Ekonomisk demokrati, ur en revolutionär situation, fallet Argentina 2001-2002, ett revolutionärt exempel som pekar framåt....
”Arbetarna tog över – hur gick det sen?
Den ekonomiska krisen i Argentina, som exploderade 2001, var en följd av en nyliberal modell som privatiserat och avreglerat det mesta. Medelklassen ruinerades när dess besparingar exproprierades av regeringen la Rua. Arbetslösheten sköt i höjden och fabriker stängdes. Idag är många av landets fabriker ekonomiskt sanerade och går på högvarv. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har besökt tre arbetarstyrda företag i Buenos Aires.
Den 3 juni 2002 inledde de 20 arbetarna på kexföretaget Grissanopolis en strejk efter att innestående löner inte hade betalats ut. Det blev förspelet till en av hundratals aktioner, där arbetarna i Argentina tog över sin arbetsplats för att försvara jobben.
I tre år hade ägaren lagt undan pensions- och socialförsäkringspengarna och betalat en förolämpning till lön till arbetarna. Arbetarna ockuperade fabriken och begärde hos domstolen att få ta över företaget vilket myndigheterna gick med på. Idag, drygt tre och ett halvt år senare, har nyanställningar gjorts och orderingången är större än någonsin.
I augusti 2002 guidade Ivana Augero, 45, mig runt på Grissanopolis. I 25 år hade hon arbetat på kexfabriken och var språkrör för sina arbetskamrater. Dagen till ära hade de kört ut den första leveransen.
Nu, i november 2005, gör vi samma runda i den lilla fabriken som producerat biskvier i 45 år. Det luktar provocerande i näsborrarna och på ”linan” råder det full aktivitet.
Hur är det möjligt att upprätthålla produktionen i ett land med en så djup ekonomisk kris som den argentinska? undrade jag 2002. Vi inser svårigheterna, men vi måste ändå försöka svarade Augero. Något annat alternativ har vi inte, om vi inte vill gå under.
- Som du ser har vi övervunnit krisen, säger hon idag. Nu producerar vi till och med för andra företag.
Hennes ord bekräftas av Grissanopolis’ vd, Maria Pino, en parant kvinna som arbetat på företaget under nästan hela dess existens. Även hon gick ut i strejk den där dagen i juni 2002 trots att hon var företagets högste tjänsteman. Men hon blev en av de strategiska spindlarna i organiseringen av arbetarnas övertagande av Grissanopolis. Även om Pino är vd och har arbetat 33 år på fabriken tjänar hon inte mer än vem som helst av arbetarna som står i produktionen.
- År 2002 började vi med att köpa in fem påsar vetemjöl, som efter en tid utökades till tio, 15, 25, 50 och nu köper vi dagligen in 200 påsar. Beställningarna är nu så många att en ny arbetslinje ska byggas i fabriken. Vi erbjuder våra tjänster till andra bagerier som tillverkar liknande produkter som Grissanopolis. Det ger oss lite andrum och förstärker ytterligare vår situation.
När kooperativet startade hade Grissanopolis 16 medlemmar och antalet har inte utökats. Däremot har man anställt ytterligare sex personer som kan ansluta sig till kooperativet när de så önskar. Rent ekonomiskt är framtidsperspektivet dock fortfarande ovisst. Den juridiska instansen i Buenos Aires gav arbetarna två år för att konsolidera företaget, men det var för lite tid, menar Maria Pino.
- I november 2004 kom lag 1599 om expropriering, som gav oss äganderätten till företaget. Men vi måste under 20 års tid betala för att ta över företaget. De tre första åren är ränte- och amorteringsfria men vi vet heller inte hur mycket vi måste betala för företaget. Banken kom och gjorde en värdering för 15 dagar sedan och snart får vi beskedet hur stor summan är.
Precis som på andra kooperativ väljs en styrelse av arbetarna som samlas varje månad. Men nästan dagligen behandlas frågor som rör företagets nuvarande situation och framtid, uppger Pino.
Som till exempel lönen, som i dag är 400 pesos per vecka, eller cirka 150 dollar. Varje arbetare är också försäkrad mot arbetsskador, invaliditet eller dödsfall. Varje anställd har 15 dagars semester och betalar också till sin pension.
- Situationen innan och nu har förändrats markant. Tidigare var det en förman som beordrade. Idag är det arbetaren som är ytterst ansvarig inför sig och sina arbetskamrater. Förmannen är avskaffad och ersatt av arbetaren och någon direktör är det inte tal om.
Vi avvaktar, och fortsätter sedan denna knäckande, men sedelärande verklighetsbild, inte minst för de nyliberala och totalitärt fastlåsta.....
MVH
jbig
