Om min oförmåga att få något färdigt:
hovnarr skrev:Stör det dig? Om inte, finns det något annat du stör dig på hos dig själv? Hos andra?
Det stör mig inte
så mycket, ty jag tycker helt enkelt att det roligaste är att bara klura fram saker. Att det inte finns något fysiskt och handbegripligt rör mig inte så mycket, eftersom det för min egen del räcker att jag har det i fantasin. Men samtidigt är det jobbigt när man når en sådan där period när man tittar tillbaka på sitt liv - och inte har något bevis på att man faktiskt åstadkommit något. Jag talar inte bara om att bli bekräftad av andra - utan också om att ha något som man senare kan titta tillbaka på.
Så visst, det kan vara jobbigt att hela tiden köra fast. Jag har en sådan prestationsångest att jag liksom inte riktigt vågar komma till skott, heller. Mitt arbete gör inte mina anspråk rättvisa. Det är en anledning till att jag älskar att göra saker tillsammans med vänner som är mer drivna - då engageras jag till att få saker gjorda. Många av de projekt jag ändå
fått färdiga har just varit samarbetsprojekt. ("Projekt" låter väldigt seriöst, men det handlar om enkla saker såsom små kortspel, amatörnoveller och liknande)
---
Andra saker jag stör mig på hos mig själv är att jag alltid skjuter upp saker till sista minuten (inget originellt problem, nej, men jag är extrem). Imorgon skall jag exempelvis flytta, och jag har inte ens sett lägenheten än. Skall få nycklarna ikväll. Och jag har typ knappt hunnit packa hälften av mina grejer. Ändå har jag haft gott om tid på mig. Men... tja, för en vecka sedan ägnade jag hela dagar åt att spela små flashspel - jag
kunde helt enkelt inte förmå mig till att göra något av allt det som behövde göras...
Och det leder mig till mitt största problem av alla:
Jag bryter ihop av stress.
Alltså; jag är toppen på att uthärda utan någon lyx eller några förströelser - så länge jag känner mig trygg och lugn så kan jag underhålla mig själv på ett minimum utan att klaga eller bli det minsta bitter. Men så fort något
strular sig så faller jag ihop som ett korthus. Jag är inte någon klippa.
Det är något som gör mig orolig, och som jag ofta känner skuld för. Ty jag har ju inte någon
anledning att bli deprimerad och uppgiven; jag lever ju ett väldigt gott liv och kan be mina föräldrar om nästan vilken hjälp som helst. Det känns som om jag spottar på dem som faktiskt genomlevt
riktiga problem men som ändå inte blivit resignerade på samma sätt som jag blir.
---
På andra människor stör jag mig inte så mycket. Eller jo, akademiskt mästrande är jag allergisk mot. Annars känner jag ett medkännande med de flesta typer av karaktärsdrag. Jag brukade fördöma människor till höger och vänster - men numera så tar jag snarare och analyserar och försöker förstå mig på dem när de gör något som borde reta mig.
P.S. Jag kan inte bestämma mig för om din beskrivning av idealkvinnan var superoriginell eller superklyshig. Jobbigt! På ett sätt känns det som jag just läste det på baksidan av nåt nytt som jag köpte på bokrean, på ett annat sätt känns det väldigt udda. Typiskt dig, Rising
Jag tar det som en jättekomplimang, faktiskt. Det är rätt svårt att skriva om sånt man dagdrömmer om - man vill så gärna att det ska vara spektakulära och fantasifulla saker - men man känner sig mycket naknare när man beskriver sånt som egentligen är väldigt klyschigt och löjligt.
---
Annars; den bästa komplimang jag någonsin fått, var "man vet aldrig om du skämtar eller är ärlig." Jag vet nämligen inte riktigt det själv.
