Ja men precis !!!
Har mig veterligen inte sagt någonting som fått han att känna sig som en idiot. Möjligtvis nu denna dialog om honom. I annat fall kan jag inte begripa vad jag personligen skulle ha sagt som inte lämpar sig !
OKej fikusar
Moderator: Moderatorgruppen
Algotezza, jag är ledsen att du i denna tråd får gå in den otacksamma rollen av att agera bollplank för mina idéer. Men jag måste ha något att "fästa på" för at få ut detta matieral. Det är inte riktat till dig personligen.
Jag ska inte fortsätta att älta detta i all evighet, vill bara beskriva vad som händer för att klargöra denna process för oss alla som läser detta. Detta är något vi alla är med om väldigt ofta utan att vara medvetna om det. Det är detta detta som är det centrala i förhållande till samvete, vilja, mod, etc. Det jag försöker säga är att alla är offer och alla är förövare, i alla situationer. Ingen unkommer detta. Det är inte en artskillnad, det är en gradskillnad, och vi flyter hela tiden mellan polerna. När vi är utsatta så tenderar vi att kastas fram och tillbaka mellan extremerna.
Det är alltså inte argumenten i sig själva, som är det jag försvarar - vilket är vad en retoriker gör. Det jag istället gör är belysa att det finns en lager under det vi säger och tänker, ett kausal-intentionellt lager av funktioner/mekanismer som skapar en kausalreaktion vilket resulterar i manifesterade språkanspråk. Retorikern, till skillnad från filosofen ser inget "underliggande lager" och kan därför legitimera allt. Jag legitimerar inte allt, jag utgår ifrån (medvetna) intentioner, och (omedvetna intentioner, dvs) försvarsmekanismer. Att bli en hel människa handlar om att agera, att manifestera ett material/artefakt m.h.a en handing, göra misstag, titta på materialet och börja reflektera, detta gör att man börjar se att det finns lager av "dolda intentioner", subtila känsloyttringar. Det den mogna människan gör är att lära sig snappa upp dessa subtila yttringar och denna förmågan kallar vi intuition. Det är när förnuft och känslor samarbetar på ett sätt som resulterar i kärlek. Grumlad intuition är alltså samma sak som att den emotionella kompassen är i vågor.
När man får ett egen plats med säkerhet, lugn och ro, så kommer de mest starka känslorna lagt sig börjar förnuftet och de mer genuina känslorna att sammarbeta med förnuftet och en utvecklingsprocess påbörjas som gör en till en mer mänsklig och hel människa.
Jag ser mig alltså inte som en förövare, jag ser detta som en etisk resa som måste göras och som alla måste vara med att delta i, de som inte deltar har inget att säga till om utan måste acceptera det vi kommer fram till, men alla är lika välkomna att delta och bidra till gemenskapen.
Min uppfattning är att det är detta jounalistiken gör, fast mot samhället, det handlar om att reda ut och granska institutioner. Det jag gör är att granska "biologiska och kulturella institutioner" hos individer och grupper. Genom att lysa upp vagheter och problem så erkänner människor felen och växer i processen. Att städa upp i känslomekanismerna genom att lysa upp i själens mörka vråer. Problemet med Sverige är att det är ingen som vågar gå in i denna otackasamma roll. Överlag i samhället, i domstolar och speciellt i skolor så säger man att det inte är så farligt - läraren rycker inte in när något är fel - de säger menar att det är naturligt för barn att bråka, men detta är helt fel inställning eftersom barnen inte lär sig att hantera dessa typer av konflikter - detta kräver mycket stöd. Läraren vill undvika att gå in i den obekväma rollen att säga till, ingen människa som är sympatisk och god vill göra detta, ingen vill gå in och "skada" andra människor, men någon måste våga ta steget, eftersom passiviteten medför ännu större skador på samhället - när barnen växer upp så går de inte längre att hantera. De är "myndiga" men inte mogna och senare slussas dessa människor vidare in i sociala institutioner och blir läkare, lärare, poliser, domare och väktare, och det är här det sårade barnet får ge igen, det är här historien skrivs om. Det jag försöker säga är alltså att historien ska skrivas om, konflikten skall lösas på en gång. Kanske är det så att en människa som är i den framträdande rollen inte har den mogenhet som krävs, men då får han vara ödmjuk och söka stöd i de andras uppfattning, och förhoppningsvis så blir den gemensamma samligen åsikter en bra balans. Detta är nog tanken med demokrati också, men det är en annan diskussion. Demokrati handlar inte om att vara passiv, framträdande och tillfälliga ledare behövs fortfarande i en demokrati, även om det ofta är otacksamt att träda fram. Vidare behövs det mekanismer för att en kommunikations/tolkningscirkel mellan ledaren och gruppen och det är detta som är därför demokratin är det bästa stadsskicket vi haft. Problemet med demokratin är att politiker tenderar till att vara retoriker och inte filosofer. De har kanske ett lager av intentioner - som deras aktuella ideologi represenerar, problemet är att alla ideologier är aspektera av samma helhet - av människan. I retorik går alla perspektiv att höja upp och alla perspektiv att sänka ner och förlöjliga. Jag förlöjligar inte min parner, jag håller inte på med sånt nonsens. Förlöjligar av min partner sparar jag till sovrummet, jag har ett sådant behov själv, med jag får utlopp av det i begränsade och slutna sammahang där alla är med på det. Det är därför sadomaschosism har sin relevans. Är det människor som är emotionellt störda och sköra så är dessa sammanhang träningsarenor. Sexualiteten fungerar där som en drivkraft som får en att ta sig igenom smärtan och obehaget och transcendera med värdigheten i behåll. Utan sexualiteten skulle vi inte ha energin, viljan, orken att ta oss igenom och transcendera spelets ramar och se att borom ramarna så är leken gränslös. Sexualiteten handlar om att spränga gränser.
Detta är innebörden av det integrala. Att alla delar är olika aspeker som har sin relevans.
Tråkigt nog så är det många som förlöjligar dessa desperata försök att få människor att sammarbeta och se relevansen i allting. Människor har fått barnet sårat att de måste polarisera andra för att skapa offer/förövar relationen. Detta är relgionens djupare funktion, att genom desperation, disciplin och ansträning transcendera ramarna och se den spontana leken, inte tramset som uppstår vid instiftandet, accepterandet och följandet av andras ramar.
Jag brukar säga att det viktiga är inte hur eller varför en sak påbörjas - det viktiga är hur den avslutas. Varför eller hur vi kom hit är inte relevant - det är viktigt att förstå i arbetet då vi klargör intentioner utifrån historiska kausal-händelse-ankare, men vi måste bli emotionella generaler, redo att ta vilken strid som helst och komma ur med värdigheten i behåll. Problemet är att uppmärksamheten är så värdefull/meningskapande att de flesta inte kan hantera ljuset av strålkastaren av gruppen, eftersom denna strålkastare lyser upp och synar varje vrå. Därför måste man våga stå stabilt med värdigheten i behåll, att stå som man är, att ha kontakt med det okonstladet och oförstörda barnet, samtidigt som man är vuxen och ansvarstagande, ansvarstagande på sätt två - inte utifrån konventionen utan utifrån förmågan att vara svara på en oväntad situaition som en general som slåss under okända förutsättningar.
Det viktiga är inte om man blir sårad eller inte, utan om man hanterar slaget med värdighet. att själv ta kommandot, att träda fram och erkänna felen i situationen - oavsett vad/vem som bidrat till dem.
Kan man förresten avgöra om någon verkligen är ett eller inte? Är en riktig våldtäktsman en förövare eller ett offer? Det som skiljer det riktiga offret från en förövare som "spelar på offerrollen" (i t.ex en domstolsprocess etc) är att det riktiga offret inte har någon makt i situationen. Ju mer maktfullkomlig någon är i en situation, desto större möjlighet har han att "ge bort sin makt" till de andra i situationen. Makt uppnår genom "kommunikationsövertag", detta kan vara fysiska - att någon har förmågan att överföra smärta på någon annan, eller "psykologiska" att man har förmågan att överföra känslor. Psykologisk spel handlar om att dela med sig och undanhålla information. När man delar med sig av en infomation kan detta vara både en fördel eller en nackdel. Fördelen är att man säger något om sig själv eller om världen som är generellt och som säger något som alla håller med om - personen känner då igen sig, eller något som är specifikt - dvs att det är ovanligt - det kan t.ex. vara en olycka eller olyckli omständighet. Delar jag med mig infomation av mig själv kan andra vända den emot mig - dels för att man kan bli anklagad för något dåligt och dels för att andra kan kopiera det "bra" eller "smarta" man själv gör och därför bli en konkurent - och det är därför man undanhåller information - för att själv få makt. Jag undanhåller inte någon information, men det gör att många försöker vända den mot mig och därför måste jag agera.
Jag har länge funderat på göra ett konstverk, som belyser den "stora sorgen", detta innebär att jag målar eller gör ett fotokolage av fyra personer:
* den första personen är mer maktfullkomlig och deltagade - detta är en äldre man, soldat, förövaren: någon som skjuter en annan människa i huvudet.
* den andra personen är mer maktlös och deltagande - detta är offret, en äldre man som blir skjuten i huvudet. Denne person är fastbunden och kunde inte göra något. Har han möjlighet att fly men står kvar är han feg, har han inte möjlighet att fly men gör det ändå är han också feg.
* den tredje personen är mer maktfullkomlig men är observatörm, också en äldre man - kan vara en soldat eller ett högre befäl: han kan ingripa men gör det inte för att han själv inte vill bli en del av situationen.
* den fjärde personen är maktlös och observatör - detta är ett barn som skräcklsaget ser hela dramat med kan inte ingripa.
* den femte personen är mer maktlös, först observatör men blir sedan deltagare, en yngre man som ser dramat och försöker ingripa.
Vem är egentligen offer och vem är egentligen förövare i denna situation?
Den första personen är den största förövaren, han protesterar inte. men har samtidigt varit ett offer i andra sammanhang: det är detta om brytigt ner hans moral.
Den tredje personen är en lika stor förövare som den första, han kan vara större eller mindre beroende på hur mycket makt han egentligen har över situationen, men är han ett befäl som kan ingripa så är han en större förövare än han som utför, han är den större passive förövaren, som antaligen är aktiv den aktivte förövaren i helt andra situationer - detta framkommer alltså inte i den specifika situationen, men en människa som har lite mer förståelse över psykologi inser att det finns en hjäna bakom skitjobben som någon annan utför. han är också ett offer av omständigheterna, men ansträngde sig och har lyckats komma till en social position där han har makt, men istället missbrukar han den. då är han den största förövaren.
den andra personen är ett offer, dock inte det största offret - eftersom hans liv här tar slut.
den fjärde personen, barnet, är det största offret eftersom han får trauman. dock kanske han växer upp och blir soldaten som skjuter, eller så blir han....
den femte personen som är en maktlös observatör men som ändå försöker agera.
alla är alltså i någon mening ett offer. Men alla offerkänslor har en livslängd: antingen bearbetas de av en ansvarsfull människa som försöker ordna i sitt egna känslokaos eller så förträngs de.
soldaten som sköt hade i sin ungdom själv varit ett offer, dock tog han inte ansvar för detta, han vågade inte ställa sig utanför gruppen. han vågare inte göra det otacksamma och träda fram.
Ansvaret ligger alltså i att först ordna upp i känslokaoset, och här har filosofi, religion, psykologi mycket att bidra med. Men efter det måset man börja agera. Man kan inte sitta och trycka på kunskapen som potentiellt skulle kunne rädda andra. Detta upplever jag t.ex. tendenser till att Johan gör. Detta är inte helt sant heller, han har satt upp forumet och har en slags tillit i processen, vilket är bra. Men jag tycker han träder fram för sällan.
maktfullkomlig
x
---------------|----------------
| | |
| | |
| | |
| | |
observatör x----------------------------x deltagare
| | |
| | |
| | |
| | |
---------------|----------------
x
maktlös
Att komma i kontakt med det sårade baret är det första. har avtrubbningen gått så långt att man byggt ett enormt komplex av känslomurar och inte längra klarar av att navigera till och få kontakt med det sårade barnet är man väldigt illa ute, då är det sluten vård med riktigt mogna människor som gäller - men kanske finns det tillfällen då själen helt enkelt inte går att reparera - och då är kanske dödstraffet försvarsbart. Men jag ser goda spår att så inte är fallet här. Om det sårade barnet tittar fram, dela detta med andra, göm inte undan känslorna.
Jag vet inte vad du försöker göra när du säger att "Du vann, Pop-Jimmy!", om det är så att offermentaliteten/det-sårade-barnet försöker lyfta fram mig som den "onde" i sammanhanget, en människa som vållar skada. Men jag ser det inte så, jag har redan definierat vad ondska är - nämligen förmågan att transcendera/lösa en situation, men tappa sin värdighet på vägen genom att olika former av emotioner "tar över". Jag går in i den otacksamma rollen.
.....
Så vad är ansvar? Att uppmärksamma att en situation uppståt som kräver ett handlande för att transcendera villkoren.
När mamma ringer att hon kommer hem (som hon gjorde nyss): städar jag lägenheten. Att anstränga sig/våga avsluta det man gör för tillfället och gå över till städningen.
På morgonen (brukade jag ligga och fundera över varför jag skulle gå upp, men inte längre): att gå upp
På kvällen: gå och lägga mig, att våga avsluta dagen och ge upp arbetet.
När jag gör ett för stort aspårk och sägger något dum: Inser jag mitt ansvar att säga förlåt
När jag dushar för länge: inser jag att jag måste gå ut ur dushen (är duschberoende, dushar ibland 5, 6, 7 gånger om dagen)
När rummet är stökigt: Städa.
När jag får tråkigt med min parter: Ta mig an något.
När jag ställs inför en situation då jag inte förstår vad jag ska välja eftersom jag inte kan se något värde absolut eller relativt värde i alternativen: Välja något och investera mening i det.
När min bror vill umågs med mig: Ger jag honom min uppmärksamhet och svarar deklarerar tydligt om jag har eller inte har tid att umgås.
När någon skriver ett inlägg på frumet: Svarar jag på det.
När någon i gruppen känner sig utanför: ge den uppmärksamet och tar upp ett ämne som kan engagera honom att bli deltagare.
När gruppen känner sig splittrad: skapa gemenskap genom att ta upp ett ämne.
När inget händer i gruppen, lägga fram en provokation för att skapa lite känlsor, som man sedan bearbetar och löser upp, precis vad som händer i denna tråd och när man tittar på en film
När jag är hungrig: Se till att äta mat
Varför ta ansvar? Finns ingen "rationell" anledning, det har jag genom många år av funderande insett. Det handlar snarare om olika livsrytmer, att vissa situationer uppstår med en form av regelbundenhet och att fly från dessa skapar problem. Det handlar om att penetrera villkoren.....
Jag förstår att du inte hade onda intentioner precis som vilken annan människa som helst, du har alltså precis som självmordbombare, ungdomar som skjuter ner anda på sin skola. Håller du inte med är det för att du sätter dig över dessa människor och inte längre representerar mänskligheten. I grund och botten vill vi göra meningsfulla handligar och se oss själva som hjältarna (alternativt offren om vi blir besegrade - vi vänder alltså förlusten till våran fördel) i situationen eftersom vi är meningsskapande varelser. Och detta stämmer alltså även in på mig, jag är ingen sadist som lägger upp fällor för andra att ramla in i. Jag har precis som dig och självmordsbombaren inga onda intentioner.
Men någonstans på vägen i allt detta handlande så uppstår ett lidande, det uppstår offer och förövare. Och vad är det då som skapar detta lidande, dessa offer och dessa förövare? Jo, det handlar alltid om att det är en ursprunglig spontan kärlek och lycka att leva som hämmas. Barnet tillåts inte vara som det "är", det tillåts inte få utrymme för sin naturliga behov inom rimliga ramar (inte inom vilka ramar som helst, eftersom detta resulterar i övertramp).
Jag försöker försvara det oförstörda och det förstörda barnet. För mig är detta ingen motsättning mellan dig och mig, igen motsättning mellan personer - dvs ingen motsättning mellan sociala roller: förövaren och offret, detta är för mig opersonligt, och hoppas därför att du kommer tillbaka med nya tag nästa år.
Sköt om dig och Gott nytt år
/Jimmy
Nu upplever jag att du utger dig för att gå in i förövarrollen, men egentligen går in i offerrollen eftersom du lyfter fram det på ett sätt som att det handlade om att jag lagt på dig den "rollen" (det är därför du använder mina begrepp: självgodhet etc, eftersom du upplever att det är orättvist det är på mina villkor) och att du själv är helt oskyldig (dvs inte utfört någon handling), det är alltså offret/barnet som du agerar utifrån.Din analys av mitt psyke är lysande, Pop-Jimmy, jag ser mig själv med skam i min nakna självgodhet! Jag är ett svin. Ett äckel.
Detta är inte ironiskt menat.
Jag ska inte fortsätta att älta detta i all evighet, vill bara beskriva vad som händer för att klargöra denna process för oss alla som läser detta. Detta är något vi alla är med om väldigt ofta utan att vara medvetna om det. Det är detta detta som är det centrala i förhållande till samvete, vilja, mod, etc. Det jag försöker säga är att alla är offer och alla är förövare, i alla situationer. Ingen unkommer detta. Det är inte en artskillnad, det är en gradskillnad, och vi flyter hela tiden mellan polerna. När vi är utsatta så tenderar vi att kastas fram och tillbaka mellan extremerna.
Jag har som sagt tydligt klargjort mitt syfte med min argumentation, och även Johan har varit inne på detta: Jag argumenterar inte för att "vinna", iaf inte på det sättet. Jag ser det som att jag presenterar ett material som andra angriper, och det jag gör är att bryta ner dessa angrepp och även försöka beskriva de orsaker som ligger till grund av att ett angreppet skett, jag försöker alltså lyfta fram vad jag upplever vara de försvarsmekanismer andra har för att ändra på det material jag försöker presentera. Jag menar inte att jag inte vill att andra skall vara med och "veckla ut" materialet, men börjar diskursen utveckla sig på ett sådant sätt så att andra har intentioner att grumla till min intention så måste jag gripa in. Min intention får inte gå förlorad på vägen eftersom då tappar diskursen fästet och blir ett monster.Du vann, Pop-Jimmy!
Gläd dig åt din seger!
Det är alltså inte argumenten i sig själva, som är det jag försvarar - vilket är vad en retoriker gör. Det jag istället gör är belysa att det finns en lager under det vi säger och tänker, ett kausal-intentionellt lager av funktioner/mekanismer som skapar en kausalreaktion vilket resulterar i manifesterade språkanspråk. Retorikern, till skillnad från filosofen ser inget "underliggande lager" och kan därför legitimera allt. Jag legitimerar inte allt, jag utgår ifrån (medvetna) intentioner, och (omedvetna intentioner, dvs) försvarsmekanismer. Att bli en hel människa handlar om att agera, att manifestera ett material/artefakt m.h.a en handing, göra misstag, titta på materialet och börja reflektera, detta gör att man börjar se att det finns lager av "dolda intentioner", subtila känsloyttringar. Det den mogna människan gör är att lära sig snappa upp dessa subtila yttringar och denna förmågan kallar vi intuition. Det är när förnuft och känslor samarbetar på ett sätt som resulterar i kärlek. Grumlad intuition är alltså samma sak som att den emotionella kompassen är i vågor.
När man får ett egen plats med säkerhet, lugn och ro, så kommer de mest starka känslorna lagt sig börjar förnuftet och de mer genuina känslorna att sammarbeta med förnuftet och en utvecklingsprocess påbörjas som gör en till en mer mänsklig och hel människa.
Jag ser mig alltså inte som en förövare, jag ser detta som en etisk resa som måste göras och som alla måste vara med att delta i, de som inte deltar har inget att säga till om utan måste acceptera det vi kommer fram till, men alla är lika välkomna att delta och bidra till gemenskapen.
Min uppfattning är att det är detta jounalistiken gör, fast mot samhället, det handlar om att reda ut och granska institutioner. Det jag gör är att granska "biologiska och kulturella institutioner" hos individer och grupper. Genom att lysa upp vagheter och problem så erkänner människor felen och växer i processen. Att städa upp i känslomekanismerna genom att lysa upp i själens mörka vråer. Problemet med Sverige är att det är ingen som vågar gå in i denna otackasamma roll. Överlag i samhället, i domstolar och speciellt i skolor så säger man att det inte är så farligt - läraren rycker inte in när något är fel - de säger menar att det är naturligt för barn att bråka, men detta är helt fel inställning eftersom barnen inte lär sig att hantera dessa typer av konflikter - detta kräver mycket stöd. Läraren vill undvika att gå in i den obekväma rollen att säga till, ingen människa som är sympatisk och god vill göra detta, ingen vill gå in och "skada" andra människor, men någon måste våga ta steget, eftersom passiviteten medför ännu större skador på samhället - när barnen växer upp så går de inte längre att hantera. De är "myndiga" men inte mogna och senare slussas dessa människor vidare in i sociala institutioner och blir läkare, lärare, poliser, domare och väktare, och det är här det sårade barnet får ge igen, det är här historien skrivs om. Det jag försöker säga är alltså att historien ska skrivas om, konflikten skall lösas på en gång. Kanske är det så att en människa som är i den framträdande rollen inte har den mogenhet som krävs, men då får han vara ödmjuk och söka stöd i de andras uppfattning, och förhoppningsvis så blir den gemensamma samligen åsikter en bra balans. Detta är nog tanken med demokrati också, men det är en annan diskussion. Demokrati handlar inte om att vara passiv, framträdande och tillfälliga ledare behövs fortfarande i en demokrati, även om det ofta är otacksamt att träda fram. Vidare behövs det mekanismer för att en kommunikations/tolkningscirkel mellan ledaren och gruppen och det är detta som är därför demokratin är det bästa stadsskicket vi haft. Problemet med demokratin är att politiker tenderar till att vara retoriker och inte filosofer. De har kanske ett lager av intentioner - som deras aktuella ideologi represenerar, problemet är att alla ideologier är aspektera av samma helhet - av människan. I retorik går alla perspektiv att höja upp och alla perspektiv att sänka ner och förlöjliga. Jag förlöjligar inte min parner, jag håller inte på med sånt nonsens. Förlöjligar av min partner sparar jag till sovrummet, jag har ett sådant behov själv, med jag får utlopp av det i begränsade och slutna sammahang där alla är med på det. Det är därför sadomaschosism har sin relevans. Är det människor som är emotionellt störda och sköra så är dessa sammanhang träningsarenor. Sexualiteten fungerar där som en drivkraft som får en att ta sig igenom smärtan och obehaget och transcendera med värdigheten i behåll. Utan sexualiteten skulle vi inte ha energin, viljan, orken att ta oss igenom och transcendera spelets ramar och se att borom ramarna så är leken gränslös. Sexualiteten handlar om att spränga gränser.
Detta är innebörden av det integrala. Att alla delar är olika aspeker som har sin relevans.
Tråkigt nog så är det många som förlöjligar dessa desperata försök att få människor att sammarbeta och se relevansen i allting. Människor har fått barnet sårat att de måste polarisera andra för att skapa offer/förövar relationen. Detta är relgionens djupare funktion, att genom desperation, disciplin och ansträning transcendera ramarna och se den spontana leken, inte tramset som uppstår vid instiftandet, accepterandet och följandet av andras ramar.
Jag brukar säga att det viktiga är inte hur eller varför en sak påbörjas - det viktiga är hur den avslutas. Varför eller hur vi kom hit är inte relevant - det är viktigt att förstå i arbetet då vi klargör intentioner utifrån historiska kausal-händelse-ankare, men vi måste bli emotionella generaler, redo att ta vilken strid som helst och komma ur med värdigheten i behåll. Problemet är att uppmärksamheten är så värdefull/meningskapande att de flesta inte kan hantera ljuset av strålkastaren av gruppen, eftersom denna strålkastare lyser upp och synar varje vrå. Därför måste man våga stå stabilt med värdigheten i behåll, att stå som man är, att ha kontakt med det okonstladet och oförstörda barnet, samtidigt som man är vuxen och ansvarstagande, ansvarstagande på sätt två - inte utifrån konventionen utan utifrån förmågan att vara svara på en oväntad situaition som en general som slåss under okända förutsättningar.
Det viktiga är inte om man blir sårad eller inte, utan om man hanterar slaget med värdighet. att själv ta kommandot, att träda fram och erkänna felen i situationen - oavsett vad/vem som bidrat till dem.
Kan man förresten avgöra om någon verkligen är ett eller inte? Är en riktig våldtäktsman en förövare eller ett offer? Det som skiljer det riktiga offret från en förövare som "spelar på offerrollen" (i t.ex en domstolsprocess etc) är att det riktiga offret inte har någon makt i situationen. Ju mer maktfullkomlig någon är i en situation, desto större möjlighet har han att "ge bort sin makt" till de andra i situationen. Makt uppnår genom "kommunikationsövertag", detta kan vara fysiska - att någon har förmågan att överföra smärta på någon annan, eller "psykologiska" att man har förmågan att överföra känslor. Psykologisk spel handlar om att dela med sig och undanhålla information. När man delar med sig av en infomation kan detta vara både en fördel eller en nackdel. Fördelen är att man säger något om sig själv eller om världen som är generellt och som säger något som alla håller med om - personen känner då igen sig, eller något som är specifikt - dvs att det är ovanligt - det kan t.ex. vara en olycka eller olyckli omständighet. Delar jag med mig infomation av mig själv kan andra vända den emot mig - dels för att man kan bli anklagad för något dåligt och dels för att andra kan kopiera det "bra" eller "smarta" man själv gör och därför bli en konkurent - och det är därför man undanhåller information - för att själv få makt. Jag undanhåller inte någon information, men det gör att många försöker vända den mot mig och därför måste jag agera.
Jag har länge funderat på göra ett konstverk, som belyser den "stora sorgen", detta innebär att jag målar eller gör ett fotokolage av fyra personer:
* den första personen är mer maktfullkomlig och deltagade - detta är en äldre man, soldat, förövaren: någon som skjuter en annan människa i huvudet.
* den andra personen är mer maktlös och deltagande - detta är offret, en äldre man som blir skjuten i huvudet. Denne person är fastbunden och kunde inte göra något. Har han möjlighet att fly men står kvar är han feg, har han inte möjlighet att fly men gör det ändå är han också feg.
* den tredje personen är mer maktfullkomlig men är observatörm, också en äldre man - kan vara en soldat eller ett högre befäl: han kan ingripa men gör det inte för att han själv inte vill bli en del av situationen.
* den fjärde personen är maktlös och observatör - detta är ett barn som skräcklsaget ser hela dramat med kan inte ingripa.
* den femte personen är mer maktlös, först observatör men blir sedan deltagare, en yngre man som ser dramat och försöker ingripa.
Vem är egentligen offer och vem är egentligen förövare i denna situation?
Den första personen är den största förövaren, han protesterar inte. men har samtidigt varit ett offer i andra sammanhang: det är detta om brytigt ner hans moral.
Den tredje personen är en lika stor förövare som den första, han kan vara större eller mindre beroende på hur mycket makt han egentligen har över situationen, men är han ett befäl som kan ingripa så är han en större förövare än han som utför, han är den större passive förövaren, som antaligen är aktiv den aktivte förövaren i helt andra situationer - detta framkommer alltså inte i den specifika situationen, men en människa som har lite mer förståelse över psykologi inser att det finns en hjäna bakom skitjobben som någon annan utför. han är också ett offer av omständigheterna, men ansträngde sig och har lyckats komma till en social position där han har makt, men istället missbrukar han den. då är han den största förövaren.
den andra personen är ett offer, dock inte det största offret - eftersom hans liv här tar slut.
den fjärde personen, barnet, är det största offret eftersom han får trauman. dock kanske han växer upp och blir soldaten som skjuter, eller så blir han....
den femte personen som är en maktlös observatör men som ändå försöker agera.
alla är alltså i någon mening ett offer. Men alla offerkänslor har en livslängd: antingen bearbetas de av en ansvarsfull människa som försöker ordna i sitt egna känslokaos eller så förträngs de.
soldaten som sköt hade i sin ungdom själv varit ett offer, dock tog han inte ansvar för detta, han vågade inte ställa sig utanför gruppen. han vågare inte göra det otacksamma och träda fram.
Ansvaret ligger alltså i att först ordna upp i känslokaoset, och här har filosofi, religion, psykologi mycket att bidra med. Men efter det måset man börja agera. Man kan inte sitta och trycka på kunskapen som potentiellt skulle kunne rädda andra. Detta upplever jag t.ex. tendenser till att Johan gör. Detta är inte helt sant heller, han har satt upp forumet och har en slags tillit i processen, vilket är bra. Men jag tycker han träder fram för sällan.
maktfullkomlig
x
---------------|----------------
| | |
| | |
| | |
| | |
observatör x----------------------------x deltagare
| | |
| | |
| | |
| | |
---------------|----------------
x
maktlös
Att komma i kontakt med det sårade baret är det första. har avtrubbningen gått så långt att man byggt ett enormt komplex av känslomurar och inte längra klarar av att navigera till och få kontakt med det sårade barnet är man väldigt illa ute, då är det sluten vård med riktigt mogna människor som gäller - men kanske finns det tillfällen då själen helt enkelt inte går att reparera - och då är kanske dödstraffet försvarsbart. Men jag ser goda spår att så inte är fallet här. Om det sårade barnet tittar fram, dela detta med andra, göm inte undan känslorna.
Jag vet inte vad du försöker göra när du säger att "Du vann, Pop-Jimmy!", om det är så att offermentaliteten/det-sårade-barnet försöker lyfta fram mig som den "onde" i sammanhanget, en människa som vållar skada. Men jag ser det inte så, jag har redan definierat vad ondska är - nämligen förmågan att transcendera/lösa en situation, men tappa sin värdighet på vägen genom att olika former av emotioner "tar över". Jag går in i den otacksamma rollen.
.....
Så vad är ansvar? Att uppmärksamma att en situation uppståt som kräver ett handlande för att transcendera villkoren.
När mamma ringer att hon kommer hem (som hon gjorde nyss): städar jag lägenheten. Att anstränga sig/våga avsluta det man gör för tillfället och gå över till städningen.
På morgonen (brukade jag ligga och fundera över varför jag skulle gå upp, men inte längre): att gå upp
På kvällen: gå och lägga mig, att våga avsluta dagen och ge upp arbetet.
När jag gör ett för stort aspårk och sägger något dum: Inser jag mitt ansvar att säga förlåt
När jag dushar för länge: inser jag att jag måste gå ut ur dushen (är duschberoende, dushar ibland 5, 6, 7 gånger om dagen)
När rummet är stökigt: Städa.
När jag får tråkigt med min parter: Ta mig an något.
När jag ställs inför en situation då jag inte förstår vad jag ska välja eftersom jag inte kan se något värde absolut eller relativt värde i alternativen: Välja något och investera mening i det.
När min bror vill umågs med mig: Ger jag honom min uppmärksamhet och svarar deklarerar tydligt om jag har eller inte har tid att umgås.
När någon skriver ett inlägg på frumet: Svarar jag på det.
När någon i gruppen känner sig utanför: ge den uppmärksamet och tar upp ett ämne som kan engagera honom att bli deltagare.
När gruppen känner sig splittrad: skapa gemenskap genom att ta upp ett ämne.
När inget händer i gruppen, lägga fram en provokation för att skapa lite känlsor, som man sedan bearbetar och löser upp, precis vad som händer i denna tråd och när man tittar på en film
När jag är hungrig: Se till att äta mat
Varför ta ansvar? Finns ingen "rationell" anledning, det har jag genom många år av funderande insett. Det handlar snarare om olika livsrytmer, att vissa situationer uppstår med en form av regelbundenhet och att fly från dessa skapar problem. Det handlar om att penetrera villkoren.....
Nej om anledningen är att du känner att du är här för att bidra till formuet genom att hjälpa människor, och människor du möter inte "tar emot" din hjälp så blir man naturligtvis sårat, det är så jag känt själv förut iaf.Algotezza skrev:Vete fan om jag har lust att skriva mer på detta forum!
Jag pratar inte om en artskillnad, jag menar att det är en gradskillnad. Det är inte mörkt eller ljust. Det är ljust med fläckar av dimma och mörker.Jag tar time-out från detta forum ett slag. Ägnar mig åt familjeliv. Ja, jag har en familj. Jag slår inte min fru och mina barn. Plågar inte min katt. Våldtar inte nakna småbarn.
Jag förstår att du inte hade onda intentioner precis som vilken annan människa som helst, du har alltså precis som självmordbombare, ungdomar som skjuter ner anda på sin skola. Håller du inte med är det för att du sätter dig över dessa människor och inte längre representerar mänskligheten. I grund och botten vill vi göra meningsfulla handligar och se oss själva som hjältarna (alternativt offren om vi blir besegrade - vi vänder alltså förlusten till våran fördel) i situationen eftersom vi är meningsskapande varelser. Och detta stämmer alltså även in på mig, jag är ingen sadist som lägger upp fällor för andra att ramla in i. Jag har precis som dig och självmordsbombaren inga onda intentioner.
Men någonstans på vägen i allt detta handlande så uppstår ett lidande, det uppstår offer och förövare. Och vad är det då som skapar detta lidande, dessa offer och dessa förövare? Jo, det handlar alltid om att det är en ursprunglig spontan kärlek och lycka att leva som hämmas. Barnet tillåts inte vara som det "är", det tillåts inte få utrymme för sin naturliga behov inom rimliga ramar (inte inom vilka ramar som helst, eftersom detta resulterar i övertramp).
Jag försöker försvara det oförstörda och det förstörda barnet. För mig är detta ingen motsättning mellan dig och mig, igen motsättning mellan personer - dvs ingen motsättning mellan sociala roller: förövaren och offret, detta är för mig opersonligt, och hoppas därför att du kommer tillbaka med nya tag nästa år.
Sköt om dig och Gott nytt år
/Jimmy
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vet inte, pajkastning känns lite under min nivå för tillfället (är inne i ett vuxenmodus). Högmod går före fall, och det spelar mindre roll om man hoppar eller helt enkelt snubblar - för stupar gör man ändå.
Jag har ju varit på dig om det här tidigare. Du behöver inte gå in och veva som en brunstig djävla björnhanne hela tiden. Förstår inte denna paranoia, varför tror du att Algotezza (eller vem som helst för den delen) skulle vilja dig ont?
Jag har ju varit på dig om det här tidigare. Du behöver inte gå in och veva som en brunstig djävla björnhanne hela tiden. Förstår inte denna paranoia, varför tror du att Algotezza (eller vem som helst för den delen) skulle vilja dig ont?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Är varken för elller emot PopJ:s jakt på den försvunna mantran.(detta är till avantgardet)
Jag förstår inte riktigt.
Kan du klargöra vad du menar?
Jag antar att du tycker:
1. Jag är högfärdig.
2. Algotezza är rolig.
Som sagt har jag issues, jag har inte hävdat något annat. Jag lägger ut ett material som jag vill att andra ska bearbeta. Jag vill att andra ska använda hjärna lite och lägga ner lite energi i det jag skriver, på ett sätt som jag kan relatera till det. Inte bara göra sig lustiga på min bekostnad. Jag relaterar till människor som varit i skiten själv, som delar med sig av det, inte av lustigkurrar som sitter i värmen och skiter i att jag mår dåligt. Jag är ledsen, men ska någon säga något "roligt" till mig så är detta genom sorgen, inte genom att täcka över sorgen med massa lager nonsens för att man är för rädd att bearbeta och konfrontera den. Jag behöver konfrontationen för att komma vidare. Skämtet kommer i det ögonblick sorgen erkänns och transcenderas i distanseringen/observationen/oberoendet av den. När någon mår riktigt dåligt och någon annan kommer och klappar en på axeln och säger: Ryck upp dig det finns inget att grina över vill jag isf att detta görs med fullständig uppmärksamhet och fullständigt allvar. Jag ser ingen fullständig uppmärksamhet här. Ser människor som mår dåligt och som ömkar sig. Jag behöver den fullständiga uppmärksamheten, jag behöver kärlek, inte uppgifter.
Eller jag vet inte. Kanske är det struktur och slaveri jag behöver. Antagligen är det så.........
(skrivit tidigare)
Kanske är det bara så att jag är ung och han är gammal och han måste därför vara klokare än mig, medans jag bara är en ungtupp som bara är ute för äran. Jag har blivit förnedrad och måste därför sätta andra på plats?
..........
Det du gör nu är att försöka sätta mig på plats. Jag har inget emot att hitta en plats - tvärt om, det är det jag behöver. Men då måste jag ha någon som sätter mig på plats, och hitills så har det varit dåligt med sånt här. Johan skriver saker som jag känner att jag kan ta åt mig. Men annars känns det som människor inte anstränger sig tillräckligt mycket för att hjälpa mig - eller så är det så att jag helt enkelt är för skadad att jag är bortom all hjälp?
Eller så är vi på samma nivå, allihopa, alltid, och vi bör sitta i ringen och hålla varandra i handen och sjunga kärlekssånger?
Vad tycker du egentligen?
Antagligen är jag lite paranoid. Antagligen var jag schizofren förut.
Du menar alltså att allt jag gör är att kasta pajer? Men vad är då skillnaden från.
Gör mig lite obalanserad. Säg något som är så ärligt att det sårar mig och sätter mig på plats istället. Var lite allvarlig för en gångs skull. Att säga att någon kastar paj ger liksom ingenting. Lägg ner lite tankearbete på det. Eller skit i det och lägg ner tiden på något som är viktigare för dig, något som verkligen betyder något.
Kanske är jag galen, vad vet jag?
Jag förstår inte riktigt.
Kan du klargöra vad du menar?
Jag antar att du tycker:
1. Jag är högfärdig.
2. Algotezza är rolig.
Som sagt har jag issues, jag har inte hävdat något annat. Jag lägger ut ett material som jag vill att andra ska bearbeta. Jag vill att andra ska använda hjärna lite och lägga ner lite energi i det jag skriver, på ett sätt som jag kan relatera till det. Inte bara göra sig lustiga på min bekostnad. Jag relaterar till människor som varit i skiten själv, som delar med sig av det, inte av lustigkurrar som sitter i värmen och skiter i att jag mår dåligt. Jag är ledsen, men ska någon säga något "roligt" till mig så är detta genom sorgen, inte genom att täcka över sorgen med massa lager nonsens för att man är för rädd att bearbeta och konfrontera den. Jag behöver konfrontationen för att komma vidare. Skämtet kommer i det ögonblick sorgen erkänns och transcenderas i distanseringen/observationen/oberoendet av den. När någon mår riktigt dåligt och någon annan kommer och klappar en på axeln och säger: Ryck upp dig det finns inget att grina över vill jag isf att detta görs med fullständig uppmärksamhet och fullständigt allvar. Jag ser ingen fullständig uppmärksamhet här. Ser människor som mår dåligt och som ömkar sig. Jag behöver den fullständiga uppmärksamheten, jag behöver kärlek, inte uppgifter.
Eller jag vet inte. Kanske är det struktur och slaveri jag behöver. Antagligen är det så.........
(skrivit tidigare)
Kanske är det bara så att jag är ung och han är gammal och han måste därför vara klokare än mig, medans jag bara är en ungtupp som bara är ute för äran. Jag har blivit förnedrad och måste därför sätta andra på plats?
..........
Det du gör nu är att försöka sätta mig på plats. Jag har inget emot att hitta en plats - tvärt om, det är det jag behöver. Men då måste jag ha någon som sätter mig på plats, och hitills så har det varit dåligt med sånt här. Johan skriver saker som jag känner att jag kan ta åt mig. Men annars känns det som människor inte anstränger sig tillräckligt mycket för att hjälpa mig - eller så är det så att jag helt enkelt är för skadad att jag är bortom all hjälp?
Eller så är vi på samma nivå, allihopa, alltid, och vi bör sitta i ringen och hålla varandra i handen och sjunga kärlekssånger?
Vad tycker du egentligen?
Antagligen är jag lite paranoid. Antagligen var jag schizofren förut.
Du menar alltså att allt jag gör är att kasta pajer? Men vad är då skillnaden från.
Gör mig lite obalanserad. Säg något som är så ärligt att det sårar mig och sätter mig på plats istället. Var lite allvarlig för en gångs skull. Att säga att någon kastar paj ger liksom ingenting. Lägg ner lite tankearbete på det. Eller skit i det och lägg ner tiden på något som är viktigare för dig, något som verkligen betyder något.
Kanske är jag galen, vad vet jag?
-
magicadehex
PopJimmy skrev:Jag lägger ut ett material som jag vill att andra ska bearbeta. Jag vill att andra ska använda hjärna lite och lägga ner lite energi i det jag skriver, på ett sätt som jag kan relatera till det.
Popjimmy.. du säger emot dig själv (som jag påpekade på sidan 3)
diskuterar du bara för diskuterandet?
så här skrev du:
"Tja, som jag tidigare sa: information tenderar att läsas av dem som behöver den. Att människor är för lata för att läsa det jag skriver är inget som stör mig direkt."
bara en ren observation.
Mvh//Nina
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag säger emot mig själv hela tiden. Märker ni inte det? Ser ni inte mina anspåk? Ser ni inte hur jag ljuger inför mig själv hela tiden. Ni måste penetera det jag skriver. Penetrera det. Pulvrisera det. Håller ni verkligen fast i det jag säger? Läs det och släpp det. Möt intensisten i allvaret. Möt intensiteten i den fullständiga uppmärksamheten. Slumra inte bort detta. D slår jag er på käften. Fattar du inte att mötet är nu?
Jag gör detta för att skapa spänningen. Jag behöver intensiteten.
Jag behöver lite själ och härta, inte personer som sitter och ömkar sig hela dagarna och som ser sig offer för att de blivit ofrivilligt inkastade i skiten. Lek med skiten istället. Detta är en leksak.
Fattar ni inte att det är jag som skämtar med er? Rygga inte tillbaka. Accpetera bara att det inte längre har någon relevans, att det enda som betyder något är detta, pulsen.
Släpp alla anspråk jag gjort, jag gör bara detta för att bryta ner ramarna ni skapat som skapar obehagliga spänningar inom er.
Jag möter detta. Ryck upp er lipsilar. Våga vara lite ärliga. Kärleken strömmar runt omkring er hela tiden. Våga tro på er själva istället. Tro på oss. Tro på detta. Tro på Gud. Tro på kärleken.
http://www.youtube.com/watch?v=47BgVSMv3mE
Jag gör detta för att skapa spänningen. Jag behöver intensiteten.
Jag behöver lite själ och härta, inte personer som sitter och ömkar sig hela dagarna och som ser sig offer för att de blivit ofrivilligt inkastade i skiten. Lek med skiten istället. Detta är en leksak.
Fattar ni inte att det är jag som skämtar med er? Rygga inte tillbaka. Accpetera bara att det inte längre har någon relevans, att det enda som betyder något är detta, pulsen.
Släpp alla anspråk jag gjort, jag gör bara detta för att bryta ner ramarna ni skapat som skapar obehagliga spänningar inom er.
Jag möter detta. Ryck upp er lipsilar. Våga vara lite ärliga. Kärleken strömmar runt omkring er hela tiden. Våga tro på er själva istället. Tro på oss. Tro på detta. Tro på Gud. Tro på kärleken.
http://www.youtube.com/watch?v=47BgVSMv3mE
-
magicadehex
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster