Största möjliga lycka åt största möjliga antal?

[amy]

Men det finns ju ingen grund att kalla det vare sig bra eller dåligt?

det är inte bra eller dåligt. hur ska jag förklara... antingen förstår man det eller inte.

du kan emellertid välja ett begrepp som är "neutralt" - det står dig fritt).

det... finns inget neutralt, för att allting, även neutralt har en motsats...

Måste det också sträva efter att "bli ingenting", kan det inte vara omvänt så att det strävar efter att fortsätta existera? Jag förstår inte varför du så övertygat antar det förra.

jag menar inte ingenting... jag menar allt-inget...

[Avantgardet]

Men det finns ju ingen grund att kalla det vare sig bra eller dåligt?

det är inte bra eller dåligt. hur ska jag förklara... antingen förstår man det eller inte.

Men om det är varken bra eller dåligt, varför skulle vi då vilja komma åt det? Varför skulle jag vilja äta av en frukt som inte finns när det finns andra frukter, med existens, som jag kan äta av?

du kan emellertid välja ett begrepp som är "neutralt" - det står dig fritt).

det... finns inget neutralt, för att allting, även neutralt har en motsats...

Vad har en "sten" för motsats? Förstår du min poäng?

Måste det också sträva efter att "bli ingenting", kan det inte vara omvänt så att det strävar efter att fortsätta existera? Jag förstår inte varför du så övertygat antar det förra.

jag menar inte ingenting... jag menar allt-inget...

Det enda vi med säkerhet kan veta är att ditt "inget" aldrig kan existera annat än som just "något".

[Sartre]

Jag tänkte i termer av: är det ens önskvärt att vi är "lyckliga" hela tiden? Jag har alltid misstänkt lyckan för att vara något som får en att stagnera, den går på tvären mot "utveckling". I den bemärkelsen så blir det en typ av prioriteringsfråga. Vad tror du?

även ifall det skulle vara önskvärt att vara ”lycklig” hela tiden, så är frågan om man skulle kunna känna lyckokänslan hela tiden… våra känslor är lite som att åka berg- och dalbana, man måste komma från ”botten” till ”toppen” för att känna igen känslan som ”lycka”…
om du menar att lyckan får oss att stagnera som i att vi inte eftersträvar ngt ”bättre” eftersom vi redan har det ”bra”, håller jag med om att ”lyckan” nog själv vill ha den effekten, men leds vi inte indirekt till att eftersträva ngt bättre? efter ett tag kommer det som vi från början identifierade som ”lycka” att bli ”normaltillstånd”, kommer vi då fortfarande att känna oss ”lyckliga” eller kommer vi leta efter ny stimulans, efter nya ”toppar” som fyller oss med nya lyckorus? om så är fallet, leder ”lyckan” ändå till utveckling…
finns det ngt utav värde i det är resonemanget?

[Avantgardet]

även ifall det skulle vara önskvärt att vara ”lycklig” hela tiden, så är frågan om man skulle kunna känna lyckokänslan hela tiden… våra känslor är lite som att åka berg- och dalbana, man måste komma från ”botten” till ”toppen” för att känna igen känslan som ”lycka”…
om du menar att lyckan får oss att stagnera som i att vi inte eftersträvar ngt ”bättre” eftersom vi redan har det ”bra”, håller jag med om att ”lyckan” nog själv vill ha den effekten, men leds vi inte indirekt till att eftersträva ngt bättre? efter ett tag kommer det som vi från början identifierade som ”lycka” att bli ”normaltillstånd”, kommer vi då fortfarande att känna oss ”lyckliga” eller kommer vi leta efter ny stimulans, efter nya ”toppar” som fyller oss med nya lyckorus? om så är fallet, leder ”lyckan” ändå till utveckling…
finns det ngt utav värde i det är resonemanget?

Något utav värde? Absolut, du gav mig nya tankar, tack för det!

Lyckan som "Trappstegsmodellen"? Börjar med hasch, som inkörsport, och sen går man sakta men säkert mot heroindöden? Det kanske är en empirisk fråga. Finns det nåt som i såna fall skyddar hedonismen från att ta en självdestruktiv vändning? Eller är det rent av en nödvändig vändning i den relativistiska, ständigt förnyande, "lyckans" metamorfoser?

Kanske är döden - i metaforisk eller egentlig bemärkelse - sista anhalt i alla riktningar där man följer upp en ensam princip?

/Babblande och Intetsägande

[Fication]

Den största "lyckan" är när det finns varken lycka eller olycka -- ingenting finns.
Men hur ska jag förklara det med imperfekta ord som lycka, perfekt, imperfekt, förklara osv.

Du skiljer alltså på "lyckan" och lyckan, där lyckan är när vi värderar vår situation som positiv och trevlig, vilket obönhörligen leder till att vi måste värdera andra situationer som negativa och otrevliga.

"Lyckan" däremot är när vi inser vad lycka verkligen är. "Lyckan" är ett totalt omfamnande av allt, såväl lyckan som olyckan. "Lyckan" är alltså kärlek och total acceptans till allt, även till hat, oacceptans och olycka. Samtidigt är det att vara ingenting som betraktar allt på håll och ser det som det är.

[Squirrel]

Fication: Menar du att det du skriver som lyckan är lyckoupplevelsen medan "lyckan" är värderingsskalan mellan lycka och olycka?

[Sartre]

Lyckan som "Trappstegsmodellen"? Börjar med hasch, som inkörsport, och sen går man sakta men säkert mot heroindöden? Det kanske är en empirisk fråga. Finns det nåt som i såna fall skyddar hedonismen från att ta en självdestruktiv vändning? Eller är det rent av en nödvändig vändning i den relativistiska, ständigt förnyande, "lyckans" metamorfoser?

Kanske är döden - i metaforisk eller egentlig bemärkelse - sista anhalt i alla riktningar där man följer upp en ensam princip?

/Babblande och Intetsägande

nu ska du få se på babbel!

lyckan som ”trappstegsmodellen”? jag är tveksam. det låter som att det som stimulerar oss till ”lycka” hela tiden måste bli ngt mer och mer avancerat, för att överhuvudtaget kunna stimulera oss. konsekvensen skulle bli (för att ta ett väldigt dåligt ex.) att vi inte kan känna ”lycka” över att få en klubba som vuxna, eftersom det gjorde oss lyckliga som barn, vi måste i vuxen ålder istället få en bil för att bli ”lyckliga” eftersom vi befinner oss på ett högre trappsteg…
kan vi bli ”lyckligare” och ”lyckligare"? finns det en gräns på hur ”lyckliga” vi kan bli, där vår ”lyckoutveckling” tar slut?

intressant att du pratar om droger i samband med lycka. är stimulans som bidrar till ”lycka” på kemisk väg verkligen ”riktig lycka”? visserligen känner jag mig ”lycklig” efter att ha rökt på, men om jag hade behövt välja mellan ”droglycka” och ”lycka” som framkallas av…ja, jag vet inte…säg av att ha läst en riktigt bra bok, eller varit på en sjukt bra livespelning, hade jag valt den senare, eftersom den ”lyckan” känns mer genuin.
är vi endast ute efter själva lyckokänslan? bryr vi oss inte överhuvudtaget om vad det är som framkallar ”lyckan”? om vi inte bryr oss kan vi lika gärna koppla upp oss på en maskin som stimulerar vårt ”lyckocentra” och får oss att känna oss ”lyckliga”.

blir vårt sökande efter det ”bättre” och efter ”större lycka” till slut ngt som får oss att söka så ”farliga utmaningar” att de leder till döden? ja, kanske…om det finns ngt sätt att stoppa det? tveksamt. skulle vi vilja det?

[Avantgardet]

lyckan som ”trappstegsmodellen”? jag är tveksam. det låter som att det som stimulerar oss till ”lycka” hela tiden måste bli ngt mer och mer avancerat, för att överhuvudtaget kunna stimulera oss. konsekvensen skulle bli (för att ta ett väldigt dåligt ex.) att vi inte kan känna ”lycka” över att få en klubba som vuxna, eftersom det gjorde oss lyckliga som barn, vi måste i vuxen ålder istället få en bil för att bli ”lyckliga” eftersom vi befinner oss på ett högre trappsteg…
kan vi bli ”lyckligare” och ”lyckligare"? finns det en gräns på hur ”lyckliga” vi kan bli, där vår ”lyckoutveckling” tar slut?

Kanske kan vi tala om lyckan, som vi erfar, såsom densamma - statisk - men de kriterier som behöver vara tillgodosedda för att lyckan skall erhållas som stegrande - dynamisk. Det tycker jag verkar rimligt. Vi skapar oss ju onekligen artificiella behov hela tiden. Kan det inte vara så?

När vi blir lyckliga över en klubba i vuxen ålder så är det kanske främst omständigheterna runt omkring som generar lyckoupplevelsen - kanske erhållen bekräftelse från givaren av klubban.

intressant att du pratar om droger i samband med lycka. är stimulans som bidrar till ”lycka” på kemisk väg verkligen ”riktig lycka”? visserligen känner jag mig ”lycklig” efter att ha rökt på, men om jag hade behövt välja mellan ”droglycka” och ”lycka” som framkallas av…ja, jag vet inte…säg av att ha läst en riktigt bra bok, eller varit på en sjukt bra livespelning, hade jag valt den senare, eftersom den ”lyckan” känns mer genuin.
är vi endast ute efter själva lyckokänslan? bryr vi oss inte överhuvudtaget om vad det är som framkallar ”lyckan”? om vi inte bryr oss kan vi lika gärna koppla upp oss på en maskin som stimulerar vårt ”lyckocentra” och får oss att känna oss ”lyckliga”.

Själv skulle jag aldrig välja upplevelsemaskinen, men lycka är inte något primärt för mig. Jag tror många gånger - och här får väl den hedonistiske utilitaristen frispel över mitt sätt att formulera mig - att moralen (eller principer av ett eller annat slag - eller varför inte biologin, som dock bevisligen kan undertryckas) är överordnad lyckan (annars skulle väl alla hedonistiska utilitarister leva på en diet av blott och bart Extacy?). Kan inte en del av problematiken ligga i en onyanserad och konturlös definition av "lycka" - det är väl inte enbart lycka vi erhåller av att göra saker, och allt det där som faller vid sidan kanske vi värderar som viktigare.

blir vårt sökande efter det ”bättre” och efter ”större lycka” till slut ngt som får oss att söka så ”farliga utmaningar” att de leder till döden? ja, kanske…om det finns ngt sätt att stoppa det? tveksamt. skulle vi vilja det?

Inte om vi är dogmatiska hedonister  Om det är på detta sätt, att lyckosträvandet förr eller senare leder till en "för tidig" död, är lyckosträvandet då önskvärt ur ett utilitaristiskt perspektiv? Kanske blir en empirisk fråga även det...

Hur som haver, mig tycks det som att hedonisten springer in i återvändsgränder hur h*n än vänder sig.

[Sartre]

Kanske kan vi tala om lyckan, som vi erfar, såsom densamma - statisk - men de kriterier som behöver vara tillgodosedda för att lyckan skall erhållas som stegrande - dynamisk. Det tycker jag verkar rimligt. Vi skapar oss ju onekligen artificiella behov hela tiden. Kan det inte vara så?

hmm, jo verkar rimligt. jag ska ta och fundera på det där ett tag till, idag är nämligen inte en bra dag – mina synapser hackar sig!

Om det är på detta sätt, att lyckosträvandet förr eller senare leder till en "för tidig" död, är lyckosträvandet då önskvärt ur ett utilitaristiskt perspektiv? Kanske blir en empirisk fråga även det...

utilitarister strävar väl inte efter att känna en ”svagare” njutning under en längre tid, utan maximal njutning nu? iofs måste de räkna på det för att se om det ökar den totala lycka, så det kanske beror på från fall till fall. Men om det skulle vara så att endast maximal njutning i nuet eftersträvas, skulle det väl inte spela så stor roll om vi gick och dog? eller världen kanske hade blivit ledsen och olyckligare...

ah, det enda jag vet är att jag ingenting vet! smart snubbe den där Sokrates…

[Avantgardet]

Mer än mig vet du, men det är nog tyvärr ingen bedrift.

[J R Auk]

Fast Sokrates visste något annat också, att han ville veta!


Märk väl att ingenstans säger Sokrates att vi inte kan veta. Han håller för sant att visshet är något vi kan nå. Men att han är bland dom fattigaste av alla i vissheten. Således ödmjukar han sig i sin kunskap för att kunna hävda sig i sin vilja.

[Avantgardet]

Vishet inte detsamma som visshet, mer än ett s som skiljer. Klokt.

[Sartre]

Fast Sokrates visste något annat också, att han ville veta!


Märk väl att ingenstans säger Sokrates att vi inte kan veta. Han håller för sant att visshet är något vi kan nå. Men att han är bland dom fattigaste av alla i vissheten. Således ödmjukar han sig i sin kunskap för att kunna hävda sig i sin vilja.

kära auk, är det ngn som har sagt ngt annat?

[J R Auk]

Nej jag hade inget att göra och så krystade jag ut en liten kråka. Och se jag blev kära av det