Att vara Cyniker VS TRUE BELIVER? Fördelar och Nackdelar...

[PopJimmy]

Jag är som bekant, en iver förespråkare av det s.k. "näthatet".
http://www.google.se/search?hl=sv&q=n%C3%A4thatet



Men samtidigt är jag en TRUE BELIVER: http://www.youtube.com/watch?v=0XzJYjZ6Cio
the secret
http://www.worldwidenlightenment.com/46.html
http://isohunt.com/download/11741573/%22the+secret%22 (download)



Jag tänkte vi kunde lista vilka fördelar och nackdelar det är att vara en cyniker respektive true beliver:


Cyniker/Skeptiker:
+ Man går inte på vilken skit som helst
+ Lätt att undanhålla information, ha en dold agenda för att manipulera andras känslor och handlingar
- Man gör lätt människor förbannade då de känner sig ifrågasatta till fotknölarna
- Livet känns i grund och botten jävligt tomt, ensamt och meningslöst

True believer:
+ Man kan ta skitjobbet att städa upp andras pubishår på finladsfärjor och fortfarande vara övertygad om att man stadigt gör en viktig samhällsinsats.
+ Man får saker gjorda helt enkelt (utan att älta alternativ dagarna i ända).
- Något man väljer att tro på kanske visar sig vara skit (vilket resulterar i en överväldigande känsla av pinsamhet)
- Det är en jobbig tröskel att pasera för att öppna upp sig (det är lättare att vara negativ än positiv, speciellt när man sparkas runt på botten i samhället, blir daglgit utnyttjad av cyniker på toppen av samhällstrappan etc)


Anledningen att jag började fundera på detta är att jag kände ett väldigt avsmak första gången jag såg "the secret" men insåg samdigit hur tråkigt det är att inte tro på saker, speciellt att inte tro på ens egna möjligheter att uppnå det man vill åstadkomma. osv osv osv


I slutändan tror jag att det är det totala uppföljandet av någon av dessa två vägar som leder till makt...

men som sagt så tror jag människan går genom dessa steg: naiv ickedifferentierad positivism, desillusionerad negativism då skillnader mellan självet och allt annat är som störst, och slutligen orubblig positiv inklusion av allting.

[Algotezza]

Kan man inte kombinera de två sätten att leva? True believer på jobbet, där man är övertygad om att man jobbar för "det allmännas bästa" cyniker på fritiden t.ex. här på FF där man ifrågasätter det mesta, inklusive sin "arbetsinsats för det allmännas bästa"...

A

[Tractatus]

Nja, det fungerar inte i slutändan.

Du kan inte vara en true believer och en skeptiker gentemot ett och samma objekt eller skeende. Du kan dock vara det gällande två disparata saker.

[Algotezza]

Nja, det fungerar inte i slutändan.

Om det inte funkar i slutändan kanske det går bra i framstjärten?  :lol:

Du kan inte vara en true believer och en skeptiker gentemot ett och samma objekt eller skeende. Du kan dock vara det gällande två disparata saker.

Jodå, det funkar. Jag är en dubbelnatur. Man kan ha två perspektiv på samma objekt. Även skenbart mostägande varandra. Nemas problemas.

A

[Johan Ågren]

Nja, det fungerar inte i slutändan.

Du kan inte vara en true believer och en skeptiker gentemot ett och samma objekt eller skeende. Du kan dock vara det gällande två disparata saker.

Varför kan man inte det? Beroende på hur man tolkar ett skeende utifrån olika perspektiv så får det olika innebörd. När man inte med säkerhet vet hur ett skeende ska tolkas så har man flera alternativ.

Att det sedan psykologisk "inte fungerar i slutändan" är kanske sant. Man tvingas välja för att kunna handla. Men som någon munk någon gång ungefär sa: "Om du inte vet hur du ska handla så handla inte alls". Vilket i sig också är en handling om man vill. Fast jag anser att man kan tala om passivitet som en ickehandling - ett ickeval, i förhållande till något som man definierar som aktiva handlingar. Att sätta sig ner inför ett val inkluderas inte i ekvationen, och är således frånvaron av ett val. På samma sätt kan man faktiskt säga att "allt är fel" utan att underminera sitt eget påstående. Bara man har ekvationen klar för sig - vad som ex- och inkluderas.

/Johan

[Algotezza]

Nja, det fungerar inte i slutändan.

Du kan inte vara en true believer och en skeptiker gentemot ett och samma objekt eller skeende. Du kan dock vara det gällande två disparata saker.

Varför kan man inte det? Beroende på hur man tolkar ett skeende utifrån olika perspektiv så får det olika innebörd. När man inte med säkerhet vet hur ett skeende ska tolkas så har man flera alternativ.

Att det sedan psykologisk "inte fungerar i slutändan" är kanske sant. Man tvingas välja för att kunna handla.

/Johan

Om ens synsätt skall mynna ut i ett enda alternativ, måste man ju välja något, men i övrigt är det väl inte fel att kunna se och vara medveten om att tillvarons olika detaljer kan betraktas ur olika perspektiv. Gör man det så gör man det, gör man det inte, så gör man det inte. Vad är problemet?

Jag kan betrakta mitt arbets- och familjeliv både med cynikerns och true believerns blick. Så länge det bara handlar om att betrakta. Och handla i form av tal, skitsnack...

A

[Tractatus]

Varför kan man inte det?

För att det blir en motsägelse. Kan du, exempelvis, på en och samma gång säga att Gud finns och inte finns, utan att bli oöndligt diffus?

[Johan Ågren]

Jag kan betrakta mitt arbets- och familjeliv både med cynikerns och true believerns blick. Så länge det bara handlar om att betrakta. Och handla i form av tal, skitsnack...

A

Självklart, det kan alla (tror jag i alla fall). Fast de flesta kanske har ett mer intuitivt förhållande till dualiteten.

/Johan

[Johan Ågren]

Varför kan man inte det?

För att det blir en motsägelse. Kan du, exempelvis, på en och samma gång säga att Gud finns och inte finns, utan att bli oöndligt diffus?

Objektivt sett så kan denna dualitet inte existera, men min subjektiva psykologi har inga problem (eller har problemet) att stå och väga i sådana frågor. Närvaron av denna dualitet är inte så diffus i sig, men existerar kanske i ett diffust medvetande. Jag motsäger inte mig själv eftersom jag inte gjort valet. Däremot så kan mitt beteende vara motsägelsefullt över tid när jag väljer att handla efter den ena eller andra principen. Vi kan bära på två historier vi relaterar till (se min avatar). Så visst kan jag existera och handla på ett motsägelsefullt sätt.

/Johan

[Algotezza]

Jag kan betrakta mitt arbets- och familjeliv både med cynikerns och true believerns blick. Så länge det bara handlar om att betrakta. Och handla i form av tal, skitsnack...

A

Självklart, det kan alla (tror jag i alla fall). Fast de flesta kanske har ett mer intuitivt förhållande till dualiteten.

/Johan

Vad menas med att "ha ett mer intuitivt förhållande till dualiteten"?

A

[Algotezza]

Varför kan man inte det?

För att det blir en motsägelse. Kan du, exempelvis, på en och samma gång säga att Gud finns och inte finns, utan att bli oöndligt diffus?

Det är det som gör Gud så oerhört intressant. Kanske är detta att träffa mitt i prick vad gäller hans sanna natur?

A

[Johan Ågren]

Jag kan betrakta mitt arbets- och familjeliv både med cynikerns och true believerns blick. Så länge det bara handlar om att betrakta. Och handla i form av tal, skitsnack...

A

Självklart, det kan alla (tror jag i alla fall). Fast de flesta kanske har ett mer intuitivt förhållande till dualiteten.

/Johan

Vad menas med att "ha ett mer intuitivt förhållande till dualiteten"?

A

Att ej ha en utstuderad analys av sin situation, men likväl har ett dualistiskt dilemma. Ett socialt, kulturellt, instinktivt betingat vanemässigt agerande i olika situationer. Analysen skapar ofta större dualistiska kontraster dock genom den ökade psykologiska differentieringen.

/Johan

[Algotezza]

Varför är dualism ett dilemma? Är det inte snarare livets rätta ansikte? Janus...

A

[Johan Ågren]

Janus representerar övergångar, inte dualitet. Något kan antingen utvecklas från ett till ett annat på ett rationellt sätt, eller så särskiljer sig något från något annat genom ställningstaganden som bygger på olika premisser. Dualiteter är i sig inte motsägelsefulla, utan livet innehåller massor av rationella dualiteter (även om människan gärna hänger sig åt att framställa dualiteter för att bättre kunna navigera i livet). Så fokusera inte på dualiteterna, utan i stället på uppkomsten av irrationella motsättningar som orsakar krig, och lamslår människan i hennes kreativitet.

För i övrigt existerar det inte ljus och mörker utan enbart mer eller mindre ljus.  :)

/Johan

[Algotezza]

Janus representerar övergångar, inte dualitet. Något kan antingen utvecklas från ett till ett annat på ett rationellt sätt, eller så särskiljer sig något från något annat genom ställningstaganden som bygger på olika premisser. Dualiteter är i sig inte motsägelsefulla, utan livet innehåller massor av rationella dualiteter (även om människan gärna hänger sig åt att framställa dualiteter för att bättre kunna navigera i livet). Så fokusera inte på dualiteterna, utan i stället på uppkomsten av irrationella motsättningar som orsakar krig, och lamslår människan i hennes kreativitet.

För i övrigt existerar det inte ljus och mörker utan enbart mer eller mindre ljus.  :)

/Johan

Ja, när det blir låsningar av dualiteten/dualismen, är den ju inte fruktbar, men om jag i mitt inre inte hade haft "andliga tendenser" som dragit åt olika håll, hade det inte blivit så mycket av mitt tänkande och kännande. Samtidigt som jag i grunden har ett slags Gudstro eller "kosmisk relation till ett högre väsen" tilltalas jag av nihilismen och ateismen, eftersom så många handlingar i världen genom historien som byggt på stark Gudstro varit fullkomligt vidriga, medan ateism kombinerat med humanism kan te sig mer just human. Jag är på sätt och lite rädd för "absoluta sanningar" som uttalts och nytjas som slagträn människor emellan av människor som hävdar att de finns.  Det finns dock vissa absoluta "levande/livgivande"  sanningar, menar jag, men så snart de sätts på pränt, verbaliseras,  relativiseras de, och kan bli föremål för meningslösa metafysiska diskussioner och stridgheter. Vissa "ädelstenar" i ens inre skattkammare bör förbli där, för träffas de  av dagens ljus när vi berättar dem för andra förvandlas de till skrot och rost, diamanterna blir aska. Något ditåt är det för mig. Något bör förbli osagt. Vad - kan ej preciseras!  Har jag sagt för mycket nu?

Jag gillar New Age men mår inte riktigt bra av att möta New Age-folk live, eftersom det ofta finns något fanatiskt och enögt avskärmande i deras syn på tillvaron. Allt är så ljust och kosmiskt. Lite för mycket åt di Leva-hållet även om han kan vara kul i lagom doser...

Är det inte så att rörelse/förändring/utveckling i sig innebär "dialektik mellan motsatser" och att rörelsen aldrig kan fångas i en "absolut oföränderlig formel". Varje beskrivning av rörelsen/förändringen/utvecklingen håller en tid men blir efter ett tag obsolet, när rörelsen själv spränger sina beskrivningar.

A