Upfustran

[german.timofejev]

Zokrates

Skolan ger barnen oerhört mycket, skolan spelar även ett stor roll i åsiktsbildningen. Därför är det viktigt att lärare er objektiva och lär barnen att tänka själva.
Förutom det så träffar barnen nya människor ser nya saker får nya funderingar. Det är lätt hänt att barnen börjar idolisera någon annan i skolan som kan leda barnet på fel väg. Det är viktigt för föreldrar att se till att barnet hamnar rättt genom att lära dom stå på sig sjäklv att inte nöja sig med lätta svar att tänka kritiskt och värdera sig själv högt.
Ju äldre barnet blir desto viktigare blir kompisa och livet utanför hemmet. Föreldrarnas uppgift är att se till att barnet som jag redan sat inte hamnar på fel spår.  Att lära sig sådana saker tar tid och därför er det viktigt att utveckla dessa saker från tidigt barndom.

[german.timofejev]

Angelina

Vad menar du med misinformation?

[Angelina]

Det låter kanske bra, men en lärare kan lika lite som vilken annan människa som helst vara objektiv. Det går inte. Unmöglish!

Tyvärr har jag aldrig stött på en lärare som uppmuntrar till eget tänkande, vore fantastiskt om de fanns.  Däremot kräver de lydnad och hierarkisk underordning av eleverna, och fjäskas det inte tillräckligt så syns det på betygen. De flesta lärare är fascister med uppblåsta egon som lever ut sina fantasier om världsherravälde i klassrummen.

[Angelina]

Ingen kunskap är konstant eller ens relevant.

[german.timofejev]

Angelina

Idagens skolor lär man sig att tänka kritiskt. Sådana ämnen som historia och filosofi är sådana ämne där kritiskt tänkande ingår. Men tyvär så ligger det på gymnasium nivå. Självstendig tänkande ska dock man börja utveckla mycket tidigare.

[Zokrates]

Och jag som trodde att alla som tänker gör det självständigt

[Angelina]

Inte German. Han tänker som läroplanen säger.

[german.timofejev]

Zokrates

Vist alla tänker självstendig. Men tänkande är påverkad avv olika saker. Om du exempelvis har lärt dig att lyda  andra gör man det. Därför att man känner inte till något annant sätt. Därför måste kristisk tänkande utvecklas av föreldra, skola, och självklart personen själv. Det är bara det att om man har inte lärt sig att ifråga sätta kommer man inte att göra det. Det blir en vana att tro på allting.

[Algotezza]

Apropå dagens barn,
vad ger skolan dem
kontra hemmet?

Kännedom om olika sociala kontrollfunktioner i dagens samhälle. Social dressyr för att passa in i den kontrollerade frihet samhället kan erbjuda. Eller få beteckningen bokstavsbarn (av något slag) för att därigenom nå en högre grad av skenbar frihet grundad på lägre grad av ansvar. "Sjukdomsvinst" i skolans och livets lotteri.

Samhället erbjuder i princip  två vägar till större frihet än normalt: sjukdom/galenskap eller galenskap/konstnärskap. Lågstatus- resp. högstatusvägen till större frihet. Men allt har ett pris.


A

[Anders]

Jag tror att man stimulerar barnens tänkande bäst genom att helt enkelt prata med dem, intressera sig för dem. Man måste inte göra på något "sätt", jag bara pratar med mina barn som jag pratar med vem som helst. Har funkat sen de var hur små som helst. Visst, vokabulär och erfarenhet är inte på plats, men i princip finns samtalet i oss från början.

[german.timofejev]

Anders

Jag håller med dig

[asper]

Hur tycker ni att man upfustra sian barn för att dom ska bli inteligenta?
Jag tycker att man bör ge bra förklaringar.....

Hej german.

Ditt - och andras - svar på din fråga är bra.
Men frågan tycks mej aningen felställd.
Den förutsätter nämligen att intelligens är något man växer i, efterhand.

Pröva antagndet att; varje människa är sprängfull av flexibel intelligens och rationell kapacitet redan från början.
Då blir de skiftande svaren på din fråga ännu bättre och ger fler konstruktiva och kreativa möjligheter( till att ge rätt "uppfostran" )

Du kommer snart att se att det snarare är fråga om att låta bli att lägga hinder i vägen för ungen.
Tex hindret att behandla en ung människa utifrån antagandet att den är tom och ska fyllas med något.

Det finns där redan.

Som förälder sedan 27 år, så är mitt personliga svar:
En ung människas naturliga intelligens har gott spelrum om den erbjuds trygghet, njutning/fri känsloutlevelse och möjlighet till samarbete.
Givetvis är förutsättningen för dessa beståndsdelar närvaro/uppmärksamhet.

mvh asper

[Johan Ågren]

Skolan handlar så mycket om prestation; att ta sig till nästa nivå, att klara något mer. Barnen får något konkret att jämföra sin duglighet med, och de jämför den gentemot andra barn. Fokuset läggs på processen snarare än närvaron i uppgifterna (ungefär motsvarande att vi gör det vi gör i livet enbart för att överleva - snarare än att vi överlever för att leva). Det är en utveckling som vittnar om nöd och stress, och vi lägger den vidare på våra barn ETC. De enda som finner någon form av tillfredsställelse i denna process är de som lyckas se sig som vinnare. Att genomföra uppgifterna skänker inte tillfredsställelse i sig, utan enbart i jämförelse med hur andra klarar det bättre/sämre. Detta är resultatet av likriktning, och vad som sker när man föser ihop 25 elever i något så okreativt som ett klassrum, där de ska sitta stilla på hårda stolar och trycka i sig information.  Men barnen måste vara någonstans medan de vuxna arbetar, och hur skulle det se ut om flera hundra barn inte satt still på en skola. Så barnen måste kontrolleras på detta sätt.

Hjärnan vill ha roligt, men endast ett fåtal elever kommer att tycka skolan och lärandet är roligt; enbart de som kan se sig som vinnare. Resten kommer att få kämpa med att trycka in informationen då hjärnan kommer att strejka. Här har man som förälder en viktig roll; att skapa ett roligt lärande vid sidan av skolan. Barnet vill fortfarande känna sig uppskattat och duktig gentemot sina föräldrar. Barnet vill se glädjen hos sina föräldrar när de klarar något, och som förälder måste man försöka isolera den glädjen och göra den stark gentemot tävlingen som pågår i samhället. Faran är dock att barnet tappar tilltro till sina föräldrar om det inser att det får beröm för något som de jämförelsevis inte är duktiga på.

Min egen son är väldigt prestationsinriktad, samtidigt som han har haft svårt med en del skolämnen, just därför att han inte kunnat se sig som bäst. Jag hade samma problem när jag var barn; var jag inte bäst på något så fick det vara. Först när jag kände att jag hade potential att bli bäst i skolan så blev jag det, och då bytte jag från okoncentrerad drömmare till just bäst (betygsmässigt) av alla. Jag anar/vet att jag fört över min problematik på min son, och även om jag är medveten om det så har jag inte förmått att uppväga det skolan gör mot honom. Antagligen förstärker jag det bara genom att vara den jag är.

Att vara i nuet och skapa något som ligger lustmässig nära till hands ger oss det bästa lärandet. Det känns meningsfullt i sig självt och har inte sekundära belöningar (som att ha ett kasst jobb med hög lön). Men är inte livet så; att vi utför en massa uppgifter för att i princip överleva på så sätt som anses vara bra.

Vi har vägrat att utreda vår son även om det sägs att han har diverse bokstavskombinationer. Han är som mig när jag var i hans ålder. I mitt fall, för 25 år sedan, så sa lärarna åt mina föräldrar att ta mig till psykolog. Jag valde "friheten" att se mig som "konstnär" när jag slutade grundskolan, och valde en estetisk fortsättning. Även om jag övervägde att gå på den andra linjen när jag insett att jag mycket väl kunde använda hjärnan som de andra barnen, så länge jag var bäst. Men jag valde ett utanförskap då det var lustmässig mer rätt, och så slapp jag rädslan av att inte alltid kunna se mig som bäst. (att ha näst bäst på proven blev ett misslyckande).

Barn behöver bli bekräftade på något sätt. I mitt fall kunde jag inte riktigt bli det hemma då min mor var sjuk och sängliggande till stor del, och min far hade dragit. Därför blev skolan viktig som domare över min självkänsla. Lärarnas beröm var det enda beröm jag fick förutom när jag gick till min mor, där hon låg i sängen, och visade henne mina teckningar. Det lilla beröm jag fick av henne då räckte och formade nog hela min framtid. Det gav mig en djupare form av lustkänsla. De barn som lyckas bäst i skolan är alldeles säkert de barn vars föräldrar har en förankrad lust i att uppmuntra sina barn. Själv mår jag illa när jag tar mitt barn till skolan. Däremot så har jag lust med andra saker och jag ser att min son börjar att likna mig i mina intressen. Jag försöker också hitta på lustfyllda sätt att hjälpa till med skolarbetet, sätt som jag själv hade hjälp av när jag var i hans ålder. Sedan underlättar det inte att jag för det mesta känner mig melankolisk, och att jag får jobba mig upp till en nivå där jag känner lust. Är rädd att min son även får detta arv.

Barn märker skillnad på när man som vuxen är riktigt intresserad av något, och barn kan urskilja när de upplevs som duktiga. Destå mer man visar intresse och berömmer ett barn destå bättre kommer lärandet att gå. Men i en skola är det alltid ett stort antal elever som kommer att känna sig dåliga eller förbisedda. Man löser detta med speciallärare, där man fångar upp de som faller ur ramarna. En vuxen sätter sig ner med barnet och visar extra intresse och berömmer utifrån barnets egen utveckling. Med lite tur så kan hjärnan koppla bort en liten stund att jämföra sig med de andra barnen, känna lust, och få en chans att komma i kapp.

För att barn ska lyckas i skolan så behöver det en bra start, för den starten följer sedan med dem hela skoltiden eftersom lusten alltid finns där av att känna sig duktig. Får man aldrig känna det från början så utvecklas inte hjärnan. I sådana fall så är det upp till föräldrarna att kompensera frånvaron av lust i skolan med lustfyllda aktiviteter hemma (efter det man gjort mat och läxorna och klockan är 19.30 och det är en timme kvar till läggdags).

/Johan