Hejsan...
Efter en del syrakiserande kommenteringar liksom glada tillrop återvänder vi till vårt huvusdspår - USA och den inavlade fascism som genomsyrar hela detta samhälle av marktjuvar, rasister och fattighjon......
Bolagen – USA:s förlängda ekonomiska arm....
Stora nordamerikanska bolag hade påbörjat sin exploatering av Karibiens gula frukt, bananen, redan i början av 1870-talet. Snart spred sig verksamheten till fastlandet längs Centralamerikas östra - karibiska - kuster och Colombias och Venezuelas nordkuster under senare delen av samma decennium. Därefter infann sig olika fruktbolag i hela den karibiska regionen och redan i början av 1890-talet var bananboomen ett faktum. Efter sekelskiftet 1900 hade de flesta stora fruktbolag etablerat sig i regionen. Redan år 1910 ägde de nordamerikanska fruktbolagen två tredjedelar av Centralamerikas järnvägar och de hade lånat, eller förmedlat, lån till de notoriskt utfattiga staterna i regionen. Motprestationen från de styrande eliterna i länderna upplevdes av dessa som förhållandevis billig - man sålde mark längs de i deras ögon värdelösa karibiska kusterna eller inne i de nästan folktomma östliga låglandsdelarna. Där bodde inte många, endast ett fåtal indianer vilka med lätthet kördes bort vid behov. Markpriserna var låga och hamnade oftast i de för tillfället styrandes egna fickor. Sådana förehavanden mellan de nordamerikanska fruktbolagen och regimerna i regionen fick snart förödande konsekvenser efter som de destabiliserade hela den politiska processen i regionen. Spänningar och konflikter mellan skilda grupper blev snart resultatet av denna politiska oro.
Hela Centralamerika föll i armarna på de nordamerikanska korporativen åren 1890-1910.
Den kapitalistiska, och korporativa, exploateringen av regionen fortsatte i ett högre tempo efter sekelskiftet 1900. Ett exempel på denna ökande verksamhet är United Fruit Company, som bildades 1899. Redan år 1904 ägde man land omfattande 300 000 acres i Costa Rica, Panamá och Colombia, en siffra som år 1915 hade stigit till över en miljon acres. Ett sådant markinnehav gav bolaget flera fördelar i regionen. För det första hade man full kontroll över produktionen av bananer och andra tropiska frukter. Denna monopolställning innebar att man helt behärskade frakterna och kunde styra priserna i förhandlingar med de lokala odlarna. För det tredje var man närmast immun mot sjukdomar bland sina odlingar eftersom man då bara skapade nya plantager på nya marker ifall en lokal produktion blev drabbad. Det samma gällde vid exempelvis strejker och konflikter - ett område ersattes snabbt av ett annat. Potentiella konkurrenter kunde snabbt tryckas tillbaks och göras till beroende odlare, eller t.o.m. löntagare på plantagerna. Knappt hälften av bananerna odlades direkt av bolaget, övriga köptes av lokala odlare. Vid prisfallen övergav man snabbt de privata odlarna och tog bara från egna odlingar - för att minska riskerna för nedgångar och ekonomiska förluster. Riskerna togs helt och hållet av de privata odlarna och deras arbetare.
Det var ett system som gav United Fruit ett enormt inflytande i regionens politiska och ekonomiska förhållanden. En makt som man använde till att muta politiker, minimera beskattningen och t.o.m. få regeringarna att motarbeta konkurrenter som då och då dök upp. Genom avtal gynnade man trots allt en del lokala odlare, dock icke mot sjukdomar som ofta härjade bland bananträden. Inte heller kunde man göra något mot prisfallet under 1920-talets sista år, då mindre odlare slogs ut i massor. Dessutom konkurrerade man med många lokala handlare och butiksägare genom att införa företagskuponger som arbetarna mestadels bara kunde använda i företagets butiker. Det var samtidigt ett sätt att hålla lönekostnaderna nere då man fick tillbaks en del av arbetarnas löner när dessa handlade i företagets butiker. Denna korporativa företagskultur hade sina grunder i den korporativism som växte fram i USA allt sedan 1870-talet. Det var tillsammans med andra företeelser från USA och Europa, en penetrering av hela Latinamerika, som fick enorma konsekvenser i det socioekonomiska landskapet. Fram till slutet av 1800-talet hade landsbygdens folk överallt i den karibiska regionen levt i ett system av självhushållningstyp. Pengar hade man liten tillgång till och såg dem ytterst sällan - möjligen med undantag av Jamaica - i praktiken behövde man dem inte. När korporativen inrättade sig i regionen, och exportproduktionen kom igång på allvar under 1880-talet, kom även pengarna och penningekonomin. Hos de utländska bolagen erhöll de forna småbrukarna löner - något man var ovan vid fram tills dess. Detta lockade många ur landsbygdsbefolkningen att ta lönearbeten, inte minst då lönerna var betydligt högre än vad landsbygdsbefolkningen tidigare varit van vid. Snart upptäckte de att man även kunde köpa konsumtionsvaror, något som lockade ännu mer.
Därmed sattes en process igång som genom den naturliga mänskliga nyfikenheten, smart reklam och propaganda från företagens sida, samt varje människas dröm att få det bättre, sakta men säkert drog in allt fler i den nya ekonomin. Samtidigt som de därmed kom allt längre bort från sin gamla livsstil. En livsstil som byggde på självhushållning och säsongsarbeten betalda i naturaprodukter. I den nya ekonomin blev de lönearbetare på heltid, med allt mindre möjligheter att kombinera detta med ett småbruk. Snart var de helt beroende av pengar för att skaffa sig livets nödtorft. Fruktbolagen införde nya rutiner, bl.a. klockan och anpassningen till tidsbegreppet, som blev ett instrument för bolagens ledningar att effektivisera arbetet på plantager, hamnar, transporter och besläktade sysslor. Nya sociala hierarkier ersatte de gamla, baserade på vilken funktion man hade inom produktionsprocessen. Nya statuspositioner skapades som inte följde de gamla familje- eller släkthierarkierna. En ny sorts individualism som mer byggde på girigheten efter ekonomiska fördelar, d.v.s. pengar, växte fram i spåren av den konkurrens som människorna tvingades in i genom arbetskontrakten och ackordssystemen. Vad gällde fruktbolagens vilja till att ta socialt och ekonomiskt ansvar för den personal man snabbt slet ut, existerade detta inte alls. Några ambitioner att införa välfärdsåtgärder såsom man tvingats till i USA hade man inga som helst planer på. Fruktbolagen behövde inga utbildade arbetare, tvärtom. Folk som grävde, röjde, sådde och skördade samt lastade på bananerna och sedan lastade av dem, var vad man hade behov för. Utbildning av arbetskraft förekom inte alls.
Ett sådant arbetslivsklimat skapade grogrund för all slags fiffel och gängbildning med gängledare och maffiavälde bland arbetarna, efter som de inte hade några rättigheter och var lätta att ersätta. Rasismen var utbredd bland de nordamerikanska arbetsledarna och drabbade svarta, mestiser, mulatter och alla som hade mörkare hud. Något som gjorde att ledningarna snarast såg ned på sina arbetare - vilket i sin tur skapade spänningar och framtida konflikter mellan bolagen och deras arbetare.
P.S. är det någon som har konstaterat likheten med den nuvarande globaliserade utvecklingen med västföretag i tredje världen, ekonomiska frizoner och en påstådd utveckling av samhällena i u-världen, och den dåtida bananboomen i Karibien/Centralamerika? :wink:
Snart går vi vidare, men kanske vi åter kan förvänta oss en del sårades kommentarer, men dem tager vi gladeligen emot och lyfter fram till allmänhetens beskådan....
MVH
jbig
Att verka för det goda...
