Kärlek... hur, var och varför? (Alternativ) skitsnack!

[?!?]

Grekiskan har ju som bekant flera ord för kärlek, 4 st tror jag bestämt, agape, filea, eros(mm..) och storge (med res. för tavning). Och Svenskan har ett ord. Betyder det att vi älskar mindre i sverige? Eller, för att undvika missförstånd, känner vi mindre kärlek?

Är kärlek ett lärt betende eller medfött? Är det en mekanism, ett ankare som utlöses av ett ansikte, en kropp, beröring, våren... som i sin tur skickar iväg hormoner till receptorerna i kroppen? Är det allt??

Är förälskelse kärlek, eller en fortplantningsprocces?
Hur håller man kärleken vid liv i ett parförhållande? Går det?

Ska man älska, mår man bra av det? Vill man må bra, eller vill man bara drömma lite sådar varmt... om saker som kunde kanske hända någon gång, någon stanns? Gå och lyssna på döda Sing-and-songwriters trasiga hjärtan och själar, och tycka synd om sig själv och alla som gråter.

Se den där tavlan med barnet som är så ledset, och leta där långt inne efter det genuina, det som är på riktigt. Inte sånt som man sett på film eller läst om i böcker och tidningar. Sådant som man blivit "programerad" av sammhället och media att tro. Rosor, tända ljus, ... är det kärlek?

Skulle Du veta vad Kärlek var om ingen berättade om det? Skulle du uppleva det på samma sätt som nu (om du upplever det) eller skulle det kännas helt annorlunda? Känns det lika för alla mäniskor? Har alla människor möjlighet att älska, och bli älskade?

Måste man begrunda vad som är kärlek, kan man inte bara vara och känna, utan krav och utan förhoppning om mer och större? Om "den rätta"? Om lyckan som man bara vet ska komma... nu... alldeles strax så kommer den... jag bara vet det.

Är livet bara en sexuellt överförd sjukdom? Ett skuggspel på en grottägg...

Är det bäst att göra så lite man kan så blir det kanske inte så mycket fel iaf. Så blir man inte Så sårad, så förstörd, så förd bakom ljuset. Så sårar man inte, så många andra, så mycket.

När det har funnits så många mäniskor, så stora tänkare, så många religoner, vetenskapsmän, kungar och så många stolta människor som Så klart "vet Bäst" och bättre än de som var innan och alla andra. Så kan man ändå inte vara säker på frågorna: Var kommer vi i från, vart är vi på väg, susar vi om kring på det här sandkornet ensamma i det, för oss, oändliga universum?

...hmm.. Blev lite pretansiöst kanske...

Det hissnar.

Om någon orkar läsa så här långt så ber jag om ursäkt att jag stulit så mycket av er värdefulla tid. Vi är ju snart alla döda...

Gör du det bästa du kan? Vet du vad det är som är det bästa du kan göra?...

"Fyll dina år med liv, inte ditt liv med år" - nån...
Hur gör man det?

Sitta och diskutera kanske... Eller supa sig full...

Kärlek glädje och vin!

[debaser]

Kan ju också vara så att grekerna inte kan uppskatta sann kärlek utan behöver "nivå-ord" för beskrivelsen. Alla fyra kanske är svagare ord än vårat kärlek. Eller så är ord oviktiga. Eller så borde vi supa oss fulla!  :wink:

[J R Auk]

Vi har likställt "kärlek" med "lusta" och "åtrå", men frångott det "goda" och vad som "börs".
Om vi tittar närmare på begreppet så ser vi att vi har en svindlande potential i ordet.

Vi kan älska människor, saker, idéer, till och med smärtor.
Det som saknas allt som oftast är en kritisk hållning gentemot vad som faktuellt älskas.
Allt för mycket diskurser bygger detta begrepp och relationer vi lägger det till.

Allt för ofta missas att det som älskas inte är det som kärleken sägs riktat mot, utan blott idén om det som sägs äga ens kärlek.
Allt som oftast är ägandet förknippat med detta begrepp av tillit och tillåtelse, och perverterar våra sinnen då vi knyter våra konnationer gentemot något positivt när allt vi gjort är att påtvinga vår sinnesslöja på det som älskas, och som utan den vore sant och riktigt, och i överensstämmelse med det faktiska.

[?!?]

Vi har likställt "kärlek" med "lusta" och "åtrå", men frångott det "goda" och vad som "börs".

Då undrar jag Vilka Ni är som likställt Kärlek med åtrå och lusta? Vad är det "goda" och det som "börs"? Vem har bestämmt det?

Om vi tittar närmare på begreppet så ser vi att vi har en svindlande potential i ordet.

Man kan älska många saker. Så kärlek är många känslor? Eller älskar man människor med samma känsla som man älskar Saker?

Varför anser du att man måste ha en "kritisk hållning till det som älskas"?

Det som saknas allt som oftast är en kritisk hållning gentemot vad som faktuellt älskas.

Allt för ofta missas att det som älskas inte är det som kärleken sägs riktat mot, utan blott idén om det som sägs äga ens kärlek.

Så du menar kärleken bara är en idé. Och den man säger sig älska råkar bara vara. Man är älskar kärleken, älskar en fantasi en utopi?

Kan man då inte säga att den verkliga kärleken man hyser är en bild man själv skapat, alltså Man älskar sig själv...

[Philosopher King]

Jag anser att kärleken är ett av filosofins mest överskattade diskussionsämne.

[?!?]

Jasså.. Vad sägs om Cynism då?

[J R Auk]

Vi har likställt "kärlek" med "lusta" och "åtrå", men frångott det "goda" och vad som "börs".

Då undrar jag Vilka Ni är som likställt Kärlek med åtrå och lusta? Vad är det "goda" och det som "börs"? Vem har bestämmt det?

Är du inte med? Det är det du älskar.

Om vi tittar närmare på begreppet så ser vi att vi har en svindlande potential i ordet.

Man kan älska många saker. Så kärlek är många känslor? Eller älskar man människor med samma känsla som man älskar Saker?

Varför anser du att man måste ha en "kritisk hållning till det som älskas"?

Känslor är mångfasetterade och likaså kärlek. Särskilt då så mycket skall rymmas i ett och samma begrepp. Kärlek är inte enbart en känsla, det är en intellektuell process likväl. Utan reflektion finns det inte kärlek, det må vara det som uppmärksammar en på kärleken, men det är ännu inte kärlek.

För att se vad man älskar. Om man älskar potentialen hos en person men inte den nuvarande människan bör man vara medveten om det, det skapas förvirring annars.
Man bör veta om det älskade är reellt eller en fantasi.

Det som saknas allt som oftast är en kritisk hållning gentemot vad som faktuellt älskas.

Allt för ofta missas att det som älskas inte är det som kärleken sägs riktat mot, utan blott idén om det som sägs äga ens kärlek.

Så du menar kärleken bara är en idé. Och den man säger sig älska råkar bara vara. Man är älskar kärleken, älskar en fantasi en utopi?

Kan man då inte säga att den verkliga kärleken man hyser är en bild man själv skapat, alltså Man älskar sig själv...

Jag tror nog man måste älska sig själv innan man kan älska andra, kan man inte erkänna sig rättmätig till något gott blir det väl svårt att välja vad det goda och värda är? Varför förskjuta det som önskas till något exkluderande den egna personen?


Kärleken måste innehålla en idé, vad är den annars? Var sitter dina kärleksreceptorer? Med vad känner du vad du bör älska?
Hur ser dom ut, jag har aldrig märkt av att mina iallafall.

[?!?]

Vi har likställt "kärlek" med "lusta" och "åtrå", men frångott det "goda" och vad som "börs".  


?!? Då undrar jag Vilka Ni är som likställt Kärlek med åtrå och lusta? Vad är det "goda" och det som "börs"? Vem har bestämmt det?

Är du inte med? Det är det du älskar.

Ledsen men jag är inte med. Jag / du älskar vad? Älskar jag "lusta och åtrå"? Men det betyder ju att jag likställt kärlek med det. Och det håller jag inte med om..

Känslor är mångfasetterade och likaså kärlek. Särskilt då så mycket skall rymmas i ett och samma begrepp. Kärlek är inte enbart en känsla, det är en intellektuell process likväl.

Håller helt med. Och är inte flera känslor interlektuella processer?

Man bör veta om det älskade är reellt eller en fantasi.

Är inte alltid det som älskas en fantasi? Man kan ju omöjligt veta allt om en människa, och de luckot, hur stora eler små de än är fyller man ju själv i / fantiserar? Fast det är ju klart allt är väl ett skuggspel på en grottvägg?

Var sitter dina kärleksreceptorer? Med vad känner du vad du bör älska?

Två frågor.
1. Var mina kärleks receptorer sitter?

I alla mina celler. När man blir berörd så skuter kroppen ut flera olika hormon som gör att man mår bra / skänns skönt / orsaken (personen) till beröringen och hormonerna =  (assosierar man till) kärlek?

2. Känner att jag bör älska?

Tror jag är ett lärt betende / alternativt instinkt. Barnet älskar sin mamma. Kanske för att det får mat / beröring. Varför får den det? Gud? Instingt? Naturligt urval? Vad jag gör det lätt för mig..

Är det inte lite lingvistik-onnani du håller dig med? Känns som du visar upp din stora lingvistik Kuk precis som om vi vore ett bussfönster. (ledsen men det var en så kul tanke jag kom på, du har precis blottat dig i ett bussfönster)

Är det för att dina tankar är så mycket högre än mina? Eller att du vill dölja ditt tänke sätt bakom fina ord och fraser?

Du är skicklig.

Ber om ursäkt.

Om du är Stor nog att ignorera mitt hån och min sarkasm så välkommnar jag ett svar.

Mvh ?!?

[Åkes granne]

Existens är en ren uttrycksprocess i kärlek. Varken mer eller mindre.

[J R Auk]

Vi har likställt "kärlek" med "lusta" och "åtrå", men frångott det "goda" och vad som "börs".  


?!? Då undrar jag Vilka Ni är som likställt Kärlek med åtrå och lusta? Vad är det "goda" och det som "börs"? Vem har bestämmt det?

Är du inte med? Det är det du älskar.

Ledsen men jag är inte med. Jag / du älskar vad? Älskar jag "lusta och åtrå"? Men det betyder ju att jag likställt kärlek med det. Och det håller jag inte med om..

Känslor är mångfasetterade och likaså kärlek. Särskilt då så mycket skall rymmas i ett och samma begrepp. Kärlek är inte enbart en känsla, det är en intellektuell process likväl.

Håller helt med. Och är inte flera känslor interlektuella processer?

Man bör veta om det älskade är reellt eller en fantasi.

Är inte alltid det som älskas en fantasi? Man kan ju omöjligt veta allt om en människa, och de luckot, hur stora eler små de än är fyller man ju själv i / fantiserar? Fast det är ju klart allt är väl ett skuggspel på en grottvägg?

Var sitter dina kärleksreceptorer? Med vad känner du vad du bör älska?

Två frågor.
1. Var mina kärleks receptorer sitter?

I alla mina celler. När man blir berörd så skuter kroppen ut flera olika hormon som gör att man mår bra / skänns skönt / orsaken (personen) till beröringen och hormonerna =  (assosierar man till) kärlek?

2. Känner att jag bör älska?

Tror jag är ett lärt betende / alternativt instinkt. Barnet älskar sin mamma. Kanske för att det får mat / beröring. Varför får den det? Gud? Instingt? Naturligt urval? Vad jag gör det lätt för mig..

Är det inte lite lingvistik-onnani du håller dig med? Känns som du visar upp din stora lingvistik Kuk precis som om vi vore ett bussfönster. (ledsen men det var en så kul tanke jag kom på, du har precis blottat dig i ett bussfönster)

Är det för att dina tankar är så mycket högre än mina? Eller att du vill dölja ditt tänke sätt bakom fina ord och fraser?

Du är skicklig.

Ber om ursäkt.

Om du är Stor nog att ignorera mitt hån och min sarkasm så välkommnar jag ett svar.

Mvh ?!?

Klart inte alla har samma definition av kärlek, men jag talar om min uppfattning av den generella definitionen samt konnotationen av ordet.
Vi söker med begrepp representera abstrakta värderingar av våra känslor och jag menar att den semantiska betydelsen har smugit sig in i den faktiska innebörden. Vi har alienerat oss från dom delar som grekerna hade i sina kärleksbegrepp. Vi har plattat ut ordet och dess omgärdade representation.

Barnet älskar inte sin mamma från födsel, barnet känner trygghet inför mamman. Senare i livet växer barnet och börjar skapa sig en bild av som är och varför det är. Här tillskrivs ofta föräldrar magiska krater och handlingar ses i symboliskt syfte för att kontrollera världen. Barnet älskar då sina föräldrar då det är ett efterliknande av deras aktivitet som söks som det goda i livet, senare växer vi upp och ser att världen inte är magiskt betingad, att det var anpassning och inte kontrollerande som sysselsatte föräldrarna och kärleken byts mot respekt då det goda distanserats från föräldrarna. Kärleken kan självfallet ligga kvar, men det för vårat breda begrepp. Det här är bara ett exempel på hur en relation utvecklas och gravt missvisande mot den komplexitet som utformar våra värderingar. Men poängen är att det förknippat med kärleken ligger ett stävande efter livets mening.
Kärlek är en abstraktion av livets frågor, som är en abstraktion av livet.

Och här måste vi vara uppmärksamma på om vi sluter oss i oss själva och enbart njuter av det som egot skapar eller om vi tillåter oss att stå öppna för att mötas subjekt mot subjekt. Vissa älskar bara idéer och tänk vad som kan hända när ingen relaterar till vad som verkligt är. Katastrof för egot. Psykets kollaps.

Allt som älskas är inte idéer då vi faktiskt kan älska det som vi inte vet om något, liknas av att vi ser riktning men inte mål. Det är klart att själva idéen är en idé men den riktas mot något utanför föreställningen, något som inte ligger inom sinnets hägn.

Du talat om njutning, din kropp reagerar något som du njuter av, och njutningen i sin tur är något du kan älska. Men även här kan man komma att älska minnet av njutningen och låsa sig och bli oemottaglig för den stimulans som man säger sig älska. Det gäller att i sanning syna vad det är man söker älska och om man gör det. I stunden måste betraktelsen ligga, i det kommande och inte i det som varit. Annars är det som sagt hos iden som kärleken fått fäste.

Jag döljer så lite som jag kan, om du får en skymt av mig (mitt kön?) får jag väl gratulera, även om jag tvivlar, sannerligen en besynnerlig kontakt denna konversation har skapat då.
Mina ord hånas inte av dina. Du behöver inte oroa dig. Det står dig fritt att syna mina ord hur du vill, jag har inte lagt dom över dig, snarare under på detta forum. Jag ber inte att dom lyfts mer än vad dom i sig själva ger skäl till.