Pensionärer går till attack
Moderator: Moderatorgruppen
Det Popjimmy talar om är inget nytt. Det kommer av att all slags träning skapar större produktion av hormoner, testostoron. Inte för att det förringar den insikten. Man kan ju tänka sig vad kroppen och sinnet tränar för? Och vilken reaktion detta ger uttryck för i "personen" som man känner.
Jag var faktiskt helt allvarlig med vad jag menade. Det var ett konkret råd angående att slå där det känns.
Sen är jag av åsikten att ilska bara är en illusion, illusion för att det är en del av en flykt inför våran skamliga maktlöshet. Det är inte något reellt, det är något som uppmärksammar på ens vilja och ens trosföreställningars brist på lösningsförslag till det manade av viljan.
Glöm bort det där med ilska, det skapar bara billiga kickar som snabbt lämnar en bitter eftersmak. Om du har bestämt dig för att agera varför inte göra ett val av hur? Att du förtryckt känslor är väl inte någon anledning att hänge dig negativa sådana?
Det du måste förstå är att även om du låter någon bestämma ditt värde, så är det du som sätter värdet på det de har bestämt för dig. Det finns ingen annan, för dig, som värderar av värde än du, skönt och belastande allt i ett. Det verkar som om det värde som andra ger en är något objektivt, något reellt. Men det tar endast fäste om man låter det. Och visst kan andras värderande övertyga, men då är man redan av deras åsikt.
Jag brukar tänka så här. Om jag är nöjd så är min samlade upplevelse något positivt, hela mitt liv i alla dess varande och förut varande är positivt. Sen är det bara att fundera på vad som skulle göra mig nöjd. Är det något uppnåbart så gör jag det, är det något ouppnåbart så söker jag omvärdera det eftersöka, förlika mig med situationen. Det är alltså ingen idé att se på det som varit i ett försök att rättfärdiga det. Det görs enbart genom att se till det som är och göra det bra. Situationen vi befinner oss i är intimt förknippad med allt som varit och löses således i stunden och inte i ett hopplöst sökande efter att ändra det som varit.
Alla problem har samma form, antingen löser man dem eller så accepterar man dem. Det finns inget annat. Och det bästa är att acceptera först och lösa sen. Då har man redan fallskärmen ute om ens applicerade lösning fallerar.
Hur accepterar man? Jag skulle vilja säga att det är samma metod som man känner livets hälsning när solen visar sig, samma sätt som man känner en vinds smeknings förhöjande av livskvalitet. Det är värt att uppmärksamma att den acceptans som man bör söka inte är den som gör en accepterande av problemet, utan inför problemet och att man har en vilja inför problemet.
Tänk dig den begränsning du känner nu, och tänk dig den värsta begränsning du kan tänka dig. Är det någon skillnad på situationen? Är det någon skillnad på vad du bör göra om situationens begränsning är ofrånkomlig eller om den är frånkomlig? Är inte viljan kvar att ta bort det som gör begränsningen kännbar? Därav acceptansens värde.
Tänk dig en stund av total förlamning och total fysisk maktlöshet. Vill du inte kunna vara fri även i den stunden? Är det möjligt och i sådana fall hur? Mitt svar är genom tanken, det som fjättrar är de egna inställningarna, attityderna man håller. Det är inte självklart att smärta är dåligt. Det är inte självklart att det tvungna är tvingande. Vi är så finurligt konstruerade att vi kan ta ett tvång och göra det till vårat, inte med det sagt att vi konsekvent så bör göra. Men om det är vad som står till buds inför vår lycka så vet jag vad jag gör.
Jag var faktiskt helt allvarlig med vad jag menade. Det var ett konkret råd angående att slå där det känns.
Sen är jag av åsikten att ilska bara är en illusion, illusion för att det är en del av en flykt inför våran skamliga maktlöshet. Det är inte något reellt, det är något som uppmärksammar på ens vilja och ens trosföreställningars brist på lösningsförslag till det manade av viljan.
Glöm bort det där med ilska, det skapar bara billiga kickar som snabbt lämnar en bitter eftersmak. Om du har bestämt dig för att agera varför inte göra ett val av hur? Att du förtryckt känslor är väl inte någon anledning att hänge dig negativa sådana?
Det du måste förstå är att även om du låter någon bestämma ditt värde, så är det du som sätter värdet på det de har bestämt för dig. Det finns ingen annan, för dig, som värderar av värde än du, skönt och belastande allt i ett. Det verkar som om det värde som andra ger en är något objektivt, något reellt. Men det tar endast fäste om man låter det. Och visst kan andras värderande övertyga, men då är man redan av deras åsikt.
Jag brukar tänka så här. Om jag är nöjd så är min samlade upplevelse något positivt, hela mitt liv i alla dess varande och förut varande är positivt. Sen är det bara att fundera på vad som skulle göra mig nöjd. Är det något uppnåbart så gör jag det, är det något ouppnåbart så söker jag omvärdera det eftersöka, förlika mig med situationen. Det är alltså ingen idé att se på det som varit i ett försök att rättfärdiga det. Det görs enbart genom att se till det som är och göra det bra. Situationen vi befinner oss i är intimt förknippad med allt som varit och löses således i stunden och inte i ett hopplöst sökande efter att ändra det som varit.
Alla problem har samma form, antingen löser man dem eller så accepterar man dem. Det finns inget annat. Och det bästa är att acceptera först och lösa sen. Då har man redan fallskärmen ute om ens applicerade lösning fallerar.
Hur accepterar man? Jag skulle vilja säga att det är samma metod som man känner livets hälsning när solen visar sig, samma sätt som man känner en vinds smeknings förhöjande av livskvalitet. Det är värt att uppmärksamma att den acceptans som man bör söka inte är den som gör en accepterande av problemet, utan inför problemet och att man har en vilja inför problemet.
Tänk dig den begränsning du känner nu, och tänk dig den värsta begränsning du kan tänka dig. Är det någon skillnad på situationen? Är det någon skillnad på vad du bör göra om situationens begränsning är ofrånkomlig eller om den är frånkomlig? Är inte viljan kvar att ta bort det som gör begränsningen kännbar? Därav acceptansens värde.
Tänk dig en stund av total förlamning och total fysisk maktlöshet. Vill du inte kunna vara fri även i den stunden? Är det möjligt och i sådana fall hur? Mitt svar är genom tanken, det som fjättrar är de egna inställningarna, attityderna man håller. Det är inte självklart att smärta är dåligt. Det är inte självklart att det tvungna är tvingande. Vi är så finurligt konstruerade att vi kan ta ett tvång och göra det till vårat, inte med det sagt att vi konsekvent så bör göra. Men om det är vad som står till buds inför vår lycka så vet jag vad jag gör.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Gott råd
Avantgardet skrev:Algotezza skrev:Elchocker rekommenderas...
Biter inte på mig.
Har du provat - och hur många? Och utan bedövning?
undrar försiktigt
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
sailaways skrev:Hur definierar du ego- behov?
Buddha- behov är en illusion, jaget föregår omständigheterna. Vi är. alltså inga egobehov finnes.
?!
Egot har ett paradoxalt behov: att både bevara och upplösa sig själv, uppgå i något större, slippa sin alltför uppenbara begränsningar men det vill inte dö, förintas! Kärnan i det är ju självbevarelsedriften! Hur löser man den motsägelsen?
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Re: Gott råd
Algotezza skrev:Har du provat - och hur många? Och utan bedövning?
Nej, inte på riktigt. ECT är inte min grej. Men kanske är det sista utvägen? Det vi inte dör av blir vi väl starkare av, men vad gör vi då när vi blir helt osårbara? Kan det finnas en värre förbannelse? Enda gången man verkligen skulle vilja kunna fälla en tår men riktigt gå bet på det. Ödmjukhet, vad är det?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Ödmjukhet
Avantgardet skrev:Algotezza skrev:Har du provat - och hur många? Och utan bedövning?
Ödmjukhet, vad är det?
Ödmjukhet är den svages styrka. Och den starkes svaghet.
Att känna sig soft inför sitt öde.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Sailaways jag tycker du tolkar in för mycket. Intellektet väljer, gör valen, men känslorna anger värdet av det som valet skall fatta.
Därav vikten av acceptans, acceptansen är inte den intellektuella processen, det är den emotionella. Därav min jämförelse med sol och vind och deras rogivande element, om man väljer att känna, uppleva, dem.
Helt rätt är att jag förespråkar en intellektualisering, men inte på bekostnad av annat, och främst för att känslorna inte kan leda dig ut ur problem. Och om du står inför ett ofrånkomligt faktum som dina känslor säger är negativa gör du då rätt i att bära med dig den känslan resten av livet för att det är "äkta"? Om du låses in i ett rum med den du hatar är det inte dags då att se om inte känslorna kan vändas till något som ger samvaron en positiv prägel, istället för hatets negativa?
Därav vikten av acceptans, acceptansen är inte den intellektuella processen, det är den emotionella. Därav min jämförelse med sol och vind och deras rogivande element, om man väljer att känna, uppleva, dem.
Helt rätt är att jag förespråkar en intellektualisering, men inte på bekostnad av annat, och främst för att känslorna inte kan leda dig ut ur problem. Och om du står inför ett ofrånkomligt faktum som dina känslor säger är negativa gör du då rätt i att bära med dig den känslan resten av livet för att det är "äkta"? Om du låses in i ett rum med den du hatar är det inte dags då att se om inte känslorna kan vändas till något som ger samvaron en positiv prägel, istället för hatets negativa?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Algotezza skrev:Egot har ett paradoxalt behov: att både bevara och upplösa sig själv, uppgå i något större, slippa sin alltför uppenbara begränsningar men det vill inte dö, förintas! Kärnan i det är ju självbevarelsedriften! Hur löser man den motsägelsen?
Man tillåter sig själv att uppfatta sig själv som beroende av omgivningen man lever i. In fact, din egen kropp hör till din omgivning. Om min kropp helt var min, och därmed under min egen fria viljas kontroll, så varför kan jag inte kontrollera mina egna känslor? Det jag inte kan kontrollera helt och fullt, men likväl har inflytande över, hör till min omgvning, men Är inte mig själv, Är inte jag. Och, man tillåter sig själv att känna efter, att vara som man är. Ser man paradoxen men inte upplever sig som mogen att gå längre i det, tja, då är man helt enkelt inte mogen. Acceptera detta, med vetskapen om att riktig effektivitet och därför också livsglädje (din egen), är beroende av din omvärld. Dvs, ingen som förstår det har egentligen någon anledning att inte vilja dit. Förstår man det inte, så är man inte mogen. Fortsätt då att forska om hur du kan bli ditt effektivaste, gladaste, bästa, själv. Det är samma väg. Det går inte att må riktigt bra om ens omgivning inte mår bra. För känslor smittar. Således, de leder till samma mål.
Minded skrev:Algotezza skrev:Egot har ett paradoxalt behov: att både bevara och upplösa sig själv, uppgå i något större, slippa sin alltför uppenbara begränsningar men det vill inte dö, förintas! Kärnan i det är ju självbevarelsedriften! Hur löser man den motsägelsen?
Man tillåter sig själv att uppfatta sig själv som beroende av omgivningen man lever i. In fact, din egen kropp hör till din omgivning. Om min kropp helt var min, och därmed under min egen fria viljas kontroll, så varför kan jag inte kontrollera mina egna känslor? Det jag inte kan kontrollera helt och fullt, men likväl har inflytande över, hör till min omgvning, men Är inte mig själv, Är inte jag. Och, man tillåter sig själv att känna efter, att vara som man är. Ser man paradoxen men inte upplever sig som mogen att gå längre i det, tja, då är man helt enkelt inte mogen. Acceptera detta, med vetskapen om att riktig effektivitet och därför också livsglädje (din egen), är beroende av din omvärld. Dvs, ingen som förstår det har egentligen någon anledning att inte vilja dit. Förstår man det inte, så är man inte mogen. Fortsätt då att forska om hur du kan bli ditt effektivaste, gladaste, bästa, själv. Det är samma väg. Det går inte att må riktigt bra om ens omgivning inte mår bra. För känslor smittar. Således, de leder till samma mål.
Jag vet inte direkt om du svarade på min fråga men jag håller med dig om det du skriver ändå!
MVH
Algotezzza
Algotezza aka Algotezza
Jag tror att du gör ett gravt misstag om du vill se känslorna som beslutstagare och intellektet som värderande. Intellektet kan värdera, då brukar man kalla det deliberera. Men om du låter intellektet även värdera sådant som är direkt känsloväckande, som smaken på något, texturens för eller nackdel mot huden, en annan människas uttryck gentemot dig, så kommer du göra känslan externaliserad dig, det blir föreställningar om som tillåts styra hur du skall känna.
Om du gör så tillåter du beräkningar styra perceptionen, och det låter väl inte sunt om det är sannsyn man söker. Och något säger mig att du gör det.
Annars verkar du vara väl införstådd i den problematik du upplever och ha betänkt din situation mycket. Jag tror att du främst behöver ge dig lite semester från problemet. Så att säga skita i om du har hittat något problem. För är du säker? Även de egna känslorna måste betvivlas ibland, även den egna övertygelsen. Det kan visa sig att du som gudarna skapat något ex nihilo
Om du gör så tillåter du beräkningar styra perceptionen, och det låter väl inte sunt om det är sannsyn man söker. Och något säger mig att du gör det.
Annars verkar du vara väl införstådd i den problematik du upplever och ha betänkt din situation mycket. Jag tror att du främst behöver ge dig lite semester från problemet. Så att säga skita i om du har hittat något problem. För är du säker? Även de egna känslorna måste betvivlas ibland, även den egna övertygelsen. Det kan visa sig att du som gudarna skapat något ex nihilo
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster