Inläggav A » 20 jan 2007 03:06
"men min hjärna är ingen strukturerad dator där vi kan se exakt vilka formler och vilka samband som ger vad."
Faktiskt så kan den vara det, men det är mer filer i den här datorn (hjärnan) och gör observationen märkligare. Jag kan observera "å, jag svarade på detta inlägg därför att jag vill säga det här", men hur det inte skulle skilja sig från en dators filer som på kommando verkställs (om än i en mer avancerad form) vet jag inte. Jag tror inte att jag kan veta om det skiljer något. Ska jag titta med utforskaren i datorn så kommer jag se en massa filer och sånt, bilder, men ställer jag samma frågor gentemot dom som till annat så inte vet jag om jag får begripligare svar där än på något annat ställe.
Tror det handlar om kapacitet. Hjärnan har en kapacitet, liksom datorn. Tror datorn är typ nån avbild av hjärnan och samtidigt tankeverksamheten, tror dom hänger ihop, precis som på samma sätt endel software-program behöver bättre hårdvara för att utföra vissa sysslor.
I denna kapacitet har kapaciteten själv, alltså tänker nu på tänkandet, en förmåga att rikta sig själv mot sig själv. Detta uppstår genom en händelse i nuet, exempelvis information som tänkandet reagerar på. Informationen kan komma från ett slags program som plötsligt blir aktivt och söker igenom t.ex "vad det var jag skulle göra imorgon".
Jag vill absolut inte säga något viktigt, detta är bara roligt att skriva om. Men jag funderar om själva tänkandet är uppståndelsen till vidare-tänkande. Jag har haft enorma funderingar på vem som funderar på senaste tiden, och på vad val är - hur detta hänger ihop. Men jag försöker inte göra det så krampaktigt i nuet, som att "denna tanke som jag har just nu är avgörande", utan lite mer befriat, lite mer space och tid, utrymme helt enkelt. De är skönt.
Så jag funderar alls om det finns någon slutgiltig syssla som denna kognitiva formation ska ägna sig åt. Om det ska skapa en software (menar bli duktig på att måla t.ex och förstå hur det fungerar och fortsätta med det, eller bli duktig på att filosofera, eller kritisera, eller känna, eller rikta sig åt nått håll, eller ge upp, eller ... ) och ägna energin den får tag på till att utveckla denna kapacitet, och därmed säkert lämna kognitiva spår i form av gener, material, utstrålning, som gör det lättare att se att "här har en händelse ägt rum och jag kan se genom denna rök att det har varit en eld, jag kan se i röken vad som har eldats".
Och jag tror inte att det finns det (någon mening, någon syssla) likväl som att det finns det, precis som vad som helst som uppstår kan vara till skada eller till nytta till vem som helst.
Detta kan låta förvirrat, detta kan låta osäkert men faktum är att jag bara upptäckt osäkerhet inom "mitt jag".. jag vill nästan ersätta "mitt jag" med "mitt tänkande", men då härleda associationen för att förtydliga att jag faktiskt tycker att "mitt tänkande" förklarar vad jag anser vara bilden av "mitt jag" - just i detta nu. Gud vad mycket av newage-informationen jag plockat åt mig baserats på att "nuet" är allt, visst det kan det vara, men för mig har det fött ett krampaktigt betéende efter att försöka "fånga nuet", vilket har varit krampaktigt och jobbigt, stressigt, onödigt rastlöst.
Så länge min kropp lever kan jag inte vara mer närvarande. "Närvarande" innehåller också en massa humbug enligt mitt sätt att steka plättar på.
Mysterium.
Ha det bra
