Varför vill vi leva?

[Erkki]

Varför bara till sextio?
Det var någon som sa att det är aldrig för sent för en lycklig barndom.

Till det skulle jag vilja lägga att den lyckliga bardomen kan aldrig bli för lång heller.
Optimalt varar det från vaggan till graven[/quote]

[Erkki]

Det värsta som drabbar en individ är att bli vuxen, vilket sker när man accepterar den anvisade platsen i den fiktiva sociala hierarkin, varefter man trampar på dom som finns nedanför i rangskalan och slickar rövarna på dom som befinner sig ovanför

[Damien]

Jag hade för mig att det var 10år, men skitsaksamma.  :lol:
Om man tittar på det du beskrev som himmelen (antar jag), så undrar jag om Miss X i samma situation är förpassad till helvetet (det tror jag), eller om det skulle vara himmelen för henne att få servera dig räkbaguetter dagligen?

[Damien]

Det värsta som drabbar en individ är att bli vuxen, vilket sker när man accepterar den anvisade platsen i den fiktiva sociala hierarkin, varefter man trampar på dom som finns nedanför i rangskalan och slickar rövarna på dom som befinner sig ovanför

Alltså det där är också en grej som har blivit en "innegrej", rädslan för att bli vuxen.
På riktigt??
Är det inte lite fånigt när folk 30-35 sitter och pratar om något som någon gör och säger "gud så vuxet".
Man ÄR vuxen när man är 30 vare sig man vill det eller inte, sen kan man självklart vara vuxen på olika sätt och FRAMFÖRALLT så kan man ha mer eller mindre av sitt barnasinne kvar.

[Erkki]

Jag är över 60 och vägrar fortfarande att bli vuxen. Inte av rädsla utan det tvångsmässiga beteende som detta vuxentillstånd tycks föra med sig

[Damien]

kan ju iofs vara bra att inte vara "vuxen" när det är dags att gå i pension, så man kan passa på att leka igen när man får tid

[Kapad]

Det värsta som drabbar en individ är att bli vuxen, vilket sker när man accepterar den anvisade platsen i den fiktiva sociala hierarkin, varefter man trampar på dom som finns nedanför i rangskalan och slickar rövarna på dom som befinner sig ovanför

Tragiskt men sant. Semantiskt har du fel, det är inte så värst fiktivt.

[Erkki]

Lapsus!
Det är väl så att jag ogillar dom egenskaperna som är nödvändiga för ledarskap i såväl gårdagens som dagens samhällen.
Vi tycks inte ha utvecklat oss mentalt sen stenåldern.

[J R Auk]

Är inte vuxen, något man är i en situation?
Är inte vuxen i en situation, att ansvara för relevansen man har/får av situationen?

[Kapad]

Lapsus!
Det är väl så att jag ogillar dom egenskaperna som är nödvändiga för ledarskap i såväl gårdagens som dagens samhällen.
Vi tycks inte ha utvecklat oss mentalt sen stenåldern.

Lapsus från din eller min sida?

Jag tycker att vi har utvecklats väldigt mycket. Lite för mycket. Lekte lite på Wikipedia nyss och kom in på artiklar om demens; och tanken slog mig - vad behagligt det vore att vara lite som en grönsak mentalt, men ändå känna alla fysiska impulser som hör till livet. Klyschigt inom filosofikretsar men ändock sant: det vore behagligt att vara mindre vetande (säger jag, och alla andra som aktivt överstimulerar hjärnan varje dag, av egen fri vilja)

Att vi fortfarande har ett behov av hierarkier behöver väl inte betyda mer än, just det, att vi har ett behov av hierarkier. Man kan inte utveckla bort ett behov, även om forskarna sägs pyssla med lösningen på vårat behov av att ligga stilla med stängda ögon i ca 8 timmar om dagen.

[Rising]

Vill vi leva?

Jag vill det i alla fall inte. Jag ser livet som en tråkig fest som håller på att ta slut, där jag bestämt mig för att bara stanna ett tag till; bara tillräckligt länge för att äta det sista av snacksen och dricka de kvarlämnade ölen och röka slut på det lilla av flummet som finns kvar, osv. Så fort det roliga tar slut så drar jag.

Grejen är att det verkar som om det kommer in nytt flum, nya öl och nya grejer att göra hela tiden. Så jag blir kvar längre än jag först planerat. Men i alla fall; så fort det roliga tar slut - I'm out.

[Kapad]

Rising, din surpuppa! Klart du vill leva, annars hade du redan nu varit avliden. Och sen så tycker jag faktiskt att du tar och skaffar dig en hona med långt hår som du kan dra i och borsta lite då och då, så slipper du vara så moloken.

[Rising]

Nja, men alltså; jag är faktiskt en festlig prisse. Jag älskar smådetaljer och små meningslösheter.

Jag bara konstaterar att livet i sig faktiskt suger, så att jag inte skall bli distraherad från de här småsakerna som jag gillar så mycket. Och då kan jag dra konsekvensen; när de små lekfulla banaliteterna tar slut, då vill jag inte leva längre.

När det gäller honor... Nä, tjejer är så djävla pretentiösa - de har för höga anspråk på livet. Å så är de allihop så oerhört sentimentala. De upphöjer traditioner och konventioner till ideal och applicerar dem fåfängt på bröstet som vore de dekaler. Å så är de för uppriktiga, de har inte samma elementära önskan att träda ut ur verkligheten som vi killar - utan vill hellre erövra eller förändra den. De är för verkliga.

Nä. Jag är den siste misogyne mannen. Det finns förstås många manchauvinistiska dumskallar, men jag är den siste som faktiskt ogillar kvinnor på riktigt.

[Avantgardet]

Hahaha. De blir aldrig nöjda, deras natur är att gnälla.

[Wintran]

Liv och lycka är vad alla vill ha. Död och olycka är bara en sista utväg eller desperat flykt för att uppnå liv och lycka, aldrig ett självändamål i sig, utan egentligen vad vi allra helst vill undvika.

Vi vill ha lycka, och vill därför fly från olycka. När vi inte klarar av att omvandla olyckan till lycka, kanske tappar hoppet av att lyckan går att finna, finns en risk att vi flyr från olyckan till döden, för att det är den enda utvägen vi ser, den enda möjligheten till en förändring. Detta är en paradox eftersom den värsta olyckan egentligen är döden; En flykt från olycka till död blir egentligen bara en flykt från en olycka till en ännu värre olycka.

Människans komplicerade medvetande leder ibland till att vi missförstår döden och tror att det är en positiv flykt från olycka, något att föredra framför olycka, vilket är sorligt. Vi kan se det som ett tecken på hur starkt vi vill undvika olycka, så starkt att vi glömmer bort att vi egentligen inte alls vill dö och att olyckan egentligen bara är där för att skydda oss från döden.