Vilken filosof har betytt mest för er?

[ExNihilo]

Vet inte riktigt om det här är rätt forum för detta men alternativen lyste med sin frånvaro...

Tja, titeln säger väl det mesta, Vilken filosof har betytt mest för er?
Tyckte det kunde vara intressant att höra om ni har någon filosof som ligger er varmt om hjärtat.

[hovnarr]

Sextus Empiricus, utan tvekan (men med rådlöshet, haha!). Men! Han gör mest en sammanställning av vad som redan är känt med ringa om ens någon vidareutveckling. Så i så fall borde jag svara Pyrrhon. Men nr. 2! Det är främst Mates och Naess som hjälp mig förstå och tolka Sextus, så jag borde kanske prisa dem högst ändå. Ändå var det Hans Mathlein på SU som gjorde att jag överhuvudtaget fick fatt på pyrrhonismen, så måste jag välja prisar jag nog honom högst, men jag tror inte det var så du menade när du sa "betytt mest".

[Camilla]

Nietzsche

Han var en av de första filosoferna jag läste och han gjorde ett avgörande intryck, ja man kan till och med säga att min personlighet förändrades. De böcker jag läste var framförallt Den glada vetenskapen och Sålunda talade Zarathustra.

Nietzsche fick mig att inse att precis allt kan ifrågasättas. Även om man inte finner någon svaghet i en teori återstår fortfarande möjligheten att skratta åt den. Sedan dess har jag aldrig helt och fullt kunnat tro på någonting. Det finns alltid ett tvivel.

Samtidigt är mitt tvivlande inte destruktivt utan är även det något jag kan ifrågasätta och tillfälligt sluta med eftersom jag inser att det är lika meningslöst som allt annat.

Nietzsche står för övrigt inte bara för destruktivitet utan också för konstruktion. Det finns enligt honom ingen absolut moral exempelvis, men det hindrar inte att man skapar en moralkod själv. Det gäller bara att vara medveten om att denna inte är absolut.

Medan jag läste Nietzsche blev mitt tänkande som med ett slag mycket friare. Han fick mig att börja tänka som en filosof.

Själva innehållet i Nizzes filosofi har jag aldrig varit särskilt imponerad av. Det som gjorde intryck var radikaliteten, vilken jag har kvar än i dag även om den kanske inte märks utifrån sett.

Särskilt de som tror på radikala politiska idéer kan tycka att jag är tråkig och mainstream. Att jag inte är särskilt radikal politiskt sett beror dock just på att jag har svårt att uppbåda en stark tro på någon enskild politisk teori.

Vänligen
Camilla

P.S. Liknande tvivel finns även hos Sokrates, Descartes, skeptikerna och pyrrhonisterna bland andra. Att jag tog intryck av just Nietzsche beror nog mest på att jag läste honom så tidigt.

[Angelina]

Seth, ger ett stort överblickande perspektiv och kan samtidigt gå in på detaljer, och så är han en icke fysisk entitet såklart.

[Stefan]

Jag kan inte säga att någon enskild fackfilosof har betytt så där våldsamt mycket för mig. Däremot har den analytiska filosofin som helhet förändrat mitt sätt att tänka en del. Men jag måste läsa mer innan jag kan utnämna nån (för mig) speciellt betydelsefull analytisk filosof.

Istället skulle jag vilja nämna en författare, nämligen Dostojevskij (det finns iofs en ganska lång artikel om honom i Routledge Encycl. of Phil). Han har en stor psykologisk och moralisk klarsyn och presenterar moraliska problem på ett i mitt tycke oöverträffat sätt. Jag har inte läst nån författare som skriver på liknande sätt. Han griper verkligen tag i en. I synnerhet vill jag rekommendera Anteckningar från källarhålet (kortare, bra att börja med), Brott och Straff (en av de kortare och enklare romanerna, mycket bra) och Bröderna Karamazov (innehåller hans bästa passager, men också rätt snårig och krånglig).

En annan "filosofisk" författare jag vill rekommendera är Tolstoj. Han är annorlunda; lugnare. Att läsa Dostojevskij är lite att vända upp och ner på världen; att läsa Tolstoj är mer lugnande. Speciellt vill jag rekommendera Anna Karenina, en mycket varm bok utan de hysteriska inslagen som man kan bli lite trött på hos D. Har också en artikel i Routledge! (Andra intressanta böcker med mer eller mindre filosofiskt inslag är Swifts Gullivers Resor, Manns Bergtagen (även Buddenbrooks är mycket bra, men den kanske inte kan sägas vara filosofisk) och Hesses Stäppvargen och Glaspärlespelet.)

Överhuvudtaget tycker jag att moraliska problem ofta behandlas på ett minst lika bra och intressant sätt i skönlitteraturen som i den filosofiska litteraturen.

Vad gäller Nietzsche så gillar jag hans språk och delar inte vissa analytiska filosofers totala förakt mot honom (på SU sågades han totalt på Praktisk filosofi).

Mina favoritcitat från Zarathustra är bl a följande:

Ve! Den tid kommer då människan icke mer slungar sin längtans pil ut över människan och då hennes båges sena icke längre kan dallra.
Jag säger eder: man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna. Jag säger eder, I haven ännu kaos i eder.

Men vid min kärlek och förhoppning besvär jag dig: Kasta icke bort hjälten i din själ! Håll din högsta förhoppning helig!

Är du en ny kraft och en ny rätt? En första rörelse? Ett av sig självt rullande hjul? Kan du även tvinga stjärnor att vrida sig kring dig?

För långsamt löper allt tal för mig - upp i din vagn springer jag, storm! Och till och med dig vill jag yttermera piska med min elakhet!

Ty detta är sanningen: dragit ut har jag ur de lärdas hus och dörren har jag yttermera slagit igen efter ming...Jag är för het och förbränd av egna tankar; ofta hotar det att taga andan ifrån mig. Då måste jag ut i det fria och bort från alla dammfyllda stugor...Tar man i dem med händerna så damma de omkring sig som mjölsäckar och ofrivilligt, men vem skulle gisa att deras damm kommer frå kornet och från sommarfältens gula glädje?

Visste ni förresten att N sa att "Dostojevskij är den ende psykolog som någonsin lärde mig någonting"? De hade emellertid helt olika idéer om moral; D var ju kristen och det var ju inte N direkt.

[Johan Ågren]

Den som förde in mig på livets små stigar var Dostojevskij när jag läste honom i grundskolan. I senare tonåren hade Hermann Hesse ganska stor betydelse. Gillade även jag Nietzsches språk, men hade vid det laget redan gjort upp med det han skrev, och insåg nog att killen hade lite problem. Sedan har mitt liv kantats av en mer österländsk filosofi, och idag har jag nog inga ledstjärnor alls förutom mina egna erfarenheter, och filosofin har mer slagit in på psykologin. Hänger mycket ihop med att jag har en lutning åt en idealistisk filosofi.

Jag är 31 år och när jag var yngre då fick man gå och se teaterföreställningar av "Brott och straff" i första hälften av grundskolan, om det nu inte var redan i dagis. Sen fick man gå hem och fundera över moralens kluvenhet, medan man såg på "vilse i pannkakan".

Johan

[hovnarr]

Jag är 31 år och när jag var yngre då fick man gå och se teaterföreställningar av "Brott och straff" i första hälften av grundskolan, om det nu inte var redan i dagis. Sen fick man gå hem och fundera över moralens kluvenhet, medan man såg på "vilse i pannkakan".

Johan

Det är ett under att 70-talisterna inte blev värre än de blev.

ÄT UPP DIN MAT!
/Storpotäten

[Johan Ågren]

Släpps snart på DVD så även dagens barn får sig en dos nyttig ångest:

http://www.discshop.se/LIVE/shop/ds_pro ... &id=39890&

[Angelina]

Jag är 31 år och när jag var yngre då fick man gå och se teaterföreställningar av "Brott och straff" i första hälften av grundskolan, om det nu inte var redan i dagis. Sen fick man gå hem och fundera över moralens kluvenhet, medan man såg på "vilse i pannkakan".

*nervösa rycknigar*
Staffan Westerberg är dessutom från Luleå, så gissa om den blev hypad här, megatrauma alert!

[Fann]

Jag har iakttagit att jag ständigt återvänder till ett nummer av min pappas "Lyrikvännen" som jag läste nån gång på 70-talet. Jag lånade med mig tidningen när jag flyttade till mina olika bostäder några år och läste om och om igen men tyvärr försvann den i nån flytt... Numret handlade om indianspråk och indiansk poesi och tänkande. Det var det mest utmanande och hisnande jag läst dittills och nästan lika omöjligt att förstå som "evigheten". Det som togs upp i min favoritartikel var hur annorlunda exempelvis hopi-indianernas språk är gentemot de inoeuropeiska bland annat på det vsiet hur språket gestaltar TID men också hur verbet är bestämmande i det indianska språket, inte som hos oss substantivet. Istället för att säga "mannen springer" skulle man säga "springandet mannar" ungefär. Detta är fortfarande nästan omöjligt för mig att förstå - men jag återkommer till dessa tankar ständigt och kan se att de hänger ihop med mitt nuvarande intresse för förhållandet mellan språk och verklighet och sånt som brukar kallas "tyst kunskap".

Man kan undra om tankar som blir så där betydlesefulla blev det för att de träffade något som redan fanns där eller om de innebar en helomvändning på något sätt...

[Nonstop]

Haha, det ante mej..
När jag var i övre tonåren kom jag över en bok om Hopi-indianerna och greps djupt i hjärtemärgen av Gösta Fribergs efterord om tid och rum och hela underbara faderullan. Och senare kopierade en god vän som är bibliotekarie hela "vi kommer att leva igen" tror jag den heter, indianpoesi i översättning av GF, åt mig.

Markerna runt min boning blev vackrare
när jag fick se ansikten jag aldrig sett förut..
...
..dessa mina gäster gör mitt hus stort..

och allt vad det nu var..


MEN sen läste jag nånstans att största delen av detdär med Hopi-språket var nånsorts missförstånd, dendär språkforskaren hade förstått allt komplett fel.
MEN DET TROR JAG INTE PÅ

[Nonstop]

Därutöver Tove Jansson, förståsss.


Allt som är trevligt är bra för magen

[Fann]

Haha, det ante mej..
När jag var i övre tonåren kom jag över en bok om Hopi-indianerna och greps djupt i hjärtemärgen av Gösta Fribergs efterord om tid och rum och hela underbara faderullan. Och senare kopierade en god vän som är bibliotekarie hela "vi kommer att leva igen" tror jag den heter, indianpoesi i översättning av GF, åt mig.

Markerna runt min boning blev vackrare
när jag fick se ansikten jag aldrig sett förut..
...
..dessa mina gäster gör mitt hus stort..

och allt vad det nu var..


MEN sen läste jag nånstans att största delen av detdär med Hopi-språket var nånsorts missförstånd, dendär språkforskaren hade förstått allt komplett fel.
MEN DET TROR JAG INTE PÅ

Så lustigt... Ja det vore väl tråkigt om det var alldeles fel det där med indianspråket, men EGENTLIGEN spelar det ju ingen roll om det stämmer eller inte ur "filosofisk" synvinkel. Genom att försöka begripa vad som stod i den där artikeln blir man ju medveten om sina egna tankeredskap och hur mycket det är man tar för givet, och det är ju sant ändå oavsett om indianerna tänker verb istället för substantiv.

Tove Jansson ja. Faktsiskt samma för mig det med.

Just nu kommer jag bara på citatet

"Att bita brandkåren"!

föga filosofiskt kanske

[Nonstop]

Oavsett om delar eller hela hopispråksgrejen var någon form av missförstånd eller ej, (jag tror inte helheten var ett missförstånd utan snarare vissa delar), så finns ju samma tänkande eller syn på livet, världen och universum, i liknande form också på andra håll så det spelar inte så stor roll. Aboriginernas sånglinjer, jojken som "karta" mm. sådant som också tänjer på gränserna för det som vi kan beskriva med vårt språk. Och det som gör att JAG tycker det är så himla intressant är att jag tycker att det sammanför människors och djurs sätt att uppleva världen. När man tänker sig t.ex. en sång som både en berättelse och en karta för att orientera sig i den fysiska världen så tycker jag att jag förstår någonting som det är väldigt svårt att beskriva, t.ex. om en fågel, som också "sjunger sitt områdes gränser" eller om djur i vars värld lukter kan vara berättelser, porträtt, tidsangivelser, riktningsvisare...

[Fann]

Oavsett om delar eller hela hopispråksgrejen var någon form av missförstånd eller ej, (jag tror inte helheten var ett missförstånd utan snarare vissa delar), så finns ju samma tänkande eller syn på livet, världen och universum, i liknande form också på andra håll så det spelar inte så stor roll. Aboriginernas sånglinjer, jojken som "karta" mm. sådant som också tänjer på gränserna för det som vi kan beskriva med vårt språk. Och det som gör att JAG tycker det är så himla intressant är att jag tycker att det sammanför människors och djurs sätt att uppleva världen. När man tänker sig t.ex. en sång som både en berättelse och en karta för att orientera sig i den fysiska världen så tycker jag att jag förstår någonting som det är väldigt svårt att beskriva, t.ex. om en fågel, som också "sjunger sitt områdes gränser" eller om djur i vars värld lukter kan vara berättelser, porträtt, tidsangivelser, riktningsvisare...

Skönt att höra att inte helheten var ett missförstånd ändå (får försöka leta reda på den där forskningen – minns du vem det var– har för mig att det var nån belgare?) . Jo att helt andra sätt att tänka och gestalta verkligheten finns hos andra kulturer är ju tillräckligt om man vill refera till en "verklighet". Men jag skulle kunna tänka mig en science fiction-roman som på samma sätt skulle visa oss vad det är vi tar för givet…

Kul att läsa om din koppling till djuren – så har jag själv inte alls tänkt men jag har bara vara nära bekant med en katt så det är kanske inte så konstigt… Men man kan verkligen undra hur världen gestaltar sig för den som lever i lukternas rike, tex… Gillar du Kerstin Ekman?