Hur hör det ihop?

[tinaah]

Hej! Det här får bli mitt första inlägg här... , Kan egentligen inget om filosofi .. har bara läst Sofies Värld  :oops:  Men nu läser vi om extensiella frågor i skolan, och jag håller på med ett arbete om det. behöver lite hjälp med olika sätt att tänka o så...

Well well...

Det jag undrar är:
Hur hör religion, naturvetenskap och filosofi ihop?
Hur kan de påverka varandra? Negativt/Positivt?
Vad gör en till filosof? Kan/Bör en filosof vara religös/vetenskapsman? Hur blir man filosof? Vad är filosofi, och varför finns det? Hur påverkar filosofi, religion och naturvetenskap samhället, och vad är det som skiljer de åt?

Jag vet att det är lite konstiga, kanske utjatade frågor.. men jag tycker det är riktigt svårt, så om du skulle kunna tänka dig skriva nått skulle det uppskattas. --


Mvh Tina

[Avantgardet]

Hej! Det här får bli mitt första inlägg här... , Kan egentligen inget om filosofi .. har bara läst Sofies Värld  :oops:  Men nu läser vi om extensiella frågor i skolan, och jag håller på med ett arbete om det. behöver lite hjälp med olika sätt att tänka o så...

Råder väl delade meningar om saken. Jag tror ett oskolat, förbehållslöst, tänkande är mer filosofiskt än ett skolat och dogmatiskt.

Well well...

Det jag undrar är:
Hur hör religion, naturvetenskap och filosofi ihop?

Finns ju många kopplingar. Naturvetenskapen bygger ju på epistemologi i grund och botten (kunskapsteori - hur kan vi erhålla kunskap om något, på vilket sätt?). Religion och filosofi har bl.a. den ontologiska frågan gemensam (vad är varat, vad innebär det att finnas till?). Men det finns många, många, fler kopplingar och korsbefruktningar sinsemellan skulle jag tro. Våra världsbilder idag tenderar ju att vara hybrider av det mesta. Finns säkert många som blir nåt slags filosofiska idealister genom naturvetenskapen - i synnerhet fysiken och då de senaste landvinningarna inom strängteori och hokus pokus. Man kanske kan tänka sig koncentriska cirklar med gemensamma beröringspunkter - tvärt emot vad den bilden implicerar så skulle jag hävda att dessa beröringspunkter befinner sig i periferin hos dessa, om man nu inte är filosof av naturen och helt enkelt befinner sig där (men det skulle vara kontraproduktivt för samhället så därför kan vi nog tänka oss ett slags likriktning hos massan, en någorlunda homogen blandföreställning om verkligheten).

Hur kan de påverka varandra? Negativt/Positivt?

Säg det. Ett sant filosofiskt svar på din andra fråga här är: vad menar du med Negativt/Positivt?

Vad gör en till filosof?

Examen skulle vissa säga. Intresse skulle andra säga. Lite att göra skulle slutligen jag själv säga.

Kan/Bör en filosof vara religös/vetenskapsman?

Bör man vara filosof eller religiös eller vetenskapsman(/kvinna)?

Hur blir man filosof? Vad är filosofi, och varför finns det?

Beroende på vilket perspektiv du anlägger så kommer du få olika svar, finns hur många sätt som helst att besvara frågan. Att du sökt dig hit är antagligen ett tecken på att det finns en filosofisk ven också i dig. Du kanske själv kan besvara frågorna bättre än vad jag kan?

Hur påverkar filosofi, religion och naturvetenskap samhället, och vad är det som skiljer de åt?

Ett tips kunde vara Adorno/Horkheimer "Upplysningens dialektik", eller nåt av Max Weber.

Jag vet att det är lite konstiga, kanske utjatade frågor.. men jag tycker det är riktigt svårt, så om du skulle kunna tänka dig skriva nått skulle det uppskattas. --


Mvh Tina

Har försökt, efter förmåga (kroknar av smärta här, har åkt på bältros, haft bättre dagar). Hoppas de hjälper dig på vägen.

[Sartre]

vad som gör en till filosof? om det råder det naturligtvis skiljda meningar, precis som Avantgardet skrev blir oftast svaret; examen eller intresse.  under antiken var det de fria männen som hade möjlighet och tid till att filosofera, under medeltiden prästerna som hade möjlighet till skolning, sedan har det i regel varit att, oftast män, som varit ekonomiskt oberoende blivit filosofer, fram till ”modern tid”. idag kallar sig var och varannan människa ”filosof” och man pratar om olika filosofier, tom ICA har en egen ”filosofi”. varför pratar vi inte om olika ”fysiker” på samma sätt och varför kallar vi oss inte ”kemister” bara för att vi kan rabbla metanserien?
att ”vara” filosof är precis som vilket annat arbete som helst och termen borde, enligt mig, först och främst vara förbehållen de akademiska filosoferna. naturligtvis kan man fråga sig var man ska placera den övriga befolkningen som uttalar sig i filosofiska frågor. är de bara en hög ordbajsande amatörer? nja, kanske ska vi enas om att ordet är mångtydigt eller vagt eller både och, men jag anser fortfarande att termen missbrukas oerhört.

vad filosofi är, är en fråga som (akademiska) filosofer själva ställer sig. därför kan man inte ge ett direkt svar, däremot kan man beskriva vad det är som filosofer ägnar sig åt, dvs vilka ämnesområden.
som du kanske vet finns det en uppdelning av filosofin i Sverige; praktisk och teoretisk filosofi. den här uppdelningen kommer från Kant och hans verk; ”Kritik av det teoretiska förnuftet” och ”Kritik av det praktiska förnuftet”. till den teoretiska filosofin hör: metafysiken och epistemologin (kunskapsteorin). metafysiken kan i sin tur delas upp i tre olika avdelningar: i) den fysiska verkligheten, dvs. rum, tid, kausalitet ii) relationen mellan det fysiska och det psykiska, kropp –själproblemet där nyckelbegrepp är materialism och dualism. till den här punkten kan även tillföras frågan om yttervärldens existens, dvs realism eller idealism iii) det abstrakta.
den praktiska filosofin handlar om känslo- vilje- och handlingslivet och kan delas in i fem underavdelningar: i) etik (moralfilosofi), som i sin tur delas in i metaetik, normativ etik och tillämpad etik ii) politisk filosofi iii) rättsfilosofi iv) religionsfilosofi v) estetik (konstfilosofi)
frågan om viljans frihet kan man inte strikt stuva in under ngn av dessa två, så den brukar gå under både praktisk och teoretisk filosofi.

för mig är filosofi ett sätt att söka sanningen och om inte hitta den så i alla fall närma sig den. sökandet efter sanning leder också till sökandet efter kunskap, en kunskap som jag själv kommer fram till och inte all den andrahandskunskap som vi människor har idag (den större delen av vår kunskap i alla fall). genom att bedriva filosofi vill jag också föra en dialektik med mig själv och hitta mina värderingar, åsikter och övertygelser som håller vid angrepp av alla dess slag, om detta ens är möjligt. detta är väl också det som har drivit olika filosofer genom åren och det är troligtvis därför vi behandlar samma problem som Platon och Aristoteles gjorde. de från början filosofiska frågor som faktiskt har utvecklats har blivit egna vetenskaper, ex psykologi. det som alltså har lämnats kvar till filosoferna är de sk. ”eviga frågorna” som de flesta är övertygade om att människan aldrig kommer att ”hitta” ett svar på. ett annat ”problem” för filosofer är att de inte forskar empiriskt och att de inte gör teser som de nöjer sig med för ögonblicket, utan vill ha det ”rätta svaret”, återigen, på problem som tycks omöjliga att lösa.

till sist vill jag bara hacka lite på föregående talare. varför skulle ett oskolat, förbehållslöst, tänkande vara mer filosofiskt? det är inget som säger att ett filosofiskt skolat tänkande måste vara dogmatiskt. själv är jag helt övertygad om att man måste kunna sin filosofihistoria för att kunna bedriva filosofi ”på riktigt” och detta för att slippa ”komma på” samma otillräckliga svar på samma frågor femtioelva ggr om. har man redan dessa svar i sin bokhylla kan man istället lägga sin energi på att antingen utveckla andras teorier eller sina egna som ger oss SVAREN.

[Avantgardet]

till sist vill jag bara hacka lite på föregående talare. varför skulle ett oskolat, förbehållslöst, tänkande vara mer filosofiskt? det är inget som säger att ett filosofiskt skolat tänkande måste vara dogmatiskt. själv är jag helt övertygad om att man måste kunna sin filosofihistoria för att kunna bedriva filosofi ”på riktigt” och detta för att slippa ”komma på” samma otillräckliga svar på samma frågor femtioelva ggr om. har man redan dessa svar i sin bokhylla kan man istället lägga sin energi på att antingen utveckla andras teorier eller sina egna som ger oss SVAREN.

Ditt hjärtlösa svin!!!  :)  Tabula rasa ter sig ibland som en teoretisk befrielse i dubbel bemärkelse för mig. Jag har en tendens att se allting i analogi med musiken också, så också tänkandet. Inbiten relativist, så det sjunger om det! Alla svar är otillräckliga (för det är inte svaren man vill åt väl - vad fan skulle man göra sen liksom?), men de som svänger kan man dansa till. Men jag är ju en hycklare. På samma gång som jag hävdar relativism så jobbar jag mig ju likförbannat sakta men säkert genom kanon...och nu skall jag visa hur en vis man gör när han möter nån som är klokare:  Bla bla bla, bla blaaaaa: bla blaaa bla blaaa. Bla = Bla bla bla

[Sartre]

för det är inte svaren man vill åt väl - vad fan skulle man göra sen liksom?

vad vill vi komma åt då? menar du att man ska leva i ovisshet bara för att vi är rädda för att ha tråkigt senare? nä, jag fattar inte - förklara för mig!

[Avantgardet]

för det är inte svaren man vill åt väl - vad fan skulle man göra sen liksom?

vad vill vi komma åt då? menar du att man ska leva i ovisshet bara för att vi är rädda för att ha tråkigt senare? nä, jag fattar inte - förklara för mig!

Jag tror inte det nödvändigtvis är en medveten strävan. Men jag tror att varje svar alltid kommer väcka nya frågor. Finns för mig ingen Sanning. Och det kan vara värt att begrunda situationen efter Sanningen redan nu, som tankeexperiment.

Utan Sanningsanspråket så är ju varken filosofin eller vetenskapen mer än mytologi/kosmologi. Så på vilken grund, då den där Sanningen lyser med sin frånvaro efter över 2000 år, kan vi kategorisera såsom vi gör?

[EnFisk]

Tinaah, jag har själv tänkt på frågan; 'vem är filosof'. Jag tror man får utgå från själva ordet, filosofi, som betyder kärlek till vishet, filo=kärlek och sofia=vishet. Därifrån kan man dra slutsatsen att den som letar efter svaret till något har kärlek till vishet, en strävan (visserligen inte samma sak som kärlek, men i detta samanshang skulle jag vilja jämställa det) efter vishet. Då kan man innefatta alla som söker svaret till något till filosofier. Det kanske är just vad de är, filosofier. Under denna kategori passar nästintill alla in.

Även om svaret man söker inte är filosofisk i den bemärkelsen vad man får uppfattning om att marjoteten skulle kalla filosofiskt(=inväcklat och krongligt) så är det mesta en förgrening ur den "rena" filosofien. Om man nu får kalla det "ren" filosofi. Då naturvetenskap en gång var rent filosofiskt men nu mynnat ut till att vara nästan rent empirisk.

Detta är mina tankar kring vad en filosof är=inget universellt. Jag vet faktiskt inte vad andra erkända filosofer skulle klassa som filosofer, men detta är min filosofiska tanke:P

MVH EnFisk

[J R Auk]

Men vad är då kärlek då?
Jag tror inte att vi kan översätta "filo" till dagens kärlek. Snarare skulle vi hamna i "bejakande". Filosof = den som är bejakandes sanningen.
Den som ärar sanningen, den som lever efter sanningen. Glöm inte att filosofin skulle leda till det goda livet. Vad vill vi att filosofin skall ge oss? Hur ofta ser man inte skägget skymta bakom molnen. Sökandet efter det auktoritära och avlastande.

Idag så skönjer jag mer av ett bejakande av filosofin, hos dom som kallar sig filosofer, än ett bejakande av det som filosofin relaterar till, sanning, det goda och sköna.

Vill du höja värdet på gruppen eller begreppet Sartre? Kanske spånar i en karriär?

[Sartre]

Jag tror inte det nödvändigtvis är en medveten strävan. Men jag tror att varje svar alltid kommer väcka nya frågor. Finns för mig ingen Sanning.

först vill jag bara fråga vad du menar med din ”Sanning”, avser du att införa en ny definition, eller är det bara ett filosofiskt, stilistiskt högtravande drag?

i den mån vi båda pratar om sanning, i ”vanlig” bemärkelse, så kan jag säga att jag absolut eftersträvar sanning. jag är övertygad om att själva ”finnandet” av sanningen i vissa frågor ändå skulle leda till en hel uppsjö av nya frågor.
inte menar du väl att det inte finns ngn sanning för dig? du "vet", i den mån vi ska tro på våra sinnen och all den andrahandskunskap vi dagligen stöter på, vilka som är dina föräldrar, vad du åt till frukost, att du har bältros nu och inte malaria osv. är inte det sanningar?

Vill du höja värdet på gruppen eller begreppet Sartre? Kanske spånar i en karriär?

kära auk! jag gick in för att höja värdet på begreppet, men är väl medveten om att mitt inlägg kanske lät defensivt och som om jag sökte försvara och höja värdet på den lilla grupp akademiska filosofer som finns i Sverige idag. men det är bara så att jag är riktigt, jävla trött på den syn människor i allmänhet har av filosofer och filosofi.

[Avantgardet]

Jag tror inte det nödvändigtvis är en medveten strävan. Men jag tror att varje svar alltid kommer väcka nya frågor. Finns för mig ingen Sanning.

först vill jag bara fråga vad du menar med din ”Sanning”, avser du att införa en ny definition, eller är det bara ett filosofiskt, stilistiskt högtravande drag?

Nej jag är allvarlig med det, jag utvecklar nedan.

i den mån vi båda pratar om sanning, i ”vanlig” bemärkelse, så kan jag säga att jag absolut eftersträvar sanning. jag är övertygad om att själva ”finnandet” av sanningen i vissa frågor ändå skulle leda till en hel uppsjö av nya frågor.

Det är problematiskt att tala om en "vanlig" sanning. Definitionen på en sådan vad är den? Talar vi om sanning som försanthållande - tro - så kan vi mycket väl tala om sanning (men då struntar vi i stora S), och såna har vi allihopa men de är ytterst anspråkslösa. Försanthållanden har jag flera men är det Sanning enligt dig?

inte menar du väl att det inte finns ngn sanning för dig? du "vet", i den mån vi ska tro på våra sinnen och all den andrahandskunskap vi dagligen stöter på, vilka som är dina föräldrar, vad du åt till frukost, att du har bältros nu och inte malaria osv. är inte det sanningar?

I det här fallet, läkarvetenskapen, så är väl sanningen pragmatisk - d.v.s. funkar det så är det sant. Men för mig så ligger definitionen av sanning som överensstämmelse med närmre Sanning-med-stort-S, och den definitionen har ju sina problem (den är ytterst subjektiv t.ex. och således omöjlig att verifiera). Att snön är vit är sant om och endast om snön faktiskt är vit, men hur fan vet vi det? Hur ser vitt ut? Solipsism och hela grejen. Att vi säger det är en sak, men allt vi säger behöver ju inte vara sant.

Sen det här med akademismen, du får inte ta mig fel här. Jag uppskattar självfallet akademism men jag vet också att det finns en baksida som heter avgränsning, begränsning, stagnation.  En stor del av min egen energi har gått åt att slå mig fri från påprackade strukturer, de blir lätt till galler. Men det är en hycklande ståndpunkt då den nås just genom akademism.

Det finns alltså en politisk dimension i det här också.

[Sartre]

Avantgardet, jag retades bara med dig! jag fattade (tror jag) för längesedan vad du menar. man ska inte ta så allvarligt på allt jag säger…

och naturligtvis är inte försanthållande Sanning enligt mig.

[Avantgardet]

Ha överseende med en sjukling, jag är verkligen inte på topp just nu, jag är faktiskt hemsk att umgås med just nu, jag vet. Men jag tycker det är en intressant fråga som kommit upp dock. Hur skall vi gestalta filosofens förhållande till "visdom"? Och vilka implikationer får det (filosofisk praxis). Sånt är värt att tänka på - och kanske har vi där ett sanningskriterium också, vad tror du? Vem är filosof i denna bemärkelse o.s.v.

[Sartre]

Ha överseende med en sjukling, jag är verkligen inte på topp just nu, jag är faktiskt hemsk att umgås med just nu, jag vet. Men jag tycker det är en intressant fråga som kommit upp dock. Hur skall vi gestalta filosofens förhållande till "visdom"? Och vilka implikationer får det (filosofisk praxis). Sånt är värt att tänka på - och kanske har vi där ett sanningskriterium också, vad tror du? Vem är filosof i denna bemärkelse o.s.v.

begreppet ”visdom” är inte ett begrepp som vi vanligtvis använder idag, det enda sammanhanget jag hör ngn prata om visdom och ”visa” män (kvinnor ser man inte så mkt av i den klassiska filosofin), är just när man diskuterar filosofer och det gäller främst när man diskuterar de gamla namnen, absolut inte lärarna på universiteten idag, iaf inte i Sverige.

är det verkligen så att filosofer är ”visa”? menar vi med det att alla icke-filosofer inte är det ”visa”? förmodligen kan alla enas om att filosofer var just VISA under antiken och sedan under många, många år framöver, när utbildning var få förunnat och man jobbade i gruvor och med jordbruk 16 h om dagen och sov drömlöst resten av tiden…när människan inte hade tid till att reflektera över sin egen situation, än mer om världen runt omkring.
men idag, då var och varannan människa läser kurser på högskolan och försöker uppfylla den moderna människans galna dröm; drömmen om att självförverkliga sig själv, ”hitta” sig själv och bli den man är ”ämnad” att bli, som om alla människors ”personligheter” redan finns förpackade i små boxar som väntar på att bli uppackade. vi klagar på tidsbrist och på att vi är stressade, och när vi väl får tid över, lägger vi den tiden på att klaga… nej, nu har jag seglat iväg från ämnet…

är en filosof mer ”vis” än en fysiker eller ekonom eller vilken annan människa som helst? somliga kanske skulle svara att alla är ”visa” inom sitt område och på sitt sätt, men är det verkligen detta vi menar med filosofens ”vishet”?

vilka synonymer har vi till vishet; ”klok, insiktsfull, erfaren, lärd, förståndig, förnuftig, vettig, kunnig, klarsynt”. vilka är filosofer utifrån de här orden? utifrån ”erfaren, lärd, kunnig” skulle vi kanske kunna räkna de gamla stofilerna som finns utspridda på våra lärosäten, men vem har sagt att de är allt det andra…orden må vara synonymer, men i min värld är inte ”erfaren” det samma som ”klok”, det har jag sett alldeles för många ex. på.
bara för att man är (akademisk) ”filosof”, behöver det inte betyda att man är extra smart eller ens har ngt vettigt att tillföra världen. å andra sidan – vem bestämmer vad som är vettigt?

de allra flesta ser väl filosofer som världsfrånvända, halvt psykotiska stackare. men är inte filosofer egentligen de enda som är världtillvända? filosofer är de enda som söker Sanningen, utan att utgå från premisser, som det inte finns ”bevis” för är sanna. och i all denna galenskap (varje normalt funtad människa förstår att det ”på allvar” INTE finns ett svar på frågan om ”livets mening”), måste det ändå finnas ngt vist, som inte finns hos andra ”grupper”. för filosofer har ett hopp om att hitta svar och förstå det som för människan betyder mest och genom livet har som störts värde. detta gör dessa människor visa, men om du med ”vishet” menar att filosofer rent allmänt skulle vara ”smartare” än alla andra, är detta självklart inte fallet.

vilka konsekvenser det får? är inte säker på om det får några som helst konsekvenser… men det beror naturligtvis på vad man räknar som konsekvens. om det ses som en konsekvens att man pga allt ”grubblande” hamnar i livskris och börjar tvivla på sin egen och yttervärldens existens så… tja, är det ngt "dåligt" egentligen?
om du som konsekvens menar den filosofiska praxis som har blivit på modet kan jag säga såhär; själva idén med filosofisk praxis tycker jag är god. grundtanken är ju trots allt att filosofin har ngt att bidra med i vardagen. målet är att man ska bli klarare över egna värderingar, val och beslut, genom att knyta den egna reflektionen till egna erfarenheter. detta är väl enbart ngt positivt? problemet är hur detta faktiskt praktiseras! vad jag har förstått så ska den här ”livsguidningen” ske privat eller i grupp. dessa ”filosofer” (jag vill helst inte kalla dem för det) tar betalt (ngn absurd summa på 500 kr i timmen eller liknande) och utnyttjar vilsna själar som känner ångest. faktum är att det för dessa människor hade varit mkt billigare att läsa en filosofikurs på universitet eller bara låna en bok på biblioteket och prata igenom det med ngn vän. jag är så skeptisk till hela den här grejen att jag vågar, helt utan underlag, påstå att det också skulle vara mer givande än det här kommersiella påfundet. det hade åtminstone ”satt igång” ett filosofiskt tänk hos personen själv och hade kanske givit ”svar” på betydligt fler frågor än bara den som man pröjsar sjukt mkt pengar för.
många hävdar att det var precis det här som Sokrates höll på med, men vad Sokrates gjorde är det som jag gör när jag tar en fika med polarna och kommer in på sk ”filosofiska frågor” eller det som vi på forumet håller på med. helt enkelt pratar filosofi utav intresse, för att berika vårt liv, för att ngt har gjort oss jävligt förbannade och vi vill diskutera huruvida det är moraliskt berättigat eller inte, anledningarna är många. men vi har under tiden sjukt roligt och det viktiga är att diskussionerna är gratis!

vet inte om jag har missförstått dig totalt? kommer förmodligen inte få svar på det heller (såg att du lämnar oss, om inte disciplinen avtar dvs)…  lite irriterad är jag på dig, för du kan inte väcka en intressant fråga och sedan bara dra!…får väl diskutera färdigt det här med mig själv, kommer förmodligen att bli nöjdast med svaret då också, huruvida diskussioner med sig själv är givande är en annan fråga. men nu ska jag inte prata i nattmössan…varken rätt tråd eller tillfälle till det. vill ändå bara säga att du pricka rätt, vi är missbrukare allihopa! och jag har en dugga snart…så jag ska väl tvinga mig själv till att börja missbruka kurslitteratur istället.

[Avantgardet]

Jag känner mig trygg i att överlåta tänkandet på det här stället åt just DIG, där har du ju en fundering att börja med.

[funkyzeit]

Jag tror ett oskolat, förbehållslöst, tänkande är mer filosofiskt än ett skolat och dogmatiskt.

Jag är inne på samma linje! Rhizomatiskt, frikopplat, tygellöst filosoferande där magkänslans imperativ styr är alltid mer fruktbart och leder till djupare insikter än snustorrt akademikergrubbel. Dessa mumier har låst fast sitt tänkande i en begreppsapparat som gör dem oförmögna att tänka utan de etiketter och termer som filosofins superstars hittat på åt dem.

Kamikazeligisten Tyler Durdens funkiga kåkfararfilosofi har fler inspirerande poänger än sjukpensionären & stugsittaren Nietzsches skrivbordsaforismer. Primo vivere, deinde philosophare!

för det är inte svaren man vill åt väl - vad fan skulle man göra sen liksom?

vad vill vi komma åt då? menar du att man ska leva i ovisshet bara för att vi är rädda för att ha tråkigt senare? nä, jag fattar inte - förklara för mig!

Förklaringen är att du är fastlåst i det totalistiska projektets filosofitänk. Där tillvaron har EN grundläggande princip varur allt kan härledas, jakten på en grand unifiying theory som allt reduceras till.

Läs Deleuze; där är filosofin inte deduktiv, utan en kreativ förströelse som skapar världen på nytt. Där skapar man nya funktionella koncept som berikar och korsbefruktar de möjligheter som redan existerar. Det kallas inom akademikerfilosofi för possibilism: tanken att tillvaron inte är färdigfabricerad, utan befinner sig i ständigt blivande. Och filosofins uppgift är att med hjälp av koncepten "frysa" de möjligheter som är i blivande och definiera dem. Koncepten i sig muterar & korsbefruktas i sin tur i en evig feedbackloop.