Folkhemmet och nyliberalismen...

[Jbig]

Hejsan...

Vi har klarat av USA, och annat som skapat den klyftor vi har i världen idag! Men vad hände egentligen på hemmaplan? Jo, detta:

Vad hände i Sverige under 1980-talet?

Det som drev igång den stora förändringen är delvis alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.

Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. En sådan väg är dock viktig i en demokrati. Det har sedan 1980-talets slutskede istället växt fram en slags ”nomenklatura” av politiker, tjänstemän och företagsledare vilka mer ser demokratin som ett störande moment och ett hinder i deras yrkesutövning. Ur ett sådant elitistiskt förhållningssätt föds alltid förakt för folket. SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kallade i en debattartikel i D-N svenska folket för ”gnällspikar”. Ett annat exempel är folkpartiets dåvarande kommunalråd i Stockholm, Lennart Rydberg. Han såg två hot mot demokratin – medborgarna och journalisterna. Det var dags för dessa att skärpa sig, menade Rydberg. Själv ville han gärna ge väljarna en utskällning för deras bristande samhällsansvar. Han ville i klartext ha ett lydigare folk, och okritiska journalister.

I en ledarsida på D-N stod det att statsministern och Assar Lindbeck skulle få tala ”ostört” till folket, utan några näsvisa journalister som ställde frågor.
Ett annat tecken på försök till att kringgå tryckfrihetsförordningen var då man sålde Stockholmssjukhusen S:t Göran och Sabbatsberg till utländska bolag. Detta läckte ut och den ansvariga tjänstemannen, Ann Lindblom, försökte då göra läckan till ett brottsmål genom att polisanmäla sig själv och 25 andra tjänstemän och politiker som misstänkta för sekretessbrott. Avsikten var att tvinga Justitiekanslern att ingripa och åtala den som läckte ut det hela. Syftet var att inskränka den medborgerliga granskningen av vad politiker och tjänstemän sysslar med.
År 1990 framkom det att av landets dåvarande 284 kommunstyrelseordföranden ansåg 67 procent att ”den demokratiska processen försvårar beslutsfattandet”. Reportern Lars Schmidt, som gjort undersökningen, visade också att 61 procent ansåg att det lokala självstyret inte var stort nog. En av sju ordförande i kommunerna hade ofta tagit beslut utan att gå den formella vägen. 81 procent av dem ansåg att det var lätt att ”enas över partigränserna”.
Politikerna hade inga svårigheter att komma överens med andra politiker, men hade desto större problem med demokratin och medborgarna. Lennart Johansson (s), i Uddevalla visade att han hade skapat en ”etableringsgrupp” som sysslade med organiserat lagbryteri. Tomtköp, etableringar, motorvägsbyggen osv. beslutades först av en mindre grupp politiker och tjänstemän, därefter gick de till fullmäktige och blev godkända i efterskott. Inga politiker från den borgerliga oppositionen hade några invändningar mot detta förfarande. Besluten togs i kommunalrådsberedningen, där mötena inte var offentliga, inte ens dagordningen var det. Därmed gick man förbi allmänhetens insyn på planeringsstadiet, och diskussionerna tillkom först när besluten redan var fattade.
När många medborgare ifrågasatte dessa metoder, inte minst miljövänner mot motorvägsbygget, blev Lennart Johansson rasande ”... Om en demokrati skall fungera så krävs det et regelverk” påstod han. Själv ansåg han sig inte behöva hålla sig till något regelverk, han kringgick det ständigt – men medborgarna, som blivit manipulerade och inte fått varken insyn eller möjligheter till påverkan, måste ändå godta alla beslut. Denna syn fanns alltså redan år 1990, då 60 procent av landets kommuner ännu styrdes av socialdemokraterna.
Sådana strukturer utanför regelverket ledde under 1980-talet till många katastrofala ekonomiska baksmällor i kommunerna. Vem minns idag Stockholms 450 spekulationsmiljoner? Eller Uppsalas förlorade 80 miljoner i valutaspekulationer? Huddinges markaffärer? Gemensamt var att de försämrade de kommunala ekonomierna.
Demokratin som styrsystem inte längre utgjorde basen för makteliten åren kring 1990. Att det kunde bli så berodde till stor del på att kommunallagen ändrades år 1991 och började gälla året efter. Efter denna nya lag kunde eliterna fatta beslut över medborgarnas huvuden.  

Vi avvaktar, glider och sedan går vi på....

MVH
jbig

[Kallekula]

Det som drev igång den stora förändringen är delvis alltjämt höljt i dunkel.

”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. En sådan väg är dock viktig i en demokrati.

Blåser man upp sig men inte har något att komma med så får man förr eller senare stå sitt kast.

Nåväl dem mest intressanta är väl det senare dvs trög process.....viktig i en demokrati. Vad betyder det?

[Jbig]

Hejsan...

Det svenska folkhemmet förändrades under perioden 1982-1992 till att bli en nyliberal marknad för högstbjudande! Här analyserar vi hur detta gick till sett ur den medborgerliga, kommunala och demokratiska vinkeln!

Dax för del två:

Ändringen av den svenska kommunallagen

Socialdemokraterna och de borgerliga drev år 1991 igenom den nya kommunallag som de så hett hade eftersträvat sedan 1980-talet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig emot den. Den nya lagen skulle gynna det folkliga inflytandet genom decentralisering och ökade möjligheter för de kommunanställda att bilda bolag och driva verksamheter på entreprenad. Att detta skulle missgynna medborgardemokratin tystades effektivt ned. Lagen röstades igenom i väldig brådska och var ett svar på kommunala önskemål. Det främsta skälet sades, bl.a. av dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson (s), vara kommunernas ”ansträngda” ekonomi. Samt behov av större frihet för de styrande i kommunerna, och dessutom underströk man behovet av större effektivitet i ”verksamhetsformerna”. Kurt Hedman, dåvarande statssekreterare på civildepartementet, ansåg i en artikel i SvD från november 1991, att kommunallagen drevs igenom för att ”det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.
När lagen antogs hade bara en tredjedel av kommunerna tillfrågats om vad de ansåg om den nya lagen samt vilka följder den skulle få. Andra instanser krävde att få längre betänketid för att utröna konsekvenserna av lagändringarna, men sådant tog riksdagens majoritet ingen notis om. Ärendet avgjordes så snabbt att flera av de nödvändiga lagändringarna fick tas i efterhand, bl.a. ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, djurskyddslagen och strålskyddslagen. I detta förfarande hänvisade den socialdemokratiska regeringens proposition vintern 1990-1991 till ett dussintal utredningar som fortfarande pågick men som långt ifrån var färdiga. Inte minst det s.k. frikommunsförsöket, vars modell låg till grund för de kommande omorganisationen av kommunerna. Här var dessutom de stora rikstidningarna påfallande tysta, någon diskussion om det hela förekom knappast.

De som ifrågasatte denna nya kommunallag var JO och fristående forskare som oroade sig för rättssäkerheten och enskilda människors integritet. De pekade på att man borde ha tillfrågat kommunernas socialnämnder vilka hade goda kunskaper om människornas situation ute i kommunerna. De menade att den nya kommunallagen skulle urvattna det skyddsnät som fångade upp människor som hamnat i svårigheter, och att det fanns risk för att kommunerna skulle välja sämre vård av kostnadsskäl, något som också kunde drabba gamla och sjuka. Man fruktade från JO-håll även att den kommunala budgeten i själva verket skulle bli själva målet för verksamheten, istället för innehållet, alltså hur verksamheten fungerade för människorna. En byråchef på JO undrade vart rättssäkerheten fanns, samt vilka som skulle ansvara för att medborgarna inom en kommun behandlades på ett likvärdigt sätt. Även handikapporganisationerna resonerade i liknande banor. De visade som exempel Göteborg, där stadsdelsnämnderna, en slags variant av den nya kommunallagen, innebar olika behandling av kommunens handikappade. Inget hjälpte, år 1992 klubbades den nya kommunallagen igenom. Därmed började medborgarna behandlas olika beroende på ekonomisk, medicinsk eller social status.

Vi avvaktar, och återkommer sedan!  :shock:

MVH
jbig

[Lasarus]

Nyliberalismen är ju starkt influerad av socialdarwinism så neddragningarna av välfärdsstaten är ju inte så konstiga ur det perspektivet.

[Kallekula]

Kanske det och så länge allt INTE löses kollektivt så är det väl illa. 100% skatt. Himmelriket är här.

Nåväl nu handlade inte författarens inlägg om detta, utan det var att visa på vad som händer när man missköter ekonomin samt hur man försöker effektivisera organisationen. Dock svaret från Lasarus spinner jag vidare på.

Intressant är väl att sätta saker och ting i perspektiv. Hur ser andra på högskattesamhället Sverige? Om nu Sverige är högst upp på utvecklingsskalan (vi vill ju gärna tro det), hur kan andra länder vara så korkade att de inte kopierar rakt av?

[Lasarus]

Nåväl nu handlade inte författarens inlägg om detta, utan det var att visa på vad som händer när man missköter ekonomin samt hur man försöker effektivisera organisationen.

Författarens inlägg handlar om hur nyliberalismen ideologiskt influerat politiken, både till höger och vänster, till att bli mer marknadsanpassad. Om hur en allt mindre del av samhällsfunktionerna är en del av den demokratiska svären och hur en allt större del hamnar i den privata svären, där allt danas enligt marknadens saliggörande konkurens. Den svaga dör ut på ett naturligt sätt och de livskraftiga fortlever och frodas.

[Kallekula]

Nåväl nu handlade inte författarens inlägg om detta, utan det var att visa på vad som händer när man missköter ekonomin samt hur man försöker effektivisera organisationen.

Författarens inlägg handlar om hur nyliberalismen ideologiskt influerat politiken, både till höger och vänster, till att bli mer marknadsanpassad. Om hur en allt mindre del av samhällsfunktionerna är en del av den demokratiska svären och hur en allt större del hamnar i den privata svären, där allt danas enligt marknadens saliggörande konkurens. Den svaga dör ut på ett naturligt sätt och de livskraftiga fortlever och frodas.

Står valet mellan här får en bunte skattekronor ni ska göra detta X. Vi kommer aldrig göra någon uppföljning eller på något sätt utvärdera ert utförande av dessa arbetsuppgifter, eller så säger man här har vi en bunte skattekronor vem klarar av att göra denna arbetsuppgift på bästa sätt. Utifrån på det sätt vi (vi=skattebetalarna) specat upp.  Då vet jag vad jag väljer, men det är väl fråga om ideologi kan jag tänka mig. Det handlar om effektivitet vad det gäller det offentliga, enbart en organisatorisk fråga anser jag. Visst kanske lite ideologi, men varför inte pröva nytt? Om det nu var så dåligt vad har hänt sedan dess. Vad har ändrats? Hur ser utvärderingarna ut?

Omfattningen av den offentliga sektorn är väl en mer intressant fråga?

Första delen av jbigs inlägg handlade väl mest om Sveriges misskötta ekonomi, när vi inte följde spelreglerna. Då blir det förr eller senare pisk.

[Lasarus]

Visst kanske lite ideologi, men varför inte pröva nytt? Om det nu var så dåligt vad har hänt sedan dess. Vad har ändrats? Hur ser utvärderingarna ut?

Privat vinstintresse, skulle det vara något nytt?

Det har provats rätt många gånger. I Kongo högg man händerna av de negrer som inte fullgjorde leveranserna, idag är förståss systemet humanare. Den privatanställde läkaren väger in vinstmaximeringen när han ställer sin diagnos, självklart, ett helt naturligt beteende. Är sitt barn sjukt, var beredd att betala för den undersökningen som ger den största marginalen för vårdföretaget. Den osynliga handen bereder vägen till himmelriket.

[Kallekula]

Visst kanske lite ideologi, men varför inte pröva nytt? Om det nu var så dåligt vad har hänt sedan dess. Vad har ändrats? Hur ser utvärderingarna ut?

Privat vinstintresse, skulle det vara något nytt?

Det har provats rätt många gånger. I Kongo högg man händerna av de negrer som inte fullgjorde leveranserna, idag är förståss systemet humanare. Den privatanställde läkaren väger in vinstmaximeringen när han ställer sin diagnos, självklart, ett helt naturligt beteende. Är sitt barn sjukt, var beredd att betala för den undersökningen som ger den största marginalen för vårdföretaget. Den osynliga handen bereder vägen till himmelriket.

Risker finnes visst. På samma sätt som risker finns om man inte gör det. Sovjet är väl ett bra exempel på det.

Handlar väl om uppföljning och kontroll. Sätta regler. Men som sagt om valet står mellan att låta några göra det utan att veta hur bra det kan göras (jämförelser som leder till effektivitet) eller låta flera tävla väljer  jag det senare.

Nåväl det offentliga har ju satt detta i system ta all offentlig upphandling tex.

[Jbig]

Hejsan...

Då vi noterat att vi åter retat de totalitärt tänkande liberalerna med nya fakta, så går vi vidare i vår analysering av hur det totalitära sakta smög sig in i den svenska folkhemmet!  :wink:

Ändringen av den svenska kommunallagen

Socialdemokraterna och de borgerliga drev år 1991 igenom den nya kommunallag som de så hett hade eftersträvat sedan 1980-talet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig emot den. Den nya lagen skulle gynna det folkliga inflytandet genom decentralisering och ökade möjligheter för de kommunanställda att bilda bolag och driva verksamheter på entreprenad. Att detta skulle missgynna medborgardemokratin tystades effektivt ned. Lagen röstades igenom i väldig brådska och var ett svar på kommunala önskemål. Det främsta skälet sades, bl.a. av dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson (s), vara kommunernas ”ansträngda” ekonomi. Samt behov av större frihet för de styrande i kommunerna, och dessutom underströk man behovet av större effektivitet i ”verksamhetsformerna”. Kurt Hedman, dåvarande statssekreterare på civildepartementet, ansåg i en artikel i SvD från november 1991, att kommunallagen drevs igenom för att ”det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.

När lagen antogs hade bara omkring en tredjedel av kommunerna tillfrågats om vad de ansåg om den nya lagen samt vilka följder den skulle få. Andra instanser krävde att få längre betänketid för att utröna konsekvenserna av lagändringarna, men sådant tog riksdagens majoritet ingen notis om. Ärendet avgjordes så snabbt att flera av de nödvändiga lagändringarna fick tas i efterhand, bl.a. ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, djurskyddslagen och strålskyddslagen. I detta förfarande hänvisade den socialdemokratiska regeringens proposition vintern 1990-1991 till ett dussintal utredningar som fortfarande pågick men som långt ifrån var färdiga. Inte minst det s.k. frikommunsförsöket, vars modell låg till grund för de kommande omorganisationen av kommunerna. Här var dessutom de stora rikstidningarna påfallande tysta, någon diskussion om det hela förekom knappast.

De som ifrågasatte denna nya kommunallag var JO och fristående forskare som oroade sig för rättssäkerheten och enskilda människors integritet. De pekade på att man borde ha tillfrågat kommunernas socialnämnder vilka hade goda kunskaper om människornas situation ute i kommunerna. De menade att den nya kommunallagen skulle urvattna det skyddsnät som fångade upp människor som hamnat i svårigheter, och att det fanns risk för att kommunerna skulle välja sämre vård av kostnadsskäl, något som också kunde drabba gamla och sjuka. Man fruktade från JO-håll även att den kommunala budgeten i själva verket skulle bli själva målet för verksamheten, istället för innehållet, alltså hur verksamheten fungerade för människorna. En byråchef på JO undrade vart rättssäkerheten fanns, samt vilka som skulle ansvara för att medborgarna inom en kommun behandlades på ett likvärdigt sätt. Även handikapporganisationerna resonerade i liknande banor. De visade som exempel Göteborg, där stadsdelsnämnderna, en slags variant av den nya kommunallagen, innebar olika behandling av kommunens handikappade. Inget hjälpte, år 1992 klubbades den nya kommunallagen igenom. Därmed började medborgarna behandlas olika beroende på ekonomisk, medicinsk eller social status.

Vi avvaktar, och ser hur det blir allt mer ansträngt för de som tror på den totalitära ideologins allenagörande "medicinering", drabbade medborgarna, och därmed går vi vidare!  Men först kan det komma en del bortförklaringar som ju är så vanliga bland dem som just tror på den totalitära vägen!  :lol:

MVH
jbig

[Kallekula]

Nja vad vi kan notera är att du numera inte svarar på frågor. Men kör på du. Vi andra tycker det är intressant att debattera.

[Jbig]

Hejsan...

Vi har fått någon syraker reaktion, men de är de vanliga. Totalitarismens vänner klarar inte av att diskutera och ta åt sig av de fakta som framlägges. Och hur skulle de egentligen fixa det? Börjar de tänka till lite, så riskerar de ju att inse att deras egen myt om den goda liberalismen och kapitalismen börjar rämna! Vi har ju sett på många håll hur de som inser att de äro överbevisade vanligen drager sig ur debatteringen, eller så byter de nick!  :lol:

Nu till saken!

Vad innebar då denna nya kommunallag?

Kommunerna fick nu rätt att avskaffa alla traditionella nämnder, inklusive socialnämnd och miljö- och hälsoskyddsnämnd. Man behövde nu enbart ha organ eller nämnder som skiljer själva myndighetsutövningen från det politiska organ som verkställer besluten. En sådan nämnd kallas för ”beställarnämnd”, och systemet innebar att man redan första året, 1992, avskaffade 6000 fritidspolitiker. Därmed försvann en stor andel kompetens som tidigare varit en garant mot alltför vansinniga beslut, eftersom dessa visste hur besluten skulle drabba vanliga människor. Idag finns inte denna spärr längre, och resultaten ser vi, allt mer av vanvård och misär sprider sig i samhället. Även kommunernas miljöarbete försämrades snabbt och följderna låter inte vänta på sig.

Genom att införa medvetet vaga och gummiartade formuleringar kring beslutsfattandet har makten flyttats från kommunfullmäktige till kommunstyrelsen i kommunerna. Allmänheten utestängs från insyn i kommunernas beslutsfattande liksom debatter kring viktiga frågor tonas ned. Fullmäktige måste nu bara besluta i ”ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt” Och vem bestämmer vad som är det? Kommunstyrelsen naturligtvis, och därmed försvann en stor del av den demokratiska processen. Den nya civilministern i den borgerliga regeringen som tillträdde 1991 ansåg att kritiken mot denna nya kommunallag var ”hjärnspöken” hos dess belackare när klagomål inkom under våren 1993. Bara ett halvår senare stod det klart att kritikerna fått rätt. Det visade sig att redan första året med den nya lagen, hade 132 kommunfullmäktigemöten ställts in runt om i landet. Den vanligaste orsaken angavs vara att besluten delegerats, något som nu blivit legalt. Därmed sattes en del av den kommunala demokratin ur spel, och insynen minskade för allmänheten. Nedläggningen av Komvux gymnasieutbildning i Växjö lades exempelvis ned utan att frågan togs upp i fullmäktige, utan i en nämnd. Här var lokala socialdemokrater och centerpartister oroade av denna nya utveckling. Ett socialdemokratiskt oppositionsråd i Järfälla oroades år 1992 över att de borgerliga ställt in ett kommunfullmäktigemöte för att det inte fanns något att ta upp – trots att landet då befann sig i den värsta krisen sedan 1930-talet. Han ansåg att den kommunala demokratin hotades av den nya kommunallagen.

Den nya lagen innebar att besluten nu plötsligt kunde delegeras till tjänstemännen i kommunerna. Något som direkt motverkar allmänhetens insyn av vad som beslutas i kommunerna. Detta öppnade vägen för den s.k. beställar/utförarmodellen som nu praktiseras i våra kommuner. Detta innebar att man delade in kommunen i mindre verksamhetsbitar, där varje del ansvarade ekonomiskt för sitt eget område, som dessutom skall drivas enligt affärsmässiga principer. Budgeten tilldelas av de styrande politikerna, vilka även bestämmer vad de vill ha för pengarna. De konkreta detaljerna, eller utförandet, bestäms därefter av den lokala chefen. Detta fick oanade konsekvenser för medborgarna. Skolor kunde läggas ned, utlandsresor företagas av tjänstemännen på skattebetalarnas bekostnad, pedagogiska principer för förskoleverksamheten förändras, eller de gamlas behov omprövas utan att de valda politikerna hade möjligheter att ingripa eller påverka besluten. Vem har då ansvaret när något inte fungerar? Ja, det är problematiken verkligen blir uppenbar. När förskolan i Nyköping lades ned, protesterade föräldrarna hos den ansvarige politikern, moderaten Peder Wachtmeister. Denne svarade att han inte hade ansvaret utan att det låg hos tjänstemännen. Dessa protesterade då i sin tur mot honom, och därmed visade det sig att ingen hade ansvaret för besluten längre.

Allmänheten vet inte längre av vilka de skall utkräva ansvar! Detta var förmodligen medvetet infört, av tjänstemännen, i den nya kommunallag som började tillämpas år 1992. I Sollentuna ryktades det om att man, i sann liberal anda, skulle införa stordagis med upp till 100 barn per grupp – en praktisk omöjlighet. Detta skrämde en del föräldrar, och man krävde svar. Då meddelades man från politikerhåll att dessa bara stod för ”rambesluten”, och att ansvaret nu låg hos de lokala cheferna inom ”resultatenheterna”. Dessa lokala chefer ville inge ge någon information efter som de inte behövde det, påstod de. Inte heller de hade något ansvar efter som de bara utförde det politikerna hade beslutat, ansåg dessa. Efter att föräldrarna talat med länsstyrelsen fick de besked om att beslut måste överklagas inom två veckor. Några överklaganden av ”hypotetiska effekter” av de ekonomiska rambesluten kunde inte göras. Därmed hade föräldrarna hamnat i moment 22, cirkeln var sluten, det fanns inte längre möjligheter för väljarna att utnyttja sina medborgerliga rättigheter.

Samma utveckling blev det i skolorna, där rektorerna avsiktligt stängde ute föräldrar som ville ifrågasätta de nya pedagogiska modeller, bryta sönder klasser och förstöra vänskapsband mellan eleverna. Detta hände bl.a. i Vaxholm. På liknande sätt innebar den nya lagen att skollokalernas hyror höjdes och rektorerna fick ansvar även för en snålt tilldelad budget. I Åkersberga lades fritidshemmet ned, men eftersom kontraktet på lokalerna löpte på flera år, tvingades kommunen betala för tomma lokaler i flera år. Exemplen är många på liknande resursslöseri ute i kommunerna efter det att den nya, liberala, kommunallagen börjat verka.

Vi kör snart vidare, men vi noterar gärna hur de totalitäras humör sjunker ytterligare ett snäpp! För desse äro det krävande att ständigt konfronteras med fakta från verkligheten!  :wink:

MVH
jbig

[Kallekula]

Ho ho så svarade du ånyo inte. Du är inte mycket för att kommentera och debattera du. Kör du på jbig, ska inte störa dig i din värld.Otäckt om den ruckas.  :)

Så kan det vara när det man förespråkar leder till diktatur.

[Jbig]

Hejsan...

Våran Kallekula är nu på dåligt humör, för här blir han åter överbevisad i sak, eftersom ännu en av hans myter har rämnat! Och åter har det bevisats hur totalitarismen ständigt ligger och lurar i den liberala tanken - och inte minst praktiken!  :lol:

Vad var det förresten han frågade om, våran Kallekula? Klart vi svarar på alla frågor! Eftersom det ju nu är svårt för Kallekula, liksom övriga totalitarismen lärjungar, att komma med någon som helst vettig kritik av våra inlagor. Det ber ju naturligtvis på att vi här framför fakta - och just fakta är ofta de totalitära liberalernas värste fiende!  :wink:

Därmed går vi vidare i vår sänkning av de liberala idéerna, och kanske även några av dess beundrare!  :wink:

Icke-demokratiska metoder för att underminera folkets insyn och påverkan…

Den nya kommunallagen hade dessutom som syfte att släppa bolagiseringen av kommunal verksamhet helt fri, vilket snart även hände i praktiken. Något som direkt inneburit att insynen av verksamheterna inom barnomsorg och åldringsvård minskat markant. Inte heller går det att kontrollera kvalitén som tidigare. Socialdemokraternas ursprungsförslag utgick ifrån att helt kommunalägda bolag bara borde vara öppna för insyn bara om kommunfullmäktige ansåg det var fördelaktigt. Kritik från miljöpartiet, vänsterpartiet och folkpartiet ändrade som tur var detta så att det inte kunde genomföras fullt ut. Dock slipper man kravet på diarieföring, och fortfarande gäller inte det offentligrättsliga regelsystemet. Kommunens styrande kan neka demokratisk insyn med hänvisning till att sådant skadar affärerna. Lagen kan dessutom kringgås genom att man använder sig av en utomstående part, och i privata bolag har man ingen som helst insyn. Särskilt drabbades äldreomsorgen av den nya lagen, då kommunerna drog ned på arbetskraften på de olika äldreboendena. Här figurerar även den s.k. ÄDEL-reformen som stipulerade att kommunerna tog över ansvaret för äldrevården. Det var en del i denna politik som gick ut på att spara pengar åt kommunerna genom att offra de gamlas värdighet och välfärd. Socialdepartementet visade redan år 1993 att vården av de gamla försämrades när äldrevården lades över på bolag. Bolagiseringarna hindrar både allmänhet och journalister att få insyn i verksamheterna, vilket förmodligen var syftet med det hela från tjänstemannahåll, och kanske även från vissa politikerhåll. Även facken fick svårare att skaffa sig inblick och möjligheter att påverka. Bolagiseringen har inneburit ett reellt hot mot medborgerlig insyn och möjligheter till medborgerlig påverkan.

Ingen hade längre ansvar för informationen till medborgarna, vilket tidigare den kommunala majoriteten hade haft. Informationen stryps med den nya kommunallagen, något som innebär problem i ekonomiska kristider. Tidigare hade kommunstyrelsen att ansvara för att information utgick till medborgarna, idag är denna lagparagraf struken. Därför har kommunerna skurit ned på informationstjänsterna och informationsverksamheten. Resultatet blir att medborgarna kommer in sent i planeringen av nya projekt i kommunerna. Medborgarna erhåller bara ett meddelande att åtgärder har införts, och att det är för sent att ändra besluten.

Rätten till lika behandling för medborgarna hotades från första dagen med den nya kommunallagen. Den nya lagens medvetet vaga gummiartade formuleringar visade även på hur medborgarna nu kunde behandlas olika. Människor skall behandlas lika ”om det inte finns sakliga skäl för något annat” heter det i den nya lagen. Vad är då sakliga skäl? Vem avgör vad som är sakliga skäl? När staten tar bort all öronmärkning av anslagen till kommunerna, innebär det med nödvändighet att kommunernas medborgare inte längre garanteras lika behandling. I Göteborg innebar dessa olikheter att den sociala skiktningen intensifierades i takt med att kommunen delades in i stadsdelsnämnder. De rikare kommundelarna erhöll bättre service än de fattigare delarna på barnomsorgens område liksom inom andra områden. Klagande föräldrar som överklagade till Kammarrätten tillsades att de inte längre hade något stöd för sina klagomål i den nya kommunallagen. I Stockholm kunde resursstarka föräldrar år 1993 överta en nedläggningshotad skola på Djurgården och göra om den till friskola. Något som innebar en fördyring för staden. Resurssvaga människor råkar illa ut, medan resursstarka människor kan vinna fördelar i detta system, enligt en politiker i Stockholms stadshus samma år. När statsmakten aviserade enhetliga kommunala regler för exempelvis socialbidrag, skrek politikerna i kommunerna i högan sky och ansåg att det kommunala självbestämmandet var i fara. När det däremot gällde det kommunala skattestoppet som rådde under många år på 1980- och 1990-talen, troligen i strid med grundlagen, då var det ingen av politikerna i kommunerna som knystade inte.  

Vi avvaktar, sedan går vi vidare i våran faktabaseradse inlageringsrunda! Medan vi på rätt sida av demokrativallen njuter, noterar vi en ständigt pågående humörsänkning bland liberalerna ju mer inlagor vi lägger in!  :D

MVH
jbig

[Kallekula]

”Våran Kallekula är nu på dåligt humör, för här blir han åter överbevisad i sak,”

Jag är på sprudlande humör. Tycker detta är ganska så kul. Eftersom du inte svarat på några av frågorna i denna tråd så...

”Vad var det förresten han frågade om, våran Kallekula? Klart vi svarar på alla frågor!”

Ho ho, icke. Det är just det som är det roliga.  Kör på du jbig.

Fattar inte riktigt vad dina inlägg just nu går ut på. Att det är fel när beslut fattas demokratiskt? Hur ska de annars fattas? Är du emot demokratin just nu? Att det är fel på demokratin i Sverige, i så fall hur? Är det så att man ska ta hänsyn till olika synpunkter , dvs minoriteten? Du vet om man påpekar detta med minoriteter så brukar du säga att man förespråkar ett totalitärt förhållningssätt. Ska man ta hänsyn till vad minoriteter tycker så anser ju jbig att vägen mot avgrunden är utstakad..... Så vad är det du vill säga just nu är ganska så oklart.  :)

Som sagt ena gången är det vägen mot diktatur som jbig förespråkar, nu verkar det vara mer liberalt och humanare. Alla kan väl tydligen växa som människor. Intressant.