hovnarr skrev:Fann skrev:Det är klart att "lycka" måste vara att "uppleva lycka". Men jag tror också att de flesta av oss varit med om situationer där vi efteråt har sagt att "jag trodde att jag var lycklig".
Precis. Jonas grund för lycka är att inte göra våld på sitt väsen. Då måste man först ha en uppfattning om vad ens väsen är för något. Det fordrar kontakt med sitt inre. Sedan uppkommer frågan om ens väsen förändras under livets gång. Det tror jag absolut. Så på samma sätt som man kan säga "jag trodde jag var lycklig" kan man säga "jag trodde inte jag handlade mot mitt väsen". Men det är på något plan ointressant. Man upplevde lycka då, och var övertygad om att man handlade i linje med sin övertygelse då. Att önska att man visste igår vad man endast kunde ha vetat idag är förmätet och leder till självhat. Det om något är högmod gentemot livets hela utvecklingsprocess.
Undrar om det kan vara så här: När vi säger att vi "egentligen" inte var lyckliga när vi var lyckliga så menar vi att vi efteråt upptäckte att det liv vi då levde var skadligt och kom att orsaka olycka senare. Man gör som så ofta annars sk metonymiska överföringar dvs förskjuter innebörder till det som ligger nära. Kopplingen mellan den olycka som levnadssättet orsakade på sikt och den tid då skadan åsamkades leder till att man säger att man inte var lycklig "egentligen".
Vidare Fann, tack för förklaringen! Jag förstod inte orden i sitt sammanhang helt enkelt, men nu begriper jag bättre vad som menades. Jag har dock i dagsläget inget mer att tillföra JAG-diskussionen.
Det var väl egentligen en egen tråd. Men i ljuset av vad som nu utspelar sig i dialogen kring den text jn skickat oss aktualiseras resonemanget. Jag skulle gissa att jn inte satte in den här texten för att få goda råd om hur han ska kommunicera med sin svärmor men icke förty sätter du och jag igång att dissekera texten som text och Agnostica och Johan delger jn sina synpunkter om det lämpliga i att begära S:s hand mot bakgrund av det ena och andra. Jag gissar att jn:s avsikt var att svara på dina frågor som egentligen handlade om "vem är du och hur lever du?" - brevet skulle vara ett dokument från verkligheten. Om jn väljer att svara på alla goda råd och åsikter han får hamnar han igen i att försvara sig, antagligen kommer han då att skicka nya rapporter och nu troligen sådana som avser att visa oss S:s personliga mognad, hans och S:s gemensamm inställning till ceremonier och riter (för att förklara iden med "handen") osv. Och så kan det hålla på.
Fann skrev:Jo vi kommenterar kampen på läktarplats men även detta kommenterande och analyserande gör vi ju inte för att förstå DEM utan för att förstå dialogens väsen. Eller?
Det är ju det som blir så bisarrt. I min dialog med dig försöker jag förstå dialogens väsen och i min dialog med Jonas försöker jag sätta mig in i hans situation (du vet varför jag inte skriver "förstå honom"). Och ni har er privata dialog sinsemellan. Oundivkligen blir det gränsytor där begreppen och frågorna grumlas lite av varandra.
Jo det blir lite kufiskt ibland.
Fann skrev:Finns det något i det han säger jag kan känna igen hos mig själv? Vad är det jag tar för givet och inte kan se?
Här är vi kanske olika (eller så fastnar vi i våra trädgrenar). Mitt problem, min falska avbild, uppkommer just när jag försöker känna igen saker hos mig själv. När jag brukar våld är det bara för att tillfredsställa min aggression - har aldrig kommit på tanken att det skulle vara något annat. Därför slår jag inte. Jonas njuter av sadism och försöker jag då känna igen det hos mig själv så drar jag den felaktiga slutsatsen att Jonas är ett aggressivt misshandlarsvin. Min utgångspunkt är istället att jag inte kan använda mina egna referensramar och därför måste tillgodogöra mig nya.
Hmm. Jag tror faktiskt (är övertygad och känner mig frestad att åberopa min auktoritet som yrkesmänniska) att förståelse ALLTID förutsätter igenkänning. Att förstå är att känna igen en grundläggande princip, ett mönster. När man lär sig något utantill är det inte säkert man förstår, det man gör då är att reproducera något yttre. Papegojan kan säga orden men förstår dem inte. För att förstå måste man kunna överföra en yttre form till en annan men i båda kunna se den princip som gör att de visar samma sak. (Det vill säga en metaforisk process). Det går inte att se mönster som man inte redan har i sig. Men de mönster man har utvecklas varefter. Om du försöker förstå Jn när han säger att han är sadist så ser du kanske "slåss" och "arg" framför dig men det får du inte att gå ihop med resten av vad jn säger. Du har letat på fel ställe. Du behöver fler ledtrådar och ber jn berätta om "runtomkring", inte bara piskrapp och örfilar. När jn berättat tillräckligt mycket blir det en komplex och tät väv som gör att någonstans berörs dina egna grenar och avkodningen kan börja. Problemet med jag-berättelser som är alltför engagerande är att man kan absorberas av dem och tappa bort sitt sökande efter mönstret. Det är säkert också så att om man inte får kläm på mönstret, om det av olika skäl upplevs som kaotiskt, så lägger man all sin kraft på det yttre. Kanske är det som händer när jn får alla dessa åsikter och goda råd...
