Smått roliga tvångstankar

[Varney]

jag såg också någon slags, dokumentär, om de som verkligen insisterar på att få amputera sig friska (för att bli de de upplever sig vara)

jag tror det skulle vara fruktansvärt att sitta i rullstol. men att processen med all genuin sorg och smärta skulle leda till lika genuin kärlek och glädje mellan varven. det var mest så jag menade, om det var otydligt, igen.

[Fication]

Such, det är inte ovanligt att folk som blir invalidiserade upplever en större livsglädje efteråt.

Appropå tvångstankar. Jag har idag skitmycket att göra men knappt fått något gjort eftersom jag har ett gig imorgon, en halv dags utbildning på ett företag ska jag stå för. Det är bara det att jag kan inte komma igång förräns det är nästan för sent och ångesten byggts upp så mycket att det inte finns någon återvändo. Jag går alltså och väntar på att det nästan ska bli för sent. Och jag har gjort det så många gånger också. Och det fixar sig alltid (hyfsat), därför måste jag skjuta upp det liiiiite längre nästa gång.

Måste säga att det känns förjävligt! Totalt handlingsförlamad - jag kan inte ta i skiten, förräns nu. Nu har jag kommit igång, så nu känns det bra igen.

[Avantgardet]

Appropå tvångstankar. Jag har idag skitmycket att göra men knappt fått något gjort eftersom jag har ett gig imorgon, en halv dags utbildning på ett företag ska jag stå för. Det är bara det att jag kan inte komma igång förräns det är nästan för sent och ångesten byggts upp så mycket att det inte finns någon återvändo. Jag går alltså och väntar på att det nästan ska bli för sent. Och jag har gjort det så många gånger också. Och det fixar sig alltid (hyfsat), därför måste jag skjuta upp det liiiiite längre nästa gång.

Måste säga att det känns förjävligt! Totalt handlingsförlamad - jag kan inte ta i skiten, förräns nu. Nu har jag kommit igång, så nu känns det bra igen.

Aj vad det känns igen, fast jag erkänner mig till självplågarnas skara. Klarar inte av att ta mig själv på allvar när jag tar mig själv på allvar om du hajjar, känner mig så fånig då. Miljöskada. Har så svårt för det där med "duktigheten", sen är det lite klassförräderi att stegra kraven på prestation. Till på köpet har man självbedrägeriet, rationaliseringarna, som försvarsmekanism. Så står man där med skägget i brevlådan och får försöka skratta åt sin ångest medan man svingar nävar mot sig själv. Kaoset lockar alltid, fast då är man ju en släng av romantiker också.

[Fication]

Ja, på något sätt så verkar det som om jag gör det mot mig själv av någon anledning. Jag försätter mig i situationer som gör att det kräver en massa ångest och kreativitet att ta mig ur. Pressar jag mig själv för att utvecklas? För att ständigt tvingas vara kreativ? För att skaka mig ur det skalet av bekvämlighet jag vaggats in i under de lugna påskveckorna? Göra mig av med egot? Det är mina rationaliseringar. Självbedrägeriet ska vi inte tala om.

Jag hann knappt göra något i gårkväll, plocka fram lite demogrejer från laboratoriehallen, höll på skrämma livet ur nattvakten vid halv elva. Var jättetrött när jag gick och la mig vid 1-snåret. Vaknade klockan 6, men tog mig inte upp förrän en halvtimme senare - ville bara ligga kvar tills imorgon. Så jävla trött och full av ångest.

Hade någon sagt "Jamen det är ju klart att det blir så när du inte börjar tidigare..." hade jag antingen sagt "Det funkar inte så, det gör helt enkelt inte det..." eller också kört ner en demoplanka i halsen på vederbörande. Min fru känner till detta och ger mig endast stöd och sympati. Ikväll väntar kanelbullar när jag kommer hem. Älskar den kvinnan!

Körde 45 minuter för att ta mig till företaget och höll på somna på vägen, vilket inte är ovanligt (har ändå inte orsakat någon olycka än). Framme på parkeringen funderade jag på att sticka. Sitter kvar några minuter och går in.

Dryg 20 säljartyper sitter och lyssnar på introduktionen som utbildningsledaren ger innan det är dags för mig. Känns helt bizzart, vad fan sysslar jag med? Dock känner jag igen situationen så pass mycket att hålla upp pokerfacet. Jag vet innerst inne att det brukar fixa sig, egentligen är det en farlig känsla. Jag sätter igång och gör min grej och en hel del blir flying, alltså beräkningar som jag gör på plats utan att ha förberett och kollat innan. Trots att detta bara hade tagit en halvtimmes förberedelser. Jag hade dessutom fått några synpunkter på saker jag borde tagit med som jag inte brytt mig om.

Efter första halvtimmen visar det sig att laborationerna som var förra gången inte fanns med nu. Det hade de stått för förra gången, men nu har de glömt bort den delen, så mitt schema spricker direkt. Det är en stor lättnad! De har klantat till det och all press på mig försvinner. Jag kan nu rädda upp det hela genom att dra ut på labbet och hämta lite grejer för att improvisera fram en demo. Räknar ut vad som ska hända, gör försöket och lyckas slutligen ge trovärdiga förklaringar till varför det inte blev som jag beräknade. Jag är dagens hjälte, säga vad man vill men improvisera kan jag! Jag har stor erfarenhet av att improvisera och att ställa mig framför människor med den här obehagliga känslan att bli avslöjas eller misslyckas. Jag bränner mycket tid på demosarna och tar sista föreläsningsdelen ganska snabbt och översiktligt för att inte avslöja hur lite jag förberett mig där och avrundar lagom till slutfrågor och lunch. Kort sagt så är jag bra på att kompensera alla dåliga saker med att tillföra mycket energi i föreläsningarna.

Nu känns allt bra. Gårdagens känsla, som stämmer väl överens med definitionen på en depression, är som bortblåst. Men jag försöker ändå att förstå situationen, det kan vara bra eftersom den dyker upp så ofta. Kalla det rationaliseringar eller vad som helst, men jag har lite teorier och resonemang.

Oj, får fortsätta senare. Har seminarie för 100 pers om en timme och har inte räknat igenom uppgifterna jag ska gå igenom för dem än.

[Avantgardet]

Underbart! Du träffar nåt där med improvisationen, och får hemskt gärna utveckla hur du tänker, mycket intressant! "Levande". Själv brukar jag försöka göra bort mig själv så tidigt som möjligt för att reducera pressen och göra klimatet mer behagligt. Antonin Artaud fejkade en hjärtinfarkt under en föreläsning har jag för mig, nåt i den stilen iaf.

[Fication]

5 kanelbullar senare... (stora, och goda!)

Rationaliseringar: Jag tror att jag styrs mycket av det undermedvetna (i förhoppning om att finna något autentiskt eller nåt) och kanske ställer det till det, kanske försöker jag omedvetet upprätthålla någon bild av mig själv  som... något geni med charmiga neuroser...

I vilket fall, jag tänker mycket identitet numera, ganska buddhistinspirerat. När jag gör något, tar mig an en uppgift, så gör jag det till 100%. Det innebär att jag identifierar mig helt med uppgiften, omfamnar den så att den blir en del av mig själv. Det låter poetiskt (och patetiskt), men det känns som om det blir ens barn.

Och det här var ett barn jag inte var sugen på att omfamna helt och hållet eftersom det fanns en del skit här som jag borde gjort något åt tidigare. I den här powerpointfilen fanns alltså påminnelser om mina misslyckanden som jag inte ville se. De hade varit enkla att åtgärda, men jag kände mig tom på energi (kreativitet), därav stor del av handlingsförlamningen. Förmodligen för att jag gått på lågvarv under påsken och bara läst andlig litteratur. Därmed har jag dragit på mig ett bekvämlighetsskal som måste göras av med, och det gör ont!

Tid är en intressant aspekt - jag lever i nuet väldigt mycket, som en guldfisk. Jag håller en kurs och skiter i att arkivera material. Nästa år måste jag uppfinna hjulet en gång till. Utvecklande, men knappast effektivt. Det här med att vänta tills sista sekunden för att slippa omfamna barnet längre än nödvändigt. Eller också måste jag komma tillräckligt nära i tid för att identifiera mig med den personen som ska stå och göra giget.

När det gäller improvisationen så är det ju så mycket enklare om det inte är mitt eget fel jag ska försöka täcka upp. Om jag får något katastrofprojekt kastat på mig så kan jag slänga mig rakt in, utan att riskera att förlora ansiktet (självbilden).

Jag har ganska stor erfarenhet att prestera under sådan press från musiken. Värsta gången var när jag skulle sjunga på en släktings bröllop där brudens mor var hysterisk att allt skulle vara perfekt. Jag var 20 och höll på att kräkas trots att jag var ganska rutinerad då.

Jag såg en instruktionsvideo som handlade om nervositet där de intervjuat idrottsstjärnor och äventyrare med deras förberedelser. Alla sa att de var nervösa, men att de helt enkelt hade strategier för att hantera det - rutiner och rigorösa förberedelser, kolla utrustningen och sånt. Jag distanserar mig, typ "det här kommer ju att gå åt helvete, det blir nog intressant..." Jag har gjort bort mig fruktansvärt, det var... intressant.

Jag tror stenhårt på att föreställa sig själv naken när man står inför publik... då har man liksom inget att förlora.

Fan, det där med hjärtinfarkten måste jag lägga på minnet! Bra kort att ha i ärmen om det skulle knipa (det lär det förr eller senare).

[Avantgardet]

5 kanelbullar senare... (stora, och goda!)

Rationaliseringar: Jag tror att jag styrs mycket av det undermedvetna (i förhoppning om att finna något autentiskt eller nåt) och kanske ställer det till det, kanske försöker jag omedvetet upprätthålla någon bild av mig själv  som... något geni med charmiga neuroser...

Självinsikt kan vara plågsamt

I vilket fall, jag tänker mycket identitet numera, ganska buddhistinspirerat. När jag gör något, tar mig an en uppgift, så gör jag det till 100%. Det innebär att jag identifierar mig helt med uppgiften, omfamnar den så att den blir en del av mig själv. Det låter poetiskt (och patetiskt), men det känns som om det blir ens barn.

Det är sant, men jag tänker mig inte alltid ett förälder-barn-förhållande utan ibland det omvända och övergången är omärkbar, vilket innebär att man i slutändan kan få ta livet av sin älskade iaf. Det är grymt med att verka här i världen.

Och det här var ett barn jag inte var sugen på att omfamna helt och hållet eftersom det fanns en del skit här som jag borde gjort något åt tidigare. I den här powerpointfilen fanns alltså påminnelser om mina misslyckanden som jag inte ville se. De hade varit enkla att åtgärda, men jag kände mig tom på energi (kreativitet), därav stor del av handlingsförlamningen. Förmodligen för att jag gått på lågvarv under påsken och bara läst andlig litteratur. Därmed har jag dragit på mig ett bekvämlighetsskal som måste göras av med, och det gör ont!

Perfektionism är ännu värre, dessutom är det lite fåfängt - så brukar jag tillrättavisa mig själv åtminstone. Dessutom kan man använda sina "misslyckanden" som utmärkta "isbrytare". Något som tangeras av den prestationspsykologiskt kontrafaktiska föreställningen (?) som du nedan surrar om såsom föreställande sig själv naken, alltså det är samma princip bakom dem (två flugor i en smäll) - faktum är att jag använt ett ärr på min scrotum just i detta syfte, men då är jag ju också vansinnig.

Tid är en intressant aspekt - jag lever i nuet väldigt mycket, som en guldfisk. Jag håller en kurs och skiter i att arkivera material. Nästa år måste jag uppfinna hjulet en gång till. Utvecklande, men knappast effektivt. Det här med att vänta tills sista sekunden för att slippa omfamna barnet längre än nödvändigt. Eller också måste jag komma tillräckligt nära i tid för att identifiera mig med den personen som ska stå och göra giget.

Det tar ju också emot att arkivera material, det är ju ett symboliskt sätt att säga till sig själv att man är körd eller att man haft sina glansdagar. Det är perfektionistens livslånga ok.

När det gäller improvisationen så är det ju så mycket enklare om det inte är mitt eget fel jag ska försöka täcka upp. Om jag får något katastrofprojekt kastat på mig så kan jag slänga mig rakt in, utan att riskera att förlora ansiktet (självbilden).

Personligen skulle jag gå längre än så. Skulle få ont i moralen om jag utnyttjade en situation på så sätt, skulle direkt lägga käppar i hjulet på mig själv och försöka ta på mig skulden på nåt sätt - endast för att få jobba från en underlägesposition.

Jag har ganska stor erfarenhet att prestera under sådan press från musiken. Värsta gången var när jag skulle sjunga på en släktings bröllop där brudens mor var hysterisk att allt skulle vara perfekt. Jag var 20 och höll på att kräkas trots att jag var ganska rutinerad då.

Ja det är oerhört nyttigt erfarenhet att göra. Har dock alltid varit så förbannat förvirrad att jag glömt att oroa mig, istället har man fått komma och väcka mig fem minuter innan man ska upp på scen varefter jag tagit fel entré upp på scenen - d.v.s. genom publiken - för att först efter konserten upptäcka att jag har mina kläder aviga och att jag råkat stå och spela med tänderna igen. Jag är fruktansvärd.

Jag såg en instruktionsvideo som handlade om nervositet där de intervjuat idrottsstjärnor och äventyrare med deras förberedelser. Alla sa att de var nervösa, men att de helt enkelt hade strategier för att hantera det - rutiner och rigorösa förberedelser, kolla utrustningen och sånt. Jag distanserar mig, typ "det här kommer ju att gå åt helvete, det blir nog intressant..." Jag har gjort bort mig fruktansvärt, det var... intressant.

Ja ju mer man lyckas göra bort sig desto mer får man ju skratta åt det i efterhand. Nyttig insikt att göra också det här med att det bara är vansinne att skämmas för nåt man gjort.

Jag tror stenhårt på att föreställa sig själv naken när man står inför publik... då har man liksom inget att förlora.

Instämmer till fullo, antar också att det är en säkrare strategi om man vill behålla jobbet än att börja göra bort sig så fort som möjligt, men dock är det ju det där med perfektionismen som vållar problemet från första början. Det vore ju strålande om man kunde förlika sig med tanken på att "jag kommer utan tvivel göra bort mig själv fullständigt nu igen" och att det helt enkelt var vad man förväntade sig gång på gång. Då hade man inget att oroa sig för, eller hur? Det är ju det här med självaktningen, men det är lätt fixat om man bara fintar bort den andra hjärnhalvan.

Fan, det där med hjärtinfarkten måste jag lägga på minnet! Bra kort att ha i ärmen om det skulle knipa (det lär det förr eller senare).

Pupbliken satt som på nålar vad jag fattat. Lite kreativa friheter måste man ju få ta sig.

[squarepants]

Jag är överkänslig för linjer och riktningar. Om det ligger en bordskniv snett på bordet och den råkar peka mot mig (eller någon annan) så att de liksom träffas av dess stråle, så måste jag ofta justera det. Kan vara samma sak med hörn på en container t.ex. - jag står ogärna i dess stråle. Ibland kan det t.o.m. störa mig i skuggan, om en överhängande balk t.ex. tycks vilja klyva min skugga. Då går jag och min skugga gärna ur den klyvningslinjen.

Jisses, har aldrig "träffat på" någon som haft samma problem som jag förut!
Lyktstolpar är särskilt svåra.
En framgång är iallafall att jag numera kan gå normalt på trottoarlinjer, något som var väldigt frustrerande att göra tidigare.

Dock tänker jag på dessa linjer mer ifall jag går och lyssnar på när någon annan pratar har jag märkt.. mysko.

[Fication]

Jag är inte perfektionist!!!

...

Fan, jag är perfektionist.  :shock:

[Bobby Hogan]

Nytt påfund :

Måste alltid ta på mig högra fotbollsskon först. Har så alltid gjort, ända sedan jag var liten parvel. Konstigt. Tänkte på det imorse när det var säsongspremiär i solskenet.

Sedan, på tal om idrottsliga vidskepelser/tvångstankar så hade jag som vana att alltid byta snus i periodpausen om hemmalaget låg under när jag gick på hockey under min universitetstid. Samma sak nu när jag ser dom på TV eller går på någon match live. Ligger dom under så måste jag köra snusbyte i pausen. Inte för att det hjälper.....men ändå.

[Skyline]

Nytt påfund :

Samma sak nu när jag ser dom på TV eller går på någon match live. Ligger dom under så måste jag köra snusbyte i pausen. Inte för att det hjälper.....men ändå.

Haha,.. har det verkligen aldrig hjälpt?

[Bobby Hogan]

Haha,.. har det verkligen aldrig hjälpt?

Jodå, någon gång lyckades det nog. Så är det när man har sina sympatier hos en "underdog", alla knep är tillåtna. Det sista som lämnar en trogen supporter är hoppet.

[Zokrates]

Alla människor har väl sina ritualer. En klart mänsklig företelse. Riter idag skiljer sig förmodligen inte nämnvärt med våra förfäders riter. Ett problem kan ju vara den ökande sekulariseringen. Jag tror att andemeningen gått förlorad med mycket av det vi idag gör för att ersätta vårt behov av förståelse. Min egen knäppaste rit är att jag har sängen full med gosedjur.
Läste för inte så länge sedan att var femte man sover med ett kramdjur, så jag är tydligen inte ensam?

[GothQueen]

Nesten alle mennesker flytter på glass, tallerken, bestikk, serviett eller tukkler med duken når de setter seg ved et bord.
- Det henger igjen fra det primitive mennesket og er "tvangen til å markere området".
Ved å flytte på ting gjør man stedet til "sitt eget", man markerer seg, rett og slett!
(Mye bedre enn å pisse på gjerdet, hvertfall ;-P )

Det å måtte flytte på noe blir nesten som en tvangstanke i underbevistheten.
- Man gjør det uten å legge merke til det!

Selv så har jeg noen merkelige tvangstanker!
- Et bilde kan ikke henge skjeift!
- Det MÅ være lik avstand på begge sider av en ting.
- Drikke glassene/koppene MÅ jeg blåse støv utav og skylle minst to ganger før jeg heller vann i, for å drikke!
- Fiskene i akvariumet til kjæresten min må telles minst to ganger, når jeg først har telt dem (bare for å være sikker at jeg telte rett!)

Dette er små tvangstanker, og går ikke utover dagliglivet mitt,
derfor bryr jeg meg ikke med å forandre dem.
- Med mindre de blir værre og forstyrrer hverdagen!
Og disse tingene gjør jeg, uten å tenke over at jeg gjør dem. De bare skjer!

Men når jeg var yngre (6 - 8år) så MÅTTE tingen jeg la ifra meg lage "riktig" lyd når jeg la den ned.
Hendte at jeg la den samme tingen 5 - 6 ganger for å få "riktig" lyd.
- Men heldigvis er dette noe jeg vokste av meg!

De mest ekstreme mennesker må jo vaske hendene 40ganger hver gang de har tatt på noe.
De kan ikke ta opp ting som ligger på gulvet, for de er skittene.
De må dunke koppen 20ganger i bordet før de kan ta neste slurk.
Osv! Osv!

Men tvangstanker kan "helbredes".
Enten ved psykologitimer eller "lykkepiller".
- Eller ekstrem måten; nekte personen å gjøre det han/hun "MÅ".
Men det blir oftest som siste utvei, for det kan skape alvorlige traumer ol.

[PseydonymHär]

Hovnarr: Huvet på spiken . Kantstrålar från övergånsställets linjer och diverse linjer i gatan undvikes i högsta möjliga mån.

Jag tar dubbla steg i trappan så att då jag kommer upp så kommer jag "jämnt ut" så att säga, med ett dubbelsteg som hamnar högst upp på huvudplaton. De trappor jag går uppför till vardags vet jag precis om jag kan börja med ett dubbelt steg eller ett enkelt.

Har också utvecklat en speciell färdighet att se då det är cirka 8 dubbelsteg kvar , och då på känsla börja gå med dubbelsteg och hamna jämnt ut vid slutet.

Nedför är det inga problem.