Kapad skrev:J R Auk skrev:Naturen, världen, kan sägas ha ett egenvärde, för din subjektiva person, då du är sprungen ur den. Men det är klart du vill kanske främst se dig själv? Eller?
Arv, kultur, vad är din motivation?
Hur motiverar du ditt liv när det som livet lever i inte har något värde?
Eller är du bara här för att dö?
När jag menar att naturen inte har ett egenvärde utanför människans värderande så menar jag att för att värdera naturen så måste man vara en människa. Utan människor = inga värderingar. En sten kan inte värdera sin existens, ej heller andra tings existens. Det var utgångspunkten från debatten.
Notera också att det inte betyder att jag inte kan värdera naturen, eller till och med av etiska skäl skippa att äta djur. Det var som sagt bara ett klargörande om hur jag ansåg att en sådan debatt skulle föras.
Och nej, jag är inte här för att dö, jag är här för att uppleva saker, som alla ni andra antar jag, annars kunde vi lika bra sluta existera. En del av det skulle kunna vara att titta på solnedgången, en annan att sitta här och tjabbla med er främlingar.
Jag är ej heller en psykopat, jag är bara aningen desensibiliserad och cynisk. Jag utgick från att alla filosofer var det. Märkligt vad motstånd jag åtnjuter här.
Motstånd? Nej medhåll till ditt företagande; att finna vad som är och icke och vad dessa implicerar börs.
Bara för att någon måste ha en som benämner att det finns ett värde i-sig, för denne någon så betyder det inte att värdet i sig är beroende av den åseende värdet. Det är bara benämningen som är av det beroendet.
Du är konstruktör för värden för-dig, inte för värden i-sig. Och om du inte vill vara i allt allena så måste du kunna intellektualisera idén om värde i-sig åtminstone för en annan människa. Bevisligen har du gjort det.
Så om du har ett värde i-sig, för dig. Och du kan se dig själv tillhörig i likhet med andra/annat så har du väl skäl att tro att andra har väde i-sig för sig. Och således uppträder värdet i-sig för andra inför dig.
Men om du bara är här för att leva
ditt liv, i motsats till exempelvis
ett liv. Så är du inte hänsynstagande och därav kopplingen. Jag menar bara upplevelser i sig inte rymmer någon mening dom rymmer ett sökande efter mening. Om vi inte antar ett arv eller en existens annan än vår. Om vi är de enda sentienta och värderande subjekten så finns ingen begränsning för vårat handlande. Har du några gränser?
Jag är övertygad om att du när idéer vars relevans du tar för givet i sin existens utan dig själv inberäknat.
Betänk vad den psykologiska egoismen gör för altruismen. Ska vi slopa begreppet bara för att den som begreppet skall relatera till alltid måste relatera genom sig själv? Skall vi göra detsamma med värden?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno