Arbete?
Moderator: Moderatorgruppen
Arbete?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Yes lättja på jobbet. En av mina paradgrenar. Älskar det. Tyvärr ger artikeln inga handfasta tips. Men det finns massvis att hämta av de som har arbetat ett tag. Sök på nätet, skaffa en mentor. Finns en del intressant skrivet.
Har du rätt strategi kan du fixa ett jobb som innebär att du kan i princip rulla tummarna, på plats alt "jobba" hemifrån i flera år innan någon ifrågasätter vad du gör. Fast så långt ska det ju inte gå, man får göra lite strategiska moves då och då. Dessutom ganska bra betalda jobb med arbetsuppgifter som är tilltalande. Joda det finns riktigt bra jobb så varför beklaga sig över de dåliga. Sök dig till de bra.
Försök aldrig ändra systemet det gör det bara starkare, utnyttja det till din fördel istället.
Har du rätt strategi kan du fixa ett jobb som innebär att du kan i princip rulla tummarna, på plats alt "jobba" hemifrån i flera år innan någon ifrågasätter vad du gör. Fast så långt ska det ju inte gå, man får göra lite strategiska moves då och då. Dessutom ganska bra betalda jobb med arbetsuppgifter som är tilltalande. Joda det finns riktigt bra jobb så varför beklaga sig över de dåliga. Sök dig till de bra.
Försök aldrig ändra systemet det gör det bara starkare, utnyttja det till din fördel istället.
Jo jag håller med författaren. Lättja måste tas på större allvar/lek. Denna typ av samhälle finns ju faktiskt redan, i formen av sekter, stammar, kollektiv och liknande. Jag vet inte om jag vill hänga arbetet men iallafall det slags arbete som kommer i samband med marknad, tillväxt och industri. För många gillar ju att gå och pyssla med nånting, och om man skulle få pyssla på ett sånt sätt att det inte sitter någon med en klocka i handen vore ju guld värt alltså. Det är ju det man vill. Men det är ju helt och hållet möjligt att skapa sådana kollektiv, bara viljan och visionerna finns så är allt möjligt.
J R Auk
Ska kanske tillägga att det var bara min syn på det hela, som passar mig. Självklart ska man väl sträva efter att bli ekonomiskt oberoende. Dock då är det detta med att ha driv, ha bra idéer, sjösatta dem, vara affärssmart osv. Passar inte alla. Inte mig i alla fall.
Man bör väl utgå ifrån sina förutsättningar och vad man tycker om. Gillar du snabba bilar, brudar och sena kvällar på krogen. Är lite risktagare lite psykopatiskt lagd. Arbeta inte emot detta se fördelarna. Bli yrkeskriminell. Och har du samma intressen men har möjligheter att vara socialt smart. Arbetar inom den finansiella sektorn. Finns många möjligheter.
Tyvärr var din artikel lite väl inriktad på arbetarklass och dess värdering kring att göra rätt för sig, arbetets värde osv. Det är väl de normer som inympats och artikeln gör det inte mycket bättre, snarare förstärker det hela. Kolla SUCH som hela tiden beklagar sig när han kör sin svenssonhelgfylla. Bitterheten bara rinner ned för varje bokstav han lägger till. Istället för att bedöma situationen och göra det bästa av den. Se positivt möjligheterna finns.
Om jag ska vara politiskt korrekt så är väl ändå det enklaste att plugga till något som man tycker om och på sikt ger en hel del frihet. Och för arbetarklassen fundera lite mer än att bara läsa de traditionella ämnen på universitetet som arbetarklassen brukar läsa tex samhällsvetenskap (de återspeglar inte efterfrågan på arbetsmarknaden, vilket många med arbetarklassbakgrund verkar ha ytterst dålig pejl på, här gäller kontakter och har du inte eller kan du inte skapa dem då blir det ganska så trist fortsättningsvis) . Kolla upp civileingenjör advokat läkare osv.
Vad jag brottades mest med när jag arbetade med ungdomar på AF var att de med arbetarbakgrund var så ovilliga att plugga vidare (även om de verkligen hade förutsättningarna) p.g.a. av att de inte ville ta lån. Att ha en så stor studieskuld var en mycket avgörande faktor (för ett antal år sedan). Spelade ingen roll om man visade på åtebetalningskalkyler. Det var inte rationella invändningar utan mer handlade det om inympade värderingar. Tyvärr. Så vad blev det av dem? Antingen jobbade de på med det traditionella eller så pluggade de någon enstaka kurs (det var ok då hade man inte förbundit sig fullt ut) i tex psykologi eller sociologi, språk men sedan blev det inte så mycket mer. Eller rättare sagt det kunde bli lite mer strökurser så hade du din fil.kand. Och sedan arbetsmarknaden. Så tyvärr ingen 100% tro och satsning fullt ut från början. Måhända har det ändrats de senaste åren, men jag tvivlar.
Ska kanske tillägga att det var bara min syn på det hela, som passar mig. Självklart ska man väl sträva efter att bli ekonomiskt oberoende. Dock då är det detta med att ha driv, ha bra idéer, sjösatta dem, vara affärssmart osv. Passar inte alla. Inte mig i alla fall.
Man bör väl utgå ifrån sina förutsättningar och vad man tycker om. Gillar du snabba bilar, brudar och sena kvällar på krogen. Är lite risktagare lite psykopatiskt lagd. Arbeta inte emot detta se fördelarna. Bli yrkeskriminell. Och har du samma intressen men har möjligheter att vara socialt smart. Arbetar inom den finansiella sektorn. Finns många möjligheter.
Tyvärr var din artikel lite väl inriktad på arbetarklass och dess värdering kring att göra rätt för sig, arbetets värde osv. Det är väl de normer som inympats och artikeln gör det inte mycket bättre, snarare förstärker det hela. Kolla SUCH som hela tiden beklagar sig när han kör sin svenssonhelgfylla. Bitterheten bara rinner ned för varje bokstav han lägger till. Istället för att bedöma situationen och göra det bästa av den. Se positivt möjligheterna finns.
Om jag ska vara politiskt korrekt så är väl ändå det enklaste att plugga till något som man tycker om och på sikt ger en hel del frihet. Och för arbetarklassen fundera lite mer än att bara läsa de traditionella ämnen på universitetet som arbetarklassen brukar läsa tex samhällsvetenskap (de återspeglar inte efterfrågan på arbetsmarknaden, vilket många med arbetarklassbakgrund verkar ha ytterst dålig pejl på, här gäller kontakter och har du inte eller kan du inte skapa dem då blir det ganska så trist fortsättningsvis) . Kolla upp civileingenjör advokat läkare osv.
Vad jag brottades mest med när jag arbetade med ungdomar på AF var att de med arbetarbakgrund var så ovilliga att plugga vidare (även om de verkligen hade förutsättningarna) p.g.a. av att de inte ville ta lån. Att ha en så stor studieskuld var en mycket avgörande faktor (för ett antal år sedan). Spelade ingen roll om man visade på åtebetalningskalkyler. Det var inte rationella invändningar utan mer handlade det om inympade värderingar. Tyvärr. Så vad blev det av dem? Antingen jobbade de på med det traditionella eller så pluggade de någon enstaka kurs (det var ok då hade man inte förbundit sig fullt ut) i tex psykologi eller sociologi, språk men sedan blev det inte så mycket mer. Eller rättare sagt det kunde bli lite mer strökurser så hade du din fil.kand. Och sedan arbetsmarknaden. Så tyvärr ingen 100% tro och satsning fullt ut från början. Måhända har det ändrats de senaste åren, men jag tvivlar.
Auk och co är för idealistiska, Kalle dock har slutat tro på möjlighterna till förändring, det är bara hårda fakta som gäller i en hård värld
Själv tror jag att man ska gå mitt emellan dessa två hållningar.
Arbete är i sig självt inte något ont, inte ens dåligt betalt arbete, det handlar i slutändan bara om ens egen inställning. Jag tror inte det går att rädda världen genom dessa typer av förslag, men det går att göra ens egen arbetsplats till ett bättre ställe, jag tror man bara har inflytande där man är. Att sitta och diskutera polittiska utopier är så långt ifrån realiteten detta leder ingen vart, jag trodde verkligen på det förut men det var bara för jag sökte mig bort från människor och in i egna fantasivärldar: konst, dataspel, filosofi, etc, man måste konfrontera världen och människor och lära sig mer om hur saker och ting fungerar istället för att leva i en fantasivärld som endast bärs upp av en slags förslappad västerländisk "medelklasshet", acceptera hur förhållanderna är och arbeta därifrån, börja med den lilla människan, samtidgit som man hela tiden måste vara öppen för större möjlighterna. Det hanldar inte om ett framtida drömsamhälle, man måste vara redo att ta skiten i egna händer. Problemet med vänsternissen är att han inte är redo att se det positiva i den lilla människan, han är för idealistisk och ser upp till stora människor med en fläckfri etik (vilket i slutändan bara är hycklande). Problemet med högernissen är att han möter den lilla människan men utnyttjar den lilla människans godtrogenhet som ett instrument för att komma fram på deras bekostnad.
Detta är som sagt lättare sagt än gjort, jag själv är en bit ifrån detta, men jag jobbar sakta men säkert på att frigöra mig från mina medelklassvanföreställningar. Jag är övertygad om, att så fort jag väl accepterat att jag måste ta ett arbete, så kommer jag bli extremt lojal mot min arbetsplats, jag kommer nog inte ha några problem att stiga i trapporna.
Vi västerlänningar tror så mycket om att det är frihet vi vill ha, men när vi väll sitter i friheten så märker vi att den inte är speciellt meningsfull alla gånger, då inser vi istället värdet att av delta i samhället. Jag tror det finns en inneboende vilja hos människor att bidra med vad de kan, problemet är att vi med vårat samhälle är så dåliga på att ta tillvara på detta, och i slutändan så tror jag att man måste skapa sin egen arbetsetik.
De som verkligen kommer någonvart har insett att det egentligen inte spelar någon roll vad de gör, eller vart de är, det enda som spelar roll är att de gör vad som krävs utifrån omständigheterna.
Jag rör mig alltså mer och mer mot en slags konsvervativ realistiskt högerideologi, en slags "kristdemokrati" (bortskalade deras värderingar), jag har naturligtvis progressiva idealistiska vänster/mitt värderingar i grunden, men för att verkligen få momentum så tror jag att man måste förstå värdet i allting och alla extremer.
Det kan tyckas hycklande att jag sitter här och pratar om hur fint det är med arbete när jag själv aldrig arbetat. Men jag har som sagt lärt mig lite saker av att studera Zen.
Problemet med människor är att de inte uppskattar värdet i att vara praktiskt, de förstår inte att det kan vara extremt belönande att arbeta med att bygga praktiska saker eller att ha ett enkelt servicearbete. Det är en slagsarbetslojalitet vi saknar. Vi vågar inte gå in i en arbetsroll eftersom vi upplever att den fläckar ner våran "värdighet". Vi vill alla vara rockstjärnor, miljonärer, etc, men dessa saker är inget man blir hur som helst. Till och med de som blir stora författare, konstnärer, rockstjärnor förstår vikten av det dagliga arbetet. Vi vill inte ställa in oss i hierarkier och inta en roll. Efter att ha förstått innebörden av både sadism och masochism så inser jag att det går att uppskatta båda två. Problemet med oss västerlänningar är att vi alla vill vara sadister.
Men för att någonting ska fungera så måste man släppa det vanliga höger respeketive vänster misstaget och se det positiva i den lilla människan. Att se henne för vad hon är (och inte för vad hon borde vara utifrån uppblåsta vänsterideal) och hjälpa henne växa (snarare än att utnyttja henne genom att lägga till en polerad fasad).
Själv tror jag att man ska gå mitt emellan dessa två hållningar.
Arbete är i sig självt inte något ont, inte ens dåligt betalt arbete, det handlar i slutändan bara om ens egen inställning. Jag tror inte det går att rädda världen genom dessa typer av förslag, men det går att göra ens egen arbetsplats till ett bättre ställe, jag tror man bara har inflytande där man är. Att sitta och diskutera polittiska utopier är så långt ifrån realiteten detta leder ingen vart, jag trodde verkligen på det förut men det var bara för jag sökte mig bort från människor och in i egna fantasivärldar: konst, dataspel, filosofi, etc, man måste konfrontera världen och människor och lära sig mer om hur saker och ting fungerar istället för att leva i en fantasivärld som endast bärs upp av en slags förslappad västerländisk "medelklasshet", acceptera hur förhållanderna är och arbeta därifrån, börja med den lilla människan, samtidgit som man hela tiden måste vara öppen för större möjlighterna. Det hanldar inte om ett framtida drömsamhälle, man måste vara redo att ta skiten i egna händer. Problemet med vänsternissen är att han inte är redo att se det positiva i den lilla människan, han är för idealistisk och ser upp till stora människor med en fläckfri etik (vilket i slutändan bara är hycklande). Problemet med högernissen är att han möter den lilla människan men utnyttjar den lilla människans godtrogenhet som ett instrument för att komma fram på deras bekostnad.
Detta är som sagt lättare sagt än gjort, jag själv är en bit ifrån detta, men jag jobbar sakta men säkert på att frigöra mig från mina medelklassvanföreställningar. Jag är övertygad om, att så fort jag väl accepterat att jag måste ta ett arbete, så kommer jag bli extremt lojal mot min arbetsplats, jag kommer nog inte ha några problem att stiga i trapporna.
Vi västerlänningar tror så mycket om att det är frihet vi vill ha, men när vi väll sitter i friheten så märker vi att den inte är speciellt meningsfull alla gånger, då inser vi istället värdet att av delta i samhället. Jag tror det finns en inneboende vilja hos människor att bidra med vad de kan, problemet är att vi med vårat samhälle är så dåliga på att ta tillvara på detta, och i slutändan så tror jag att man måste skapa sin egen arbetsetik.
De som verkligen kommer någonvart har insett att det egentligen inte spelar någon roll vad de gör, eller vart de är, det enda som spelar roll är att de gör vad som krävs utifrån omständigheterna.
Jag rör mig alltså mer och mer mot en slags konsvervativ realistiskt högerideologi, en slags "kristdemokrati" (bortskalade deras värderingar), jag har naturligtvis progressiva idealistiska vänster/mitt värderingar i grunden, men för att verkligen få momentum så tror jag att man måste förstå värdet i allting och alla extremer.
Det kan tyckas hycklande att jag sitter här och pratar om hur fint det är med arbete när jag själv aldrig arbetat. Men jag har som sagt lärt mig lite saker av att studera Zen.
Problemet med människor är att de inte uppskattar värdet i att vara praktiskt, de förstår inte att det kan vara extremt belönande att arbeta med att bygga praktiska saker eller att ha ett enkelt servicearbete. Det är en slagsarbetslojalitet vi saknar. Vi vågar inte gå in i en arbetsroll eftersom vi upplever att den fläckar ner våran "värdighet". Vi vill alla vara rockstjärnor, miljonärer, etc, men dessa saker är inget man blir hur som helst. Till och med de som blir stora författare, konstnärer, rockstjärnor förstår vikten av det dagliga arbetet. Vi vill inte ställa in oss i hierarkier och inta en roll. Efter att ha förstått innebörden av både sadism och masochism så inser jag att det går att uppskatta båda två. Problemet med oss västerlänningar är att vi alla vill vara sadister.
Men för att någonting ska fungera så måste man släppa det vanliga höger respeketive vänster misstaget och se det positiva i den lilla människan. Att se henne för vad hon är (och inte för vad hon borde vara utifrån uppblåsta vänsterideal) och hjälpa henne växa (snarare än att utnyttja henne genom att lägga till en polerad fasad).
Kalle jag håller till fullo med dig. Man måste ansvara för allt i sin situation, man har det yttersta ansvaret. Sen kan jag själv tycka att lycka är viktigast, och jag kan finna den utan pengar, status och liknande. Men det är mer min personlighet, jag förstår viljan till pengar då det är det enda sättet att realisera ett större bygge.
Problemet är Kalle att det finns mer till livet än bara jobba och tillfredställa sina behov. Eller tja det är behov som inte tillfredställs så som blir kvar.
För mig blir det så, jag utvecklar hellre min person än att bara rulla runt ett hjul. Jag vill veta att det jag rullar har en riktning (tillväxt?) och det är ett mål som jag vill se realiseras. Dom flesta arbeten har inte något sådant involverat.
Min ide av ett samhälle är ganska så långt ifrån det som nu ses. Jag vill egentligen inte betala någon skatt och liknande för att upprätthålla det. Så har lite kluven attityd till allt bygge som lutar sig på systemet.
Sen har jag ideal kring vad arbete skulle vara, jag instämmer väl i att lek är ett bra mål för förfarandet, men det finns också frågor om vad vi skall jobba med. Jag vill inte stanna frågan där författar gjorde. Jag vill involvera vad som är positiv produktion och vad som är negativ. Jag är tveksam om vapenproduktionen får en asterix framför sitt bidrag till BNP. Och då kan vi väl klart se att inte all produktion är bra, inte alla delar i siffrorna idag är "bra" siffror.
Som jag ser det skulle man om man styrde om värderingar och liknande kunna bygga nätverk för forskning och utveckling över hela världen, där utvecklingen i sig var ett mål och inte förtjänsten som kommer från utvecklingen. Det gäller att synliggöra överskottet från våra basala produktioner, tydliggöra våra basala behov. Och utifrån det skapa vårat samhällsbygge. Nu är det en rövarcirkus!
Problemet är Kalle att det finns mer till livet än bara jobba och tillfredställa sina behov. Eller tja det är behov som inte tillfredställs så som blir kvar.
För mig blir det så, jag utvecklar hellre min person än att bara rulla runt ett hjul. Jag vill veta att det jag rullar har en riktning (tillväxt?) och det är ett mål som jag vill se realiseras. Dom flesta arbeten har inte något sådant involverat.
Min ide av ett samhälle är ganska så långt ifrån det som nu ses. Jag vill egentligen inte betala någon skatt och liknande för att upprätthålla det. Så har lite kluven attityd till allt bygge som lutar sig på systemet.
Sen har jag ideal kring vad arbete skulle vara, jag instämmer väl i att lek är ett bra mål för förfarandet, men det finns också frågor om vad vi skall jobba med. Jag vill inte stanna frågan där författar gjorde. Jag vill involvera vad som är positiv produktion och vad som är negativ. Jag är tveksam om vapenproduktionen får en asterix framför sitt bidrag till BNP. Och då kan vi väl klart se att inte all produktion är bra, inte alla delar i siffrorna idag är "bra" siffror.
Som jag ser det skulle man om man styrde om värderingar och liknande kunna bygga nätverk för forskning och utveckling över hela världen, där utvecklingen i sig var ett mål och inte förtjänsten som kommer från utvecklingen. Det gäller att synliggöra överskottet från våra basala produktioner, tydliggöra våra basala behov. Och utifrån det skapa vårat samhällsbygge. Nu är det en rövarcirkus!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jimmy, jag leker med alla och ingen. Så mitt Co får du gärna tydliggöra, då vill jag ju hälsa på dom.
Jimmy jag har betat av elektriker, larminstallatör, byggarbetare, spelklubbsbiträde, cafebiträde, ekonomiassistent, webbdesigner, försäkringsmäklartelefonförsäljare, telefonintervjuare, parkarbetare och haft företag.
Jag vet precis vad känslan av att bygga något, skapa något beständigt (ungefär) och ha resultatet av sitt svett framför sig. Och jag har i alla dessa yrken sett aspekter av vad det är som gör arbetet till något bra, och hur detta oftast involverar hur man gör det.
En byggarbetere kan inte ha samma attityd i sitt jobb som en webbdesigner osv.
Vad är det du försöker tillskriva mig? Jag vet vad som pysslas med i mitt idealsamhälle.
Varför tror du jag vill bygga ett samhälle av separation? Jag vill inte komplicera livet. Mening ligger i vad vi gör, hur vi förhåller oss till världen. Det som ett lyckligt arbete förestår är ett meningsgivande till tillvaron, jag vill bara att ingen ska tvingas arbeta utan det meningsgivandet. Och att det meningsgivandet skall ligga intrinsikalt arbetet och inte externt detta i dess förtjänst.
Jimmy jag har betat av elektriker, larminstallatör, byggarbetare, spelklubbsbiträde, cafebiträde, ekonomiassistent, webbdesigner, försäkringsmäklartelefonförsäljare, telefonintervjuare, parkarbetare och haft företag.
Jag vet precis vad känslan av att bygga något, skapa något beständigt (ungefär) och ha resultatet av sitt svett framför sig. Och jag har i alla dessa yrken sett aspekter av vad det är som gör arbetet till något bra, och hur detta oftast involverar hur man gör det.
En byggarbetere kan inte ha samma attityd i sitt jobb som en webbdesigner osv.
Vad är det du försöker tillskriva mig? Jag vet vad som pysslas med i mitt idealsamhälle.
Varför tror du jag vill bygga ett samhälle av separation? Jag vill inte komplicera livet. Mening ligger i vad vi gör, hur vi förhåller oss till världen. Det som ett lyckligt arbete förestår är ett meningsgivande till tillvaron, jag vill bara att ingen ska tvingas arbeta utan det meningsgivandet. Och att det meningsgivandet skall ligga intrinsikalt arbetet och inte externt detta i dess förtjänst.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:
Problemet är Kalle att det finns mer till livet än bara jobba och tillfredställa sina behov. Eller tja det är behov som inte tillfredställs så som blir kvar.
Jo men ska vi riktigt krasst på det. Efter studiena vad händer? Arbetslivet. Och det pågår från, numera, tja 24-25 års ålder till 65 år. Sådär en 40 år mer än halva livet. Du jobbar 8 timmar per dag. Hur mycket av din tidrymd under denna tid består av fritid?
Visst kan du säga jag ska vara en fri själ. Inte bry mig om systemet. Göra vad jag vill. Men du vet sedan närmar du dig de 30. Familj barn, ekorrhjulet. Så är det för de flesta av oss. Inget fel i det. Ha barn är en höjdare. Men de flesta av oss är svenssons, vi ska inte lura oss själva. Klart vi ska väl ha mål och drömmar. Vad det än kan tänkas vara. Bli ekonomiskt oberoende.kanske. Göra vad man vill vilken dag det än handlar om.Men....
Jag är en Svensson. Älskar mitt jobb (det var att ta i men jag gillar det och tycker det är tillfredsställande. Stiger faktiskt upp på måndagsmorgonen och gillar att åka till jobbet. Visst kan jag väl ses som en idiot för det, men det skiter jag i.). Har inget höjdarjobb lönemässigt men det har jag vägt in i ekvationen. Vad jag gjort i detta avseende det har nog alla gjort. Vi är ändå ganska så lika. Älskar fritiden. Älskar barn. Är tillfreds med livet. Och en stor bit av det är onekligen jobb. Hur du än vrider och vänder på det. Vad framtiden har i sköte det vet vi inte, men tills dess.
Finns mycket kul man kan göra och det mesta är inte sådär värst svårt att nå. Gäller bara att pröva sig fram, vara lite strategisk och ha sina mål. Okej det låter som en klysha men så ligger det nog till.
Så har jag alltid resonerat själv. Men det jag menar är inte att jag själv inte varit idealistisk, det jag menar är att det är en bra bit kvar dit. Vi är väldigt långt ifrån ett Utopia och då blir såledess det som idag återstår att själv anpassa sin arbetsetik till verkligheten, och inte verkligheten efter ens egen arbetsetik. Jag vill naturligtvis åt samma håll som dig, det enda jag säger är att man måste veta vart spadtagen ska tas. Det känns fortfarande som du genom dessa resonemang är ute och bygger luftslott, och det jag menar är inte att jag inte gjort det.J R Auk skrev:Det som ett lyckligt arbete förestår är ett meningsgivande till tillvaron, jag vill bara att ingen ska tvingas arbeta utan det meningsgivandet. Och att det meningsgivandet skall ligga intrinsikalt arbetet och inte externt detta i dess förtjänst.
Det jag försöker säga är att jag i förlängnigen inte vad som är rätt eller fel i denna fråga, det enda jag i min högst begränsade erfarenhet vet, är att jag varit för idealistisk. Jag kanske tolkar in sakar i ditt beteende som inte alls finns där hos dig. Du verkar mycket äldre än mig, jag har som sagt väldigt begränsad arbetslivserfarenhet. Det enda jag här utgick ifrån var att jag upplevde att dina förslag låg extremt nära mina sympatiser jag för ett tag sedan har haft under väldigt lång tid. Jag har justerat om min idealism och är mer realistisk nu. Kanske är jag fortfarande helt ute och cyklar, kanske är det många justeringar som fortfarande måste åtgärdas i min syn på saker samhället och arbete, det enda jag försöker säga, är att utifrån mina högst begränsade erfarenheter och slutsatser så är vi långt ifrån ett Utopia.
Sen kan jag naturligtvis ha helt fel.
Kallekula skrev:J R Auk skrev:
Problemet är Kalle att det finns mer till livet än bara jobba och tillfredställa sina behov. Eller tja det är behov som inte tillfredställs så som blir kvar.
Jo men ska vi riktigt krasst på det. Efter studiena vad händer? Arbetslivet. Och det pågår från, numera, tja 24-25 års ålder till 65 år. Sådär en 40 år mer än halva livet. Du jobbar 8 timmar per dag. Hur mycket av din tidrymd under denna tid består av fritid?
Visst kan du säga jag ska vara en fri själ. Inte bry mig om systemet. Göra vad jag vill. Men du vet sedan närmar du dig de 30. Familj barn, ekorrhjulet. Så är det för de flesta av oss. Inget fel i det. Ha barn är en höjdare. Men de flesta av oss är svenssons, vi ska inte lura oss själva. Klart vi ska väl ha mål och drömmar. Vad det än kan tänkas vara. Bli ekonomiskt oberoende.kanske. Göra vad man vill vilken dag det än handlar om.Men....
Jag är en Svensson. Älskar mitt jobb (det var att ta i men jag gillar det och tycker det är tillfredsställande. Stiger faktiskt upp på måndagsmorgonen och gillar att åka till jobbet. Visst kan jag väl ses som en idiot för det, men det skiter jag i.). Har inget höjdarjobb lönemässigt men det har jag vägt in i ekvationen. Vad jag gjort i detta avseende det har nog alla gjort. Vi är ändå ganska så lika. Älskar fritiden. Älskar barn. Är tillfreds med livet. Och en stor bit av det är onekligen jobb. Hur du än vrider och vänder på det. Vad framtiden har i sköte det vet vi inte, men tills dess.
Finns mycket kul man kan göra och det mesta är inte sådär värst svårt att nå. Gäller bara att pröva sig fram, vara lite strategisk och ha sina mål. Okej det låter som en klysha men så ligger det nog till.
Ja i mångt om mycket så är det så. Men ibland är vägen viktigare än målet. Där hamnar jag iallafall. Det är mycket i sysselsättningsväg som faller bort av rena principskäl. Tex så är det många brancher jag inte skulle jobba i just för att jag inte skulle vilja legitimera lönesättningen. Om alla står upp med sina krav du vet...
Men jag förundras alltid lite av dina inlägg Kalle, vad talar du om egentligen?
Jag ser det som att du talar om kompromissen. Som inget att skämmas över, som något som faktiskt skänker glädje. Men samtidigt, varför blir det viktigt att säga det?
Jag instämmer, jag har trivts väldigt bra med dom prestigelösa jobben, mindre bra där sådant har varit närvarande.
Ser du inte en alternativ möjlighet där allt ditt jobb och allt ditt slit, var något som definierade dig, definierade din värld, var något du utförde som en konst och inte arbete? Är det inte detta som ger dig skäl att hävda värdet av den situation du valt? Jag säger inte det här för att kasta en skugga över ditt val eller dina ord. Jag bara undrar om du inte instämmer i att det är mycket som skulle kunna göras annorlunda och bättre.
För ärligt talat, idag så behöver vi inte många människor för att försörja oss alla. Jag skulle inte förvånas om 10% skulle vara en riktig siffra.
Så även om man inte skall anklaga dom som jobbar och lever sitt liv. Så kan man väl fortsätta sätta upp ideal att sträva efter. Det absolut viktigaste är väl att vi har en ide om vart vi är påväg. Att vi har en vilja till förbättring?
Är den verkligen närvarande idag i politiken? Varför är den inte det? Kan det vara så enkelt att det är en psykologisk spärr, där för att rädda meningen i slitet som inte i sig själv ger mening.
Ska vi inte se till så att så många som möjligt jobbar med konstruktiva jobb? Konstnärer, trädgårdsmästare, husbyggare och kockar. Sådana som faktiskt ger oss något. Visst har säljaren en nytta, men bara i den marknad som saknar intressanter, eller som är fylld med leverantörer.
Och visst skapar konkurrens en effektivisering av produkten. Men kan vi inte låta produktens bruksvärde avgöra detta? Måste vi blanda in produktionskostnader osv. Tja det måste vi. Jag kan inte argumentera emot dagens ekonomi. Det mesta av den är korrekt.
Det är värderingarna bakom som är skeva. Det är att vi nöjer oss. Att vi inte vågar lita på att slottet i drömmarna är precis lika verkliga som borgen dom slänger fångarna i. Det är vår värld och vi väljer hur den ska vara.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
PopJimmy skrev:Så har jag alltid resonerat själv. Men det jag menar är inte att jag själv inte varit idealistisk, det jag menar är att det är en bra bit kvar dit. Vi är väldigt långt ifrån ett Utopia och då blir såledess det som idag återstår att själv anpassa sin arbetsetik till verkligheten, och inte verkligheten efter ens egen arbetsetik. Jag vill naturligtvis åt samma håll som dig, det enda jag säger är att man måste veta vart spadtagen ska tas. Det känns fortfarande som du genom dessa resonemang är ute och bygger luftslott, och det jag menar är inte att jag inte gjort det.J R Auk skrev:Det som ett lyckligt arbete förestår är ett meningsgivande till tillvaron, jag vill bara att ingen ska tvingas arbeta utan det meningsgivandet. Och att det meningsgivandet skall ligga intrinsikalt arbetet och inte externt detta i dess förtjänst.
Utopia är alltid i tankarna, enbart ens egna strävanden kan realisera det, och alltid bara i det kommande. Men vad spelar det för roll?
Jag skiter i nu, det är här jag lever, till detta har jag ingen åsikt, till detta reagerar jag bara, efter vad som är bäst i situationen. Men jag måste hålla något annat, jag måste hålla något i min ideella sfär. Vad ska jag annars vilja världen att vara? Hur definierar jag annars vad som varit? Vad blir mitt "goda" och mitt "onda"?
Jag tycker det blir generalknas när man slutar bygga efter ritningen. Inte skulle du säga att en bräda i huset skall läggas där den ska för att det redan ligger brädor under? Detta att utgå från det varande fås inte tas för långt.
Iden anger målet, och det alltid. Det som är ger vägen till målet, medlen förändras med vad som är, men aldrig målet.
Annars är vi ju i en reduktionism in absurdum. Vad har då hänt med vår motivation? Då har vi fråntagit oss det som är vår självaste essens. Tänkandet. Vi kan tro att det är tolka vi bör göra, men jag är övertygad om att vi i det yttersta tolkandet kommer finna maningen till viljandet.
PopJimmy skrev:Det jag försöker säga är att jag i förlängnigen inte vad som är rätt eller fel i denna fråga, det enda jag i min högst begränsade erfarenhet vet, är att jag varit för idealistisk. Jag kanske tolkar in sakar i ditt beteende som inte alls finns där hos dig. Du verkar mycket äldre än mig, jag har som sagt väldigt begränsad arbetslivserfarenhet. Det enda jag här utgick ifrån var att jag upplevde att dina förslag låg extremt nära mina sympatiser jag för ett tag sedan har haft under väldigt lång tid. Jag har justerat om min idealism och är mer realistisk nu. Kanske är jag fortfarande helt ute och cyklar, kanske är det många justeringar som fortfarande måste åtgärdas i min syn på saker samhället och arbete, det enda jag försöker säga, är att utifrån mina högst begränsade erfarenheter och slutsatser så är vi långt ifrån ett Utopia.
Sen kan jag naturligtvis ha helt fel.
Varför är jag för idealistisk?
Att lägga målet "out there" är galenskap!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:
Men jag förundras alltid lite av dina inlägg Kalle, vad talar du om egentligen?
Ser du inte en alternativ möjlighet där allt ditt jobb och allt ditt slit, var något som definierade dig, definierade din värld, var något du utförde som en konst och inte arbete?
Ska vi inte se till så att så många som möjligt jobbar med konstruktiva jobb? Konstnärer, trädgårdsmästare, husbyggare och kockar. Sådana som faktiskt ger oss något. Visst har säljaren en nytta, men bara i den marknad som saknar intressanter, eller som är fylld med leverantörer.
Och visst skapar konkurrens en effektivisering av produkten. Men kan vi inte låta produktens bruksvärde avgöra detta? Måste vi blanda in produktionskostnader osv. Tja det måste vi. Jag kan inte argumentera emot dagens ekonomi. Det mesta av den är korrekt.
Jag bara babbla på. Har ingen röd tråd i vad jag säger nu. Jo det är väl bra att arbeta med konstruktiva jobb. Men vilket jobb kan man inte hävda är det? Konstnär och författare musiker. Jättebra. Om man har anlagen. Bygga hus, kock hantverksyrken. Inget för mig har prövat på div. hantverksyrken. Bara en massa slit och släp. Men visst passar väl för en del.
Bättre med artificiella yrken. Du vet de med långa obegripliga titlar, som ingen egentligen vet vad de pysslar med. Det brukar ge frihet. Anser att frihet i arbetat är en viktig del. Hantverksyrken, knegaryrken ja då får du kämpa på. Brrr.
Bättre att fixa det så att du kan glida runt halva dagarna och surfa, fika snacka med polarna "jobba" hemifrån halva eller hela veckor.
Men det är bara vad jag anser. Att dessutom försöka bekämpa systemet. Kan ju vara kul men vad ger det. Spela med det istället. Mår man bättre av.
Ibland undrar jag när dessa frågor kommer på tapeten. Har du/ni aldrig jobbat? vet ni inte hur det ser ut i arbetslivet?
J R Auk:
Missförstå mig inte, det är inget fel på ditt mål. Men du måste kunna resonera både idealistiskt och realistiskt. Dessa är två olika sfärer och du måste kunna gå in i båda.
Det enda jag försöker säga är att du måste var mer nogrann vart du sätter spadtagen - det är skillnad på att komma med förslag om att arbete bör avskaffas och att komme med förslag att arbetsdagen bör förkortas till 6 timmar. Förstår du den realistiska skillnaden i dessa två förslag? Det är fortfarande samma idealism båda pekar mot samma håll, men det är fortfarande två olika gränsdragningar. Den enda är en extremt idealistisk gränsdragning som inte vill göra kompromisser med realiteten, den andra är en mer realistisk gränsdragning som pekar mot större idealism i relativ bemärkelse. Du måste alltså börja kunna resonera mindre absolut/idealistiskt i praktiken (i teorin får du vara hur idealistisk som helst) och mer betona relatvia förskjutningar. Man måste jobba med "läget" som "är" här och nu.
Förstår du skillnaden mellan 6 timmars arbetsdag och medborgarlön? (Den realistiska menar jag). Bara för att någon kämpar för 6 timmars arbetsdag, så innebär detta inte att personen i fråga är "nöjd" när detta infrias, men nästa mål kanske då blir fyra timmars arbetsdag osv. Man måste se stegen, annars kommer man aldrig upp för trappan...
Eller är det så att du inte vill kompromissa öht? Läste i tidningen häromdagen att det rödgröna blocket är splittrat eftersom vänsterpartiet inte vill kompromissa - och det är det här jag pratar om. Det är för mycket idealister i vänsterpartiet. Inget fel om deras förslag, väldigt nyttiga, men man måste kunna kompromissa, se bara hur deras stöd sjunkit senaste tiden... de är inte förankrade i verkligheten..
Missförstå mig inte, det är inget fel på ditt mål. Men du måste kunna resonera både idealistiskt och realistiskt. Dessa är två olika sfärer och du måste kunna gå in i båda.
Det enda jag försöker säga är att du måste var mer nogrann vart du sätter spadtagen - det är skillnad på att komma med förslag om att arbete bör avskaffas och att komme med förslag att arbetsdagen bör förkortas till 6 timmar. Förstår du den realistiska skillnaden i dessa två förslag? Det är fortfarande samma idealism båda pekar mot samma håll, men det är fortfarande två olika gränsdragningar. Den enda är en extremt idealistisk gränsdragning som inte vill göra kompromisser med realiteten, den andra är en mer realistisk gränsdragning som pekar mot större idealism i relativ bemärkelse. Du måste alltså börja kunna resonera mindre absolut/idealistiskt i praktiken (i teorin får du vara hur idealistisk som helst) och mer betona relatvia förskjutningar. Man måste jobba med "läget" som "är" här och nu.
Förstår du skillnaden mellan 6 timmars arbetsdag och medborgarlön? (Den realistiska menar jag). Bara för att någon kämpar för 6 timmars arbetsdag, så innebär detta inte att personen i fråga är "nöjd" när detta infrias, men nästa mål kanske då blir fyra timmars arbetsdag osv. Man måste se stegen, annars kommer man aldrig upp för trappan...
Eller är det så att du inte vill kompromissa öht? Läste i tidningen häromdagen att det rödgröna blocket är splittrat eftersom vänsterpartiet inte vill kompromissa - och det är det här jag pratar om. Det är för mycket idealister i vänsterpartiet. Inget fel om deras förslag, väldigt nyttiga, men man måste kunna kompromissa, se bara hur deras stöd sjunkit senaste tiden... de är inte förankrade i verkligheten..
Jag uppskattade iaf att du delade med dig av hur du ser på saker och ting, även fast Auk kanske inte ville se relevansen just då.Kallekula skrev:Jag bara babbla på.
Jag tycker personligen att denna inställning är lite feg även fast jag förstår människor som resonerar såhär. Jag upplever att samhällsutvecklingen aldrig skulle kommit hit den är om människor inte drivit den frammåt. Då skulle 80% av människorna fortfarande vara slavar detta inkluderar alla kvinnor etc (höftade en siffra, men jag har för mig att det var något i den kalibern).Men det är bara vad jag anser. Att dessutom försöka bekämpa systemet. Kan ju vara kul men vad ger det. Spela med det istället. Mår man bättre av.
PopJimmy skrev:Jag uppskattade iaf att du delade med dig av hur du ser på saker och ting, även fast Auk kanske inte ville se relevansen just då.Kallekula skrev:Jag bara babbla på.Jag tycker personligen att denna inställning är lite feg även fast jag förstår människor som resonerar såhär. Jag upplever att samhällsutvecklingen aldrig skulle kommit hit den är om människor inte drivit den frammåt. Då skulle 80% av människorna fortfarande vara slavar detta inkluderar alla kvinnor etc (höftade en siffra, men jag har för mig att det var något i den kalibern).Men det är bara vad jag anser. Att dessutom försöka bekämpa systemet. Kan ju vara kul men vad ger det. Spela med det istället. Mår man bättre av.
Visst är det fegt. Men häsosamt. Vad var det Clash sa? Fought The Law, men var det som vann?
Klart man ska kämpa om man vill och ser en möjlighet att förändra systemet. Men det gäller att välja sina fighter.
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster