det fundamentala existentiella problemet

[PopJimmy]

Vårat språk är ofullständigt, känslan av att inte kunna kommunicera genomsyrar hela mänskligheten och all annan form av liv. Vi upplever djupt inom oss något äkta och oförstört. Dock upplever vi aldrig att vi kan nå eller få en inblick i vad detta högst autentiska innebär, det förblir dolt och detta upprätthåller våran ängslan av att det är något som ”inte stämmer” i förhållande till de mer ytliga förloppen vi tar del av i det liv vi lever.



Det vi måste inse är att denna oförmåga av att dela med oss det mest intima är just det som för oss samman. Kommunikationsbristen bottnar i en separationen av vilja, en separation av det kreativa flöde av interaktion som vecklar ut den emergenta komplexitet vi kallar liv och verklighet.

När vi förstår att vi inte kan kommunicera det intima mellan varandra och heller inte förstå det själva, så har vi i alla fall detta erkännande, då vi inser att det faktiskt existerar något vi inte kan sätta fingret på. Jag vet inte vad detta är.

Och när vi erkänner detta för varandra - så händer något, det skapas en öppning, det skapas ett ytrymme för att vi faktiskt ska kunna förhålla oss till varandra på ett mer ärligt sätt.

Alla har detta intima inom sig, potentialen till liv, potentialer till förändring och utveckling, potentialien till glädje och frihet, och då menar jag, att den finns där, oberoende materiella omständigheter. Viljan, flödet, impulsen, avsikten. Vi kommer aldrig att fullständigt kunna rättfärdiga någon ”handlig” vi gör när någon frågar oss ”varför” vi gjorde något, vi vet i förlängningen inte varför vi handlar som vi gör, eller hur vi ska härleda detta, eftersom alla upplevda orsaker går att härleda till tidigare orsaker, visste vi hur orsakerna skulle härledas, då skulle etiska problem aldrig uppstå. Men allt är, i förlängdningen, väldigt vagt, diffust och alltså inte överblickbart. Vi får intryck och följer upp dessa, på grunder vi ofta inte förstår. Men det går att peneterar djupare.
Viljan är momentum och orsakerna/moment-en i varje analogt ögonblick föder mer momentum. Varje orsak har alltså ett momentum i sig själv.



Vi är inkastade, vi har våldsamt separerat från vårt ursprung, och från våran moder och det är detta som ligger till grunden för den existentiella ångesten, sorgen och änglsan. Erkännandet av dessa existentiella tillstånd är något som allt för många aldrig vågar närma sig, deras änglsan och deras förnekande är för starkt för att de ska klara av att våga möta det. Vägen mot insikten av att vi är separerade är en en plågsam resa, men det är det enda sättet för oss att inse att det faktiskt går att förstå oss på detta intima. Även om vi inte förstår vad det är så har vi en intuition om vad det rör.



Vi vill så gärna ha auktoriteter vi kan klamra oss fast vid, eftersom detta ger oss, i tänkandet, ett kausalt ankare. Detta är väldigt praktiskt. Men i förlängingen måste vi dra upp våra ankare. Vi måste erkänna att vi inte har något att falla tillbaka till, vi har ingen trygghet. När detta erkännande görs fullt ut, så släpper vi taget om världen och erkänner dessa flyktighet. Detta skapar ett gripande estetiskt ögonblick: vad vi än gör och hur mycket vi än försöker kontrollera världen och skydda oss själva och andra så är detta i förlägningen menlöst. Vi valde inte att födas, även fast vi gärna skulle vilja tro detta. Allt vi byggt upp kommer tas ifrån oss. Detta skapar bitterhet och småskurenhet och att inse och erkänna detta för oss själva när vi själva är bittra och småskurna är väldigt svårt, men gör vi det inte så skapar vi vårat egna helvete, och detta är sedan länge förlorad religiös visdom.

Vi är inkastade i dessa vilkor, vi har inte valt detta, detta valde oss. Vi är utvalda och hela våran tillvaro handlar om hur vi väljer att fortsätta propagera för hur livet ska fortsätta att ta vid. Vi är livets förvaltare.



Vi måste även odla bekanskap med vårat egna tänkande,

Trots att vi kan använda tänkandet, så måste vi inse tänkandets ”naturliga plats”, dvs, varför tänkandet ö.h.t. utvecklats, och vad det, i vår utveckling, haft för funktion.

Förstår vi inte tänkandets syfte, anledningen varför det utvecklat hos våran art och hos våran person, så kommer vi att fortsätta leva förvirrade, tills det att vi, förr eller senare, kommer till en insikt av att tvivlet aldrig blir fullständigt. Upphörandet av tvivlet, genom att upphöra sökandet av att hitta något, genom att inse att tänkandet främst är en reaktiv, snarare än en kreativ process - tänkandet är något som reagerar på och värderar situationer. Vi startar inte vårat egna grubblande, det startar sig själv utifrån situationens egna förutsättningar, det är en överlevnadsmekanism.

Vi kan hjälpa varandra med att inse tänkandets begränsningar - så att vi kan bli fria från det fängelse tänkandet skapar för oss, ömdömen som färgar hela våran tillvaro genom värderingar på ett sätt vi själva inte valt, utan som växtfram hos oss när vi själva inte var medvetna. Det går att bli fri från tänkandes fängelse. Tänkandet blir då en kompanjon, en hjälpreda, snarare än en fängelsevakt eller en diktator.



Jag vill därför uppmärksmma vikten av att våga följa det intima inom oss. Därför är yttrandefriheten, tankefriheten och religionsfriheten viktig. Det handlar inte om att vi ”ska få tro på galenskap”, utan att vi faktiskt ska våga urdersöka. Det är väldigt viktigt att våga säga saker som ”Jag vet inte”, ”Jag har ingen aning, vet du?”, ”Detta tror jag, vad tror du?”, eftersom detta lösgör oss från stagnerande, och vänder oss tillbaka mot erkännandet av hur lite vi vet som leder oss tillbaka mot det intima.


Hur många utnyttjar yttrandefriheten och religionsfriheten, egenligen? De flesta yttnyttjar den inte, de använder den istället som en ursäkt för att tro på idiotiska idéer de blivit itutade av andra människor de inte vågar ifrågasätta.





När vi vågar ifrågasätta alla auktoriter och dess snäva ramar, när vi vågar gå emot och fråga varför kommer vi uppleva en frihet från tänkandetbojor. När du vill försvara något, gör du det för att du upplever att det är verkligt, men anledningen att du försvarar något är för att du inte inser att det du försvarar dig mot är lika verkligt det du själv står för.

Yttrandefrihet och religionsfrihet handlar om en frihet att falla, inte om en frihet att stå.



Att vakna upp och inse att trots alla dina försök så har din inte blivit förståndigare, det finns inget att förstå, inget att försvara, inget bortom detta, det ligger i detta. Att våga släppa taget. Det är bara kärlek, lidandet och förstörelse som får en att våga.


Jag känner hur allt blir lättare, bitterheten släpper, sorgen släpper.


Allt du någonsin upplevt kommer att förintas och detta är frihet. Denna underbara okontrollerbara komiska cirkus och brutalitet. Detta är verkligt.

[Sceptisk]

Funderar du någonsin över vad det är som får dig att känna dig så förtvivlat ensammen hela tiden? Att det är så svårt att prata med andra människor? Att allting måste vara så himla komplicerat eller blir gjort komplicerat? Har du någonsin ifrågasatt dina egna övertygelser? Har du funderat på att ge upp dom? T.ex. Ken Wilbers idéer eller någon annan mystikers famlanden efter en helt irrelevant och onödig "sanning".

Du lägger fram en massa ogrundade påståenden om hur viljan, kommunikationen och intimitet är beskaffat och om hur omöjligt det är att bara vara människa, att det hela tiden måste krävas någonting mer, något att hålla fast vid.

Du längtar efter en auktoritet som kan berätta för dig hur du ska göra för du själv verkar ha glömt vad du vill göra.

Att alla argument, alla påståenden du kommer med är skrivna att handla om andra, men faller tillbaka på dig själv som bumeranger.

Det du inte verkar se är att ditt fasthållande av sådana saker innebär att du håller dig undan din personliga frihet och ständigt hamnar i personligt klander som bara ger dig ännu mer vatten på kvarn, ännu fler bumeranger att kasta, ännu fler anledningar att hata, dig själv och allt annat du ser.

Att du någonstans har en grundläggande tro på din egen inkompetens och att detta måste leda till oföretagsamhet.

Även om det skulle te sig som att du är totalt inkompetent så behöver det inte vara sant. Du behöver inte tro på det.

Du behöver inte ens tro på motsatsen.

Du målar hela din värld med hopplöshetens budskap men den enda som kan läsa detta budskap är du själv.

Har du tänk över om du verkligen kan säga hur saker och ting är? Skulle inte allting du säger kunna även sägas i motsatt betydelse och det skulle kunna argumenteras till att bli lika sant?

Dags att ta fram radergummit tror jag och börja sudda...

När alla tecken, formler och tanketrix är borttagna så kommer du att se klart.

[PopJimmy]

Funderar du någonsin över vad det är som får dig att känna dig så förtvivlat ensammen hela tiden? Att det är så svårt att prata med andra människor?

Jag har inte svårt att prata med andra människor, men andra människor har svårt att lyssna. Det envisas med att tolka in, för dem, nödvändiga antaganden, men för mig, fullständigt möjliga men oftare kanske inte ens sannolika.

Jag försöker påpeka detta för dem, att deras nödvändigheter (grundläggande antagande) inte måste vara så fullt nödvändiga, och försöker belysa för dem att de själva kanske inte är så medvetna om att dessa ö.h.t. existerar. De ser inte möjligheten i att deras egna antaganden inte måste vara nödvändiga, och när jag påpekar att dessa antaganden finns där och att de förhåller sig till dem som att vore nödvändigheter som inte går att tvivla på, så börjar de förneka det jag säger eftersom de förnekar sina egna antaganden, eftersom skulle de verkligen börja ifrågasätta dessa givna antaganden så skulle hela deras säkra tolkningsvärld kollapsa och detta skapar en otrygg osäkerhet hos dem, som de vill göra allt för att slippa undan. Jag har inte svårt att prata med människor, däremot har jag svårt att prata med fördömmande människor, inte för att jag har svårt för att kommunicera, utan för att det uppstår massa invecklade komplikationer vi ofta inte kan lösa tillsammans. Du får allt att låta så enkelt, men förstår du inte att det hela tiden pågår ett tolkningskrig, då alla vill ha tolkningsföreträde. Få människor jag träffar vågar visa benägenhet till att vara diplomatiska i deras anspråk.

Att allting måste vara så himla komplicerat eller blir gjort komplicerat?

Hur vågar du påstå att inte vore komplicerat? Är det för att du "har förstått", och jag inte gjort det?

Du menar alltså att konflikter inte behöver vara komplicerade? Men då frågar jag dig, varför uppstår krig? Varför "löser" man inte problem i t.ex. mellanöstern? Eller problemen i den svenska politiken t.ex? Eller är politik, etik och diplomati något man tar i en handvändning enligt dig?

Så i vilka bemärkelser menar du att jag skulle komplicera saker?

Har du någonsin ifrågasatt dina egna övertygelser? Har du funderat på att ge upp dom?

Men har du missuppfattat allting? Det är ju detta hela mitt sökande går ut på! Det är klart att jag vill ge upp saker, problemet är bara att jag inte "ser" dom, eftersom de utgör grunden i min tolkningsvärld.

Men om du upplever att du nu ser mina övertygelser, vilka är de? Kan du inte förklara detta för mig, om du nu är så klarsynt menar jag?

T.ex. Ken Wilbers idéer eller någon annan mystikers famlanden efter en helt irrelevant och onödig "sanning".

Som sagt, Wilbers idéer är, och har alltid varit, fullt och fullständigt symptomatiska. Och vad menar du med "mystikers famlanden efter en helt irrelevant och onödig "sanning"."? Vad menar du med "sanning"? Kan du definiera "sanning"? Jag förstår ärligt talat inte vad du försöker trycka på. Du menar alltså på fullaste allvar att människor som tvivlar gör detta i onödan då de söker efter irrelevant "sanning"? Du menar alltså att Descaters tvivel och famlanden efter något gripbart varit fullständigt irrelevanta och onödiga? Likaså Buddhas eller Jesus tvivel? Varför är tvivlet och famlandet enligt dig fullständigt onödigt? Hur vet du att dessa "sanningar" och famlanden efter dessa är irrelevanta och onödiga? Har du själv gått igenom tvivlet och famlandet?
 Om du inte tvivlat, hur kan du då påstå att de varit onödiga? Jag menar, om du inte själv varit med om det, vad har du egentligen att säga och påstå om det? Hur vågar du ö.h.t. närma dig anspråk på det?
 Och om du tvivlat, hur kan du då säga att det var irrelevant och onödigt? Du har ju trots allt kommit fram till detta genom tvivlet.

Så säg mig nu, varför gör Descartes (enligt dig) famlanden efter en helt irrelevant och onödig "sanning".?

Du lägger fram en massa ogrundade påståenden om hur viljan, kommunikationen och intimitet är beskaffat och om hur omöjligt det är att bara vara människa, att det hela tiden måste krävas någonting mer, något att hålla fast vid.

Vad menar du med "ogrundade påståenden"? Kan du citera vad du syftar att referera till? Vad har jag påstått? Hur har jag påstått?

Jag pratar inte om hur saker formellt är beskaffade. Jag pratar om hur jag, på något sätt, med någon möjlighet, ska kunna destilera och nå en uppsättning diplomatiska gränser för hur jag ska kunna förhålla mig praktiskt till tillvaron.

Dock menar jag med intimitet, en slags intuition, en slags glöd som alltid funnits där. Detta är inte ett formellt antagande. Det är en direkt känsla.
Och att de slutsatser jag når, alltid, pekar något bortom sig själva, och kan alltså, i förlängningen aldrig fungera som ett ramverk eller system som aldrig når det intima.

Så jag frågar istället nu dig, hur vågar DU påstå att JAG gör ogrundande antaganden? Och utifrån vilken GRUND är de OGRUNDADE?

Du längtar efter en auktoritet som kan berätta för dig hur du ska göra för du själv verkar ha glömt vad du vill göra.

Ja, jag längtar efter en auktoritet, en inre auktoritet, en inre klarhet i hur jag bör förhålla mig för att inte bli förvirrad. Du har fullständigt rätt - jag vet inte vad jag vill göra. Men jag vill poäntera att jag är inte intresserad av en yttre auktoritet som är skild från en inre auktoritet. Jag vill att förhållandet mellan det framför och bakom fönstret ska vara synkront.

Att alla argument, alla påståenden du kommer med är skrivna att handla om andra, men faller tillbaka på dig själv som bumeranger.

Men vad pratar du om? Vilka argument menar du?

Det du inte verkar se är att ditt fasthållande av sådana saker innebär att du håller dig undan din personliga frihet och ständigt hamnar i personligt klander som bara ger dig ännu mer vatten på kvarn, ännu fler bumeranger att kasta, ännu fler anledningar att hata, dig själv och allt annat du ser.

Som sagt, hur vet du att jag hatar saker? Vart har du fått detta intryck? Jag kanske ibland yttrycker ett hat, men jag förstår inte hur du i detta sammanhang kan påstå att jag skulle göra det. Förstår inte relevansen av att i detta sammanhang lyfta fram och betona att jag skulle "hata". Jag hatar inte mer än andra människor.

Så varför skulle jag hata mig själv?

Att du någonstans har en grundläggande tro på din egen inkompetens och att detta måste leda till oföretagsamhet.

Vad menar du med inkompetens? Jag har aldrig upplevt mig inkompetent, tvärtom, väldigt kompetent. Och det är detta som har gjort att jag fortsatt. På vilket sätt menar du att jag inte är företagsam? Visst, jag erkänner att jag inte är företagssam, men på något sätt, så upplever jag att företagsamhet ofta inte går att klämma in mina etiska ramar, men jag håller ju på att beskär dessa så går inte att klandra mig för att jag inte går åt rätt håll.

Även om det skulle te sig som att du är totalt inkompetent så behöver det inte vara sant. Du behöver inte tro på det.

Men varför tror du att jag tror att jag är inkompetent? Och vad menar du med kompetens? Syftar du på en enskilld färdighet? Eller något mer generellt?

Du målar hela din värld med hopplöshetens budskap men den enda som kan läsa detta budskap är du själv.

Jag pratar utifrån min egna erfarenhet, vad annars skulle jag göra? Jag pratar bara utifrån mina intryck av den dagliga oförmågan människor har att inte kunna kommunicera med varandra. Jag förstår att de flesta människor inte ser detta som ett problem, men människor som har levt i krig brukar ofta ha ett motsatt synsätt. Livet är en kamp om företräde, och att jag själv tar denna kamp med mitt största upplevda etiska ansvar, om du upplever att jag gör något fel, felaktigt eller ofullständigt så välkomnar jag dina synpunkter.

Har du tänk över om du verkligen kan säga hur saker och ting är?

När har jag sagt något sådant? Kan du citera vart jag gjort anspråk, jag förstår nämligen inte vad du menar här.

Skulle inte allting du säger kunna även sägas i motsatt betydelse och det skulle kunna argumenteras till att bli lika sant?

När har jag någonsin yttrat något sådant som att motsaterna inte skulle kunna argumenteras för att vara "lika sant"? Och vad menar du ö.h.t. med att något är "lika sant"? Och vad menar du med att något ö.h.t. är "sant"? Du verkar ha ett ogenerat förhållningsätt till din s.k. "sanning".

När alla tecken, formler och tanketrix är borttagna så kommer du att se klart.

Hur vet du det?

[Sceptisk]

Jag tror jag avhåller mig från att kommentera det övriga eftersom jag inte sökte efter nya frågor eller ville besvara ytterligare babbel. Dock var det en sak jag skulle vilja veta, du skrev:

Ja, jag längtar efter en auktoritet, en inre auktoritet, en inre klarhet i hur jag bör förhålla mig för att inte bli förvirrad. Du har fullständigt rätt - jag vet inte vad jag vill göra. Men jag vill poäntera att jag är inte intresserad av en yttre auktoritet som är skild från en inre auktoritet. Jag vill att förhållandet mellan det framför och bakom fönstret ska vara synkront.

Vad betyder detta?

[PopJimmy]

Jag tror jag avhåller mig från att kommentera det övriga eftersom jag inte sökte efter nya frågor eller ville besvara ytterligare babbel. Dock var det en sak jag skulle vilja veta, du skrev:

Ja, jag längtar efter en auktoritet, en inre auktoritet, en inre klarhet i hur jag bör förhålla mig för att inte bli förvirrad. Du har fullständigt rätt - jag vet inte vad jag vill göra. Men jag vill poäntera att jag är inte intresserad av en yttre auktoritet som är skild från en inre auktoritet. Jag vill att förhållandet mellan det framför och bakom fönstret ska vara synkront.

Vad betyder detta?

Att jag inte nöjer mig med att söka min tröst i en bekväm cynicism.

[Sceptisk]

Är cynism särskilt bekvämt egentligen? Dom cyniker jag stött på är mest trångsynta pessimister som inte alls tar särskilt lätt på livet. Cynism behöver inte vara den enda utvägen ur de dilemman du presenterar.

[Angelina]

Varför inte bara slänga den där gamla ängslan, eller har du blivit för fäst vid den?
Lägg den åt sidan ett tag, testa om ni klarar er utan varandra.
Ta makten.

[Fication]

Ta makten.

Har jag förstått saken rätt är Jimmy i grund och botten intuitiv och söker efter en autenticitet, vilket är raka motsatsen till att ta makten. Men jag håller med, jag har samma problem och försöker själv ta makten.

[PopJimmy]

Varför inte bara slänga den där gamla ängslan, eller har du blivit för fäst vid den?
Lägg den åt sidan ett tag, testa om ni klarar er utan varandra.
Ta makten.

Jag har för ett tag verkligen funderat.

Här kommer ett inlägg, som egentligen inte är klart. Det är rörigt och lång, men ni får ta det för vad det är. Det är säkert massa viktiga poänger som jag har glömt att lyfta fram i inlägget.



Jag kan inte längre fördömma människor. Jag upplever nu att det inte, i grunden, finns bra och dåliga människor, utan bättre och sämre val en människa kan ta i sitt liv, och dessa val skapar och formar sedan den strukturer som blir hennes karaktär.

Anledningen att min ängslan alltid varit där är antagligen för att jag alltid varit en fysiskt svag människa. Människor i min omgivning har sagt att jag är känslig människa. Jag har i grund och botten inte haft något val, utan min karaktär har i grund och botten färgats av mina fysiska förutsättningar, mina föräldrars egna psykologiska omognad men samtidigt goda vilja - de har inte kunnat stödja mig, för de själva har inte kunnat tagit hand om sig själva. Det är bara de senaste 8-9 åren som jag själv kunnat välja mina livsval. Detta har gjort att större delen av min tillvaro handlat om att försöka åtgärda de brister och problem av det avtryck min omgivning givit mig.



Jag har senaste 8 åren utvecklats enorm, men bara på "insidan", jag har fortfarande ingen makt på "utsidan", mycket p.g.a. att jag förkastat kulturellt instiftade värderingar och maktsymboler. Detta kan låta trivialt men det är det inte. Det handlar om vad man i ett kultursammanhang värderar som eftersträvansvärt. Allt från uppenbara saker som skönhetsideal men ända ner till språket själv. Jag har alltså ifrågasatt validiteten hos kulturellt ord och begrepp. Vetenskap, rationalitet, religion, tro, makt, skönhet. Jag har i grund och botten förkastat alla andras värdegrunder auktoritetsdyrkan, men det som händer när man väl gör detta är att en extrem osäkerhet skapas inom en själv. Människor säger att jag är rädd och ängslig, och visst, jag är nog det, men jag tror inte att jag är mer rädd än andra, och är jag mer rädd är det för att jag verkligen försöker vara vaken och inte göra. Jag har aldrig i hela min uppväxt haft någon eller något att luta mig tillbaka på, mitt liv har varit en ständig identitetskris.

Jag har mer och mer kommit att acceptera att jag, i någon mån, måste acceptera kulturella symboler, allt från att börja använda ord andra använder till att klä mig i kostym utan att känna mig obekväm. Och anledningen att jag nu känner att jag kan göra detta, är för att jag känner ett ökande behov av ledarskap. Jag har insett vikten av ledarskapet, att det är ledaren som sätter standared och att jag i alla sammanhang rört mig i befunnit mig med småskurna människor som skapat.

Jag har kommit till den nivån, att jag kan använda mitt språk som ett maktverktyg, och jag är inte längre rädd att verkligen gå in i konfliker, jag känner bara att jag måste välja vad jag vill slåss för. Jag är i grund och botten en extremist. Det jag menar är att jag upplever en påtaglig kris, jag är inslängd i samsaras flyktighet och tar denna flyktighet på djupaste allvar, vilket innebär att jag vill gå ändå ner till djupet. Jag nöjer mig inte med de avtryck andra lämnat efter sig, jag vill till källan.












Andra människor jag möter, säger ohämmat att det "bara är så". Jag har alltså rör mig i situationer med extremt förtyckande dogmatism, som i sig själv bottnar i rädsla som överslätas av ett i grunden krampaktigt förhållande till begrepp och värderingar, men som på ytan tycks vara säkert.













Vi matas dagligen med budskap som försöker etablera auktoritet, och hela mitt liv har varit ett kritiskt granskande av alla former av etablerade auktorieter.

Andra får makt genom att acceptera en kultur eller subskultur och vidare spela på den kulturens värderingar och artefakter.

Min utväg från min fysiska svaghet var tänkandet. Men jag har aldrig rört mig i intellektuella sammanhang. De egenskaper jag haft, ömjukhet och djup klarsynthet har aldrig varit eftersträvansvärda, eftersom den tillvaro jag befunnit mig i har endast byggt på utåtagerande och dominans. Dessa egenskaper är några jag sakta men säkert har fått lära mig.


Mina förldrar har varit missbrukare, de har aldrig haft någon vidare rutin i tillvaron, och aldrig i min uppväxt brytt sig om mina rutiner.

Jag har nu insett att jag måste börja med mig själv, att jag måste skära bort alla andras lidande, i grunden, vara självförsöjande. Att kunna etablera en egen disciplin och hålla den, för att sedan kunna förlänga mig själv i ett socialt sammanhang och tillåta mig själv att underkastas ett system som jag själv inte har något att uttala mig om. Att totalt kunna gå in i det slaveri detta samhälle vill tvinga in mig i, och att jag, totalt och fullt accepterar att jag inte har något att säga till om utan bara måste utföra order. Att jag "suspend" mina egna värderingar och helt går in i det sociala sammanhanget. Att jag ifrånsäger mig allt mitt etiska ansvar och "dör" in i kulturen.


Förut var jag pacifist, men jag har mer och mer kommit att acceptera att konflikten är en ovidkommande del av samsara. Ibland önskar jag själv att jag kunde få åka ut i krig, att få ta del av skådespelet, att ohämmat få döda andra människor och samtidigt uppleva att detta är det rätta. Att totalt gå in en etnocentisk kultur som definierar sig själv som världens mittpunkt, och viga mitt liv åt att göra allt för denna kultur. Att alla medel är tillåtna. Det skulle var så bekvämt och enkelt.







Jag har hela livet tagit avstånd från världen, för att jag upplevt att världen inte möter mina höga etiska värden. Jag har hela livet kännt att jag inte kunnat ta del av den idioti jag tvingats ta del av, men jag har mer och mer accepterat att människor är småskurna och att hur mycket jag än försöker ta avstånd på detta, i slutändan bara förlorar på det. Jag måste gå in i världen och visa att det finns ett annat sätt, samtidigt som jag accepterar att fröet till småskurenheten finns inom mig, och själv kunna använda mig av den när andra gör det, fast jag själv drar den till högre och högre extremer med högre och högre insatser, tills människor inser att jag är beredd att dö för det jag tror på - vilket skapar en enorm osäkerhet hos dem själva. Någonstans på vägen kommer de inse att deras småskurenhet krockar med större etiska värden, men då min småskurenhet bara är en skepnad mina högre etiska värden tar så är mitt samvete redan med mig från första ögonblicken av mitt handlande.



Jag har mer och mer insett att jag har potentialien att själv ta initiativet och forma de kollektiva spelreglerna i de situationer jag ger mig in i. Men det kräver en enorm flexibilitet att kunna fungera i alla sociala sammanhang.

Mitt problem har alltså varit att jag varit fysiskt och ekonomiskt svag men väldigt stark i min tro på mig själv och på en fredsetik, långt bortom vad de flesta kan föreställa sig. Jag har denna potential, och mitt livs största och mest nertyngande problem är att jag har mycket högre etiska visioner än andra, just för att jag är så känslig inför lidandet. Detta är både en förbannelse och en gåva, precis som klarsyntheten är det.

Att själv se vad som pågår och hela tiden arbeta uppströms. Man måste alltså vara skarp för att se klart. Man måste ha enormt mod för att våga. Samtidigt behövs en mjukhet och ödmjukhet för att kunna navigera utan att skapa för stora konflikten, men samtidigt behövs en tilltro, en uthållighet och därför behövs en form av förankring för att inte ge upp trots allt motstånd, trots sin egna klarsynthet, mjukhet och mod. Modet att gå frammåt, ödmjukheten att kunna ta ett steg tillbaka, uthållighet att kunna stå kvar och klarsyntheten att se vart man varit, vart man står och vilka alternativ man har framför sig. De flesta har odlat en eller två av dessa förmågor, men det är sällan någon har alla. (Dessa får inte heller föväxlas med beteenden/reaktioner som till sitt uttryck tycks lika, men inte alls är ädla dygder, dvs feget/ynklighet - att dra sig tillbaka när man bör stå kvar eller gå frammåt, dumdristighet/aggression - att gå frammåt när man bör stå kvar eller gå bakåt, evishet/dogmatism - att stå kvar då man bör gå frammåt eller bakåt), att gå frammåt är att röra sig mot nödvändigheter och avslut, att gå bakåt är att röra sig mot möjligheter och öppningar. Men att röra sig bakåt för mycket är att fly, i slutändan måste man ta ett steg frammåt, och livets projekt innehåller faser som man måste ta sig igenom.

Mod och uthållighet är egenskaper som oftare är påfallande då man har ett övertag, ödmjukhet och klarsynthet när man har ett underläge. Och det är alltså svårt att ha modet att vara envis/uthållig  när man möter motstånd och samtdigt svår att vara klarsynt och ödmjuk när man har överläget. Men det är därför jag mer och mer känner behovet av att jag själv vill vara ledare - jag har de förmågor som saknas hos goda ledare, problemet har varit att jag inte haft modet och envisheten, de egenskaper som krävs för att bli ledare.


Jag har insett att min väg till ledarskap måste börja med att jag accepterar och fullt går in i ett socialt sammanhang, där jag själv inte har något som helst att säga till om, och gör detta med fulländad perfektion, eftersom jag gett upp mig själv och totalt gått in i de förutsättningar och regler andra givit mig. Jag är övertygad om att jag kommer lyckas med detta.