Mindfulness är på modet, man ska leva i nuet, man ska hitta ett sammanhang, man ska inte tänka så mycket, man ska bara uppleva nuet.
Är det någon annan som tycker att allt detta låter som bra idéer? Isåfall, låt mig tycka något helt annat. Nämligen att "den moderna människan" (är det en egen ras förresten?) skulle må bra av mer kärlek, vänskap och gemensamma traditioner och mindre individualism. Ingen blir mindre stressad genom att "leva i nuet" - effekten blir den motsatta. Ju mindre man vet om det förflutna och ju mindre man orienterar sig om framtiden och om vad kommer att hända, desto räddare blir man. Av det blir man mer stressad. Vi lever i ett högst individualistiskt samhälle. Såkart är "eget ansvar" på modet, tillsammans med all annan motivationsdynga som folk läser i billiga pocketböcker. Någon kanske tycker att jag har fel när jag säger att "eget ansvar" är bullshit, men låt mig förklara varför det är bullshit. Det är för att "eget ansvar" ingår som en högst vesäntlig komponent i den modernistiska motivationsideologin som går att sammanfatta som att du ska "vara framgångsrik, annars jävlar och låt oss avstå från att tala om svaga saker som närhet, vänskap och ömhet".
I min analys så handlar det om ett krig, eller åtminstone en kall relation mellan modernism och traditionalism.
Om det är något som det moderna projektet välfärdsstaten vänder sig emot så är det traditioner. Att tycka illa om de gamla Svenska traditionerna är något som de flesta idag gör helt utan att reflektera. Visserligen är det ju så att livssituationer kan förändras och att nya influenser dyker upp, det är ju något helt naturligt också i sk traditionella samhällen. Men detta hat mot traditioner är för mig obegripligt. Numera ska man hata julen, för att den "representerar konsumerism". Ja, det kanske också är så att det blir vad man gör det till. Om det nu är så att det inte går hem att köpa presenter åt varandra längre så kanske man kan hitta på nåt annat? Kanske?
Jag tror att någonstans har folk blivit övertygade om att tradition betyder specifika företeelser, och oftast olika former av förtryck. Istället för att vara ett begrepp som rymmer alla former av livsstilar där kunskaper förpassas mellan generationerna. Julen är i den meningen knappt en tradition, den är mer en festhögtid, men den ingår ändå i det gamla samhällets syn på saker och ting. Med modernismen, socialismen och konsumerismen har den gamla traditionella sättet till samhällsbevarande urholkats och i dess spår finner vi tomhet - brist på tid, brist på intresse, brist på motivation, brist på trygghet, brist på lugn och ro, brist på vänskap osv.
Traditioner ses som ett förtryck, Julen har man inte tid med, det kostar så mycket pengar och det är jobbigt att träffa dom där släktingarna man aldrig träffar annars. Tradition har också blivit synonymt med stel oföränderlighet och meningslösa handlingar. Svenskar är numera tillsammans med Norge, Danmark och Finland, kanske de mest sekulariserade i världen. Bit efter bit har alla de uttryck för vår livsstil tagits bort, trots att världssynnen fortfarande ligger på Kristnen syn. Att världsuppfattningen förändras är ofrånkomligt, men det är inte sunt att skära loss sig så totalt från det förflutna att man inte längre har någon känsla för historien. Vi lever med ett medvetande som sträcker sig högst tre år tillbaka i tiden - för viktiga händelser - händelser på hemmafronten kommer vi ihåg i kanske en dag. Samtidigt som alla nya gurus kommer med nya metoder om hur vi kan lära oss att leva ännu mer i nuet. Vi ska tydligen vara som guldfiskar, utan att veta något vare sig om det som hänt eller bry oss om framtiden.
Hur kommer det sig att man identiferat dåliga företeelser som tradition medan bra företeelser som något annat? Och vad är detta goda andra? Jag gissar att "det goda andra" är "välfärdsstaten". Den är uppbyggd kring ekonomiska garantier, om man är utan jobb och även om man inte har några släktingar och vänner så ska man inte behöva svälta. Staten ska inte bara organisera oss och sätta oss i arbete, utan också rädda oss. Eller så är det "goda andra" att man på nåt sätt ska fixa dom där miljonerna, flytta till ett varmt land och leva på räntan.
Men jag tror att detta sk goda samhället vi lever i idag gör oss fega och lättsinniga, oroliga och misstänksamma. Vi ser världen i fragment och har ingen känsla av sammanhang. Just detta begrepp att "känna sammanhang" är också på modet och att det hela handlar om en kognitiv aspekt, en helt och hållet intellektuell och livsåskådningsfråga, ämnad för att bli besvarad av präster, new-age gurus och psykologer. Men jag tror att "känsla av sammanhang" är en social fråga. Vi lever i samma samhälle, men vi lever inte tillsammans, vi har inget med varandra att göra. För bara ett par hundra år sedan uppfann man kärnfamiljen, som en isolerad enhet skyddad mot andras nyfikna blickar, idag är till och med kärnfamiljen splittrad. Jag hörde nånstans att i Sverige är 40% av befolkningen singlar, åldringar dör och begravs utan att någon går på deras begravningar, samtidigt pratar man aldrig om ensamhet som ett samhällsproblem. Detta är ju faktiskt en social katastrof som lever under våra näsor hela tiden.
När sociala relationer är enbart ytliga och professionella (läs kärlekslösa) så blir vår uppfattning av världen också fragmentarisk. För lärande och uppfattningen om världen beror på hur djupt vi reflekterar om våra upplevelser tillsammans med andra. Om relationerna är ytliga så blir våra kunskaper också ytliga. Jag hittade en intervju med författaren Jim Kalb som beskriver vår rädsla för konservatism. Kalb är också traditionalist (upptäckte honom idag, har inte hunnit sätta mig in i honom helt och hållet än) för att han anser att om samhället är sjukt så finns det ingen anledning att försöka behålla det genom konservatism, samtidigt behöver vi ett visst mått av konservatism för att kunna leva. Han ger iallafall sin bild av folks rädsla för konservatism såhär:
"I think the ultimate reason people are afraid of conservatism is that they don't want anything to touch them. It's frightening to think that we don't make the world and can't control it, that we have to accept and trust things that lie outside of us that we don't understand completely. After all, the world can seem very threatening, and it's nicer to think that there are experts somewhere who understand things and take care of everything for us. Also, telling people they just have to accept some things makes them worried someone's going to put something over on them. The conservative answer is that there's a kind of cumulative implicit consensus we can look to, but someone has to discern and interpret the implicit consensus so it's hard to get rid of the worry altogether."
Det svar som politiker kan ge vad gäller samhällsproblemen, som alltid radas upp som de omoraliska eller kriminella företeelser, är åtgärdspaket, eller rättare sagt "program". Social ingengörskonst via de etablerade institutionerna. Om man skulle skriva en slogan om vad som görs så skulle den heta "Gör nåt, men förändra inget!". Konstigt nog kallas detta aldrig för traditionalism. Att använda sig av samma "lösningar" för samma problem som aldrig löses ses som något oerhört viktigt, ja något vi kräver av våra politiker. Men förändra ingenting! Hur kommer det sig att vi kan tro oss vara så liberala samtidigt som ingenting får förändras? Att enbart reglerna för institutionerna får förändras och är sällan kreativa utan går bara åt ett håll; fler relger, striktare regler och tydligare definitioner.
Traditioner däremot uppkommer inte genom lagstiftning utan växer fram spontant där människor samlas och lever tillsammans. Traditioner blir till ett kitt som bekräftar en grupps identitet och innehåller all den information för livsstilen som människorna behöver för att kunna leva. Helt utan några institutioner som agerar social ingengörskonst över deras huvuden. Det som är bra med traditioner är att man inte behöver vara någon expert för att hitta på dom, till och med barn kan hitta på saker som blir traditioner och det gör dom också. Traditioner är också positiva, för de befrämjar en livsstil och inkluderar precis varje medlem i sin kultur. Traditionen gör också saker och ting tydliga, lyfter fram människor och skapar det där berömda sammanhanget i tillvaron.
PS. Psykologen David Eberhardt skriver om vårt nationella trygghetsmissbruk. (Artikeln finns på SVD.se's hemsida) och menar att vi lagt oss till med det osunda beteendet att skydda oss från allting som kan uppfattas som farligt med resultatet att även det ofarliga blir förbjudet.
Jag håller helt med honom om hans analys, och även om missbruk skulle kunna kallas "miss i bruket", dvs att man tar till fel saker och/eller strategier för att mätta ett helt normalt behov, så tycker jag ordvalet är missvisande. Det är inte vårt sökande efter trygghet som är problemet, utan att vi investerar detta behov hos experter och politiker istället för att själva avgöra hur vi vill leva. Genom att vi investerar det på fel ställen så blir vårt behov av trygghet alldrig tillfredställt utan istället skriker vi efter fler och fler åtgärdspaket, program och experter.
Tradition och sammanhang
Moderator: Moderatorgruppen
Jag vill minnas att jag i andra trådar har besvarat ämnen med liknande resonemang som det din tråd nu bygger på, vill även minnas att du var kritisk mot det jag skrev. Allt följer ett mönster som är lätt att identifiera, frågan är om det inte är Kants "The kingdom of ends", som trots allt håller på att realiseras, ungefär som när de infogade tankar om universiell moral i deklarationen om de mänskliga rättigheterna vill jag minnas.
Jag vet inte hur ni andra upplever er situation, men själv har jag märkt att mitt liv alltmer har kommit att dikteras av samhället och för mig främmande personer. Jag har inte längre några fria val och de val jag erbjuds är synnerligen ofria. Jag upplever det som att jag är mitt i ett livsdrama där jag fått en roll utan repliker, en simpel statist som regisörerna kan missbruka hur de vill, vilket de således gör.
Mitt liv som sucks deep shit, är helt utom min kontroll, totalt dikterat mot min vilja och följer jag inte rollen i det manuset som påtvingats mig införs det hårdare tag som innebär en ännu sämre roll som offer i detta ofrivilliga drama. Tacka vet jag komedier, de är åtminstone roande.
Jag vet inte hur ni andra upplever er situation, men själv har jag märkt att mitt liv alltmer har kommit att dikteras av samhället och för mig främmande personer. Jag har inte längre några fria val och de val jag erbjuds är synnerligen ofria. Jag upplever det som att jag är mitt i ett livsdrama där jag fått en roll utan repliker, en simpel statist som regisörerna kan missbruka hur de vill, vilket de således gör.
Mitt liv som sucks deep shit, är helt utom min kontroll, totalt dikterat mot min vilja och följer jag inte rollen i det manuset som påtvingats mig införs det hårdare tag som innebär en ännu sämre roll som offer i detta ofrivilliga drama. Tacka vet jag komedier, de är åtminstone roande.
Sceptisk skrev:Skriv seriösa inlägg eller avstå. Så jävla typiskt Svenskar, ta upp ett seriöst ämne och Svensken kan fanimej inte hålla den röda tråden. Fuck, vad gör jag här.
Gnäll inte. Manifestera konstruktiva alternativ.
Mitt inlägg hade dels en ironisk, dels en mer seriös sida. Stör dig ironin, bortse från den och se till allvaret. Jag skrev alltså - som invändning mot talet om vikten att leva "här och nu":
"Om man inte lever här och nu, var lever man då?" Det var allvarligt menat.
För övrigt har jag åsikten att de bakom de flesta uttryck för skämtsamhet och humor finns ett dolt allvar. Som kanske inte kan ta sig andra uttryck än i humorns förklädnad...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Algotezza
Humor i all ära, det finns många slag av humor. Jag gillar ofta ironi, jag gillar ibland slapstick, har en förkärlek för lyteskomik men också mer finstämd humor. Det var sammanhanget som fick mig att reagera.
Du får ursäkta mitt utspel. Jag ångrade mig medans jag skrev det, för å ena sidan visste jag att det inte skulle komma att generera någon konstruktivitet, men å andra sidan kunde jag inte avstå från att visa mina känslor - att jag faktiskt menar allvar i det jag skriver. Ingen skada skedd hoppas jag.
Fenomenet mindfulness är bara ett i raden av alla dessa självhjälpsmetoder som växer som ogräs överallt idag. De förvänder synen bort från allting vesäntligt och lägger hela ansvarsbördan och förklaringen på allting som är fel eller allting som skall uppnås på individen. Det är dock inte bara livsåskådning som ska motiveras och "rättas till", utan vad man äter, hur mycket man rör på sig, vilket sexliv man har och allt allt allt.
Alla dessa gurus har sina användbara idioter som följer dom överallt och alla tacksamma oreflekterande människor i samhället. Desto mer individualiserat samhället blir desto mer oreflekterade blir människor också. Detta sker helt automatiskt eftersom våra sinnen är riktade utåt och är beroende av feedback för att vi ska kunna veta något om oss själva. Självhjälpen menar att vi ska rikta uppmärksamheten inåt och djupt därinne i den pysande fetthyddan ska man "hitta" det där vinnarjaget som ska ut och ta över världen. Det blir en ond återupprepning och liknar därför ett missbruk för man kommer aldrig att hitta något jag därinne, vi fungerar inte så.
Självhjälpen är så att säga externaliserande, för att man lever sitt inre liv i det yttre rummet där det korrigeras enligt "skärp dig" ideologin medan det yttre livet mystifieras och förblir oförklarligt. Djupt intima angelägenheter som familjeproblem och dåliga sexliv hamnar i TV soffan medan stora gemensamma problem som ensamhet, utstötthet, arbetslöshet, organisationsproblem lämnas därhän. (Det finns speciella forum för sånt snusk!)
Man har hittat en politiskt korrekt kompromiss, genom att aldrig diskutera yttre angelägenheter som angår oss alla och istället köra på med chock eller snyfthistorier från fullständiga främlingar.
Det här med att "leva i nuet" är kanske det mest politiskt korrekta budskapen hittils, och det mest externaliserande. Eller rättare sagt kronan på verket av den tidigare externaliseringen. Om man tror att man själv är helt och hållet i ansvar och kontroll av allting som händer i ens liv, kanske till och med hur andra beter sig så genererar detta en enorm (dock falsk) skuldbörda. Det är därför väldigt lätt till att dels känna sig stressad för allting man inte hinner med att kontrollera och dels allting som man misslyckats med att kontrollera, det förflutna blir därför till ett enda stort misslyckande och framtiden blir till ett enormt hot.
Svaret på detta dilemma blir därför; för att sluta bekymra dig för allt detta så ska du "leva i nuet". För inte dagbok och planera inte, involvera dig inte i politik, tänk inte på vad som händer med samhället eller miljön, det enda som räknas är ditt eget personliga välbefinnande.
Jag pratade med en kille med missbruksproblematik och han berättade en dröm för mig. Han sa att han när han var liten drömde han att satt och åt mat med en sked, så såg han hela Jorden och att den föll ner i hans sked och när det hände så fylldes han av en enorm skräck.
Min tolkning av denna symbolik var att något hände i hans liv då han var liten som fick honom att tro att han var ansvarig för hela världen och naturligtvis är det skrämmande om man verkligen skulle tro det.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om att barn som växer upp med föräldrar som inte längre orkar eller är förvirrade tar på sig en hjälteroll. Många barn älskar att läsa om superhjältar. Senast igår stog det i Aftonbladet om en pojke som räddade sin lillebror från att drunkna. Han blev Spindelmannen sa han. Att kunna svida om till en superhjälte är en lockande fantasi när ens egen förmåga inte längre räcker till. Barn i trassliga familjer och samhällen drömmer om att bli som hjälten och ta kontrollen över allting, vilket automatiskt innebär att ta ansvar.
Vi vuxna lever också med en kulturellt inkodad tro på vår fantastiska förmåga som stödjs av all denna självhjälp; "Du är ansvarig så sluta klaga". Hjärtlöst, orealistiskt och fullständigt vansinnigt.
Jag tror eller teoretiserar därför om att den traditionella formen av samhälle är överlägsen i alla dessa avseenden. Genom att tradition uppstår där människor gör saker tillsammans och förpassar sina kunskaper vidare så utvecklas det småningom till kultur.
Kapitalismen är kulturlös och urholkar kulturen genom att omvandla den till artifakter som kan säljas. Om vi nu utgår ifrån att gemensamma ansträngningar, lidande och triumfer blir till tradition som blir till kultur så är kapitalism att sälja allting som man är, som att sälja sin själ.
Traditionella samhällen reagerar starkt mot dom här självhjälpsgurusarna som poserar som shamaner eller liknande och som säljer deras visdomar helt ryckta från sina sammanhang. Religion blir till en marknadsprodukt och fenomenet New Age behandlar helt följdriktigt religion som ett smörgåsbord där man kan plocka åt sig det man vill ha och bygga upp en pseudoåskådning.
Att "leva i nuet" är också anti-intellektualism. Tanken på att koncentrera sig på nuet kommer från buddhistisk mediation, särskilt Zen-buddhism. Man ska slå sig lös från "alla tankar" och "bara vara" i "nuet". Möjligheten att de tankar man har skulle behöva uttryckas, konkretiseras och granskas undergrävs och betraktas (med väldigt hård attityd) som onödigt. Själva möjligheten för att kunna uttrycka sig på något sätt och utveckla sitt tänkande blir fullständigt hämmat.
Vad liknar detta? I min bok liknar detta totalitarism ala Orwells tankepolis.
Tyckte det var väldigt bra uttryckt av ZOKRATES, hans iakttagelse om att leva som en statist, någon som ska ge dom repliker någon annan givit honom. Väldigt träffande. Individualism blir automatiskt till ett fängelse eftersom vi som individer inte kan skapa några sammanhang. Sammanhang är något man ingår i och aktivt deltar i.
Jag vet ungefär hur mitt liv kommer att vara också så länge som jag spelar enligt regelboken, inte göra något oväntat utan bara det som förväntas av mig. Men ju mer man inser om saker och ting desto lättare är det att förkasta detta axiom. Ju mer intresserad man blir av livet, desto mindre intresserad blir man av att vara cirkushäst.
Humor i all ära, det finns många slag av humor. Jag gillar ofta ironi, jag gillar ibland slapstick, har en förkärlek för lyteskomik men också mer finstämd humor. Det var sammanhanget som fick mig att reagera.
Du får ursäkta mitt utspel. Jag ångrade mig medans jag skrev det, för å ena sidan visste jag att det inte skulle komma att generera någon konstruktivitet, men å andra sidan kunde jag inte avstå från att visa mina känslor - att jag faktiskt menar allvar i det jag skriver. Ingen skada skedd hoppas jag.
Fenomenet mindfulness är bara ett i raden av alla dessa självhjälpsmetoder som växer som ogräs överallt idag. De förvänder synen bort från allting vesäntligt och lägger hela ansvarsbördan och förklaringen på allting som är fel eller allting som skall uppnås på individen. Det är dock inte bara livsåskådning som ska motiveras och "rättas till", utan vad man äter, hur mycket man rör på sig, vilket sexliv man har och allt allt allt.
Alla dessa gurus har sina användbara idioter som följer dom överallt och alla tacksamma oreflekterande människor i samhället. Desto mer individualiserat samhället blir desto mer oreflekterade blir människor också. Detta sker helt automatiskt eftersom våra sinnen är riktade utåt och är beroende av feedback för att vi ska kunna veta något om oss själva. Självhjälpen menar att vi ska rikta uppmärksamheten inåt och djupt därinne i den pysande fetthyddan ska man "hitta" det där vinnarjaget som ska ut och ta över världen. Det blir en ond återupprepning och liknar därför ett missbruk för man kommer aldrig att hitta något jag därinne, vi fungerar inte så.
Självhjälpen är så att säga externaliserande, för att man lever sitt inre liv i det yttre rummet där det korrigeras enligt "skärp dig" ideologin medan det yttre livet mystifieras och förblir oförklarligt. Djupt intima angelägenheter som familjeproblem och dåliga sexliv hamnar i TV soffan medan stora gemensamma problem som ensamhet, utstötthet, arbetslöshet, organisationsproblem lämnas därhän. (Det finns speciella forum för sånt snusk!)
Man har hittat en politiskt korrekt kompromiss, genom att aldrig diskutera yttre angelägenheter som angår oss alla och istället köra på med chock eller snyfthistorier från fullständiga främlingar.
Det här med att "leva i nuet" är kanske det mest politiskt korrekta budskapen hittils, och det mest externaliserande. Eller rättare sagt kronan på verket av den tidigare externaliseringen. Om man tror att man själv är helt och hållet i ansvar och kontroll av allting som händer i ens liv, kanske till och med hur andra beter sig så genererar detta en enorm (dock falsk) skuldbörda. Det är därför väldigt lätt till att dels känna sig stressad för allting man inte hinner med att kontrollera och dels allting som man misslyckats med att kontrollera, det förflutna blir därför till ett enda stort misslyckande och framtiden blir till ett enormt hot.
Svaret på detta dilemma blir därför; för att sluta bekymra dig för allt detta så ska du "leva i nuet". För inte dagbok och planera inte, involvera dig inte i politik, tänk inte på vad som händer med samhället eller miljön, det enda som räknas är ditt eget personliga välbefinnande.
Jag pratade med en kille med missbruksproblematik och han berättade en dröm för mig. Han sa att han när han var liten drömde han att satt och åt mat med en sked, så såg han hela Jorden och att den föll ner i hans sked och när det hände så fylldes han av en enorm skräck.
Min tolkning av denna symbolik var att något hände i hans liv då han var liten som fick honom att tro att han var ansvarig för hela världen och naturligtvis är det skrämmande om man verkligen skulle tro det.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om att barn som växer upp med föräldrar som inte längre orkar eller är förvirrade tar på sig en hjälteroll. Många barn älskar att läsa om superhjältar. Senast igår stog det i Aftonbladet om en pojke som räddade sin lillebror från att drunkna. Han blev Spindelmannen sa han. Att kunna svida om till en superhjälte är en lockande fantasi när ens egen förmåga inte längre räcker till. Barn i trassliga familjer och samhällen drömmer om att bli som hjälten och ta kontrollen över allting, vilket automatiskt innebär att ta ansvar.
Vi vuxna lever också med en kulturellt inkodad tro på vår fantastiska förmåga som stödjs av all denna självhjälp; "Du är ansvarig så sluta klaga". Hjärtlöst, orealistiskt och fullständigt vansinnigt.
Jag tror eller teoretiserar därför om att den traditionella formen av samhälle är överlägsen i alla dessa avseenden. Genom att tradition uppstår där människor gör saker tillsammans och förpassar sina kunskaper vidare så utvecklas det småningom till kultur.
Kapitalismen är kulturlös och urholkar kulturen genom att omvandla den till artifakter som kan säljas. Om vi nu utgår ifrån att gemensamma ansträngningar, lidande och triumfer blir till tradition som blir till kultur så är kapitalism att sälja allting som man är, som att sälja sin själ.
Traditionella samhällen reagerar starkt mot dom här självhjälpsgurusarna som poserar som shamaner eller liknande och som säljer deras visdomar helt ryckta från sina sammanhang. Religion blir till en marknadsprodukt och fenomenet New Age behandlar helt följdriktigt religion som ett smörgåsbord där man kan plocka åt sig det man vill ha och bygga upp en pseudoåskådning.
Att "leva i nuet" är också anti-intellektualism. Tanken på att koncentrera sig på nuet kommer från buddhistisk mediation, särskilt Zen-buddhism. Man ska slå sig lös från "alla tankar" och "bara vara" i "nuet". Möjligheten att de tankar man har skulle behöva uttryckas, konkretiseras och granskas undergrävs och betraktas (med väldigt hård attityd) som onödigt. Själva möjligheten för att kunna uttrycka sig på något sätt och utveckla sitt tänkande blir fullständigt hämmat.
Vad liknar detta? I min bok liknar detta totalitarism ala Orwells tankepolis.
Tyckte det var väldigt bra uttryckt av ZOKRATES, hans iakttagelse om att leva som en statist, någon som ska ge dom repliker någon annan givit honom. Väldigt träffande. Individualism blir automatiskt till ett fängelse eftersom vi som individer inte kan skapa några sammanhang. Sammanhang är något man ingår i och aktivt deltar i.
Jag vet ungefär hur mitt liv kommer att vara också så länge som jag spelar enligt regelboken, inte göra något oväntat utan bara det som förväntas av mig. Men ju mer man inser om saker och ting desto lättare är det att förkasta detta axiom. Ju mer intresserad man blir av livet, desto mindre intresserad blir man av att vara cirkushäst.
Sceptisk skrev: Algotezza
Humor i all ära, det finns många slag av humor. Jag gillar ofta ironi, jag gillar ibland slapstick, har en förkärlek för lyteskomik men också mer finstämd humor. Det var sammanhanget som fick mig att reagera.
Du får ursäkta mitt utspel. Jag ångrade mig medans jag skrev det, för å ena sidan visste jag att det inte skulle komma att generera någon konstruktivitet, men å andra sidan kunde jag inte avstå från att visa mina känslor - att jag faktiskt menar allvar i det jag skriver. Ingen skada skedd hoppas jag.
Nemas problemas för min del. Klar och tydlig humor för en kan vara irriterande ordvitseri - ordbajseri för en annan. Beror på ens personlighet, temporära humör, situation...
Sceptisk skrev:Fenomenet mindfulness är bara ett i raden av alla dessa självhjälpsmetoder som växer som ogräs överallt idag. De förvänder synen bort från allting vesäntligt och lägger hela ansvarsbördan och förklaringen på allting som är fel eller allting som skall uppnås på individen. Det är dock inte bara livsåskådning som ska motiveras och "rättas till", utan vad man äter, hur mycket man rör på sig, vilket sexliv man har och allt allt allt.
Detta axiom att "individens har ensamt ansvar för allt hon råkar ut för" måste nyttjas med besinning. Många pallar inte för det trycket. Inte därför att man vill smita undan sitt ansvar...
Jag menar dock att det inte heller är sant att vi själva bär det yttersta ansvaret för vad vi gör och upplever, eftersom vad vi gör är betingat av en egen vilja som hela tiden måste samspela med omvärldens viljor. Därför är inte heller vad vi upplever enbart vårt eget ansvar. Så vad vi råkar ut för är därmed både individens och omvärldens ansvar, resultatet av ett organiskt samspel som är en helhet, vars delar vi kan peka ut men där vi hela tiden pekar ut olika delar och gränser dem emellan utifrån det perspektiv vi anlägger. Vi är inte inte ensamma i världen, vi lever i ett socialt sammanhang, språket är en social produkt, vår etik likaså.
Vilka vi är och hur vi känner oss, vårt ansvar, är betingat av samspelet mellan oss och omvärlden. Att då klippa bort omvärldens betydelse, påverkan och ansvar för hur vi har det och mår, är att skapa en förenklad, halv världsbild som på sikt kommer att göra livet mycket besvärligt för oss om vi tror den är hela sanningen. Den är en mental återvändsgränd. Det finns dock en väg tillbaka.
Sceptisk skrev:Alla dessa gurus har sina användbara idioter som följer dom överallt och alla tacksamma oreflekterande människor i samhället. Desto mer individualiserat samhället blir desto mer oreflekterade blir människor också. Detta sker helt automatiskt eftersom våra sinnen är riktade utåt och är beroende av feedback för att vi ska kunna veta något om oss själva. Självhjälpen menar att vi ska rikta uppmärksamheten inåt och djupt därinne i den pysande fetthyddan ska man "hitta" det där vinnarjaget som ska ut och ta över världen. Det blir en ond återupprepning och liknar därför ett missbruk för man kommer aldrig att hitta något jag därinne, vi fungerar inte så.
Djupt inom alla losers finns en vinnare. "Tänk positivt så blir allt bra." Självbedrägeri och önsketänkande som metod, terapi: "Om du tänker att du kan dirigera en orkester så kan du det. Du kan resa dig ur din rullstol om du verkligen vill. Benen kan växa ut på den som förlorat dem om han bara vill. Om du inte lyckas är det ditt eget fel!"
Sceptisk skrev:Självhjälpen är så att säga externaliserande, för att man lever sitt inre liv i det yttre rummet där det korrigeras enligt "skärp dig" ideologin medan det yttre livet mystifieras och förblir oförklarligt. Djupt intima angelägenheter som familjeproblem och dåliga sexliv hamnar i TV soffan medan stora gemensamma problem som ensamhet, utstötthet, arbetslöshet, organisationsproblem lämnas därhän. (Det finns speciella forum för sånt snusk!)
Ja. socialporr, sörja i grupp, vika ut sig i media. Göra filmer på ens döende barn så att hela världen kan få vara med och sörja. Människans privataste sfärer blir offentliga därför att det är en ofarlig form av terapi för att hålla folket lugnt och intresserat av annat än det politiska, medan det offentliga blir alltmer privat: alltfler viktiga politiska beslut sker i det fördolda, bak lyckta dörrar. I stället för att engagera oss politiskt för att förändra något bloggar vi och tävlar i att fläka ut oss själva och kräkas på varandra.
Sceptisk skrev:Man har hittat en politiskt korrekt kompromiss, genom att aldrig diskutera yttre angelägenheter som angår oss alla och istället köra på med chock eller snyfthistorier från fullständiga främlingar.
Vår tids bröd och skådespel, ett nytt opium för folket. Den nya religionen. Med sin kyrka och sina präster...
Sceptisk skrev:Det här med att "leva i nuet" är kanske det mest politiskt korrekta budskapen hittils, och det mest externaliserande. Eller rättare sagt kronan på verket av den tidigare externaliseringen. Om man tror att man själv är helt och hållet i ansvar och kontroll av allting som händer i ens liv, kanske till och med hur andra beter sig så genererar detta en enorm (dock falsk) skuldbörda. Det är därför väldigt lätt till att dels känna sig stressad för allting man inte hinner med att kontrollera och dels allting som man misslyckats med att kontrollera, det förflutna blir därför till ett enda stort misslyckande och framtiden blir till ett enormt hot.
Nuet som en fri förutsättningslös arena där både det förflutna och framtiden skapas, hålls i schack... "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom!" 1984 är här! Vi ändrar på historien som vill i nuet, allt efter hur vi tillfälligt känner det, följer minsta impulsens lag utan eftertanke, ändrar på framtiden som vi vill, för vare sig det förflutna eller framtiden finns "egentligen". Där i nuet är vi kungar, Gudar, i vår inbilskhet.
Sceptisk skrev:Svaret på detta dilemma blir därför; för att sluta bekymra dig för allt detta så ska du "leva i nuet". För inte dagbok och planera inte, involvera dig inte i politik, tänk inte på vad som händer med samhället eller miljön, det enda som räknas är ditt eget personliga välbefinnande.
Ja, mitt personliga välbefinnande här och nu. Egoism, egocentrism och individualism i en vinnande syntes.
Sceptisk skrev:Jag pratade med en kille med missbruksproblematik och han berättade en dröm för mig. Han sa att han när han var liten drömde han att satt och åt mat med en sked, så såg han hela Jorden och att den föll ner i hans sked och när det hände så fylldes han av en enorm skräck.
Min tolkning av denna symbolik var att något hände i hans liv då han var liten som fick honom att tro att han var ansvarig för hela världen och naturligtvis är det skrämmande om man verkligen skulle tro det.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om att barn som växer upp med föräldrar som inte längre orkar eller är förvirrade tar på sig en hjälteroll. Många barn älskar att läsa om superhjältar. Senast igår stog det i Aftonbladet om en pojke som räddade sin lillebror från att drunkna. Han blev Spindelmannen sa han. Att kunna svida om till en superhjälte är en lockande fantasi när ens egen förmåga inte längre räcker till. Barn i trassliga familjer och samhällen drömmer om att bli som hjälten och ta kontrollen över allting, vilket automatiskt innebär att ta ansvar.
Och ingen i media ifrågasatte att detta var "helt rätt"!
Sceptisk skrev:Vi vuxna lever också med en kulturellt inkodad tro på vår fantastiska förmåga som stödjs av all denna självhjälp; "Du är ansvarig så sluta klaga". Hjärtlöst, orealistiskt och fullständigt vansinnigt.
Jag tror eller teoretiserar därför om att den traditionella formen av samhälle är överlägsen i alla dessa avseenden. Genom att tradition uppstår där människor gör saker tillsammans och förpassar sina kunskaper vidare så utvecklas det småningom till kultur.
Vi har kommit till historiens slut.
Sceptisk skrev:Kapitalismen är kulturlös och urholkar kulturen genom att omvandla den till artifakter som kan säljas. Om vi nu utgår ifrån att gemensamma ansträngningar, lidande och triumfer blir till tradition som blir till kultur så är kapitalism att sälja allting som man är, som att sälja sin själ.
Traditionella samhällen reagerar starkt mot dom här självhjälpsgurusarna som poserar som shamaner eller liknande och som säljer deras visdomar helt ryckta från sina sammanhang. Religion blir till en marknadsprodukt och fenomenet New Age behandlar helt följdriktigt religion som ett smörgåsbord där man kan plocka åt sig det man vill ha och bygga upp en pseudoåskådning.
Att "leva i nuet" är också anti-intellektualism. Tanken på att koncentrera sig på nuet kommer från buddhistisk mediation, särskilt Zen-buddhism. Man ska slå sig lös från "alla tankar" och "bara vara" i "nuet". Möjligheten att de tankar man har skulle behöva uttryckas, konkretiseras och granskas undergrävs och betraktas (med väldigt hård attityd) som onödigt. Själva möjligheten för att kunna uttrycka sig på något sätt och utveckla sitt tänkande blir fullständigt hämmat.
Ja, det blir ett totailtärt paradoxalt frihetssystem av det. Med en frihet vi inte kan förverkliga, bära eller leva i därför att vi dukar under för det oändliga ansvaret och för de oändliga möjligheterna. Vi hamnar i tvångsjacka i en madraserad cell till slut. Bildligt och bokstavligt.
Sceptisk skrev:Vad liknar detta? I min bok liknar detta totalitarism ala Orwells tankepolis.
Tyckte det var väldigt bra uttryckt av ZOKRATES, hans iakttagelse om att leva som en statist, någon som ska ge dom repliker någon annan givit honom. Väldigt träffande. Individualism blir automatiskt till ett fängelse eftersom vi som individer inte kan skapa några sammanhang. Sammanhang är något man ingår i och aktivt deltar i.
Jag vet ungefär hur mitt liv kommer att vara också så länge som jag spelar enligt regelboken, inte göra något oväntat utan bara det som förväntas av mig. Men ju mer man inser om saker och ting desto lättare är det att förkasta detta axiom. Ju mer intresserad man blir av livet, desto mindre intresserad blir man av att vara cirkushäst.
Ja, eller ett utställningsföremål... En häst lever dock..
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Sceptisk - Jag tror du skulle ta och läsa lite om "Medveten närvaro", det svenska uttrycket för Mindfulness. Det handlar INTE om att man skall sitta och navelskåda i nuet. Och det handlar INTE om att du skall sitta och förstå dig själv, förverkliga dig själv bla bla.
Det är bättre än den bild du ger. Det handlar om att funka bättre. Med sig själv och med andra.
Det är bättre än den bild du ger. Det handlar om att funka bättre. Med sig själv och med andra.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Sceptisk problematiken du beskriver set även jag som reell. Men jag ser det mer som en effekt av de ekonomiska förhållanden vi lever under. I bekännelsen finns förhoppningen om att bli omhändertagen. Och hela vår ekonomi håller ju på att säcka ihop i det avseendet att den erbjuder försörjning, anställning till flertalet. I de strömmarna så följer ett tvång som gör att allt fler hamnar i sådana snyltande positioner på andra. Och det rättfärdigas med att man i alla fall gör de betalande gladare, utan att se varför de inte var glada från början.
Sen kan jag säga att jag inte håller med dig om vad uppmaningen att "leva i nuet" handlar om. Att jämföra det med något Orwellskt kan jag inte kalla något annat än okunskap. Det är en tradition, det är ett verktyg för att se metafysisiteten hos världen, det är ett verktyg för att koppla bort föreställningen om att bli något för att vara något istället.
Direkt knutet till den Zen buddistiska traditionen om att leva i nuet ligger uppmaningen om att släppa utvecklingstanken. Varför? Jo för att tänka sig att det skall jag bli ställer sig i vägen för varandet av det. Varandet som är det som söks. Att leva i nuet handlar om att se till att det som fås syn på är något reellt och inte något föreställt. Är inte det likt det du talar om?
Har du inte läst något om detta så rekommenderar jag det.
Jag tycker du missar det att vi måste göra det bästa av vår individuella situation såväl som vår sociala.
Sen kan jag säga att jag inte håller med dig om vad uppmaningen att "leva i nuet" handlar om. Att jämföra det med något Orwellskt kan jag inte kalla något annat än okunskap. Det är en tradition, det är ett verktyg för att se metafysisiteten hos världen, det är ett verktyg för att koppla bort föreställningen om att bli något för att vara något istället.
Direkt knutet till den Zen buddistiska traditionen om att leva i nuet ligger uppmaningen om att släppa utvecklingstanken. Varför? Jo för att tänka sig att det skall jag bli ställer sig i vägen för varandet av det. Varandet som är det som söks. Att leva i nuet handlar om att se till att det som fås syn på är något reellt och inte något föreställt. Är inte det likt det du talar om?
Har du inte läst något om detta så rekommenderar jag det.
Jag tycker du missar det att vi måste göra det bästa av vår individuella situation såväl som vår sociala.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jo i botten är naturligtvis den ekonomiska strukturen av högsta inflytande. Det är ju utifrån vår ekonomi vi lever och sätter vi lever på dikteras uifrån vår stil av ekonomisk försörjning. Allting annat följer av hur man skaffar sig sin föda.
Jag tycker jag är ganska så väl förtrogen med zenbuddhistiska tankar och skrifter. Roshi Philip Kapleau, D.T Zuzuki, Alan Watts, Robert Pirsig, Taisen Deshimaru m.fl. och det finns mycket att lära sig om detta. Det är en intressant filosofi och jag vill absolut inte uppmuntra till antiintellektualism genom att säga "det är bara skit, läs det inte". Varför nu någon skulle göra som jag säger.
Problemet ligger i detta att människan tror att hon kan eller måste skapa sina egna villkor. Att människan själv är den som skapar sin egen verklighet. Denna "new age" tanke går igenom alla dessa motivationsstrategier eller medvetenhetshöjande filosofier. Jag säger bara, stackars jävlar. Tänks själv vilka konsekvenser detta tänkesätt får. Om det är du som skapar din verklighet, då är verkligheten dels helt godtycklig, allting i ditt liv är helt ditt eget våld och därmed är du ytterst ansvarig för precis allting som händer. Ska detta ge lättnad och befria folk från stress kanske?
Jag tycker jag är ganska så väl förtrogen med zenbuddhistiska tankar och skrifter. Roshi Philip Kapleau, D.T Zuzuki, Alan Watts, Robert Pirsig, Taisen Deshimaru m.fl. och det finns mycket att lära sig om detta. Det är en intressant filosofi och jag vill absolut inte uppmuntra till antiintellektualism genom att säga "det är bara skit, läs det inte". Varför nu någon skulle göra som jag säger.
Problemet ligger i detta att människan tror att hon kan eller måste skapa sina egna villkor. Att människan själv är den som skapar sin egen verklighet. Denna "new age" tanke går igenom alla dessa motivationsstrategier eller medvetenhetshöjande filosofier. Jag säger bara, stackars jävlar. Tänks själv vilka konsekvenser detta tänkesätt får. Om det är du som skapar din verklighet, då är verkligheten dels helt godtycklig, allting i ditt liv är helt ditt eget våld och därmed är du ytterst ansvarig för precis allting som händer. Ska detta ge lättnad och befria folk från stress kanske?
Men jag tror att du överdriver betydelsen av att vi har ett ansvar för allting. Egentligen är vi här tillbaks till det som diskuterades i "projektionertråden".
Jag ser både zenbudskapet och existentialismen som mer förespråkande ett ansvar inför två saker.
A. Att se världen utan illusioner.
B. Att ansvara för att interaktionen är så bra som möjligt. Det som i suntförnuftskulturen kallas vara vuxen.
Var hittar du att vi skapar vår egen värld? För mig handlar deras mening om att se bakom slöjan. Att inte ge kulturella förknippningar och förföreställningar kring värden en för stor plats.
Du är uppenbart väl beläst så jag ser inte hur du kan tolka det så annorlunda. Ser du inte kravet på acceptans inför livet? Varför fokuset på det enkla och vardagliga annars? Att dom håller tro om att vi kan uppgå i högre dimensioner gör ju inte att vi inte skall se till vår praktiska väg dit. Mat i magen och vatten för strupen! Och är inte detta att se vad vi inte kan påverka och ansvara för vår situation gentemot det?
Jag ser både zenbudskapet och existentialismen som mer förespråkande ett ansvar inför två saker.
A. Att se världen utan illusioner.
B. Att ansvara för att interaktionen är så bra som möjligt. Det som i suntförnuftskulturen kallas vara vuxen.
Var hittar du att vi skapar vår egen värld? För mig handlar deras mening om att se bakom slöjan. Att inte ge kulturella förknippningar och förföreställningar kring värden en för stor plats.
Du är uppenbart väl beläst så jag ser inte hur du kan tolka det så annorlunda. Ser du inte kravet på acceptans inför livet? Varför fokuset på det enkla och vardagliga annars? Att dom håller tro om att vi kan uppgå i högre dimensioner gör ju inte att vi inte skall se till vår praktiska väg dit. Mat i magen och vatten för strupen! Och är inte detta att se vad vi inte kan påverka och ansvara för vår situation gentemot det?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det är oundvikligt att se på världen utifrån någon form av förhållning. Du kan inte komma undan. Just därför så måste du ha klart för dig vilken förhållning du har för att därigenom inte ha några illusioner.
Du kan inte bara intala dig själv att "nu ska jag vara illusionsbefirad" eller "nu ska jag vara objektiv", för det är också bara tyckanden. Man kan tycka att man ska ha ett "sunt förnuft" och bete sig vänligt mot andra och så vidare, men det finns ingen insikt i den typen av förhållningssätt. Faktum är att om man har en sådan inställning till livet så kommer man inte lära sig nånting och ständigt förundras över varför man misslyckas eller "syndar" om och om och om igen. Man kan inte tycka bort saker och ting. Man måste ifrågasätta och söka en förklaring. Endast då kan man befria sig själv från illusioner.
Folk säger "Jamen kan vi inte bara vara sjyssta mot varandra?", "kan vi inte bara vara vänner?", "kan vi inte bara.... bara... bara....." Nej. Vi kan inte bara. Vi måste förstå vad vi håller på med annars finns det inte en chans att komma till någon som helst insikt eller sunt förnuft.
Zen buddhismen biter sig själv i arslet och står och stampar på samma ställe. Vill du ha ett goddag-yxskaft-svar, prata med en västerlänning som precis "lärt sig" zenbuddhism. Dom sitter och memorerar koanerna, härmar sina läromästare och programmerar sig själva utifrån den litteratur som finns på området. De tror att om de bara följer receptet så kommer dom att kunna baka en härlig kaka.
Med andra ord, de tror att de själva måste skapa sin egen verklighet. Det är en logisk konsekvens av detta tänkande. Det började med Kant, spred sig som en löpeld och blev den moderna individualistiska existentialismen med Sartre i spetsen. Naturligtvis så säger dom att deras mål är att ha en illusionslös upplevelse av livet, bli vuxen och vad som helst som man kan tycka är bra egenskaper. Det har inte slagit folk in att de redan har dessa egenskaper men att de är dolda under en ytlig förståelse. Det fginns ingen anledning att skapa något man redan har eller är. Människan kan inte skapa ett förbannat dugg. Den enda som kan skapa något är Gud. Läs om maieutik för att du ska hajja vad jag menar.
Jag är inte existentialist, men Kirkegaard hade ändå något på känn när han sa att problemet med människor idag är inte att de vet för lite, utan för att de har för mycket i sina huvuden som hindrar dem från att ha en ren upplevelse. Men idag har denna längtan efter tystnad och tomhet gått för långt. Men hur kan jag tycka det? Jo, för att den filosofi som härskar är ologisk, mestadels baserad på tyckanden och "kom igen nu" argument.
Du kan inte bara intala dig själv att "nu ska jag vara illusionsbefirad" eller "nu ska jag vara objektiv", för det är också bara tyckanden. Man kan tycka att man ska ha ett "sunt förnuft" och bete sig vänligt mot andra och så vidare, men det finns ingen insikt i den typen av förhållningssätt. Faktum är att om man har en sådan inställning till livet så kommer man inte lära sig nånting och ständigt förundras över varför man misslyckas eller "syndar" om och om och om igen. Man kan inte tycka bort saker och ting. Man måste ifrågasätta och söka en förklaring. Endast då kan man befria sig själv från illusioner.
Folk säger "Jamen kan vi inte bara vara sjyssta mot varandra?", "kan vi inte bara vara vänner?", "kan vi inte bara.... bara... bara....." Nej. Vi kan inte bara. Vi måste förstå vad vi håller på med annars finns det inte en chans att komma till någon som helst insikt eller sunt förnuft.
Zen buddhismen biter sig själv i arslet och står och stampar på samma ställe. Vill du ha ett goddag-yxskaft-svar, prata med en västerlänning som precis "lärt sig" zenbuddhism. Dom sitter och memorerar koanerna, härmar sina läromästare och programmerar sig själva utifrån den litteratur som finns på området. De tror att om de bara följer receptet så kommer dom att kunna baka en härlig kaka.
Med andra ord, de tror att de själva måste skapa sin egen verklighet. Det är en logisk konsekvens av detta tänkande. Det började med Kant, spred sig som en löpeld och blev den moderna individualistiska existentialismen med Sartre i spetsen. Naturligtvis så säger dom att deras mål är att ha en illusionslös upplevelse av livet, bli vuxen och vad som helst som man kan tycka är bra egenskaper. Det har inte slagit folk in att de redan har dessa egenskaper men att de är dolda under en ytlig förståelse. Det fginns ingen anledning att skapa något man redan har eller är. Människan kan inte skapa ett förbannat dugg. Den enda som kan skapa något är Gud. Läs om maieutik för att du ska hajja vad jag menar.
Jag är inte existentialist, men Kirkegaard hade ändå något på känn när han sa att problemet med människor idag är inte att de vet för lite, utan för att de har för mycket i sina huvuden som hindrar dem från att ha en ren upplevelse. Men idag har denna längtan efter tystnad och tomhet gått för långt. Men hur kan jag tycka det? Jo, för att den filosofi som härskar är ologisk, mestadels baserad på tyckanden och "kom igen nu" argument.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster