Varför vill vi leva?

[Angelina]

Rising. Dracula? En vampyrbög? Kul när det första man får göra när man loggar in är att skratta.
Jag gillar den verkligen, helt corny...

Men Wintran, död är inte synonymt med olycka. De flesta jag känner som är döda har det himla bra alltså.
Men du kanske menar döden i en annan bemärkelse, självutplånandet? Dit går jag allt som oftast, är smått beroende kan man säga. My precious pain. En viktig del av livet.

Så man gnäller på att kvinnor gnäller, men Gud vad gnälligt, vad barnslig du är.

Jag lever för sången idag. That's it. Skulle in till stan och köpa ett stativ, men den dumma musikaffären stängde redan kl 17 och jag har just stigit upp, så jag hinner inte. Får göra ett ryck i morgon istället. Mera kaffe.

Om det finns någon som är expert på teknik när det gäller inspelning, så maila mig, jag behöver hjälp. Jag vrider och vrider på alla knappar på mixerbordet, och försöker ställa in allt rätt, men ljudet blir ändå inte bra.
Antingen blir det burkigt eller överslag...mikrofonen är helt ny, så den är det inte fel på...förmodligen någon koppling mellan datorn och mixerbordet...eller jag vet inte...vad som är fel. Förmodligen jag.

Hade jag nåt vettigt att säga? Nej.

[Rising]

Rising. Dracula? En vampyrbög? Kul när det första man får göra när man loggar in är att skratta.

Åh, vad du är elak :^)
Det var faktiskt meningen att jag skulle se häftig ut på den där bilden, men när jag väl tog in den i datorn så tyckte jag också att jag såg mofo ut. Bilden heter riz_obducent, vilket sammanfattar mitt intryck av den rätt bra. (Jag har gjort mig själv blekare och förstärkt käklinjen i Photoshop för att göra mig ännu mer utmärglad, om någon undrar - och bilden är gammal, så det är ingen mening med att klaga på hårfärgen - jag är tillbaka på rött nu för tiden)

Men vampyrbög låter bra. Det är en stil jag gärna skulle vilja kunna komma undan med.

[Wintran]

Men Wintran, död är inte synonymt med olycka. De flesta jag känner som är döda har det himla bra alltså.
Men du kanske menar döden i en annan bemärkelse, självutplånandet? Dit går jag allt som oftast, är smått beroende kan man säga. My precious pain. En viktig del av livet.

Jag tänkte mig den bokstavliga döden, att ens kropp som ett enhetligt system slutar fungera, då cellerna dör och förmultnar, och när alla våra tankar, minnen, erfarenheter och kunskaper går upp i rök, likt en enorm mängd digitala konstverk och information som lagras på en ensam hårddisk som plötsligt går sönder bortom all hjälp.

Med olycka menar jag väl egentligen känslor vi brukar klassa som motsatsen till lycka och glädje, såsom smärta och starka behov som inte uppfyllts. Många av dessa känslor menar jag i grunden är där för att skydda oss från döden, för vi dör om vi inte lyssnar på vår hunger eller törst. Döden blir därför inte en särskilt rationell flyktväg, även om vi är överväldigade av negativa känslor som vi inte kan bli av med som förpestar våra liv och vi kanske ser döden som den enda vägen bort från dessa.

Med detta menar jag inte att viss smärta och lidande kan vara nödvändigt för att leva och bli lycklig, att t.o.m. skapandet av smärta kan vara nödvändigt för att nå ett långsiktigt mål, för det är en ständig balansgång av svåra beslut. Det enda jag menar är att döden och olyckan i sig aldrig är målet, utan snarare motsatsen, något som vi aldrig bör sträva efter i sig.

Vilka känner du som är döda, och hur kan du göra det om de faktiskt är döda på riktigt?

[amy]

Men du kanske menar döden i en annan bemärkelse, självutplånandet?

Vad är så hemskt med självutplånandet? Det är ju Buddhisternas högsta dröm. Jag förstår verkligen inte, det är det bästa som kan hända i livet (fast det kan inte hända..) Jag skulle ge mitt liv för att kunna dö. Men jag vet att jag inte kan dö så jag får leva med det. Det enda botemedlet mot odödlighet är att glömma den.

[Angelina]

Nej, jag menar inte att det skulle vara hemskt heller, det var Wintran, och till henne säger jag:
När man dör på riktigt så upphör man att existera, och om det överhuvudtaget är möjligt vet inte jag, eftersom ingen kan rapportera från icke-existensen. Den enda antydan till att DEN finns är att någon saknas och inte går att hitta. Eller så gömmer de sig..vad vet jag.

Däremot känner jag några som befinner sig i den så kallade "döden", eller efterlivet om du så vill. Spelar inte så stor roll vad man kallar det.

[Wintran]

Jag har en förståelse för varför folk tar självmord som en sorts flykt från psykisk smärta, även fast jag tycker det är fel väg att gå.

Det jag tycker är synd är när människor ser för lätt på döden. Vi behöver inte vara onödigt rädda för den, men om vi ska ha någon sorts mening eller värderingar här i livet så borde vi se på just döden som vår yttersta fiende och livet som något att kämpa för. Det räcker att se på sig själv och sin egen kropp som bevis för detta: Varför slutar vi inte bara andas?

Det är lätt att dö, och det är verkligen inget speciellt med det. Det är svårare att leva, men desto mer intressant på alla sätt.

[Wintran]

Däremot känner jag några som befinner sig i den så kallade "döden", eller efterlivet om du så vill. Spelar inte så stor roll vad man kallar det.

Det är intressant. På vilket sätt känner du dem? Så att du kan få kontakt med dem även fast de är döda?

[Angelina]

Ja precis. Det är särskilt en jag har kontakt med, som jag kände när han levde. Han kommer på besök ibland.

[Avantgardet]

Jag har en förståelse för varför folk tar självmord som en sorts flykt från psykisk smärta, även fast jag tycker det är fel väg att gå.

Det jag tycker är synd är när människor ser för lätt på döden. Vi behöver inte vara onödigt rädda för den, men om vi ska ha någon sorts mening eller värderingar här i livet så borde vi se på just döden som vår yttersta fiende och livet som något att kämpa för. Det räcker att se på sig själv och sin egen kropp som bevis för detta: Varför slutar vi inte bara andas?

Det är lätt att dö, och det är verkligen inget speciellt med det. Det är svårare att leva, men desto mer intressant på alla sätt.

Fast jag håller inte med. Det är inte som två poler - endera "liv" eller "död" -, utan alltid ett ständigt förfall (rent biologiskt om man så vill) för den egna personen, och som något ständigt närvarande som koncept - en följeslagare -, eller som två krafter som tillsammans utgör det närvarande såsom det visar sig. Jag skulle snarare säga att: vill man leva - då kan man inte rädas döden. Det är väl nån sorts avdramatisering jag syftar till. Subtil, men nödvändig.

[Angelina]

Och där har vi en till "från andra sidan graven".

[Erkki]

Min far ansåg det märkligt att han som hade levt i över nittio år inte hade rätten att avgöra om han hade levt tllräckligt eller inte. Det är allom bekant att människan vill gärna ha rätten till sitt liv. Man skulle kunna tycka att det är lika självklart att människan även har rätten till sin död.

En sak har jag ofta grunnat på och det är det förnäma i att det finns nästan alltid möjlighet att ta bakvägen ut hinsides, dvs ta mig själv av daga. Jag räds förv tanken att hamna som något kolli på en långvårdsklinik.

på diverse sätt har jag utsatts för beteendekorrektion p.g.a. att jag har svårt att slaviskt efterleva något reglemente om den efterlevnaden har inneburit större skada än vad handlandet efter eget tycke har medfört.
Det värsta straff jag kan tänka mig är att bli tvungen att leva ett evigt liv i min samtid där hänsyn och medkännande är tynande egenskaper hos individerna.

[Wintran]

Avantgardet,

Men utifrån oss själva ser vi inget inom oss som skulle välja död framför liv, utan enbart tvärt om. Alla former av död vi ser runt omkring oss är antingen olyckshändelser eller dödande för livets skull (vi äter liv för att själva överleva och vi krigar för detsamma, om än i onödan). I värsta fall en spontan och desperat handling av en väldigt olycklig person som inte förstått att det finns en lösning.

Att vi dör av ålder handlar inte om att vi vill dö utan om att vi inte klarar av att leva längre då vår fysiska kropp inte längre kan hålla oss vid liv, ungefär som när vi dör av svält. Det är som sagt svårt att leva, förutsättningarna är inte de bästa, men vår kropp gör allt för att vi ska göra just det, så länge som möjligt, och sprida livet vidare.

Hur ska vi forma vår vilja, som lägger grunden för alla våra handlingar, om inte utifrån oss själva och våra egna behov och känslor? Hur kan döden bli ett självändamål, och varför ska vi förtränga vår inre strävan efter liv och lycka?

Däremot håller jag med dig att vi inte kan leva med en konstant oro inför att dö, för det tar onödig energi som vi istället kan lägga på att leva. En medvetenhet att vi alla någon gång kommer att dö är nyttigt, att allt inte står i vår makt och att vi bara kan göra vårt bästa och vad som är realistiskt för att fördröja dess ankomst, så vi hinner med så mycket som möjligt under våra liv.

[Zokrates]

När man dör på riktigt så upphör man att existera, och om det överhuvudtaget är möjligt vet inte jag, eftersom ingen kan rapportera från icke-existensen.

Helt FEL, Angie!

Jag har haft två kontakter med min far EFTER att han dött. Jag använde mig av en form som kallas deadmans writing,
där jag ställde frågor och han svarade genom att skriva svar på stenografi till mig, genom mig.

För att poängtera det märkliga med detta, JAG HAR ALDRIG LÄRT MIG STENOGRAFI, jag kan det fortfarande inte.
Jag har aldrig ens försökt att lära mig detta. Jag lät min mamma tolka svaren, utan att berätta hur de uppkommit.
Min far däremot kunde stenografi samt min mor.

Sammanlagt skrev jag 10 meningar.
Alla var korrekta såväl språkligt som grammatiskt.
Alla var fullt läsliga. Jag var ensam när jag skrev.
Chansen att jag genom vild spekulation, fantasi skulle
lyckas med att åstadkomma detta utan kunskap om
stenografi är lika stor som att be ett svenskt barn i
ettårsåldern skriva 10 meningar på grekiska.
Oddset borde vara en på ett par miljarder att barnet lyckades.

Självklart är det så att bara för att ni själva inte gjort någonting liknande, så kommer ni inte heller att köpa detta resonemang.
Skit samma.
Men att kategoriskt uttala sig att INGEN har rapporterat från döden är fel.
Hälften av raderna i mitt fall  handlade om livet efter döden.

[Wintran]

Ja precis. Det är särskilt en jag har kontakt med, som jag kände när han levde. Han kommer på besök ibland.

Spännande. Jag önskar jag kunde uppleva något sådant, för det skulle förändra hela min syn på döden. Tyvärr har jag inte lyckats göra det, och kan därför inte leva efter en världsbild där något sådant är möjligt, men jag slutar aldrig söka av ren nyfikenhet.

[Wintran]

Jag har haft två kontakter med min far EFTER att han dött. Jag använde mig av en form som kallas deadmans writing,
där jag ställde frågor och han svarade genom att skriva svar på stenografi till mig, genom mig.

Men shit, det där är sjukt intressant. Berätta gärna mer, om det inte känns för personligt.