Funkar dagens demokrati?

[Ircha]

Det är väldigt få idag som bryr sig, väldigt få som är intresserade av politik, kan detta ha något att göra med missnöje över hur systemet fungerar? Folk som inte är intresserade är det oftast inte för att det handlar inte så mycket om att påverka egentligen enligt dem, de tycker att de inte har möjlighet att påverka, det hade de förut, förut var alla intresserade, nu är det jätteras, så kan det kallas demokrati då, för alla har ju åsikter om saker, oavsett de vill det eller inte. Hur kan vi få dem att visa dessa åsikter? Borde vi ändra systemet, och isåfall hur?

[PopJimmy]

Här kommer ett .... inlägg....


Inget politiskt system är "perfekt" för alla människor.

Alla system, oavsett om det är ett språk, en musiklåt, en bildesign, en politisk ideologi, är en given "form" som är en komplex sammansättning av otroligt många små, små kompromisser.

Alla system är därför "bristfälliga" eller "väl avvägda" beroende ur vilket perspektiv man belyser det ur. Det är ofta en konflikt mellan Ideella/potentiella egenskaper kontra Reella/aktuella/manifesterade egenskaper, det är att gränsdragningsproblem. Konflikten ligger i att det reella är begränsat men det ideella inte är det, och i tänkandet är vi ofta ideella, vi svävar (på "ont") lätt iväg ut i möjligheter som aldrig går att realiseras, ("på gott"), eftersom svävar vi aldrig iväg blir systemet "låst" och börjar "stagnera". Jag pratar om olika former av "större rörelser", allt ifrån musikstilar till ideologier.

"Dagens demokrati", fungerar i någon bemärkelse, frågan är inte om utan hur.

Det är väldigt få idag som bryr sig, väldigt få som är intresserade av politik, kan detta ha något att göra med missnöje över hur systemet fungerar?

Det beror på hur du definerar "politik". Människor är idag mer intresserade av (egen) makt (utsräckning) eftersom de inte är kuvade av formande/dirigerande/förtryckande ideologier/trosföreställningar.

Problemet är idag inte att människor inte är intresserade av politik, problemet är att politik idag handlar om förmögenhetsskatt, villaskatt, etc, etc. Politiken är idag inriktad på den enskilde individens intressen och agenda/agency utifrån en upplevd konkurenssituation, inte på hur individer samverkar, samarbetar och samväxer.

Utgångspunkten är att det är alltid någon som definierar PROBLEMET med stort P. Det upplevda/definierade problemet är idag INTE att vi INTE samverkar (dvs att vi agerar/lever/rör oss i väl fungerande samhälle, med väl fungerande kommunikation), problemet idag, för de flesta hur de ska ändra systemet så att det passar deras livssituation för tillfället. Människor bör istället erkänna att det som är viktigt är att ALLA livsfaser och livsstltil finns representerade, dvs, att om vi är äldre så förstår vi de yngres behov, vice versa.


Men ute i samhället finns det också problem, det är uppenbart att de som "representerar samhällskroppen" iform av institutioner (polis, domstol, skola, sjukvård) alla undergrävs pga. en medvetandestruktur-medvetandenivå som är för simpel och inte matchar dagens komplexitetet. Problemet i alla sociala institutioner är att "repressanterna" saknar den omdömesförmåga som krävs för dagens komplexa samhälle. Det är uppenbart att det är kris i skolan, i rättsalarna och på läkarmottagningarna. Problemet är att människor inte kan kommunicera, det är en brist på ömsesidig tillit och ett erkännande av ens egen svaghet inför den andra, den sociala rollen blir en bekäm mask som ger den i maktövertagssitation en bekväm psykologisk trygghetssituation på bekostnad av att den "egentliga funktionen" går förlorad. Den med makt mår alltså "bra" av makten och detta är vad som driven människan till yrket, makten bygger på ett beroende. Det existerar en assymetrisk maktsymmerti, dvs, polisen, läraren, domaren, har i många fall för mycket att säga till om. (men i vissa fall har de för lite att säga till om, dvs, de former vi har "passar inte" i ideell bemärkelse)

Problemet är att all "tankekraft" eller "omdömmeskraft" fokuserseras hos ett få antal individer som får ett stort ansvar att beräkna och göra "utfall". I vissa situationer behövs en ledare eftersom rörelser blir för kaotiska annars och blir aldrig tillräckligt komlpexa eftersom detta kräver en riktning hos rörelser så att momentum kan byggas upp och struktur emergera.

Men poägen är då att ledaren är vald pga hans förmåga till omdömme och det är detta och INGET annat kriterium som egentligen betyder något (dvs en "slags meritokrati" men på kriterium som rör omdömmet). Problemet är då att välja ut representater, dvs människor med gott omdömme. Problemet är sådant att det krävs en människa med gott omdömme för att erkänna att en annan har gott ömdömme - den med dåligt omdömme kan aldrig avgöra om en annan människa har bättre omdömme - dvs det krävs en viss nivå av omdömmesförmåga för att inse att omdömmesförmågan är begränsad.


Kan juridiska processer se annorlunda ut, och fortfarande fundera? Låt säga att dagens juridiska processer skulle se helt annorlunda ut. Att processer handlade mer om "rollspelande", dvs, att de åtalade spelade roller och fick ustå olika former av prövningar som mer explicit gav uttryck för hur personen fungerar i sociala maktsituationer. Man skulle t.ex. psykologiskt kunna försöka återskapa situationen för att se hur de inblandade egentligen fungerar i sociala situationer, istället för att som nu, försöka "gissa sig till detta" genom olika former av bevisföring (typ vittnen, etc). Detta skullle även göra att de som är iblandande fick en 2:a chans att lösa konlikten. Dvs, det skulle vara en form av psykoterapi samtidgit som det löser det juridiska problemet. Alla problem är konflikter,  och jag antar att många juridiska problem ofta är psykologiska problem. Är det ett våldsbrott handlar det egentligen inte om den fysiska skadan eftersom denna är redan genomlevd, det handlar snarare om de psykologiska probelmen som personen som blivit misshandlad/våldtagen nu tvingas leva med. Kroppen läker, men inte psyket. Dessutom så är det antagligen så att den som våltar eller misshandlar någon, gör detta pga en psykologisk obalans som han/hon inte fått hjälp att hantera. Våldshandlilgen är alltså en symptom på att en obalans redan existede. Våldsdådet är alltså bara en "utlösande" vrede som bygger på ett ojämt maktförhållande i en annan sitation, som spiller över i den sitation där brottet begås. Det är alltså ett "propagreande" dvs ett "överförande". Och det är precis detta vad jag menar ÄR makt. Makt är propagerande, dvs, överförande. Vissa juridiska problem är inte "psykologiska", men, likväl så  bottnar alla juridiska problem i maktkonflikter.




Jag gissar att lagboken och advokaters/åklagares förhållningsätt till "lagen" är en "social sekulär artefakt" som ärvs ifrån kristendomens prästens-bibelns förhållningsätt.  Jmt med prästen-kyrkan så bottnar all "medvetandekapacitet"/"beräkningskapacitet" i en person, dvs "prästen". Hur prästen är, får ett otroligt stort inflytande på "processen" eftersom all kommunikation flyter "genom honom". Alla levande varelser är "informationsberarbetande", dvs, vi är "kommunikativasystem". I grund och botten är detta vad vi är. Vi "processar" alltså olika former av information/"eller annan input" och ger ett svar. De mest simpla former av varelser "är" "alltså" en "process" som  processerar "mat". Vi komplexa människor processerar mycket mer än bara "mat".

Framsteget från kyrkan till domstolen handlar inte om "domaren". Han har vi kvar från prästen. Utan det största framsteget handlar om att det är en "process" som är mycket mer komplex än att en gubbe antingen säger ja eller nej och alla därefter följer blint (eftersom prästen är en "exklusiv" instansing av gud). I den juridiska domstollsprocessen förhåller man sig till lagen, detta är ett exempel på hur man försöker "utveckla" implicita ovagheter till något explicit gripbart som "alla är överens om". Det är alltså "objektiv" eftersom den är explicit samt att den existerade innan det enskilda konfliktfallet uppstod. Alla juridiska processer är egentligen konfliktlösning, det handlar om gränser som har passerats och brustit vilket skapat en obalans hos människor.

Nej men poängen är att omdömmet har "förlängts" från att ha varit från en person, dvs prästen, till att läggas på en jury, en domare, en advokat, en präst, etc. Beräkningskapaciteten är här alltså mycket större, man gör alltså avvägningar tillsammans och försöker nå kompromisser. Den är alltså i bemärkelse "decentraliserad".

Men vi har missat att "det mänskliga omdömmet" är det som egentligen är det konflikter alltid bottnar i (dvs, har vi ett omdömme, kan vi lösa alla konflikter). På ett kulturellt plan, förstår vi inte hur "det mänskliga omdömmet" uppstår eller utvecklas, dvs, hur vi ska "diagnostiera" en mogen människa från en omogen.  Vi förstår inte att värdegrunden är intrimt sammankopplad med individens agerande. Problemet är alltså att kompromisser behövs, men vi inte vet hur vi ska göra dem. Alla system och skapelser är resultat av kompromisser, det kan vi inte komma ifrån, men vi måste då förstå hur komprommiser går till.

[Avantgardet]

Problemet är att all "tankekraft" eller "omdömmeskraft" fokuserseras hos ett få antal individer som får ett stort ansvar att beräkna och göra "utfall". I vissa situationer behövs en ledare eftersom rörelser blir för kaotiska annars och blir aldrig tillräckligt komlpexa eftersom detta kräver en riktning hos rörelser så att momentum kan byggas upp och struktur emergera.

Men poägen är då att ledaren är vald pga hans förmåga till omdömme och det är detta och INGET annat kriterium som egentligen betyder något (dvs en "slags meritokrati" men på kriterium som rör omdömmet). Problemet är då att välja ut representater, dvs människor med gott omdömme. Problemet är sådant att det krävs en människa med gott omdömme för att erkänna att en annan har gott ömdömme - den med dåligt omdömme kan aldrig avgöra om en annan människa har bättre omdömme - dvs det krävs en viss nivå av omdömmesförmåga för att inse att omdömmesförmågan är begränsad.

Inser du vad du säger? Du omöjliggör den meritokrati du pratar om, på demokratisk basis. Samtidigt bör du tillfoga satsen "omm vi är i behov av att skänka makt åt en 'rörelse' i något specifikt ändamål" (annars vore det ju direkt vanskligt och dumt att förläna makt åt någon uppåtsträvande vettvilling).

I övrigt instämmer jag i mycket. Politiken syftar ju i sin ursprungliga betydelse till samlevnad, och hur vi ordnar detta så friktionsfritt som möjligt. Partipolitiken är en alienerad form av politik. Jag känner ingalunda igen mig själv och mitt förhållande till mina grannar och medmänniskor i frågor om skatt.

[PopJimmy]

Inser du vad du säger? Du omöjliggör den meritokrati du pratar om, på demokratisk basis.

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Det enda jag försöker säga är att jag inte vill ta "avstamp" ur demokrati eller meritokrati, jag försöker fundera ut vad problemet med dagens institutioner är, och se vart vi landar utifrån det.

Det är uppenbart att:
1. Det existerar ett omdömmesproblem/kommunikationsproblem, dvs den som har "makten"/"rollen" lever inte upp till det som krävs.

Så hur löser vi detta?


Det måste på något sätt finnas något "organ" som sorterar/prioriterar/centraliserar/abstraherar/kompromissar för att konflikter ska kunna lösas. Konflikter kommer att existerar sålånge det finns en mångfald. Utan mångfald - ingen konflikt. Problemet är alltså att vi måste ha en enhet som knyter oss samman. Denna enhet måste vara tillräckligt abstrakt och "ren" för att den ska passa oss alla.

Jag hade ett samtal häromdagen då vi i samtalet kom fram till att alla människor funderar på vad en "människa" är, dvs, vad som definerar en "människa".


Det "politiska teorier" alltid innehåller är en definition av vad en människa "är". Problemet med de flesta ideologier är att de definierar människan (människans komplexitet) för "snävt" vilket resulterar i 2 klasser, dvs människa kontra "icke-människa". Politiskt så används detta icke-människa begrepp för att skapa momentum genom att manipulera människors känsloliv.

Slutsaten blir alltså, enkelt kan tyckas, den enhet vi behöver och som för oss samman, är helt enkelt att vi är "människor". Ingen människa kan någonsin påstå att han inte är människa OCH samtidigt försöka göra något som helst anspråk på något (undantaget är kanske något som sträcker sig mot att vara en "supermänniska", men synar man vad denna "supermänniska" då egentligen skulle kunna tänkas vara, så är det faktiskt han aldrig är "bortom" "människan", utan balanserar snarare i centrum av vad det som utgörs som "mänskligt" och det är just detta som gör att människor dras till honom, han är orubbligt balanserad och utgör därför ett centrum för stabilitet i ett kaotiskt kraftspel, vi dras till honom eftersom vi dras till centrum av vårat egna hjärta/vilja).

Vi behöver alltså en (något som när) komplett bild av människan, eller snarare, en rörelse som "strävar mot det mänskliga".

Och jag lägger min 50 cent på att Wilbers integrala filosofi är det första försöket någon människa i historien någonsin kommit i närheten av att göra. (Detta innebär som sagt inte att hans filosofi är perfekt, bara att han  är en av de få som verkligen vågat göra det anspråket och samtidigt haft tillräckligt goda förusättningar för att få igenom ett sådant projekt).

Samtidigt bör du tillfoga satsen "omm vi är i behov av att skänka makt åt en 'rörelse' i något specifikt ändamål" (annars vore det ju direkt vanskligt och dumt att förläna makt åt någon uppåtsträvande vettvilling).

Nu återkommer vi till ditt "tillitsproblem".

Är det inte så att utgångspunkten för samverkan bygger i den ömsesidiga tilliten? Hade vi inte kommit fram till det? Eller vill du att vi ska ta tillvara på att det alltid finns ett ytrymme för att människor har en dold/personlig agenda och därför utgå ifrån en ömsesidig misstro gentemot varandra?

Hur definierar du människan egentligen? Har du dubbla definitioner, en för dig själv och en annan för "politiska klättrare". Eller har du en definition men denna utgår ifrån att människan är "ond" (bristfällig, etc)?

[PopJimmy]

Avantgarget, läs detta: http://exoteriska.se/exoteriska.pdf


Problemet med denna text (som f.ö. innehåller många bra poänger) är att den gör en åtskillnad mellan oss och "makteliten". Även om det faktsikt ÄR så att en "maktelit" existerar, och alla ens div konspirationsteorier om dolda agendor "stämmer", så kommer detta aldrig "leda någon vart". Denna "information" bygger på att man fortfarande dela upp mänskligheten i två läger: dvs oss och makteliten.


Det kommer alltid finnas ett kommunikationsproblem om man delar upp mänskligheten i två läger, eftersom "makteliten" kommer aldrig "erkänna" att den existerar och för att fungerande kommunikation ska kunna ske så måste båda parter lägga korten på bordet. Det är ju just därför alla usla regeringar slås omkull - undanhåller de någon information så kommer detta förr eller senare att vända sig mot dem själva eftersom de försvårar kommunikationerna eftersom de måste ha två olika kommunikationsstrukturer samtidigt, en dold och en öppen.

[PopJimmy]

En annan intressant sak som jag kommit på nyligen: Meditation är för individen som Journalistisken är för samhället. Då någon konflikt "granskas" dvs, observeras, så löses konfliken upp. Man "skapar utrymme" för att "den" existerar, dvs, att man "vågar titta sanningen i vitögat".



Problemet med både kommunistpartiet och högerartistokratin är egentligen inte att det finns ett asymmetrisk maktsammanhang. Problemet är att informationen är "dold", dvs att man försöker mörka en dold agenda. Förstår du skillnaden? Alla makthavare bör granskas.

[Avantgardet]

Det måste på något sätt finnas något "organ" som sorterar/prioriterar/centraliserar/abstraherar/kompromissar för att konflikter ska kunna lösas. Konflikter kommer att existerar sålånge det finns en mångfald. Utan mångfald - ingen konflikt. Problemet är alltså att vi måste ha en enhet som knyter oss samman. Denna enhet måste vara tillräckligt abstrakt och "ren" för att den ska passa oss alla.

Det här har vi snart diskuterat i ett år  Jag har fortfarande inte fått något svar av dig varför detta skulle behövas. Behöver vi nåt "organ" som samordnar våra privatliv, vårt liv med våra vänner o.s.v. Vanligtvis: NEJ! Mångfald betyder heller inte per automatik konflikt. Vi behöver ingen enhet som knyter oss samman om vi inte kräver ständig tillväxt. Finns ingen anledning att samordna i den skalan om det inte finns ett mål. Ekonomer och programmerare är benhårda modernister.

Sen så måste jag säga att existentialisterna presenterat ett perspektiv som tilltalar mig långt mycket mer, när det gäller relationer ("jaget" och "den andre"), än det jag läst av Wilber.

Du analyserar min person lite galet Jimmy. Det är inte så att jag här delar upp mänskligheten i två läger. Det är helt enkelt så att jag delar upp begreppet "politik" i två skilda bemärkelser. Den ena gällande perifera siffror som ingalunda angår mitt vardagliga liv annat än som just något abstrakt, och en bemärkelse där politik står för samspelet mig och andra individer emellan. Det är den senare betydelsen som, för mig, är den viktiga. Den förra är vad jag syftade till såsom "alienerad politik". Det är i egentlig mening ekonomi, statsförvaltning, byråkrati - alltså inte Politik, utan en rad andra sysslor.

Givetvis finns dessa element även i de relationer som jag har dagligen, men på ett helt annat sätt. På sätt och vis är det oerhört synd. Vi behöver den erfarenhet som man ges genom att lyfta fram även dessa moment i det personliga livet (i relationer), inte skjuta undan det och överlåta hela den sfären, samtidigt som våra dagliga relationer barskrapas på de påtalade elementen (då de sköts mer byråkratiskt med central beslutsfattning, och presenteras oss såsom "lagstiftning" och "förhållningsregler" - något vi påbjuds att anpassa oss efter, som en socialform och därför sublimerad ["alla bara gör så!"]) så växer de "sociala" elementen i kommunikationen och i relationerna. Man kan tycka vad man vill om detta. Samtidigt är jag nykter nog att veta att frihet inte kommer av sig självt. Frihet ges inte heller med ansvar utan genom ansvar. Viktigt att komma ihåg!

[Avantgardet]

En annan intressant sak som jag kommit på nyligen: Meditation är för individen som Journalistisken är för samhället. Då någon konflikt "granskas" dvs, observeras, så löses konfliken upp. Man "skapar utrymme" för att "den" existerar, dvs, att man "vågar titta sanningen i vitögat".



Problemet med både kommunistpartiet och högerartistokratin är egentligen inte att det finns ett asymmetrisk maktsammanhang. Problemet är att informationen är "dold", dvs att man försöker mörka en dold agenda. Förstår du skillnaden? Alla makthavare bör granskas.

Hmmm... Vi analyserar på sätt och vis samma problem men från helt olika perspektiv. Intressant. Jag betraktar detta som ett strukturellt problem, det är så "makten" måste fungera. Det är också därför jag ständigt ställer mig själv frågan om "makten" är rättfärdigad. Det handlar inte om en uppdelning av "människor" i den bemärkelsen, utan om "roller". En institution existerar bara så länge vi upprätthåller den, den har ingen existens utöver vårt aktiva deltagande i den (även om det sätt på vilket vi deltar i den många gånger kan vara dolt även för oss själva).

[Avantgardet]

Ska förtydliga mitt tidigare påpekande:

Problemet är sådant att det krävs en människa med gott omdömme för att erkänna att en annan har gott ömdömme - den med dåligt omdömme kan aldrig avgöra om en annan människa har bättre omdömme - dvs det krävs en viss nivå av omdömmesförmåga för att inse att omdömmesförmågan är begränsad.

Detta blir till en praktisk omöjlighet och en infinit regress (i logiska termer).

[J R Auk]

Vi behöver alltså en (något som när) komplett bild av människan, eller snarare, en rörelse som "strävar mot det mänskliga".

Och jag lägger min 50 cent på att Wilbers integrala filosofi är det första försöket någon människa i historien någonsin kommit i närheten av att göra. (Detta innebär som sagt inte att hans filosofi är perfekt, bara att han  är en av de få som verkligen vågat göra det anspråket och samtidigt haft tillräckligt goda förusättningar för att få igenom ett sådant projekt).

Intressenta inlägg PopJimmy, du träffar rätt i din analys tycker jag. Men att Wilber skulle vara den första att försöka tycker jag du önskar dig. Titta på kristendomen och deras humanistiska ideal. Det är exakt det som det handlar om. Och det var en motivator till kolonialism och dylikt. Felet som brukar ske är att det "insiktsfulla" inte delas av tillräckligt många. Den "stora nyttan" inte är det som motiverar massan. I spåren av rörelsen uppstår småvirvlar som rör upp dyn som förvanskar blicken för stimmets riktning.

Och där uppstår konflikten. Ledare? Auktoritet? Kan målet vara att göra rätt utan rätt anledning för att göra rätt? Och så är man påväg bort från  "strävar mot det mänskliga".

Men med det inte sagt att det är dit vi bör gå. Frågan är bara om inte det kommer krävas tid, ofrånkomligt.

[PopJimmy]

Ska besvara inläggen när jag får uppkoppling och tid.

[Sceptisk]

Det är inget fel på det demokratiska systemet i det här samhället. Om människor har svårt för att säga vad som känner så är det något annat som är problemet. Svenskar är ju inte direkt kända för att vara öppenhjärtliga, det verkar heller inte vara ett typiskt beteende för Svenskar att diskutera tunga intellektuella frågor som samhällsfrågor, politik och religion. Dock i vissa fall kan man diskutera vetenskap, kanske för att vetenskap handlar om fakta. Viljan att diskutera, ha en debatt eller ens en dialog är väldigt liten i Sverige. Man ogillar människor med starka åsikter. Man tycker inte om att hamna på fel sida i ett argument. Man vill ogärna stöta sig med andra människor och jag tror att det finns en ganska stark socioekonomisk anledning till detta;

Vi Svenskar finner mest effektivitet i vårt system genom att vara extremt likasinnade. Om vi skulle börja debattera så skulle vårt system inte fungera. Istället så går vi på möten väldigt mycket och där kan man ventilera sina känslor, men fortfarande, teamkänslan är oerhört viktig så det får inte bli några större poseringar eller ifrågasättanden för då blir folk bara tysta.

Vi har utvecklat en väldigt stark arbetarmentalitet (eg borgarmentalitet) i Sverige, på jobbet då jobbar man, privat är man hemma. Med privat menas precis allting som inte har med jobbet att göra. Att börja blanda in blöjbyten och barn, politiska åskådningar och religion i arbetet vore att dra ner på effektiviteten och skapa en massa oreda på arbetsplatsen.

Men effekten blir ju den att när man arbetat så hårt som en hårt arbetande Svensk arbetar och kommer hem så är man alldeles för trött för att sitta och diskutera tunga ämnen och man vill helst bara koppla av med TV:n och ta ett par öl.

Om man gör denna rutin tillräckligt länge är det väldigt lätt att få för sig att i slutändan är det ändå bara lönechecken som betyder något, för i Sverige fungerar alla sådana system. Det är ingen som behöver vara rädd att han inte ska få ut sin lön, det är ingen som behöver svälta. Hela systemet är oerhört välutarbetat så att ingen ska behöva ifrågasätta något ens om dom ville. För, precis som radikalerna propagerat så gällde det att ta fasta på reella föremål, man kan diskutera andliga värden hur länge som helst men money talks och system syns. Institutioner har ett kontor med personal, det har inte flyktiga saker som känslor. Kan man visa upp det så finns det. Annars inte.

Såklart finns det folk som klagar men eftersom de allra flesta lever ekonomiskt bra liv så ses de som folk som klagar över påhittade problem eller överdrifter av statistik och är oftast inte gillade av allmänheten heller. Extremister är illa omtyckta i Sverige. Så länge man har en sansad syn och avhåller sig från att prata för mycket om saker och ting så kan man bli ganska så respekterad och omtyckt. För åsikter innebär problem, de betyder att vi inte är likstämmiga och likasinnade och vi vet inte hur vi på ett likasinnat sätt ska kunna hantera en åsikt. Det verkar finnas ett kulturellt integrerat axiom som säger att om man börjar diskutera så leder det till olösbara debatter och då är det bättre att inte diskutera tunga ämnen alls.

Det finns dock en inofficiell diskussion som hela tiden sker och måste ske för att man ska kunna bibehålla ett grepp om verkligheten. Det kallas i allmänhet för att "snacka skit" och det är den nödvändiga delen i det sociala systemet att eftersom man inte får ta upp saker man ogillar om någon direkt i deras ansikte så gör man det bakom ryggen på dom istället. "Skitsnacket" handlar om personer eller saker man ogillar, om ledningen som "aldrig gör som dom ska" och som "aldrig bryr sig", saker på företaget som inte fungerar och så vidare.

Det ger oerhörda ekonomiska vinster att ha denna fantastiska förmåga till team spirit, aldrig ha människor med extrema åsikter eller beteenden. Svensken har ett gott rykte om sig att vara en bra medarbetare och väldigt effektiv. Så när man får så mycket uppskattning för att vara en i gänget så blir ju gängåsikten också oerhört viktig. Den personliga åsikten blir värdefull bara då den går på gruppens linje. Men den inofficiella delen, det sk skitsnacket tas aldrig fram på något seriöst sätt. Om det är något som är fel i hur företaget fungerar så föredrar man hellre att stanna vid skitsnacket istället för att föra fram det som relevant kritik.

Det är legitimt att klaga, för det visar att du är en del av teamet, men det är inte okej att göra något av din kritik för då går du utanför teamandan och tar dig friheter som du inte har "social rätt" till.

Rent tekniskt är Sverige en demokrati men andligen så är Sverige betydligt mer komplicerat än så. Det politiska systemet skulle säkerligen kunna åberopas om man ville det, det finns inget som är korrupt i själva reglerna. Men det finns krafter som är betydligt starkare än de politiska viljorna som byts ut vart fjärde år. Det finns viljor som lever i ett folk och binder det samman och där den Svenska demokratin verkar vara viktigast, bland arbetarna, så är verkar själsviljan vara samstämmighet och liksidighet. Att gå emot den allmänna uppfattningen är för plågsamt för att det ska vara värt det. Eftersom så mycket av ens trygghet och välstånd består i att man är överens så innebär att vara oense en smärtsam utsatthet där man aldrig kan förvänta sig några supportrar.

Kanske leder det till en känsla av att aldrig känna sig riktigt lyssnad på, att man inte känner sig riktigt respekterad eller värdesatt för att man har en åsikt eller något viktigt att säga som gör att folk;

Tvivlar på sin demokrati och;
Tvivlar på sitt egenvärde som individer och det leder till att man;
Blir martyrisk.

Att tvivla på sin demokrati är väl ändå rätt okej för man kan ju fortfarande göra något åt den. Men om man tvivlar på sitt egenvärde då är man illa ute. För plötsligt så kan man inte förändra nånting, har man inget värde så är man impotent och oduglig. Då kan inte ens världens bästa demokrati hjälpa en för demokrati handlar om att visa vad man tycker. Om man inte klarar av att säga och stå för vad man tycker (för att man har ett värde) då är demokrati den mest skrämmande upplevelsen av alla. Om man tror att man är värdelös då är det betydligt tryggare att stanna i skuggorna och klaga än att ställa sig upp och säga vad man känner och funderar på. En fungerande demokrati förutsätter att människor inte fått sitt egenvärde berövat från dem. För inga politiska system kan ge det tillbaka. Det kan lindra men inte läka.