Inläggav Korpen » 27 feb 2007 22:42
Det finns ingen som kan hindra dig att tar livet av dig. Du är själv mästare över ditt eget liv, din kropp och själ. Det är bara du själv som kan vara ett hinder och bestämma över den och ingen annan. Nu kvarstår frågan om det ändå är okej eller inte…
Vi människor är bäst på att tror att vi kan och har kunskaper om saker och ting, på grund av vårt ego. Fast vilka är vi egentligen för att vetta vad som är rätt och fel, okej och inte okej? Sokrates genom att inser sin okunnighet förbli den visaste: en sak vet jag att jag ingenting vet. Vem är jag i universum för att tala om för dig vad som är okej och inte är okej. Skulle inte min åsikt redan förutsäga att mitt sätt att ser saker och ting är den rätta vägen? Är inte du och jag lika? Jag utgår utifrån att vi är det alltså det enda jag kan göra är diskutera kring rättvis/orättvisst eller naturligt/onaturligt, om jag vill vara dig rättviss. Detta lämnar dock oss med annan frågan nämligen om det är det naturligt att ta livet av sig när man själv inte har valt att födas? Är det att vara rättviss mot sig själv?
Inom västerländsk psykologi förknippar man oftast självmordtankar med dålig självkänsla, att man inte är värt något, alltså att många patienter tänker att det okej att jag tar livet av sig för att jag tycker ändå att det inte är värt så mycket. Jag tycker det är intressant att man påstår inom buddismen snarare tvärtom. Som du själv var inne på dom som funderar på att göra det har egentligen en bra självkänsla och gillar sig själv. Tanken är ju att man egentligen anser att man är värt mycket, alltså mer är man har fått uppleva. I botten av en självmord belängen person ligger alltså mycket kärlek till sig själv. Så eftersom du tänker på ett senare liv som vore bättre för dig så utgår du alltså ifrån att du är värt mer än det du har fått uppleva. Med andra ord älskar du dig själv, du förälskad i din egen själ. Är man rättviss mot min egen själ om du begår självmord, du som är värt att bli älskad? Är det rättviss att döda det som är älskbar och naturlig?
En gång frågade jag en person som stod mig väldigt nära i fall hon hade funderat att tar livet av sig någon gång när hon mådde som sämst. Hon var en otroligt vacker, inteligen kvinna som hade sjätte sinnet vilket gjorde att hon hade sedan hon var lite både sett och pratat med andra döda andar. Trots detta var jag typ hennes enda bästa vän efter hennes mamma och kusin. Jag oroade mig allstå vad som kundee hände om jag lämnade henne av någon anledning. Hon svarade väldigt bestämd: "Aldrig i livet. När jag frågade hennes varför hon aldrig skulle kunna tänka sig göra det så fick jag ett väldigt oväntat svar. Hon sa att det skulle bara göra saken värre. Jag är alltså ingen expert i detta område men som jag förstod det så menade hon att man kunde straffade bara sitt egen själ om hon gjorde det. Det kan lätt bli som spöken i Canterville: att en själ skulle kunna fastna på jorden och inte går till andra sidan, alltså inte finna ro alls. Det som man trodde skulle vara skönare bli istället ett oändligt lidande istället under många oräkneliga år. Om man tittar på alla tv program som Tv4 plus erbjuder om andar och döden så verkar alla själ som har fastnat, kommit tillbaka eller stannat bland hos dödliga vara kvar av en vis anledning. Det verkar alltid vara frågan om något dom inte fick säga eller göra under den tiden dom levde. Det gör att det inte finner ro, det är bekymmerad och inte låter dem att går vidare till andra sidan. Men så fort detta sista sorg, uppifft är över får så går dessa andar över till andra sidan. Således verkar både meduim, tv programmerna och den här tjejen instämma med att själen behöva finna en viss ro för att kunna gå till andra sidan. Annars bli det ingen återförening till någon form av liv som man kommer att trivas med som själv har sagt.
Hela problemet är alltså att längtan till självmord inte är direkt synonym med ro och harmoni. Så det är lite knepigt det här med självmord eftersom den mest lyckat självmord är den man genomgör när man har funnit ro. Och vem vill då dö? Är det då inte naturligt att vilja leva istället? Är det inte på så sätt självmord onaturligt?
Sen tycker jag att det dessutom, lite av den anledningen, att det är inte bra idé att tänka på själv mord på vintern. Tänk att man försöker tar sig till taket av ett hus till exempel, det är ju först jävligt kallt och vad hämder om man halkar då när man försöker närmar sig kanten och misslycka man helt och hållet med det hela. Vad jävligt pinsamt det skulle vara. Sedan även om nu är mycket smartare än så och lyckas bättre vem vill bjuda sina vänner och släkt på begravning mitt i februari. Tvingar folk att stå ute i regnet i kylan det är det väl inte så man vill bli påmind liksom, igen vill ju bli förknippad med något tråkigt och besvärligt...
Fast hon var rätt läcker när hon var yngre, det här är sant, jag har faktiskt drömt sexdrömmar om henne och ejakulerat i sömnen. Inte skamsen alls när jag vaknade, inte det minsta.
