Filosofisk identitet

[eken]

En fråga jag funderat över en tid är hur säkra alla människor verkar vara på vilken filosofisk identitet de har. Eller i vart fall de människor som är intresserade av filosofi och vill på något sätt ge sken av att "vara" någonting - preskriptivist, värdeobjektivist, rationalist, empirist, nihilist, rättspositivist, realist, kantian, utilitarist, postmodernist m.m.

Det verkar också vara så att alla filosofer av betydelse "är/varit" någonting med egna hållbara (läs: bristfälliga) teorier. Det tycks finnas lite utrymme för osäkerhet eller famla i mörkret för den som "är" något.

Men varje gång jag försöker att "vara" någonting filosofiskt, så tycks det vara närmast ohållbart att försvara det jag vill vara. Man kan argumentera för sin sak, och gör det väl ofta ganska väl, men man inser samtidigt att man inte har Sanningen, och att andra kan ha förstått saken bättre.

I vardagslivet försöker jag t ex vara empirist och induktivist, även fast jag inser att de inte är hållbara teorier rent filosofiskt. Jag har en rättspositiviskt syn på rättsregler, men inser att det inte heller är en hållbar teori. Jag upprätthåller en massa normer som jag tycker är viktiga, men inser att de kanske inte är något överhuvudtaget. Och så vill man bara ge upp och bli skepisk, inte tro på något alls.

Men så inser man det orimliga i det. Så hur sjutton kan man vara någonting alls...? Och hur viktig är egentligen den filosofiska identiteten för ens egen filosofi?

Mvh
Anders

[Grottis]

Att punkt till pricka stämma in på än den ena, än den andra filsofiska positionen kan jag inte se annat än som orealistisk perfektionism. Och vems definitioner är det egentligen du strävar efter att uppfylla, andras eller dina egna?

Det viktiga är, tror jag, vilken ståndpunkt man intar i enskilda filsofiska frågorna. Om den sedan är företrädd av någon skola kan spela mindre roll.

Notera analogin med politiken. Det är sällan vi vare sig kan eller vill ha exakt de åsikter som omfattas av partiet vi röstar på.

[Wintran]

Instämmer.

Jag tycker mig ständigt inse hur alla dessa -ismer inte utesluter varandra, inte minst de som påstår sig vara varandras motsatser.

Mitt tips är att rakt av "stjäla" andra folks idéer och göra det till ditt eget. Tillåt dig inspireras från alla möjliga håll och kanter, och plocka det bästa av allt. Utifrån det kan du påbörja skapandet av det som passar just dig - en livsfilosofi som ständigt kommer vara under utveckling.

[Grottis]

Mitt tips är att rakt av "stjäla" andra folks idéer och göra det till ditt eget. Tillåt dig inspireras från alla möjliga håll och kanter, och plocka det bästa av allt.

Så talar en sann postmodernist!  :D

Kombinera alltså ihop atomära idéer och strunta i om de motsäger varandra! Även den store Nietzsche var inkonsekvent.

[eken]

Jag har försökt att följa de goda råden, men kan ändå inte känna mig helt tillfredsställd. För på något märkligt sätt så känns det hela som ett stort bedrägeri, hur jag än gör. Genom att aldrig ta ställning så kan man hela tiden komma undan i diskussioner genom att hänvisa än dit än hit och alltid avsluta något snusförnuftigt i stil med "Hmm, fast det kan du ju inte veta!". Vilket antagligen alltid är helt sant, och så har man tagit ännu en billig poäng.

Att vara inkonsekvent känns helt enkelt inte ärligt, vare sig mot andra eller mot mig själv. Jag vill ju finna koherens och konsekvens i mitt filosoferande, och vore det då inte ett ganska stort brott mot hela min livsfilosofi om jag tillät mig vara inkonsekvent och dölja mina avsikter.

Stjäla goda idéer gör jag gärna, men en förutsättning är ju just att dessa idéer verkligen är hållbara. Och även om de är attraktiva, så är de sällan så hållbara som jag önskar att de skulle vara.

Så även fast jag alltså har en massa olika filosofiska uppslag och inriktningar inom mig, så verkar det som att ingen av dem riktigt kan beskriva mig ändå.

Jag vet inte vad jag "är".

(Som det nu utvecklades kanske den här tråden skulle sättas in under "Hjälp!" i någon slags existensialistisk mening... Ständigt dessa val!)

Mvh
Anders

[Avantgardet]

Jag är ledsen eken, men det är där vi är i dag, du måste nog ge upp de där dömmarna tills vidare, men vem vet...en dag kanske. Bedrägeri vill jag inte kalla det, relativism däremot.

[eken]

Jag är ledsen eken, men det är där vi är i dag, du måste nog ge upp de där dömmarna tills vidare, men vem vet...en dag kanske. Bedrägeri vill jag inte kalla det, relativism däremot.

I avvaktan på mitt magnum opus "Wahrheit, Erklärung und Verstehen in einer systematische Welt" som skall slå världen med häpnad år 2040 så verkar det inte bättre...  :wink:

Nå, drömmarna om någon slags begriplighet är väl just det som håller tanken vid liv, så man kanske inte ska deppa så mycket över det. Dessutom verkar det ju som att moderna filosofer gärna framhåller hur lite de vet men sedan kommer med sina tvärsäkra svar på världsordningen - Popper, Feyerabend, Rawls, Nozick för att nämna några.

Mvh
Anders

[Algotezza]

En fråga jag funderat över en tid är hur säkra alla människor verkar vara på vilken filosofisk identitet de har. Eller i vart fall de människor som är intresserade av filosofi och vill på något sätt ge sken av att "vara" någonting - preskriptivist, värdeobjektivist, rationalist, empirist, nihilist, rättspositivist, realist, kantian, utilitarist, postmodernist m.m.

Det verkar också vara så att alla filosofer av betydelse "är/varit" någonting med egna hållbara (läs: bristfälliga) teorier. Det tycks finnas lite utrymme för osäkerhet eller famla i mörkret för den som "är" något.

Men varje gång jag försöker att "vara" någonting filosofiskt, så tycks det vara närmast ohållbart att försvara det jag vill vara. Man kan argumentera för sin sak, och gör det väl ofta ganska väl, men man inser samtidigt att man inte har Sanningen, och att andra kan ha förstått saken bättre.

I vardagslivet försöker jag t ex vara empirist och induktivist, även fast jag inser att de inte är hållbara teorier rent filosofiskt. Jag har en rättspositiviskt syn på rättsregler, men inser att det inte heller är en hållbar teori. Jag upprätthåller en massa normer som jag tycker är viktiga, men inser att de kanske inte är något överhuvudtaget. Och så vill man bara ge upp och bli skepisk, inte tro på något alls.

Men så inser man det orimliga i det. Så hur sjutton kan man vara någonting alls...? Och hur viktig är egentligen den filosofiska identiteten för ens egen filosofi?

Mvh
Anders

Vi har olika roller i tillvaron, och låter vi dessa roller få en filosofisk dimension, kommer vi också att inta olika filosofiska roller, i den mån vi har roller i tillvaron som skiljer sig åt - och det gör det för annars vore de inte olika roller, utan samma.. .

På TredjeTestamentets Martinusforum intar jag ofta rollen av säker på allt jag skriver, en typiska Martinusian, som jag på ett plan är, men det är inte hela sanningen, för samtidigt är jag relativist på många sätt och trevar i dimman efter sanningen... Inte särskilt säker på något... ens att jag är så osäker...

A

[J R Auk]

Jag har försökt att följa de goda råden, men kan ändå inte känna mig helt tillfredsställd. För på något märkligt sätt så känns det hela som ett stort bedrägeri, hur jag än gör. Genom att aldrig ta ställning så kan man hela tiden komma undan i diskussioner genom att hänvisa än dit än hit och alltid avsluta något snusförnuftigt i stil med "Hmm, fast det kan du ju inte veta!". Vilket antagligen alltid är helt sant, och så har man tagit ännu en billig poäng.

Komma undan? Om man tar till snusförnuftigheter kommer man väl sannerligen inte undan, det kanske synes så, men är man så stadd i självbedrägeri kommer man aldrig komma någon vart med sina fixeranden av den personliga filosofien.

[Wintran]

eken,

Det bästa du kan göra är att jämföra alla idéer du känner till med varandra, och sedan välja att tro på den du tycker verkar vettigast. Detta måste du göra om och om igen i massa olika frågor.

Ifall du inte är tillfreds med någon av de existerande idéerna kan du försöka komma på en egen, eller helt enkelt lämna frågan öppen och ställ dig neutral - bestäm dig för att du t.ex. inte vet vad som finns utanför universum, om det finns en Gud eller inte, eller den slutgiltiga meningen med livet.

När du väl bestämmer dig för en idé så måste du hela tiden vara beredd att tänka om när nya synvinklar och idéer presenteras. Du måste komma ihåg att du aldrig kan veta allt, du kan bara göra ditt bästa att veta så mycket som möjligt utifrån dagens förutsättningar, vilket är fullt tillräckligt för att hålla dig sysselsatt ett helt liv om du går igenom livets frågor på alla plan.

Du behöver inte motsäga dig själv bara för att du erkänner att du inte vet allt och är medveten om att du kan ha fel. Motsäger sig själv riskerar man enbart om man blint följer förutbestämda tankegångar i namngivna paket, utan att bekanta sig med dem på djupet. Lika problematiskt kan det vara att blint följa personer.

[eken]

Komma undan? Om man tar till snusförnuftigheter kommer man väl sannerligen inte undan, det kanske synes så, men är man så stadd i självbedrägeri kommer man aldrig komma någon vart med sina fixeranden av den personliga filosofien.

Nu menar jag förstås inte att man omedelbart och oreflekterat ska acceptera allt dumt som sägs (för det är ju sannerligen en hel del korkade saker som yppas i vår värld). Vad jag avser är den totala skeptiscismen som kan drabba en ibland och där man till slut använder den för att säga att allt annat är fel, förutom när man själv säger något oerhört intelligent och begåvat. Då "upphävs" helt plötsligt tvivlen, för det man själv säger tycks ju vara sanningen uppenbarad. Om jag tror att jag har rätt, så tror jag verkligen att jag har rätt.

Så, skeptiscismen är naturligtvis som vetenskaplig och filosofisk inställning bra, även om den ifall den går för långt inte verkar vara ett rimligt alternativ. Då hamnar man i någon slags allmän moralregel om att "ta det med måtta", vilket inte heller känns tillfredsställande.

Nå, jag tror att du har rätt i att man inte kommer någon vart ifall man bedrar sig själv med snusförnumstigheter. Men den som bara tvivlar och aldrig sätter ner foten och bestämmer sig kommer sannolikt heller aldrig komma längre än: "Ni har fel".

Mvh
Anders

[eken]

Wintran,

Tack för kommentaren. Ja, jag delar din inställning att det handlar om en balansgång, där man måste jämföra med tidigare filosofers ställningstaganden och med vad som verkar rimligt.

Som du skriver verkar den här processen vara helt oändlig, eller ändlig i meningen att den (möjligen) tar slut när jag dör. Att man inte kan veta allt är en högst rimlig utgångspunkt, och den för väl nästan automatiskt med sig den ödmjukhet som moderna filosofer gärna upprätthåller trots att de i övrigt verkar så tvärsäkra i sina resonemang.

"Du behöver inte motsäga dig själv bara för att du erkänner att du inte vet allt och är medveten om att du kan ha fel."

Men risken att man verkligen gör det kommer ju på något sätt alltid att existera där i bakgrunden. För även när man funnit sin tvärsäkra sanning, så är man ju samtidigt fullständigt medveten om att den kan vara helt fel.

Mvh
Anders

[Grottis]

Vad jag avser är den totala skeptiscismen som kan drabba en ibland och där man till slut använder den för att säga att allt annat är fel.

Hur kan du vara skeptisk till allt? Du verkar undanta skepticismen. Varför är den en sådan helig ko? Borde du inte förhålla dig skeptisk även till skepticismen?

[eken]

Vad jag avser är den totala skeptiscismen som kan drabba en ibland och där man till slut använder den för att säga att allt annat är fel.

Hur kan du vara skeptisk till allt? Du verkar undanta skepticismen. Varför är den en sådan helig ko? Borde du inte förhålla dig skeptisk även till skepticismen?

Nej, jag undandrar verkligen inte skepticismen från min normalt sett skeptiska inställning! Tvärtom, jag anser att det är en högst orimlig inställning som leder tanken fel att ha en global skepticism som utgångspunkt.

Och det är just denna ständiga tveksamhet och ständiga möjlighet att krypa undan som jag inte gillar. Ungefär som jag gjort nu i det här inlägget (dvs sagt att jag är skeptiker - men ändå inte  :wink:).

Mvh
Anders

[J R Auk]

Men vi kommer alltid vara mer än det som benämner oss, våra tvivel eller försanthållanden är som du säger där om dom är där. Men vår form kommer alltid vara mer än dom attribut som beskriver oss då vi alltid är potentialer och helheter av innehavda attribut.
Vi kan inte skapa tvivel, snarare är det ett uppmärksammande som skapar våra tvivel eller försanthållanden, näringen till dessa måste alltid ligga utom oss likt resten av den värld vi interagerar i.
Vissa subjektiva realisationer kommer första gången vi erfar dom vara "utanför oss", då det tolkade subjektet ställer sig i en separat position av erfarande/betraktelse. Vi kan tänka oss fokuserandet på en källa av smärta, vi abstraherar således ut känslan från det kännande och objektifierar för att ta ställning till företeelsen i sig, vi visste inte till fullo vad det innan oavsett betingade reflexer.

Utan en värld att verka i inga världsliga regler, och världsliga regler är det vi söker försanthålla då det är i sociala sammanhang som vi hävdar dom.
Inge söker väl med resonemang övertyga djuren i naturen om hur dom bör leva? Är vi allena är det bara välj och agera, även om valet må vara hur man sammanfogar ekvationen om det tänkta i fråga!

Och det är väl här det spricker, vi tror oss vara flera, tror oss kunna finna källor till upplysning. Som skall ge oss det vi söker i sanning.
Jag tror aldrig vi kommer ifrån valet, och det är alltid utgående från våra i stunden givna attribut. Så det blir väl här tvivlet får sin näring.

Är jag dispositionerad för mina val på bästa tänkbara sätt?
Kan jag söka mer, svepa medvetandet över det jag tagit till mig.

Det jag undrar över är huruvida jaget, (den punkt som gör processen som leder till formuleringen av dessa ord), i sig självt har några attribut, eller är det blott punkten av betraktelse, centralen för sammangåendet?