Kriminalitet och nollvision
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Kriminalitet och nollvision
Man hör det ofta påstås att rättssamhället har som önskan att reducera kriminaliteten till ett utopiskt "obefintligt", men hur är det i praktiken med detta?
Beror på vilken kriminalitet du talar om. Mordfrekvensen har väl varit densamma de senaste 50 åren. Tror att det är svårt med nollvision där. Passionsmord lär alltid finnas.
Brott som kan tros härledas av samhällets funktionssätt (utslagning p.g.a alkohol och droger, normaliseringskrav som är svårt för alla att anpassa sig till, arbetslöshet som leder till….som ldere till osv) där kan vi väl åstadkomma en hel del. Men det handlar mer om vision av samhället.
En inte allt för vild gissning torde väl vara att har alla en ekonomisk grund att stå på så minskar brottsligheten i samhället, nu finns denna i Sverige så vad skapar brottslighet?
Brott som kan tros härledas av samhällets funktionssätt (utslagning p.g.a alkohol och droger, normaliseringskrav som är svårt för alla att anpassa sig till, arbetslöshet som leder till….som ldere till osv) där kan vi väl åstadkomma en hel del. Men det handlar mer om vision av samhället.
En inte allt för vild gissning torde väl vara att har alla en ekonomisk grund att stå på så minskar brottsligheten i samhället, nu finns denna i Sverige så vad skapar brottslighet?
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fromm vad snackar du för goja? Ditt resonemang håller inte vatten nånstans. Om respekt är något som vi upplever i medvetandet så har det ingen som helst återverkan på vårt beteende enligt ditt eget resonemang - då medvetandet alltid ligger sist i kedjan. Därför motsäger du dig själv återigen här.
Kallekula kan det finnas ett behov av brottslighet? Kan det vara så att människor livnär sig på kriminalitet (ja, jag vet att du visste att detta skulle komma)?
Kallekula kan det finnas ett behov av brottslighet? Kan det vara så att människor livnär sig på kriminalitet (ja, jag vet att du visste att detta skulle komma)?
”Kallekula kan det finnas ett behov av brottslighet?”
Visst på många olika sätt, ex
Brottslighet som en normaliserande faktor. Ett sätt att diciplinera medboragrna. Tydliggöra var gränserna går. Man kan se det från ena eller andra hållet.
Ur ett nationellt historiskt perspektiv. Man behöver kanske inte svälja allt jbig säger men visst har en klar poäng vad det gäller kolonialismen tex. Tja historiskt det sker väl även i nutid. Behov och behov men så funkar väl avigsidorna med kapitalismen.
Skulle men inte livnära sig på sitt jobb skulle nog få jobba. Få ser väl jobbet som en terapistund. Samma sak är det väl med kriminella.
Visst på många olika sätt, ex
Brottslighet som en normaliserande faktor. Ett sätt att diciplinera medboragrna. Tydliggöra var gränserna går. Man kan se det från ena eller andra hållet.
Ur ett nationellt historiskt perspektiv. Man behöver kanske inte svälja allt jbig säger men visst har en klar poäng vad det gäller kolonialismen tex. Tja historiskt det sker väl även i nutid. Behov och behov men så funkar väl avigsidorna med kapitalismen.
Skulle men inte livnära sig på sitt jobb skulle nog få jobba. Få ser väl jobbet som en terapistund. Samma sak är det väl med kriminella.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fromm skrev:Avantgardet skrev:Fromm vad snackar du för goja? Ditt resonemang håller inte vatten nånstans. Om respekt är något som vi upplever i medvetandet så har det ingen som helst återverkan på vårt beteende enligt ditt eget resonemang - då medvetandet alltid ligger sist i kedjan. Därför motsäger du dig själv återigen här.
Din ilska förvånar mig?
Respekt är en emotion, ursäkta misstaget.
Jakten på välbefinnande mynnar ut i emotionen respekt.
En känslan av betydelse (status) skapas av emotionen respekt.
OBS! Orsaken till kriminalitet förändras ej?
Själv ser jag "respekt" som ett fullkomligt substanslöst begrepp och inget annat - en språklig konstruktion (och därigenom en fullt verklig, men lika substanslös, social institution).
Tror du verkligen på en sådan reduktion? Att jakten på "respekt" skulle utgöra orsaken till kriminaliteten?
Sen får du gärna definiera vad du menar med "välbefinnande"!
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Kallekula skrev:”Kallekula kan det finnas ett behov av brottslighet?”
Visst på många olika sätt, ex
Brottslighet som en normaliserande faktor. Ett sätt att diciplinera medboragrna. Tydliggöra var gränserna går. Man kan se det från ena eller andra hållet.
Kanske också för att ekonomin att gå runt? Kan det finnas en sån tanke också bakom kriminaliserandet (ett utbyggande av byråkrati)?
Kallekula skrev:Ur ett nationellt historiskt perspektiv. Man behöver kanske inte svälja allt jbig säger men visst har en klar poäng vad det gäller kolonialismen tex. Tja historiskt det sker väl även i nutid. Behov och behov men så funkar väl avigsidorna med kapitalismen.
Skulle men inte livnära sig på sitt jobb skulle nog få jobba. Få ser väl jobbet som en terapistund. Samma sak är det väl med kriminella.
Jag skulle varit tydligare, "på kriminalitet" inte "av kriminalitet". Med andra ord: finns det månne verksamheter för vilka kriminaliteten är oumbärlig? En följdfråga blir ju då huruvida nollvisionen öht är önskvärd...
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fromm skrev:Avantgardet skrev:Själv ser jag "respekt" som ett fullkomligt substanslöst begrepp och inget annat - en språklig konstruktion (och därigenom en fullt verklig, men lika substanslös, social institution).
Tror du verkligen på en sådan reduktion? Att jakten på "respekt" skulle utgöra orsaken till kriminaliteten?
Sen får du gärna definiera vad du menar med "välbefinnande"!
Ja min tro på grundar sig på neurolgins härnforskning. Var förklaringen för enkel?
Välbefinnande gynnar chansen till överlevnad för djuret.
Ytterligare en gång så undviker du att svara...jag få väl helt enkelt acceptera att det är på så sätt du är funtad.
Om jag omformulerar frågan: Hur förklarar du anomalier (d.v.s. sådana som finner "välbefinnande" i sådana aktiviteter som förringar chanserna till överlevnad)?
Avantgardet skrev: Kan det vara så att människor livnär sig på kriminalitet?
Först misstolkade jag det här lite medvetet som ett charmigt naivt uttalande. Nu tänker jag mig att det ska läsas som "Kan det vara så att alla människor livnär sig på kriminalitet". Men det är ju antingen uppenbart falskt eller en väldigt ovanlig användning av termen kriminalitet. Så jag tror det är där du får börja, vad menar du med kriminalitet?
Med din omformulering:
Avantgardet skrev: finns det månne verksamheter för vilka kriminaliteten är oumbärlig?
Rättsväsendet är ju ett uppenbart svar. Organiserad brottslighet en annan. Det är förmodligen inte vad du frågar efter så för att reda ut det kvarstår nog frågan ovan.
En liten retorisk fråga innan jag tar mig an första inlägget. Har ni sett/läst Flugornas Herre eller ett liknande verk? Har ni sedan någon gång funderat vad skillnaden är mellan det samhälle som barnen bygger upp där, och det samhälle vi byggt upp här? Finns det någon artskillnad, bortsett från de uppenbara gradskillnaderna (samhällets storlek, åldersspridningen, teknisk utveckling osv)? Med vilken rätt skakar vi på huvet åt dom, och sörplar vidare på vår kaffe latte som om inget hade hänt?
Rättssamhället upphör att existera när ingen begår brott. Ett enkelt sätt att göra kriminaliteten obefintlig är alltså att slopa alla lagar. Tant Agda blir fortfarande "rånad" men det är inte längre ett brott att göra det.
Oftast är det dock inte detta folk menar med en brottslig nollvision, utan mer allmänt att folk ska vara snälla och inte förstöra för varandra. Att det ska funka bra att leva ihop, t.ex. som en miljon människor på en liten yta som Stockholm. Under moderna förutsättningar.
Då finns det två grupper: de som fixar detta och de som inte gör det. Det finns nästan alltid goda skäl bakom varför man inte klarar av att ta sitt samhällsansvar och vara en medborgare som bryr sig om sina medmänniskor. Och samma människa kan uppvisa olika grad av medmänsklighet i olika situationer - det är inte ovanligt att just den "rättskaffens" medborgare som blivit oförrättad av en brottsling känner ett passionerat hämndbegär (i stundens hetta, eller resten av livet). Det är inte så svart eller vitt.
Så hur ska man hantera detta problem? Här tror jag det är viktigt att ha Nietzsches bevingade ord i bakhuvet (fri översättning):
Närmare bestämt: såfort man ser människor som monster så blir man själv till ett monster. Såfort man tänker att vi måste döda spindeln för att rädda fjärilen blir man själv till en spindel. Så vad är lösningen?
Jag tror skillnaden ligger i intentionen. Det är en enorm skillnad på att slåss för att döda, och att slåss för att leva. Det är en enorm skillnad på våld och agg. På att tukta någon för att få den personen att växa, eller för att få den som tuktar att växa.
Konkret skulle jag säga såhär: ett "brott" innebär att något inte funkar. Någonstans har det gått snett. Vi måste vara ärliga med detta och erkänna att vi misslyckats i detta hänseende - alla tillsammans - som samhälle. Det första problemet idag är nämligen att alla skyller ifrån sig. Föräldrarna på skolan, skolan på föräldrarna, eleverna på lärarna, lärarna på eleverna, individen på samhället, kommunen på landstinget, på politkerna... på en dålig uppväxt... på staten. Ge upp det. Första insikten är att det är ditt fel - alltihopa. Men också alla andras fel. Skylla ifrån sig är lika mycket slöseri med tid som att peka finger. Utan att vi erkänner vårt gemensamma ansvar händer inget.
Vår gemensamma uppgift som misslyckat samhälle blir då att komma tillrätta med problemen. Då krävs det först att vi kan ställa en "diagnos" förutsättningslöst, utan fasta mallar. Vad fattas gärningsmannen? Vad fattas offret? Hur kan vi hjälpa till? Detta kräver en MASSIV insats för att det ska åstadkomma något. Sannolikt behöver vi ändra en eller flera människors hela mönster och "livsstil" som det heter nuförtiden. Den handledning och det stöd som inte fanns där när det behövdes måste nu tillföras tredubbelt, av tredubbelt välvilliga människor.
Vi måste lära känna gärningsmannen, bo i hans hus, äta måltider tillsammans, träffa hans vänner - om han har några man kan kalla vänner. Hjälpa honom att fatta bättre beslut än han kan själv. Hjälpa familjen att fungera bättre än den gör i dagsläget. Kombinerad övervakare, personlig assistent och livscoach. Tills han är tillbaka på banan och gör något som är till glädje för honom själv och andra.
Brottsoffret ska få tredubbelt stöd. Vad kan vi göra för honom? Vill han träffa gärningsmannen och säga honom ett sanningens ord, om så flera gånger i veckan under många år - låt gå för det. Låt deras familjer äta tillsammans, det ska vi väl kunna ordna. Det blir ingen trevlig måltid, men kanske en bra måltid. Men gå för i helvete inte med på att vederbörande sjukskriver sig resten av livet och knaprar psykofarmaka - det vore en björntjänst. Det var hemskt och orättvist det som hände, men hur ska vi nu göra det bästa av situationen? Det borde vara utgångspunkten.
Några lösa idéer kring hur jag tänker kring att komma tillrätta med brottsligheten på riktigt. Givetvis inser jag omöjligheten av att genomföra ett sånt här program med tanke på det stora flertalet världsmedborgares tankemönster i dagsläget, men jag delar i alla fall med mig av mina tankar, for what it's worth.
Avantgardet skrev:Man hör det ofta påstås att rättssamhället har som önskan att reducera kriminaliteten till ett utopiskt "obefintligt", men hur är det i praktiken med detta?
Rättssamhället upphör att existera när ingen begår brott. Ett enkelt sätt att göra kriminaliteten obefintlig är alltså att slopa alla lagar. Tant Agda blir fortfarande "rånad" men det är inte längre ett brott att göra det.
Oftast är det dock inte detta folk menar med en brottslig nollvision, utan mer allmänt att folk ska vara snälla och inte förstöra för varandra. Att det ska funka bra att leva ihop, t.ex. som en miljon människor på en liten yta som Stockholm. Under moderna förutsättningar.
Då finns det två grupper: de som fixar detta och de som inte gör det. Det finns nästan alltid goda skäl bakom varför man inte klarar av att ta sitt samhällsansvar och vara en medborgare som bryr sig om sina medmänniskor. Och samma människa kan uppvisa olika grad av medmänsklighet i olika situationer - det är inte ovanligt att just den "rättskaffens" medborgare som blivit oförrättad av en brottsling känner ett passionerat hämndbegär (i stundens hetta, eller resten av livet). Det är inte så svart eller vitt.
Så hur ska man hantera detta problem? Här tror jag det är viktigt att ha Nietzsches bevingade ord i bakhuvet (fri översättning):
Den som bekämpar monster bör se till att han genom detta inte själv blir ett monster. Och om du skådar länge i en avgrund, skådar avgrunden in i dig.
Närmare bestämt: såfort man ser människor som monster så blir man själv till ett monster. Såfort man tänker att vi måste döda spindeln för att rädda fjärilen blir man själv till en spindel. Så vad är lösningen?
Jag tror skillnaden ligger i intentionen. Det är en enorm skillnad på att slåss för att döda, och att slåss för att leva. Det är en enorm skillnad på våld och agg. På att tukta någon för att få den personen att växa, eller för att få den som tuktar att växa.
Konkret skulle jag säga såhär: ett "brott" innebär att något inte funkar. Någonstans har det gått snett. Vi måste vara ärliga med detta och erkänna att vi misslyckats i detta hänseende - alla tillsammans - som samhälle. Det första problemet idag är nämligen att alla skyller ifrån sig. Föräldrarna på skolan, skolan på föräldrarna, eleverna på lärarna, lärarna på eleverna, individen på samhället, kommunen på landstinget, på politkerna... på en dålig uppväxt... på staten. Ge upp det. Första insikten är att det är ditt fel - alltihopa. Men också alla andras fel. Skylla ifrån sig är lika mycket slöseri med tid som att peka finger. Utan att vi erkänner vårt gemensamma ansvar händer inget.
Vår gemensamma uppgift som misslyckat samhälle blir då att komma tillrätta med problemen. Då krävs det först att vi kan ställa en "diagnos" förutsättningslöst, utan fasta mallar. Vad fattas gärningsmannen? Vad fattas offret? Hur kan vi hjälpa till? Detta kräver en MASSIV insats för att det ska åstadkomma något. Sannolikt behöver vi ändra en eller flera människors hela mönster och "livsstil" som det heter nuförtiden. Den handledning och det stöd som inte fanns där när det behövdes måste nu tillföras tredubbelt, av tredubbelt välvilliga människor.
Vi måste lära känna gärningsmannen, bo i hans hus, äta måltider tillsammans, träffa hans vänner - om han har några man kan kalla vänner. Hjälpa honom att fatta bättre beslut än han kan själv. Hjälpa familjen att fungera bättre än den gör i dagsläget. Kombinerad övervakare, personlig assistent och livscoach. Tills han är tillbaka på banan och gör något som är till glädje för honom själv och andra.
Brottsoffret ska få tredubbelt stöd. Vad kan vi göra för honom? Vill han träffa gärningsmannen och säga honom ett sanningens ord, om så flera gånger i veckan under många år - låt gå för det. Låt deras familjer äta tillsammans, det ska vi väl kunna ordna. Det blir ingen trevlig måltid, men kanske en bra måltid. Men gå för i helvete inte med på att vederbörande sjukskriver sig resten av livet och knaprar psykofarmaka - det vore en björntjänst. Det var hemskt och orättvist det som hände, men hur ska vi nu göra det bästa av situationen? Det borde vara utgångspunkten.
Några lösa idéer kring hur jag tänker kring att komma tillrätta med brottsligheten på riktigt. Givetvis inser jag omöjligheten av att genomföra ett sånt här program med tanke på det stora flertalet världsmedborgares tankemönster i dagsläget, men jag delar i alla fall med mig av mina tankar, for what it's worth.
Avantgardet skrev:
Jag skulle varit tydligare, "på kriminalitet" inte "av kriminalitet". Med andra ord: finns det månne verksamheter för vilka kriminaliteten är oumbärlig? En följdfråga blir ju då huruvida nollvisionen öht är önskvärd...
Kommer tänka på historien om klottersaneringsföretaget som huserade på södra sidan Stockholm. Sanerade på dagarna och klottrade inom samma område på nätterna. Kreativt.
Ta vår kära polis. Fast då skulle våra skattekronor kunna gå till något annat, såsom fallet är nu som tur är verkar vara med vår försvarsmakt (fortfarande onödigt stor).
Men visst polis, psykologer, socialtjänst, fängelser osv osv. Fängelser är big buissines i USA. Har för mig att USA har % av befolkningen i fängelser som vi har i olika AMS-åtgärder. Sen kan man tolka det hur man vill.
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster