Tankar och Känslor (ocensurerat larv)

[Åkes granne]

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag känner mig som en dålig människa. ”Genuint” ovärdig. Då handlar det inte om att min ”stolthet har kränkts”, detta ät något mycket mer fundamentalt.

Jag har bra självförtroende, men väldigt lågt människovärde. Jag vet vad jag klarar av och inte, alla människor tror att de ”vet vad de är”. En fixerad tvångstanke, världen känns ”ful” när andra generaliserar mig. Det är nästan lite aspigt.






Om alla händelserna i mitt ”liv” finns där för att jag UPPLEVA den jag är… vad är det jag inte förstår? Varför blir det såhär igen?













Jag vet inte. Kanske är det så att jag är så jävla fåfäng att jag aldrig velat/vågat dö. Liksom aldrig mognat. Jag är övermogen och underutvecklad på samma gång. Alltså, det är något djupt löjligt. Att lära sig att dö är något som man konfronteras med när man är 14 år.



Jävla Gud. Alltså helt seriöst, dra åt heeeelvete!

Men det är så! Vissa ”fina” folks verkar tycka att ofullständiga människor är något ”vackert”, det vill ha oss så såhär, det ser en perfektion i det. Det är facinerande att se det rena i det orena. Bra så.

Men de har ju inget ansvar egentligen.

Det är lite äckligt. Det känns som om man tycker söta kattungar är viktigare än mänskligt lidande.

Ingen jäven bryr sig.







Jag är för neurotisk och överkänslig, jag är svartsjuk och djupt besittningsfixerad i min humanism, och mina ansvarstagande ideal. Min fars svekfulla beteende har gjort att jag blivit olyckligt kär i mänskligheten. Jag menar allvar, jag tar till mig alla människor personligt, och tar åt mig när de inte ”förstår”... Det är så personligt-opersonligt kränkande när alla favoriserar ”sina egna”. Jag har alltid känt mig familjelös. Jag vet ju att det inte är på riktigt de där konstruktionera. Men det mest personliga är extremt distanserat på samma gång, vilket leder till att de flesta känner sig ”svikna” av de löftet om ”frändskap” som jag utstrålar, jag hatar själva tron (deras tro) om att de är ”unika” och blir själv en ofrivillig psykopat, som går igenom hela förloppet av att sjunka djupt ner i ett löfte om kärlek, som sen abrupt avvecklas genom återupplevelsen av ”jaha, det var alltså inte på riktigt.. det är alltså så här jag är..”

Jag tror att det är därför jag liksom ”ställt mig över” mig själv, eftersom jag ”såg igenom” min far och hans ständigt icke infriade löften.





Det värsta är att jag inte kan uttrycka min frustration eftersom jag tror att jag inte är ”sån”, och skäms istället för att jag inte förstår orsaken till min cynism, då jag inte kan ”rättfärdiga” den på något sätt eftersom jag vet att det bara är en stor skitlögn alltsammans.







Skulle vara intressant att testa vad som händer med medvetandet om man ligger i 37-gradigt saltvatten i ett badkar, med ögonbindel och monoton musik.


Fick en lite sjuk association, ungefär som om jag skulle skriva det här för att jag tycker det är ”kul”, som om jag vore lite ”galen”. Äsch.

[A]

Skulle vara intressant att testa vad som händer med medvetandet om man ligger i 37-gradigt saltvatten i ett badkar, med ögonbindel och monoton musik.

Påminner om http://www.imdb.com/title/tt0080360/

[Åkes granne]

Skulle vara intressant att testa vad som händer med medvetandet om man ligger i 37-gradigt saltvatten i ett badkar, med ögonbindel och monoton musik.

Påminner om http://www.imdb.com/title/tt0080360/

Den låter intressant.

[Åkes granne]

Jag är inte lite löjlig. Jag skriver bara massa ultrauppenbara saker hela tiden. Ungefär som om jag tror att ingen att fattar nånting, eller har jobbigt osv.

[Minded]

Tja, kan vara svårt att skriva något annat. Men, man uppfattar olika saker kontinuerligt. Har du läst samma bok två gånger och fått två olika upplevelser av den? Hell, har du gjort någonting två gånger där bägge gångerna varit likställda lärdoms- och erfarenhetsmässigt? Har du haft två likadana dagar i ditt liv? Likväl kan man inte förutsäga när och för vem det betyder samma sak som redan är uppenbar. Might as well lean back and try to enjoy the ride. Det blir i alla fall inte tråkigare av det  :P

Personligen så tycker jag att det du skriver är intressant. Jag röstar för att du inte slutar skriva av anledningen att du känner dig löjlig. För så upplever jag dig inte ens.

[Morningstar]

---

[Åkes granne]

Tack. Och DETSAMMA till er.

[Åkes granne]

Fick en förnimmelse igår natt. Det kommer hända något med mig, om några månader eller något. Jag kommer lösas upp.

Känns som jag går rakt mot SLUTET. På allt.



Börjar få känslan av att alla är som jag. Då menar jag verkligen som JAG.







Detta dramaspel vi tror är verkligt. Vi tror att vi ÄR detta, det som inte är "det där andra". Det är bara ROLLERNA vi spelar. Det finns inget skådespel, allt är du.

Tror det är det Vattumannens tidsålder kommer handla om. Att vi är MÄNNISKOR. Jag känner dett mycket tydligt. Jag vet att det kommer bli så.



Vi kommer att bli ett lojalt kompisgäng allihopa. Vet ni varför? FÖR ATT VI KOMMER IHÅG VARANDRA!!!

.......................................................

"Va, var det du?" "Varför sa du inget?"

( J A G   S K A   D Ö D A   D I G  )

.......................................................



Föresten tror jag filosofiforum kommer att bli ett fryst konst-galleri i framtiden. Människor har alltid försökt förstå skönheten i det som inte går att förstå.


Vi förstår redan -detta är mycket mer filosofi än något annat: http://poeter.se/

[PopJimmy]

Har du problem med att sätta tydliga gränser mellan dig själv och andra?

[Åkes granne]

Nej, jag relaterar till andra på ett känsligt distanserar idéplan. Upplever aldrig att jag "smälter in i andra".

Eller vad menar du?

[Åkes granne]

Börjar få känslan av att alla är som jag. Då menar jag verkligen som JAG.

Låter lite flummigt. Det jag menar är att jag börjar "känna" andra på avstånd, människor jag kännt nångång för längesent t.ex., och vad de "vill" med mig. Jag börjar verkligen förstå att de flesta har legat där och tänkt på samma saker som jag.

[Åkes granne]

Egentligen är de flesta av mina problem helt imaginära, jag går bara omkring och FÖRESTÄLLER mig -att jag är avvisad av mänskligheten.

[Algotezza]

Egentligen är de flesta av mina problem helt imaginära, jag går bara omkring och FÖRESTÄLLER mig -att jag är avvisad av mänskligheten.

Mänskligheten - vem är det? Om den avvisar dig är den väl inte så mänsklig...

MVH

Algotezza

[PopJimmy]

Egentligen är de flesta av mina problem helt imaginära, jag går bara omkring och FÖRESTÄLLER mig -att jag är avvisad av mänskligheten.

Nej, jag tror du bara måste lära dig att kommunicera med dig själv och andra. Tror det finns mycket potential hos dig, du har endel att arbeta på men det finns stöd att få.


Det du vill är att någon annan ska se dig, att bli mottagen total uppmärksamhet, gränslös och kravlös kärlek.


Livet har tvingat fram en vakenhet hos dig, men de människor du möter är inte vakna eftersom de inte blivit utmanade på samma sätt som dig, och om de blivit utmanade har de inte kunnat axla ansvaret utan brutits ner. De är inte lika uppmärksamma och ser inte det du ser. Problemet är bara att om du inte lyckas bearbeta det du sett så kommer du mer och mer att avskärmas. Du behöver ge uttyck för det du tagit in och sett, du behöver få dina intryck bekräftade. Du vill inte förtränga det du ser, utan har ett tvångsmässigt behov av att vara ärlig mot ditt samvete, men samvetet är fortfarande inte slipat och i balans, men din intention är att se klart. Och får du inte ge uttryck för det du ser kommer din inre värld att växa sig större och du klassas tillslut som "galen" eftersom de inte kan möta dig och se dig för vad du är, de ser dig inte eftersom de delar du ger uttryck för är de delar de förtträngt hos sig själv. De vänder bort blickarna eftersom de gett upp egna själ i desperation för att möta tillvarons tillkortakommanden. De är spöken som kastas runt i vardagen, men du ser de djupare möjligheterna.


Du älskar dig själv, och vill föra över denna egenskap på mänskligheten, men i det etiska dilemmat kan du inte välja dig själv och kärleken eller världens tillkortakommanden. Detta är krisen.

Du behöver en struktur, du behöver disciplin, annars kommer du sjunka och tillslut drunkna i det kreativa kaoset.


Känner du såhär?

[Anders]

Luta dig tillbaka. Enjoy the ride.