Barndomskänslan av mobbing dyker upp i vuxen ålder

[jagskriver]

Jag har en känsla som jag vill ventilera ,är jag ensam om den ? jag blir så arg på mig själv för att jag beter mig så här.
Under min skolgång tillhörde jag långt i från de tuffa, var blyg och tillbaka dragen och till vissa delar mobbad, jag hade några kompisar men som sagt var alltid tyst och "osynlig" när andra var i närheten. Detta släppte dock för längesedan 1980 när jag börja gymnasiet började jag ta för mig mer och i 20 år har jag haft utåtriktade jobb inom försäljning, har inga problem med att tala, synas och träffa folk normalt.
Men nu är vår pojke 15 år och går i åttan, det stor skillnad på hans liv nu jämfört med bara för 2 år sedan, idag är hans kompisar inte längre barn och när hans kompisar kommer på besök återkommer min känsla av min egen sutiation som barn, jag ser mina plågoandar i dessa ungdomar och intar både ett aggresivt som "blygt" avaktande läge mot kompisarna.
Jag känner ju igen grupperingarna som är desamma idag, jag känner igen de olika typerna och jag känner igen jargongen som jag hatade så mycket.
Jag blir alltså en skolelev igen när kompisarna ser på mig och kan känna mig underlägsen. Mitt förstånd säger mig att detta är helt knasigt men mitt undermedvetna och mina känslor finns där.
En annan sak som jag upplever är att när nu min son blivit 15 år och växt förbi mig i längd känns det som om jag förlorat ett barn, det är en otäck förbjuden känlsa, men i min värld är 2-3 år ingenting och för 3 år sedan var han just mitt barn och vän , som var beroende av mig , det är svårt att acceptera att det går så fort.

Är jag verkligen ensam om dessa känslor ?

[Algotezza]

Jag har en känsla som jag vill ventilera ,är jag ensam om den ? jag blir så arg på mig själv för att jag beter mig så här.
Under min skolgång tillhörde jag långt i från de tuffa, var blyg och tillbaka dragen och till vissa delar mobbad, jag hade några kompisar men som sagt var alltid tyst och "osynlig" när andra var i närheten. Detta släppte dock för längesedan 1980 när jag börja gymnasiet började jag ta för mig mer och i 20 år har jag haft utåtriktade jobb inom försäljning, har inga problem med att tala, synas och träffa folk normalt.
Men nu är vår pojke 15 år och går i åttan, det stor skillnad på hans liv nu jämfört med bara för 2 år sedan, idag är hans kompisar inte längre barn och när hans kompisar kommer på besök återkommer min känsla av min egen sutiation som barn, jag ser mina plågoandar i dessa ungdomar och intar både ett aggresivt som "blygt" avaktande läge mot kompisarna.
Jag känner ju igen grupperingarna som är desamma idag, jag känner igen de olika typerna och jag känner igen jargongen som jag hatade så mycket.
Jag blir alltså en skolelev igen när kompisarna ser på mig och kan känna mig underlägsen. Mitt förstånd säger mig att detta är helt knasigt men mitt undermedvetna och mina känslor finns där.
En annan sak som jag upplever är att när nu min son blivit 15 år och växt förbi mig i längd känns det som om jag förlorat ett barn, det är en otäck förbjuden känlsa, men i min värld är 2-3 år ingenting och för 3 år sedan var han just mitt barn och vän , som var beroende av mig , det är svårt att acceptera att det går så fort.

Är jag verkligen ensam om dessa känslor ?

Det kan jag känna jag igen. Var man som jag stundom mobbad under skoltiden (hatade sport/fotboll), även av en vidrig lärare, kommer dessa känslor åter upp till ytan när ens barn utsätts för liknande upplevelser, mobbande kamrater och lärare. Man får försöka stå emot sina regressionstendenser, för ens barns skull. Lätt är det inte. Hur gjorde vi? Talade öppet med föräldrar  till mobbare och med  lärare. Man får bita i den bittre frukten för barnens skull och inte vara konflikträdd. Ärlighet och sanning gäller, inte att smyga omkring och snegla... Men som sagt, lätt var det inte! Föräldrahjärtat blödde! Nu, tio år senare, är allt mycket bättre.


A

[Zokrates]

Jag känner igen situationerna som beskrivs, men förmodligen är jag en annan typ av människa då jag aldrig som vuxen har lidit för något som hänt under min barndom. Det som hänt har hänt, man kan inte göra så mycket åt det. Själv hamnade jag i slagsmål vid ett par tillfällen som barn med de som försökte mobba mig, men då det inte fick önskvärd effekt, att mobbarna slutade gav jag upp. Vid de tillfällen jag gav igen blev jag inkallad till rektorn och fick utstå ytterligare förödmjukelse; -Vet du vad det kostar att åtgärda utslagna tänder! Rektorn visade ingen som helst förståelse för vad detta kostat mig i form av uthärdandet av ständiga trakasserier. Så, för att göra en lång historia kort lade jag min barndom till det förgångna när jag blev vuxen. Men, att inte ta skit blev något som jag aktivt försökte lära mina barn, att ge igen, helst direkt, en slags öga för öga mentalitet. Till min fasa upptäckte jag att mina barn var fegisar, odugliga att ge tillbaka och bita ifrån; - Men för helvete, du kan ju inte bara sitta där och bli slagen, gör den där karatesparken jag lärde dig; - Ja men har de tagit din leksak så får du ju ta tillbaka den; -Men om hon biter dig, så bit henne tillbaka och dra henne i håret, GÖR NÅTT!!

Som förälder kan man inte vara överallt samtidigt och att skydda sina barn blir en omöjlighet. Det enda som verkligen är positivt är det att mina barn inte hade fallenhet för att mobba eller plåga andra, så det är ju en tröst om i alla fall nått. I valet av kamrater så vill inte jag styra upp och hindra dem att umgås med dem de vill, även om vissa av deras kamrater är olämpliga på grund av deras beteende.

[jagskriver]

Jag har en känsla som jag vill ventilera ,är jag ensam om den ? jag blir så arg på mig själv för att jag beter mig så här.
Under min skolgång tillhörde jag långt i från de tuffa, var blyg och tillbaka dragen och till vissa delar mobbad, jag hade några kompisar men som sagt var alltid tyst och "osynlig" när andra var i närheten. Detta släppte dock för längesedan 1980 när jag börja gymnasiet började jag ta för mig mer och i 20 år har jag haft utåtriktade jobb inom försäljning, har inga problem med att tala, synas och träffa folk normalt.
Men nu är vår pojke 15 år och går i åttan, det stor skillnad på hans liv nu jämfört med bara för 2 år sedan, idag är hans kompisar inte längre barn och när hans kompisar kommer på besök återkommer min känsla av min egen sutiation som barn, jag ser mina plågoandar i dessa ungdomar och intar både ett aggresivt som "blygt" avaktande läge mot kompisarna.
Jag känner ju igen grupperingarna som är desamma idag, jag känner igen de olika typerna och jag känner igen jargongen som jag hatade så mycket.
Jag blir alltså en skolelev igen när kompisarna ser på mig och kan känna mig underlägsen. Mitt förstånd säger mig att detta är helt knasigt men mitt undermedvetna och mina känslor finns där.
En annan sak som jag upplever är att när nu min son blivit 15 år och växt förbi mig i längd känns det som om jag förlorat ett barn, det är en otäck förbjuden känlsa, men i min värld är 2-3 år ingenting och för 3 år sedan var han just mitt barn och vän , som var beroende av mig , det är svårt att acceptera att det går så fort.

Är jag verkligen ensam om dessa känslor ?

Det kan jag känna jag igen. Var man som jag stundom mobbad under skoltiden (hatade sport/fotboll), även av en vidrig lärare, kommer dessa känslor åter upp till ytan när ens barn utsätts för liknande upplevelser, mobbande kamrater och lärare. Man får försöka stå emot sina regressionstendenser, för ens barns skull. Lätt är det inte. Hur gjorde vi? Talade öppet med föräldrar  till mobbare och med  lärare. Man får bita i den bittre frukten för barnens skull och inte vara konflikträdd. Ärlighet och sanning gäller, inte att smyga omkring och snegla... Men som sagt, lätt var det inte! Föräldrahjärtat blödde! Nu, tio år senare, är allt mycket bättre.


A

Tack för ditt inlägg, fast läget är inte som du tolkat mitt inlägg, mitt barn blir inte alls mobbat, han har en bra relation med sina kompisar, kompisar som jag upplever tillhör den typen av elever som jag själv inte gillade när jag gick i skolan och som jag var blyg inför och blev mobbad av, när jag nu träffar dessa som idag alltså är min sons vänner och 30 år yngre än jag själv kommer känslorna tillbaka och jag tar position som mitt gamla jag inför dessa "barn" att jämföra med hur jag säkert skulle reagera på en återförening av klassen, där skulle jag kanske bli som jag var för 30 år sedan trots att jag idag är en medelåldersman etablerad och respekterad i yrket, jäkligt otäck vad skolåren kan sätta för spår i livet .

[Angelina]

Att se sitt barn växa upp är att minnas sin egen uppväxt, hela tiden. Det slutar väl aldrig. När han är 37 så minns jag tillbaka till hur jag var då.
Så jag känner definitivt igen mig. Var är min baby? Brukar jag utbrista när jag kisar upp mot toppen av hans uttdragna skepnad.
Det är bara att börja bearbeta jagskriver.

[jagskriver]

Att se sitt barn växa upp är att minnas sin egen uppväxt, hela tiden. Det slutar väl aldrig. När han är 37 så minns jag tillbaka till hur jag var då.
Så jag känner definitivt igen mig. Var är min baby? Brukar jag utbrista när jag kisar upp mot toppen av hans uttdragna skepnad.
Det är bara att börja bearbeta jagskriver.

Antar att det finns 2 läger dom som bara vill att barnen skall bli stora så att dom får tillbaka sitt liv samt dom som skaffar nya barn långt upp i åldrarna, gifter om sig och kör på hela tiden, jag tillhör inget av dessa, antagligen därför jag blir så kluven, jag vet att småbarnstiden är så extrem kort, men när man är uppe i det känns det som om det skall vara för evigt

[Algotezza]

Jag har en känsla som jag vill ventilera ,är jag ensam om den ? jag blir så arg på mig själv för att jag beter mig så här.
Under min skolgång tillhörde jag långt i från de tuffa, var blyg och tillbaka dragen och till vissa delar mobbad, jag hade några kompisar men som sagt var alltid tyst och "osynlig" när andra var i närheten. Detta släppte dock för längesedan 1980 när jag börja gymnasiet började jag ta för mig mer och i 20 år har jag haft utåtriktade jobb inom försäljning, har inga problem med att tala, synas och träffa folk normalt.
Men nu är vår pojke 15 år och går i åttan, det stor skillnad på hans liv nu jämfört med bara för 2 år sedan, idag är hans kompisar inte längre barn och när hans kompisar kommer på besök återkommer min känsla av min egen sutiation som barn, jag ser mina plågoandar i dessa ungdomar och intar både ett aggresivt som "blygt" avaktande läge mot kompisarna.
Jag känner ju igen grupperingarna som är desamma idag, jag känner igen de olika typerna och jag känner igen jargongen som jag hatade så mycket.
Jag blir alltså en skolelev igen när kompisarna ser på mig och kan känna mig underlägsen. Mitt förstånd säger mig att detta är helt knasigt men mitt undermedvetna och mina känslor finns där.
En annan sak som jag upplever är att när nu min son blivit 15 år och växt förbi mig i längd känns det som om jag förlorat ett barn, det är en otäck förbjuden känlsa, men i min värld är 2-3 år ingenting och för 3 år sedan var han just mitt barn och vän , som var beroende av mig , det är svårt att acceptera att det går så fort.

Är jag verkligen ensam om dessa känslor ?

Det kan jag känna jag igen. Var man som jag stundom mobbad under skoltiden (hatade sport/fotboll), även av en vidrig lärare, kommer dessa känslor åter upp till ytan när ens barn utsätts för liknande upplevelser, mobbande kamrater och lärare. Man får försöka stå emot sina regressionstendenser, för ens barns skull. Lätt är det inte. Hur gjorde vi? Talade öppet med föräldrar  till mobbare och med  lärare. Man får bita i den bittre frukten för barnens skull och inte vara konflikträdd. Ärlighet och sanning gäller, inte att smyga omkring och snegla... Men som sagt, lätt var det inte! Föräldrahjärtat blödde! Nu, tio år senare, är allt mycket bättre.


A

Tack för ditt inlägg, fast läget är inte som du tolkat mitt inlägg, mitt barn blir inte alls mobbat, han har en bra relation med sina kompisar, kompisar som jag upplever tillhör den typen av elever som jag själv inte gillade när jag gick i skolan och som jag var blyg inför och blev mobbad av, när jag nu träffar dessa som idag alltså är min sons vänner och 30 år yngre än jag själv kommer känslorna tillbaka och jag tar position som mitt gamla jag inför dessa "barn" att jämföra med hur jag säkert skulle reagera på en återförening av klassen, där skulle jag kanske bli som jag var för 30 år sedan trots att jag idag är en medelåldersman etablerad och respekterad i yrket, jäkligt otäck vad skolåren kan sätta för spår i livet .

Ok, jag förstår... För egen del krävs det mer för att gamla minnen skall dyka upp än att jag möter ungdomar som har liknande egenskaper som mina gamla mobbare hade. Jag jobbar som lärare så jag har väl med åren blivit immun mot det du råkat ut för, genom att jag under min tid som lärare åtskilliga gånger mött "kloner" av mina gamla mobbare. Därför krävdes det att mitt barn utsattes för samma sak som jag för att de gamla minnena skulle dyka upp.

A

[Anders]

För de allra flesta är det skit att vara runt 15, så var det även för mej. Men det känner jag att jag lämnat bakom mej. Har barn som snart är där, men det är deras resa, även om man kan vara orolig.

Men filosofiska tankar stod inte högt i kurs på Nibbleskolan i Jakobsberg...