Pensionärer går till attack

[Morningstar]

-----

[Bz]

Vet inte... hade nog inte satt upp ena foten efter att någon satt sig brevid, det är ju inte enligt normerna och för att jag varit med om sånt innan så gör jag det enklare för mig själv med att inte använda sätet som fotpall när andra ser. Hade jag ändå gjort det och någon bemött mig som de bemötte dig hade jag nog skrattat till och tittat på personen som gjorde så tror jag.  :)

[Morningstar]

---

[Bz]

Äsh ett par gamlingar... skit i det liksom.

[Morningstar]

---

[Algotezza]

Tack för din vardagsbild!

I synnerhet pensionärer kan tillåta sig precis vadsomhelst när de starkt känner att de "har rätten på sin sida". Här i Lund har vi ett pensionärsghetto som heter Thulehem (Ultima Thulehem kalla jag det) och som ligger nära min skola där jag jobbar som lärare. Pensionärerna får köra där med sina bilar men det är förbjudet att cykla igenom området om man t.ex. vill komma snabbare till min skola som elev eller personal. En elev som cyklade genom där blev omkullknuffad av ett ilsket pensionärspar - de "hade rätten på sin sida". En yngre person som cyklade på trottoaren utanför när ett äldre par gick där blev också omkullknuffad och slog huvudet i en lyktstolpe, tuppade av. Paret smet snabbt iväg.

Nu när 40-talisterna har börjat bli pensionärer kommer pensionärerna att bli en mycket stark grupp som kommer att se till att få många fler fördelar än tidigare årskullar pensionärer. Det finns det redan tecken på, särskilda pensionärspartier m.m. Augustvinnarboken i skönlitteraturklassen handlade om döende gubbar och var skriven av en 72-årig Wijkmark. Så samma generation som uppfann tonåren kommer nu att se till att synas och behålla makten som pensionärer tills de läggs i kistan. De är ju så många och så vana vid att man lyssnar på dem.

MVH

Algotezza

[Skyline]

En händelse idag.

Jag skulle in till stan. Satt på pendeltåget. Det var ett gammalt tåg.
Den sittplatsen jag satt på (3 på en sida, 3 på den andra sidan) var helt befriad från människor. Jag satte upp mina fötter på kanten av stolen bredvid. Lyssnar på mp3.

Tåget stannar. In kommer en kärring med rödrosa täckjacka, täckandes hela kroppen. Hon ska tydligen längre in och sätta sig på samma rad som jag. Jag lägger hastigt märke  till hennes höjda ögonbryn stirrandes på mina ben. Tar alltså ner fötterna i samma veva jag lägger märke till henne; helt normalt alltså.
Hon sätter sig längst in. Efter kommer hennes gubbe, med ljusblå täckjacka. Han torkar då plötsligt- med sura hastiga rörelser bort det osynliga smutset som (inte) fanns på stolen jag hade mina fötter på.
På andra sidan, över gången sätter sig en annan gubbe med en ful keps. Hans ansikte är fullkomligt fördärvat av bekymmersrynkor.

När dem gått förbi och satt sig lägger jag upp ena foten igen (förut hade jag båda).
Kärringen lägger genast märke till detta och viftar med handen vilket jag ser i ögonvrån men inte uppmärksammar synligt.
Då mumlar hon tydligen någonting högt, som om det var det viktigaste i världen och fortsätter vifta mot mitt ben, som är långt bort ifrån henne.

Hennes gubbe som sitter bredvid henne (och bredvid mig) ARMBÅGAR då mig vid sidan av min mage! För att jag ska lyssna.

Jag tar då av musiken och frågar bryskt Vad dem vill.
Då säger gubben "är det där din fotpall eller?" hans röst är förvånansvärt feminin och jag undrar om han ens nångång kommit in i målbrottet.
"Min fotpall?", försker jag säga så avslaget och obrytt som möjligt, men ändå med en stark stämma. "Nej, det är inte min fotpall".

Gubben som sitter på andra sidan gången (men ändå på samma rad)
säger då "Du ska inte ha fötterna uppe på stolen"
Och vad han sedan gör är att SPARKA ner mitt ben med sulan av hans träskor. Det kändes.

Nu tar jag fram all min ilska inom mig huserandes och vänder mot hans fula tryne
"Vad fan håller du på med? Du rör mig inte gubbjävlel".
"Va? Jag hör inte" Säger han plötsligt helt uttryckslöst som om han vore dum.
"Är du döv eller gubbjävel? Du ska inte sparka ner mitt ben från stolen. Det är inte din ensak. Du borde lära dig lite hyfs." säger jag upprört och uttrycksfullt och kollar på han med äckel.
"Du är för fan bara en bitter sur gammal gris! " säger jag uppläxande. Viftar med handen rakt i hans ansikte gör jag också.
Irriterad ställer jag mig sedan upp och slår hans kepa från hans fula hjässa.
Har lust att drämma till han jävligt hårt.

Går sedan iväg längre bort i vagnen och sätter mig.


---
FAN! Har varit så fruktansvärt irriterad sen den där händelsen.
Hela rasket verkade ju vara HELT psykiskt fördärvade och befriad från vett och resonanemangsförmåga.

Om jag har foten på stolen rör det inte dem. Om dem vill att jag ska ta ner foten från stolen kan dem meddela detta till mig på ett snyggt och schysst sätt. Inte handgripligen gå till attack mot en 18-åring ensam kille lyssnandes på musik. Så fruktansvärt störda människor, kokar av fullkomlig vrede så fort jag tänker på det. Hade så gärna velat smälla till hela rasket med hela min styrka. Dunkat vettet ur dem jävlarna. Fy fan.

Pensionärer ska lära sig vett! Nästan alltid är det dem själv som efter en lång levnadstid är full av bitterhet och småsinthet, och vem tar smällen? Jo, dem oskyldiga unga. Usch. Särskilt gubben med ljusblå täckjacka var störande. Hans minspel var så falskt glättigt! Usch.

Vad tycker ni? Hur skulle ni ha agerat? Jag vill gärna ha en input.

Jag tyckte att jag betedde mig helt korrekt. Normalt sett skulle jag givit med mig och fogat mig. Men nej- fy fan inte mer. Hädanefter ska jag skrika allt vad jag kan i folks ansikten om någon äcklig bitter pensionär vågar tilltala mig och föra sig mot mig på detta viset igen. Och mot alla andra människor också, för den delen.

Hm.. Jag tycker som såhär:

1. Det finns många griniga pensionärer som nästan alltid är griniga och suriga men det finns också dem som sällan är det men liksom du ibland har en dålig dag och är irriterad över något sedan innan. Då brister lätt stubinen över någon skitsak, både din eller deras.

2. Det är inte rätt att sparka bort någons ben men om du velat lösa det på bästa sätt så kunde du sagt vad du tyckte på ett mer behärskat sätt liksom de kunde skött sitt på ett snyggare sätt.

Men ibland så brister det och man vill få ilskan ur sig, jag vet precis hur det är, man vill ibland slå sönder något. (Inte någon person i mitt fall,  jag skulle aldrig skada någon)

Jag har varit i en liknande situation på tåg men jag satte aldrig upp fötterna igen. Bara för att slippa eventuellt trubbel. Det kommer inget gott ur det.


/Skyline

[PopJimmy]

...men jag är känslomässigt infantil. Kan inte spela obrydd, kan inte längre tygla mina känslor och min vrede. Ibland (ganska ofta...) får jag ett akut behov att slå sönder någonting, skyltfönster vad som helst. Eller misshandla någon. Skrika folk i ansiktena allt vad jag kan.

Har man varit deprimerad och konflikträdd under en längre tid så tror jag att det är bra att ta plats.

Jag känner ibland exakt som du gör och jag inser att mina aggressionskänslor uppkommer p.g.a. att jag känner att jag inte kan påverka världen.

Jag har under hela min ungdom varit extremt sansad, men jag blev som sagt sjuk förra året, ordentligt sjuk, har inga pengar, djupt deprimerad, inget socialt skyddsnät what so ever, bor hos min far som är narkoman, funderade på att ta livet av mig, hade inte råd eller vilja att gå till doktorn, tar kontakt och tar mig till soc en gång men blir istället ifrågasatt, de har ingen trovärdighet för mig. samma sak blir det inför läkarna.

jag har vid två tillfällen gått runt och slagit sönder bilar och hade nyligen även sönder fönstret en busskur. dock var jag alkoholpåverkad alla gångerna.


det enda jag velat är att människor tar mig på allvar, och gör de inte det måste jag ta i hårdare. jag har i grunden inte begått något brott, jag har blivit fysiskt och psykiskt sjuk, inte förstått eller fått hjälp att få mina sociala rättigheter klargjorda för mig.




...

jag har endel kommentarer: jag har alltså gått in i den "snälla rollen" och har länge varit fast där, undertryckt min aggresssion och vilja.

varit otroligt lyhörd, snäll och samvetsfull, men när miljön inte svarar på samma sätt utan misstror mig, ifrågasätter, är översittande osv.

men jag tror det är en konst att kunna bli "lagom arg". det finns flera nivåer: en är att man säger till på skarpen allvarligt men inte arg, nästa steg är att bli arg kanske visa det tydligare med kroppen, senare kanske gå in på mer fysiska metoder.


men det lustiga är att jag har alltid varit en extremt empatisk och samvetsfull människa, och detta gör, att när jag bli arg så "legetimerar" jag att tillåta mig själv bli totalt hänsynslös, iaf i mina tankar. jag i mina tankar kan göra vad som helst, och jag pratar inte om att "slå" folk. jag pratar om massiv förstörelse av egendom, slumpmässigt dödande etc.


det intressanta är att när man är riktigt intelligent och samtdigit mår riktigt dåligt och försöker hitta "anledningen" till varför man mår dåligt, så projicierar man inte detta på EN syndabock (det gör dock mer korkade personer enligt min uppfattning, dock blir alla korkade om vi utsätts för tillräckligt mycket stress i en situation). Efersom man inte kan hitta EN anledning ter sig situationen mer och mer absurd - det finns helt enkelt ingen enskild anledning till varför man blivit utsatt för detta (det är snarare en kombination: missbruakande föräldrar, att jag gått in i en hjälpsam och snäll roll, att skolan och samhället inte snappat upp detta utan snarare avvisat och misstrott en), och när man i detta absurda tillstånd inte kan hitta en anledning så inser man att man inte längre behöver ha en anledning för att börja bli destruktiv eller för att inte bli destruktiv, detta gör alltså att man inte längre har något samvete - det finns ingen anledning att känna skuld för något, eftersom det inte finns något att skuldbelägga, varken hos mig själv eller hos andra, det enda som finns är behovet av att avlasta - vilket alltså inte är samma sak som att skuldbelägga - det är alltså inte busskursens fel eller personen jag går förbis fel att jag mår dåligt. det är bara en serie olyckliga omständigheter som gjort att jag mått dåligt - det är varken mina föräldrars "fel", mitt "fel" eller lärarnas "fel" eller offrens "fel", det finns ingen att skuldbelägga, det är bara en kausalkedja av smärta.



men jag inser samtdigit nu att detta inte är riktigt sant. min far är missbrukare eftersom han upprepade min farfars beteende. dessa defekter "ärvs" alltså. detta tror jag (bland annat) är vad som menas med karma. http://sv.wikipedia.org/wiki/Karma karma är "lagen för smärta". det är "neurotisk" eller "emotionell kausalitet". det är en sjukdom som smittar. det är alltså en "historia", det är "ett förflutet". målet för mig är att bryta detta förflutna.


jag har alltså uttvecklat en multipel personlighet, eller snarare insett det naiva i att tro att man har "en roll" eller "en identitet", man är olika beroende på situationen. jag är å ena sidan en extremt empatisk människa som är redo att i min idealism och altruism slåss för de som är på botten, å andra sidan en extremt samvetslös person som insett att det inte ligger någon som helst skuld i att skada eller mörda människor som av olika anledningar råkar komma i vägen. jag tror denna kombination är väldigt farlig. jag är alltså inte regelrätt psykopat. och denna aggressiva sida har alltså utvecklats "ovanpå"/vid sidan av en enorm känsla för empati och altruism.

jag tror ärligt talat just nu att denna flexibilittet behövs, iaf om man rör sig i mer extrema situationer. för mig är detta samma sak som samurajlogik, samurajer var tränade i zen och har otroligt hänsynsfulla té cermonier, men är samtdigit i strid totalt orädda och hänsynslösa inför att förinta hinder på vägen.

det är alltså inte frågan om en form av sadism eller renodlad psykopati.

dock tror jag att det är avgörande att utveckla de empatiska sidorna först.

ja, jag tycker det är tråkigt att det skall behöva vara såhär. jag vill egentligen ha ett rent spel, men för att få makt att själv definiera det sociala kontraktet så måste andra, sämre alternativ på vägen utrotas.

kanske är detta vägen mot fullständig korruption, jag kan ännu inte avgöra detta, men jag är nyfiken och exprimenterar lite i hur man kan förhålla sig på lite olika sätt.






...
läste nyligen i en bok i socialpsykologi http://bcs.worthpublishers.com/aronson9e/default.asp

att de gjort undersökningar kring vad hur olika saker påverkar individers aggresson.
den första studien undersökte de om aggressiva sporter, som hockey, amerikansk fotboll etc gör människor mindre (genom att få utlopp av ett "naturligt behov") eller mer aggressiva (genom att skapa en präglig). Slutsasten av undersökningarna var att man blev mer aggressiv av dessa typer av sporter, och inte bara av att delta, utan även av att åskåda.

den andra studien undersöka om man blev mer eller mindre aggressiv av att utöva fysiskt våld, och svaret var här igen, att om man blir mer aggressiv av att utöva aggresssivitet.

den tredjue studen undersökte om man blev mer eller mindre aggressiv av att uttrycka sina tankar och känslor aggression i skrift och resultatet var att aggressionen här minskade.

jag är övertygad att detta även gäller tal, dvs att tala kring sin aggression.






men som sagt. tror det viktigaste är 1. att man har det sociala stödet. 2. att man försöker överföra poänger på ett så kommunikativt och icke skadligt sätt som möjligt, dock är detta ibland svårt, speciellt om de man vill kommunicera vägrar att göra detta, och dessutom trycker ner en eller gör en beroende av dem - då måste man klippa beroendet och slå till på rätt sätt.

jag tycker personligen att våldsamma tankar och känslor är naturliga och måste berarbetas på bästa sätt. jag har eller vill inte skada andra människor, och undviker till alla medel att förstöra andras egendom. men samtdigit kan man inte lägga sig ner och dö, man måste kämpa vidare, och använda sig av de verktyg man har.



men i slutändan så handlar det bara om personligt ansvar och om intentionen, jag har ett tag läst på c4chaos blogg, han försöker bl.a. reda ut i religion vs vetenskap konflikten samt miljödiskussionen http://coolmel.typepad.com/
det var ganska intressant för han är väldigt seriös i sina överväganden - han lyssnar på båda sidorna i miljödebatten, ena extremen säger att miljöhotet kommer att bli vår undergång, andra extremen säger att allt är en bluff. båda sidor anser sig ha "vetenskapliga underlag". medierna snappar upp sina argument ifrån diverse experter. han säger att det även finns tendenser till att de som argumenterar hårdast för sin ståndpunkt är de som är sämst pålästa.

men hans slutsats är att det inte går att avgöra vilka experter som är tillförligtliga. han säger då att det enda som finns kvar är intentionen, vad är intentioneni ens handlande?



vad är då mina tankar om ansvar och inention?
det bottnar alltså i om man tar eller förpassar ansvaret.

det enda sättet att växa är att ta ansvar. makt och ansvar står i förlängningen alltid i propotion. att skuldbelägga andra är att inte ta ansvar. att skuldbelägga sig själv är att inte ta ansvar. att ta ansvar är att helt och hållet ge upp alla ursäkter och helt klippa bort det förflutna ansvaret och det förfluta agerandet, i sitt resonerande. det spelar ingen roll vem som hade ansvaret för vilken sak.

det förflutna ansvaret är alltså i förlängingen en illusion.  likaså det förflutna agerandet. agerande och ansvar är alltså intimt sammankopplade. men ansvar och tänkande/skuldbelläggande är också intimt sammankopplande. likaså ansvar och frånvaro av (destruktivt) agerande.

ansvaret ligger alltså alltid i nuet, ansvar innebär att svara an på de omständigheter råder just nu. detta gör man genom att fokusera och penetrera, att utgå från sitt samvete och begränsa sina handlingsalternativ och sitt handlingdutrymme. penetrera situationen.



jag har senaste veckan haft ett projekt tillsammans med tre andra, det har uppstått konflikter och jag insåg att konflikten uppstod efterom gruppen inte hade tydliga rollförderlningar, dvs, det är otydligt vem som är ansvarig för vad. det enda sättet att rädda situationenen är att ta ansvar för allting och jag styrde upp situationen. nu är det mer uttalat att jag i projektet definierar vem som är ansvarig.

problemet med politiken är att de olika ideologierna har olika syn på vems ansvaret är.

problemet är att att de har en statisk syn på ansvar. ansvar är något som växer iom att människan växer. tar vi problemen i skolan, som mobbing, etc, så är det i första hand tillvarons fel, i andra samhällets fel, i tredje rektorns fel, fjärde hand lärarnas fel, i femte hand mobbarens fel, i sjätte hand den mobbades fel.

det är här i slutändan den mobbades ansvar att inse att det inte finns något avsstånd mellan "tillvarons fel" och "hans egna fel", det finns bara inneboende begränsningar han måste övervinna. han måste alltså inse att han är totaliteten av sin tillvaro. det är här kan kan växa och gå bortom alla andras och alla egna tillkortakommanden. för att göra detta måste man tro, tro på rätt saker. börjar man tvivla på sig själv kommer man istället börja tro på vanföreställningar istället för på sin egen förmåga.

det är inte lätt, men i slutändan handlar det om att skapa utrymme för problemet, uppmärksamma problemet, tänka, planera och bearbeta problemet på papper och agera mot/penetera genom problemet.

[Morningstar]

adg

[Bz]

Fråga nästa gång istället varför de gör som de gör.

[Angelina]

Gamlingar är ofta fräcka och tror de kan komma undan med lite vad som helst. Låtsas vara senila eller sjuka, men på dem bara!

[Morningstar]

----

[Bz]

Läste vad du skrev, du är inte osedd sas. och jag förstår hur du känner det för jag har varit där du är. Sa det du behöver höra inte vad du vill höra. Men aja.. skit i mig då  :D

[Morningstar]

----

[Skogsälvan]

Läste vad du skrev, du är inte osedd sas. och jag förstår hur du känner det för jag har varit där du är. Sa det du behöver höra inte vad du vill höra. Men aja.. skit i mig då  :D

Behöver jag i detta läge ta del av ditt tips utan motiveringar och bakomliggande förklaringar varför jag ska anamma det beteende du föreskriver....... NEJ FÖR FAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! brinn vid helvetets portar ditt jävla as.

Kan det vara så att du drabbas av dessa bittra pensionärer för att du är själv är bitter? Det är bara en fråga.