Ingen kontakt med 'jaget'

[Avantgardet]

"Fungera" blir bara meningsfullt i förhållande till ett viljat mål. Jag fungerade inte heller, sen vände jag på steken och betraktade mitt beteende som tillgångar (vilka gjorde mig unik på marknaden, om än inte lönsam), därefter fungerade jag utmärkt. Alla beteende går att finslipa hur länge som helst, så att de blir mycket effektiva redskap att erhålla ett viljat mål. Använd dina tillgångar på det mest effektiva sättet. Att söka en essens som inte finns, är, vilket säger sig självt, bortkastad tid. Var snäll och betrakta inte dig själv som sjuk, du dömer då också mig och den som dömer mig gör bäst i att kunna försvara sig.

[Sceptisk]

sailaways

Jag tycker det låter som att du är en god bit på väg att komma tillbaka till de förmågor du säger dig sakna. Du är verbal, har god förmåga att beskriva och sätta ord på hur du känner dig. Fortsätt med att söka inåt och fråga dig själv hur du mår och sätt ord på det. Du beskriver din livssituation bra, du säger du känner dig fastlåst av gamla smärtor samtidigt som du vet att du är gammal nog att inte längre vara beroende av andras regler, gillande eller ogillande. Det är ju så att om man befinner sig i umgänge med människor som hela tiden bekräftar en negativt så kommer man att känna smärta så fort man vill visa sitt sanna jag. Det behöver inte vara aggressive mobbing, det kan vara av det långsamma slaget, att folk omkring en är kalla och oåtkomliga, att varje ansats man tar till en vänlighet eller omtanke bara ger artighet, oförstånd eller kalla avvisningar tillbaka.

När man levt i denna kyla tillräckligt länge så börjar man klandra sig själv för att man inte gör något åt det. Och typiskt nog, om man ber om råd så kommer man att höra klander från andra också "Ryck upp dig", "Det är väl inte så farligt", "Sätt igång bara". och liknande.

Eftersom din jagkänsla är så långt borta från dig så rekommenderar jag dig att ta dig lungt i närmandet av den. Börja med att titta på hur ditt liv ser ut i övrigt innan du börjar gräva. Ett annat tips, problematisering leder ingenvart. Fråga inte "Vad är det som är fel (på mig)?" utan fråga istället "Hur kommer det sig att jag befinner mig i den här situationen?". Med den utgångspunkten kan du lättare börja orientera dig i hur situationen ser ut för dig. Detta är plågsamt kanske men skriv ner vad du kan observera, var konsekvent och så fort du känner att det tar emot så vet du att du är på väg åt rätt håll.

Om man utsatts för smärta, hån och liknande så grovt att man inte längre vet hur man egentligen brukar vara, då är det både en smärtsam och en befirande väg tillbaka. Och för allt i världen, det som hänt är inte ditt fel. Det leder ingenstans att söka efter fel och problem för det finns inget sånt.  Däremot kan du göra något kreativt och konstruktivt.

I gamla traditioner så talar man om "soul-loss" om man varit med om något traumatiskt så kan en del av ens själ ryckas bort. Men din själ finns där under all mental is som livssmärtan byggt upp. Försök gräva där du står, fråga dig själv oavbrutet hur du mår. Dina känslor berättar hur din belägenhet är.

Som jag ser det så är den Svenska mentaliteten vad som ger upphov till denna tomma och avgrundskänsla. Vi är enormt artiga och överdiplomatiska, vill inte stöta oss med någon. Sverige har gått i stå och det är för den enskilde oerhört jobbigt att göra något åt det. Å ena sidan säger folk dessutom att man ska rycka upp sig, eller ställa mera krav. Men realiteten är ju den att man inte kan förändra folk och ens egen förmåga till kontroll är försvinnande liten. Jag känner det som att varje gång jag är i Sverige lite för länge så försvinner min livsglädje. Sverige är i en konstant själslig döendefas. Vi har för mycket trygghet i våra liv, får inte ta några risker, allting är farligt eller fel eller fult. Man får inte sticka ut, man får inte vara annorlunda. Man får inte leva ut sina känslor. Man ska vara tyst och beskedlig, veta sin plats bland alla andra i kön. Precis allting ska hämmas. Människor som är intelligentare och känsligare än andra ska hånas. Excentriker ska hånas. Nytänkande ska förstryckas. Detta gör att vi blir mentalskadade, tappar självkänslan. Sverige skulle behöva en rejäl revolution.

[A]

Jag tycker den revolutionen består i att det excentriska står på sig! Och gör bort sig lite extra! - Så att man mjukar upp kollektivmedvetandet lite. Först bereda lite mark, sen hoppas på att det slår ordentlig rot någon gång, och sen äntligen få växa IFRED, utan att de andra planterna ska ta upp allt solljus bara för att de alltid är så jävla populära! Växt på er! Väx växt.

[Avantgardet]

Delar den åsikten, och med det sagt så anser jag det vara uppenbart varför jag skrivit som jag gjort i denna tråd.

[german.timofejev]

sailaways

Som du skrev i ett av dian inlägg så vill du borja leva snart. Lev då!!!!!!!! Lös dinna problem, gå till en psykolog. Du förlorar massa tid genom att försöka på egen hand hitta dig själv, Fråga om hjälp gå till en psykolog. Dina bbrister och problem eller som du kallar det din jag kan ses bätre av någon från sida. Psykolog är även kmpitent i din fråga.

Lycka till!

[Sceptisk]

A

Ja visst gör den det. Det finns ett värde i excentriciteter och litenhet och säregenheter. Men allting kan ju inte göras av excentriker. Vad ska alla andra göra medan excentriker gör bort sig?

[A]

Haha. Jadu. Applådera?

Ibland får jag en känsla av hur allt är så himla perfekt harmoniserat och så.
Nu ska jag fortsätta se Heroes!

[Morningstar]

-----

[Sceptisk]

sailaways

Aha, så du menar att andras ständiga pockande om att du ska titta på dom och vara som dom är, jag tror jag förstår...

Du kanske befinner dig i ett altruistiskt dilemma?

Å ena sidan vill du vara snäll och självuppoffrande mot dom i din omgivning men å andra sidan så behöver du tid att hitta din själ?

Nu kommer jag bli kritisk här...

Fråga dig själv vad du egentligen kan kontrollera och hur mycket din insats eller intresse i andras liv egentligen är värt. Har du t ex tänkt på att andra människor faktiskt också kan fara illa av att du inte visar var din gräns går? Vad händer med dom när du inte längre kan vara där och passa upp? Kommer dessa människor någonsin att få en chans att växa upp så länge som du behandlar dom som småbarn?

Det kommer att lösa sig när du blir mer medveten om dina konturer och begränsningar. Det är så man lär känna sig själv. Ta lite risker med dina relationer så att du tar dig ur din roll som ständigt intresserad av andra människors trivialiteter.

[Morningstar]

-----

[Sceptisk]

sailaways

Det är en vanlig reaktion hos barn att om de tror att deras föräldrar är i knipa så tar de på sig en hjälteroll, eller rättare, de tar den rollen de tycker fattas i familjen. Om det är så att barnet uppfattar det som att det saknas någon manlig som sätter upp regler och bestämmer, så kommer barnet att ta på sig den rollen. Har läst om småflickor som börjar bete sig som vulgära gamla karlar, svärandes och fisandes, osv för att markera att det är något av det manliga och rejäla som fattas i familjen. Likadant om barnet tycker föräldrarna beter sig hjälplöst så kommer barnet ta på sig rollen som någon som bestämmer. Du kanske har sett nannyakuten om  dominanta barn? Eller om föräldrarna är väldigt kritiska och ifrågasättande mot barnet så kommer barnet att bli hjälparen eller terapeuten för att visa att man måste vara förstående ibland. Om föräldrarna beter sig osäkert och labilt, bråkar mycket osv så kommer barnet att ta på sig rollen som den "perfekte", den som alltid följer alla regler, alltid kommer i tid, aldrig bråkar eller visar ilska, osv. Du förstår resonemanget. Barn gör det dom måste och kan, visa hur dom vill ha det. För ett barn finns det inga andra alternativ.

Det tragiska är att ofta är föräldrarnas dysfuntionella beteende så djupt att de aldrig kan förändras hur mycket barnet än arbetar och offrar sig självt. Istället händer ofta att det är barnet som utses till att vara sjukt eller dåligt. Du har gjort dig själv till ett offer för att du trodde en gång att det skulle lösa situationen. Men nu känner du att du tror du håller på bli tokig istället.

Men det beteende du talar om säger mig att att du ville ha mer hjälp när du växte upp. Att dina föräldarar skulle vara mer uppmärksamma på dina behov, visa att dom älskar dig osv. Du säger att du suger upp andras beteende bara om du går ut på stan. Du är kärlekstörstande och behöver någon som kan ta hand om dig, men istället hamnar du i rollen av den som ska hjälpa andra eftersom andra tolkar din hjälpsamhet på det vuxna viset, medan du agerar utifrån det barnsliga sättet, samtidigt som du tagit på dig en ledarroll... det kanske är därför du upplever dig som arrogant.

[Zokrates]

Ett klassiskt fall av identitetskonflikt som bottnar i maktlöshet inför omgivningens moraliska skuldbelägganden. Att vara sig själv blir en omöjlighet därför att det du är är inte fullt ut accepterat i samhället.

Att fly blir den enda utvägen, tyvärr går det inte att fly från sig själv.
Föreslår att du emigrerar till ett land där samhällsklimatet är mer vänligt inställt, exempelvis Thailand. Visserligen blir även det en flykt, men en bättre sådan.

[Morningstar]

-----

[Sceptisk]

Du kanske skulle testa ibogaine?

[Avantgardet]

Ibogaine? Vad är det för shit? Det här är ett klassiskt fall av för lite haschrökning. Det är allt jag kan säga, man behöver det just för att inte ta sig själv på så djävla stort allvar att sånt här uppstår. Ditt "jag", sailaways, är just den där känslan av att "segla iväg" som är brajjet. Du har en avsaknad av en haschrökare i dig. Det må verka uppseendeväckande, jag är bara ärlig.