men på något sätt är det en djup känsla av att något inte stämmer,











jag kan inte sätta fingret på det, men i botten av hjärtat eller, jag tittar bortom det, jag tänker ytligt och upplever att denna känsla kommer från ett djup jag ännu inte kan nå,
jag vill nå djupet, fulländingen av upplevelsen,

trött på att vara förvirrad, separerad, avskild,


jag har inget att tillföra, inget att rädda, inget att ändra på därute, inget att kompensera för i ett socialt rum, jag känner istället, inom mig, att det är något som inte stämmer, jag kan inte sätta fingret på det, ibland upplevelser som är djupt flyktiga kan jag erkänna flyltigheten, att jag aldrig kommer att kunna samla ihop mina minnen, samla ihop allt och knyta ihop alla minnen jag upplevt,

på något sätt vill jag dö från det kända, det kända är det som håller kvar mig,

på något sätt upplevde jag förut en direkt spontanitet,




jag vill vara spontan


jag vill


eller



det är så denna människa formulerar sig



vilka ord bör här användas?

det är ett tankekomplext som undersöks av något, detta något kallas i vanlig mun för jag, men vad är det, egentligen, jag vill uppleva detta, detta som upplever











jag vill få bort rastklösheten, har jag för mykcet inom mig, för mycket energi, har jag samlat på mig för mycket saker i situtationer då jag inte svarat totalt på situationen och istället sparat dessa "ofullständiga situationer" inom mig?




jag har en hög av ofullständiga sitationer



hur ska jag avsluta denna ofullständighet?
samtidigt inser jag att livet i sig själv upprätthålls genom ett samspel med processer bortom det isolerade, att jag måste interagera med min miljö för att upprätthålla mig själv,
men vill jag verkligen upprätthålla mig själv



nej



jag vill dö,



jag vill dö,



jag vill inte längre uppleva begräsningen, jag vill vara allt

det okända, det som driver mig, "drivkraften", vill, vara allt

drivkrafter drivs mot att inte vara sepererad och konstrasten/"uppkomsten av inte"/speraration uppkommer genom sepratation































jag vill inte att du ska läsa detta, jag vill vara med dig, jag vill vara på dig, i dig, jag vill att vi ska vara ett, själen vill ut ur skalet, jag vill återförenas




jag har komplex för mitt upplevelsekomplex, jag upplever att det jag upplever inte är tillräckligt, jag upprepar mig, hela min upplevlese är uppenbar, en cynisk beräkning, jag vill bortom denna stelhet, allt är stelt,



jag vill bort, men jag kan inte fly, min kropp följer med vart jag än går, mitt tänkande och mina känslor också.,






jag har inte valt detta liv, jag har inte valt dessa tankar, inte valt dessa känslor inte valt att tillståndent i världen är som det är,
jag känner inte att jag vill förändra hur världen eller mina tankar eller mina känslor är, jag vill bara att tänkandet ska upphöra, att känslorna ska upphöra att världen ska upphöra, att jag ska upphöra,


jag vill ut ur skalet, men hur? impulserna fortsätter att bombadera mig, allt detta är impulser av något ofullständigt,




jag söker det fullständiga,

vart är det?
v
vart är det?

säg mig


finnns det bara i flykten? i drogruset? i orgasmen?


jag vill inte fly till det fullständiga, jag vill vara där,





jag önskar att någon kunde binda fast alla mina kroppsdelar, att någon slänge in mig i en isolationscell, så att alla mina möjlighter till intryck försvann,



det enda jag resnserar med är flyktigheten






































jag vill möta dig, varför envisa du genom att försöka förstå mig genom en datorskärm

jag vill uppbhöva gränsen mellan dig och mig, upphöra skärmen, upphöra huden och köttet,



det bottnar i den första separationen, födseln


jag vill förenas i dansen, dansen bortom köttet

[Katana]

[Åkes granne]

Jag upplever en likadan situation; icke-situation. Eller upplever ..så har det ju alltid varit. Och inte varit -eftersom jag lever. Eller rättare sagt: eftersom jag inte står i kontakt med målet (livet -jag.)

Jag läste igenom detta, och tänkte att jag skulle, ja, skriva så som jag gör nu. Svara på inlägg på filosofiforumet. Har säkert planerat projekt av typen "ny idé! -skriva inlägg" ..100 ggr. Nej, mer.

Förut satt jag och skrev ner massa lösa idéer i utspridda anteckningsblock/papperslappar. Jävla röra. Saken var att jag hela tiden skrev om samma saker, fast i olika formuleringar. Och i olika upplägg. Skulle kunna sätta mig ner. Nu. Skriva en bok om mig själv (= verkligheten), tills jag dör.

Så, vart ville jag komma? Jag hade ju planerat vad jag skulle skriva.


Jag har som ett slags rituellt tankeliv; jag är "tvungen" att grundligt tänka igenom, gå igenom allt, mig själv, för att kunna känna mig fokuserad. Jag ställer mig alltså över mig själv, för att få en "greppfast" verklighet. Jag var tvungen att ta makten över den konstanta förvirring *i relation till mina föräldrar* som jag invigdes i, eftersom jag förstod att jag inte längre kunde lita på någon.. Jag är alltså en enda stor identitetskris; som vet om det.

Tillbaka till läge 1: Jag sväljer allt, andas ut.. och sådant som att skriva om det blir liksom inte intressant. Det blir till och med svårt. Försvinner. På gott och ont.

****

Jag är jag -alla är UNIKA, vackra, färggranna människor.

Jag är -alla är, alla är som jag, som hon, som han, en union.

****

Vilket "sig själv" har man då att gå tillbaka till?

Man "mentaliserar" sitt uppehälle, går på tomgång. (När man väl kom i hamn, vad var det då man sa att man "insåg"/fattade? ) Eller; om man "ser det för vad det är".. Så att det blir som att leva på rutin. Exempel: Man lyssnar på musik och känner en anslutning till sig själv; man blir känslosam. Men "respekten" för livet fattas, så man har liksom inget att "höja upp", inget att "fira" eller klä in det i. Nej, för det är inte Jocke W som är alldeles ytterligt delightful. Men man kan välja att se det så.

Upplevelsen av att man numera måste välja/"låtsas".. Och att det alltid varit samma sak, detta, livet, det man är. Eftersom man nu har speglat valen, genom kulturellpsykologisk "uppfostran".

Framtid: riva översättningspestens väntrum, och erkänna totaliteten genom direkta instutioner (?!!) På andra sidan väven börjar man snart fundera på om man ska bli kristen. Helt seriöst.

Jag gick för långt, och beslutade mig istället för att LEVA på vågen/drivveden: Jag tar alltså en långsiktgare mellanväg. Jag "äter hälften av det jag får" och "spionerar" utan att det smärtar mig längre; utan de svåra, kompexa tankeproblemen som endast ger mig nästan omöjliga, komplicerade eller extremt avvikande lösningar -och som bryter ner mig mentalt och emotionellt. Det är alltså en stor fördel att jag inte försöker hitta hem längre. Jag lever istället (medvetet) på en naiv närvaro -i mig själv-. Jag tillåter mig att fatta begrepp som ligger utanför och framför min egen ram, dvs. inte de "koder" jag försökte lotsa mig fram genom. Och får alltså, utan att det sabbar stegen, slappna av, och samtidigt veta att de luftburna monument jag bygger faktiskt håller till viss del. (Eller upplevs så. ) Äh, jag babblar helt mot mig själv nu.


Men aldrig se på det som att man har gått förbi.. Utan samtidigt vara väldigt medveten om att man kör pansionärvals inlindat i ejderdun.

.............
Förresten, många människor missuppfattar ofta vad förståelse är för något. (Kände just nu att jag just ger ett sånt jävla platt halvautistisk-dum-intryck.)

Alla människor tror att de "vet vad det är för något". Bättre än någon annan -eftersom man i olika mån ser sig själv som självständig i miljön.

(Upplevelsen av att man "äger" sig själv..)

Markering ofta kallat "bekräftelse": Att tala om för någon hur han/hon "är". Det blir ungefär som att säga "när du står i solen känns det varmt på din hud". De ligger i sakens natur att man tror sig veta vad man är -"jag är"..  (Underblåser/kuvar undan, naturlig förmåga till psykiskt samspel.) Man blir sedd som otacksam.

Ungefär som om man inte har fattat att man är en annan människa.

Vad händer? Man tror att den andra just inte vet vem man egentligen är -börjar skapa försvar, eftersom man "fattat" att den andra inte är med. Man känner sig alltså smartare, även fast man inte är det; esoterisk spiral, gängmentalitet, religösa rum osv.
.............

Äsch. Jag har fan totalt outvecklat närminne.

[Skogsälvan]

Jimmy, ja nu börjar jag bli tjatig... men så skönt du skriver, så igenkännande. Tack för det:)

[Katana]

Skogsälvan

Kan inte du oxå vända in å ut på dig själv så kan vi se vem du eg. är Snälla.

[Skogsälvan]

Jag är inte så intressant Katana, men fråga på du - vet ju inte vad du vill veta.

[Katana]

Inte så nyfiken för tillfället... men du kan väl börja.

[Fication]

jag vill inte att du ska läsa detta, jag vill vara med dig, jag vill vara på dig, i dig, jag vill att vi ska vara ett, själen vill ut ur skalet, jag vill återförenas

Då är mitt tips att du tar och fixar din mobil.

Jag är inte så intressant Katana...

Hmm...