Jag såg en dokumentär om Ingvar Kamprad, IKEA:s grundare, i kväll. Jag reagerade på vissa saker. I en intervju hade han sagt att han ville att hans anställda skulle ha IKEA som främsta intresse i livet, t ex.
En av de infilmade bitarna var när han stod och höll tal framför sina medarbetare, och det var lite prästen-och-församlingen över det hela, förstår ni vad jag menar? Eller herden-och-fåren, eller vad man nu vill kalla det. Han inledde sitt tal med något i stil med "Först vill jag bara säga att jag älskar er". En varm gemenskap, jojomen, och på podiet står den karismatiske ledaren... hmm.
Intervjuaren frågade om Ingvar inte såg någonting dåligt i att man på detta vis svetsade samman företag på ett mer eller mindre religiöst sätt. Det gjorde han inte.
Om man bara tänker på företaget och dess vinst så är detta utan tvivel positivt. Men vad finns det annars för för- och nackdelar?
Människorna i företaget känner sig delaktiga och en stark gemenskap bildas. Folk jobbar gärna övertid och brinner för arbetet. Om då, som i detta fall, företagsledaren kommer dragandes med vissa etiska och moraliska värderingar (som visserligen i sig kan vara grunden för den starka gemenskapen?) så är det mer sannolikt att de efterföljs då personalen inte är så likgiltig. Fast å andra sidan, om chefen säger att "Vi ska minsann vinna, vi är bäst, alla andra ska konkurreras ut" så kan ju det också efterföljas.
En stark gemenskap kan leda till intolerans för olikheter, inte sant? Vi-och-dom. Konkurrensen underblåses.
Personligen tycker jag att det är ganska sorgligt om en person har som största intresse att tillverka möbler åt andra och, eller vad det nu må vara, och verkligen lägger ner sin själ i det. Fast jag behöver ju möbler, så varför klaga? Hmm.
Vad tycker ni? Vad finns det för andra för- och nackdelar? Är helheten bra eller dålig?
