(c) KYREUS skrev:(1)Borgartrams, säger Du.
Respekt säger jag. Det är klumpigt och plumpt och kränkande mot andra att uttrycka sig hur som helst. Ytliga människor upprfattar det som smart-käckt-duktigt att vräka ur sig vad som helst hur som helst, inte minst här i Sverige - eller i USA.
(2) "Rövslickeri", det ordet använder du vidare. Men det är ju en helt annan sak. Det gäller ju feghet i attityd och handling.
Man kan vara mycket radikal och modig - utan att kränka andra med dumma uttryck.
Jag, KYREUS, har 3 gånger utmanat Svenska Kyrkan åt det svåraste, blivit anmäld till Kyrkans Disciplinnämnd för mina åsikter - inte mina ord. Alla 3 gångerna har jag blivit friad från DOMKAPITLET, därför att vi har åsiktsfrihet i Sverige. Men ingen - SÄGER INGEN - har menat att jag kränkt dem personligen, tex genom ovårdat tal.
Tes: det är skillnad på attityd-mod och smustigt språk.
(

) KYREUS
Aristoteles går så långt att han t.o.m. hävdar att ilskan, argsintheten (eller vad vi nu vill kalla det), är en dygd. Man kan hålla med, eller inte. Det väsentliga är att det i sig inte är att betrakta som ett implicit ont. Med denna följer allt som oftast heta ordväxlingar - då det gäller en kommunikationsform som denna. Om du tror på en mänsklig natur, som är universell, så är du säkerligen benägen att instämma i ovanstående. Själv är jag av åsikten att man kan omöjligt påstå sig stå i sanningens tjänst - eller sökandes dess väsen -, om man inte ens kan vara ärlig mot sig själv, eller andra, vilket man ingalunda gör om man måste tillrättalägga sig - vilket är detsamma som att säga att man bär mask, eller slickar röv för den delen om avsikten är att dölja något för att erhålla något (inte vara sann mot sig själv, sitt känslo-/tankeliv), och detta oavsett om det så gäller något så trivialt som andras erkännande (i etiskt eller estetiskt smakhänseende).
Fint av dig att stå upp för vad du tror på, ett litet mått av civilkurage. Ingen Luther, men ändock.
Det här med att "kränka andra" har vi ju gått igenom förr. Aristotelses har annars en intressant kommentar också om denna. Den hör ungdomen till, precis som han menar att det hör ålderdomen till att vara feg. Är inte acceptansen den dygd som samtiden saknar mest av allt? Det öppna mötet, inte på Allas villkor, men på Bådas. Subjekt och subjekt emellan. Och vems skall man då ge företräde? Glöm anspråk - vi lär tillsammans. Människan Är i plural.