Det verkar vara en utbredd uppfattning här på forumet att människor mår sämre idag än vad de gjorde förr.
Ni får gärna förklara varför ni tror så.
Själv tror jag att människor alltid har mått ungefär som de gör nu.
Detta tror jag p.g.a. hur jag uppfattar människor, deras lycka och vad den beror på. Jag tror verkligen inte att jag är olyckligare än mina förfäder och det tror jag inte att andra gör heller.
Människor har samma problem som de alltid har haft. Människors o/lycka beror inte på världens utveckling utan på mycket mera lokala faktorer, t.ex kärlek, svartsjuka, begär, vänner o.s.v. Jag ser INGET som visar att det finns mer eller mindre av det ovan nu som förr.
Så var får ni allt ifrån?
Varför mår människan sämre idag än förr?
Moderator: Moderatorgruppen
Människan mår precis lika bra/dåligt som den alltid gjort. Att tro någon annat är befängt.
Rent empiriskt är frågan praktiskt taget omöjlig att undersöka; Så vad göra?. Jo, vi utgår från människans psykologiska beskaffenhet och utifrån den söker att se tillbaka i tiden. Hur var det då - hur är det nu? För att göra detta måste vi axiomatiskt fastslå att människans psykologiska natur, fundamentet åtminstone, är beständigt; alltså, det som tillfredställde en människas psykiska natur för 450 år sedan, bör göra det idag. Märk väl att jag talar om det icke-materiella nu - Det icke-materiella som påverkar det själsliga (Det är där vi ska leta). De materiella behoven är givetvis andra idag. Det materiella är sekundärt - det är ett axiom.
Det går att göra ett långt utlägg på detta ämnesområde, men låt oss begränsa oss till i alla fall en fundamental variabel beträffande människors (väl)mående; Begäret. Det är nog obestridligt så att icke tillfredställda begär skapar en diskrepans i människans själ, en ofullkomlighet, en negativ känsla - det är destruktivt. Vad som också är sant är att människan i västvärlden är en begärsmänniska, miljontals mål - allt ska infrias. Detta går inte. Detta skapar dekadenta individer.
Man kan spinna vidare på detta.
Re: Varför mår människan sämre idag än förr?
anakoret skrev:Det verkar vara en utbredd uppfattning här på forumet att människor mår sämre idag än vad de gjorde förr.
Ni får gärna förklara varför ni tror så.
Själv tror jag att människor alltid har mått ungefär som de gör nu.
Detta tror jag p.g.a. hur jag uppfattar människor, deras lycka och vad den beror på. Jag tror verkligen inte att jag är olyckligare än mina förfäder och det tror jag inte att andra gör heller.
Människor har samma problem som de alltid har haft. Människors o/lycka beror inte på världens utveckling utan på mycket mera lokala faktorer, t.ex kärlek, svartsjuka, begär, vänner o.s.v. Jag ser INGET som visar att det finns mer eller mindre av det ovan nu som förr.
Så var får ni allt ifrån?
Vi har glömt att vi mådde skit förr. Jag var barn och tonåring på femtio- och sextiotal och vi mådde skit då med. Att folka mår dåligt och skall bli kränkta, gå i väggen och allt annat man skall, blåses upp och görs trendigt av media, bloggare och politiker.
A
Algotezza aka Algotezza
Tractatus,
Begären har väl alltid funnits där. Överallt. Det är väl inte alls något exklusivt i "västvärldskulturen"? Och nutiden?
De har alltid funnits där - begären, absolut. Skillnaden är denna (och det är en betydande skillnad) att gemene mans begär INNAN var av den mer nödvändiga sorten. Idag har gemene man en massa begär, skapade på konstgjord väg - det handlar om politik - konsumtionssamhället, den moderna kapitalismen. Det materiella härskar - den som äger/ har ägt mest när han dör, vinner-mentaliteten är rådande. Det tär på människan - och i längden renderar i en dekadent moral likaså.
Hejsan hoppsan, jag inviger här med mig själv på forumet med att säga hej till allesammans! Hoppas jag kommer ha en trevlig vistelse här, det känns som det 
Intressant tråd det här, blev sugen på att bidra med några tankar...
Jag tror att lycka är en känsla som vilken annan som helst, och den framkallas av något positivt som sticker ut från vår vardag och varar tills dess att man vant sig vid den. Sen känner man den inte längre, även om man befinner sig i samma "situation" som man gjort när man kände den.
Man kan även konstatera att livet vi lever idag inte skiljer sig från livet människorna levde för 100 år sedan rent mentalt, eftersom våra hjärnor alltid skapar en "normal" utifrån omständigheterna runt omkring oss.
Således, när bonden Johansson blev överlycklig över att han hittade en 1 öring på marken för 100 år sedan blev Jag lika lycklig över att ha hittat en tusenlapp idag.
Dock! En aspekt, som ju har nämnts tidigare och som möjligtvis kan ha förändrats idag, är ju dom känslor av begär och oro som väcks när vi tänker på det förflutna och framtiden. Jag vet inte, men det känns på nåt sätt logiskt att dagens samhälle påverkar oss på så sätt att vi lever allt mindre och mindre i nuet och på så sätt spenderar mer tid med dessa "icke lyckbringande" känslor.
Fast det kanske är en annan tråd...
Intressant tråd det här, blev sugen på att bidra med några tankar...
Jag tror att lycka är en känsla som vilken annan som helst, och den framkallas av något positivt som sticker ut från vår vardag och varar tills dess att man vant sig vid den. Sen känner man den inte längre, även om man befinner sig i samma "situation" som man gjort när man kände den.
Man kan även konstatera att livet vi lever idag inte skiljer sig från livet människorna levde för 100 år sedan rent mentalt, eftersom våra hjärnor alltid skapar en "normal" utifrån omständigheterna runt omkring oss.
Således, när bonden Johansson blev överlycklig över att han hittade en 1 öring på marken för 100 år sedan blev Jag lika lycklig över att ha hittat en tusenlapp idag.
Dock! En aspekt, som ju har nämnts tidigare och som möjligtvis kan ha förändrats idag, är ju dom känslor av begär och oro som väcks när vi tänker på det förflutna och framtiden. Jag vet inte, men det känns på nåt sätt logiskt att dagens samhälle påverkar oss på så sätt att vi lever allt mindre och mindre i nuet och på så sätt spenderar mer tid med dessa "icke lyckbringande" känslor.
Fast det kanske är en annan tråd...
"Verklig frihet ligger i förmågan att acceptera allt som händer, i varje föränderligt ögonblick. Utan att döma eller göra motstånd, och med medklänsla för både sig själv och andra."
Jag skulle vilja inflika trygghetsbehovet i denna diskussion.
Utan trygghet kan vi inte njuta av vår lycka. Vi kan då ha en intellektuell lycka, erkännandet av våra preferrensers upfyllande men inte kunna slappna av i det, då vi räds bortfallet av dom eller på annat sätt omvälvande omständigheter.
Det som idag gör folk mer oroliga är, min tro, att dom är längre ifrån den basalproduktion som tryggar deras levnadsförhållanden.
Visst kunde det förut svepa in en storm, bli översvämmning eller dylik naturkatastrof. Men jämför det med banklånens räntehöjning, ändrade skattekrav och försäkringars otillräcklighet.
Dom flesta bygger inget arv. Dom bygger sitt lekande liv. Det finns bara det som ligger för handen, och om det tas bort finns inga resurser att investera i återbyggnad. Inga träd att fälla för slå nya stugknutar. Inget land att sätta potatisen i.
Detta gäller självfallet inte alla, men jag tror att det gäller många. Jag tycker mig dessutom märka det smått unika med Sverige att ingen här tillåts slå dank. Bara vara. Det verkar som om berättigandet för gemenskapen här skall kräva idogt slit. Till skillnad från andra kulturer där den som nöjer sig med det basala inte behöver upplåta så mycket av sin tid.
Jag tycker du för fram en bra poäng Tractatus. För alla källor jag ser som redovisar känslan av lycka uppger att fattigare länder, dom som vi lider med, är lyckligare än oss. Och detta är en beräknad artificiell begärssituation som vi sitter i. Det är ett system som är utformat och kräver vårat missnöje med det som är, som manar oss att hela tiden blicka till det som komma skall.
Men jag vet inte om vi behöher skylla kapitalismen för det, eller om vi ens skall säga att det är materialismen. Jag har på känn att allt faller tillbaks på dom institutioner som centraliserar ägandet. Och det är främst stora i dagens läge ofrånkomliga service inrättningar för människan.
Banker och försäkringsinstitut tar allt mer från den enskilde till fördel för kapitalinstitutioner. Jag tror helt enkelt att det största problemet är den ökade fattigdom, och då menar jag inte i betydelsen vi använder ordet om dom som inte har råd med mat och husrum, utan jag talar om kapital till att förverkliga ideal.
Jag tror att centralt för människors lycka är bygget av en kultur. Det kan vara ett företag, en gård, konst, kunskap. Någonting som inte är knutet till den egna existensen för sin existens. En förbättring som inte bara subjektivt levs.
Idag är samhället så rikt och handlingskraftigt att vi i princip skulle kunna forma Sverige hur vi vill. Men ändå så är det påfallande stilla i bygden.
Alla dras forfarande mot städerna och det till stor del för jobb och försörjning. Trots att vi idag har realiserat drömmen om att inte behöva kämpa för vår överlevnad, åtminstone potentiellt. Betänk då, vad är det som saknas människor för att kunna initiera och uppbära projekt?
Det är ekonomi, det är att kunna försörja en större grupp. Och i dagsläget så försvåras det av att skattesystemet tar just från den enskilde och private, och lämnar samlingen med understöd. Vägar byggs för att fabriker skall startas, medans den enskilde får betala hundratusentals för att ansluta vatten eller el till sin stuga. Vems nytta är det vi kämpar för? Delarna i helheten, eller helheten för sig?
Utan trygghet kan vi inte njuta av vår lycka. Vi kan då ha en intellektuell lycka, erkännandet av våra preferrensers upfyllande men inte kunna slappna av i det, då vi räds bortfallet av dom eller på annat sätt omvälvande omständigheter.
Det som idag gör folk mer oroliga är, min tro, att dom är längre ifrån den basalproduktion som tryggar deras levnadsförhållanden.
Visst kunde det förut svepa in en storm, bli översvämmning eller dylik naturkatastrof. Men jämför det med banklånens räntehöjning, ändrade skattekrav och försäkringars otillräcklighet.
Dom flesta bygger inget arv. Dom bygger sitt lekande liv. Det finns bara det som ligger för handen, och om det tas bort finns inga resurser att investera i återbyggnad. Inga träd att fälla för slå nya stugknutar. Inget land att sätta potatisen i.
Detta gäller självfallet inte alla, men jag tror att det gäller många. Jag tycker mig dessutom märka det smått unika med Sverige att ingen här tillåts slå dank. Bara vara. Det verkar som om berättigandet för gemenskapen här skall kräva idogt slit. Till skillnad från andra kulturer där den som nöjer sig med det basala inte behöver upplåta så mycket av sin tid.
Jag tycker du för fram en bra poäng Tractatus. För alla källor jag ser som redovisar känslan av lycka uppger att fattigare länder, dom som vi lider med, är lyckligare än oss. Och detta är en beräknad artificiell begärssituation som vi sitter i. Det är ett system som är utformat och kräver vårat missnöje med det som är, som manar oss att hela tiden blicka till det som komma skall.
Men jag vet inte om vi behöher skylla kapitalismen för det, eller om vi ens skall säga att det är materialismen. Jag har på känn att allt faller tillbaks på dom institutioner som centraliserar ägandet. Och det är främst stora i dagens läge ofrånkomliga service inrättningar för människan.
Banker och försäkringsinstitut tar allt mer från den enskilde till fördel för kapitalinstitutioner. Jag tror helt enkelt att det största problemet är den ökade fattigdom, och då menar jag inte i betydelsen vi använder ordet om dom som inte har råd med mat och husrum, utan jag talar om kapital till att förverkliga ideal.
Jag tror att centralt för människors lycka är bygget av en kultur. Det kan vara ett företag, en gård, konst, kunskap. Någonting som inte är knutet till den egna existensen för sin existens. En förbättring som inte bara subjektivt levs.
Idag är samhället så rikt och handlingskraftigt att vi i princip skulle kunna forma Sverige hur vi vill. Men ändå så är det påfallande stilla i bygden.
Alla dras forfarande mot städerna och det till stor del för jobb och försörjning. Trots att vi idag har realiserat drömmen om att inte behöva kämpa för vår överlevnad, åtminstone potentiellt. Betänk då, vad är det som saknas människor för att kunna initiera och uppbära projekt?
Det är ekonomi, det är att kunna försörja en större grupp. Och i dagsläget så försvåras det av att skattesystemet tar just från den enskilde och private, och lämnar samlingen med understöd. Vägar byggs för att fabriker skall startas, medans den enskilde får betala hundratusentals för att ansluta vatten eller el till sin stuga. Vems nytta är det vi kämpar för? Delarna i helheten, eller helheten för sig?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
What Gives? skrev:Tractatus skrev:De har alltid funnits där - begären, absolut. Skillnaden är denna (och det är en betydande skillnad) att gemene mans begär INNAN var av den mer nödvändiga sorten.
Vilka är då de nödvändiga behoven?
Behovet att kämpa ner sina behov till noll. Buddha-building...
A
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster