Argument emot religion!!!!
Moderator: Moderatorgruppen
Ett intressant fenomen är dock att det samlas en viss typ av attityder med tillhörande folk beroende på hur man lägger upp ämnet. Attityder söker sig till varandra. Kaka söker maka. Kritiska inlägg och allmänt tjafs leder sällan till någonting eftersom det bara attraherar folk med sådana attityder och tillsammans hjälps de åt att förstöra precis allting. Intressant socialt fenomen.
Allt har sin tid och plats helt enkelt. Hade den här tråden skapats i något "gaming-forum" så hade du nästan intill blivit förlöjligad. Men eftersom detta är 'folosofiforumet' så finns det en djup filosofisk mening i det alla säger. Därför kan pysiskt labila personer bli accepterade här 
*host* Popjimmy *host*
*host* Popjimmy *host*"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Sceptisk skrev:Ett intressant fenomen är dock att det samlas en viss typ av attityder med tillhörande folk beroende på hur man lägger upp ämnet. Attityder söker sig till varandra. Kaka söker maka. Kritiska inlägg och allmänt tjafs leder sällan till någonting eftersom det bara attraherar folk med sådana attityder och tillsammans hjälps de åt att förstöra precis allting. Intressant socialt fenomen.
Så du håller alltså inte med om att det är en utveckling som har tagit plats? Den jag beskriver?
Håller du med om min tolkning av det problem du framlägger (roten till varför du inte ser något värde i existentialismen)?
Jag förstår inte vad du vill säga här. Det är kritik av det gamla slaget jag far med. Den som sätter avgränsningar. Om du tycker att mina avgränsningar är sådana att du tar illa upp och ser det som tjafs så får du bära den bördan.
För att förklara mitt förhållande till begreppen. Jag anser att begrepp svarar mot koncept vi gör oss om världen och oss själva. Men koncepten svarar mot begrepp så som brukaren tror att konceptet tydliggörs och inte alltid så som det tydliggörs. Därav måste man tolka.
Olika tider lägger ner olika saker i begreppen. Begrepp är relativa och förändrar betydelse, särskilt de mer sublima relationerna de håller till andra begrepp, och koncept. Jag tycker att det är det enkla, och inte att se statiskt på begrepp som vandrat genom århundraden. Hur mycket möda måste man inte nedlägga på idétraditioner då för att se deras uppenbara tokerier? Är det inte rimligare att det tokiga framstår för oss och inte för dem för att tolkningen av budskapet har förändrats. Symbolerna rymmer inte längre samma symbolik. Ser du inte att begreppen förändras? Även om man kan vilja att de ska behålla sin betydelse så verkar de uppenbarligen inte göra så. Inte ens hos dem som studerar och gör sig insatta i den ursprungliga betydelsen.
Jag motsäger mig att någon ser världen som utan mening. Jag motsäger mig att någon säger sig inte ha en gud. Jag motsäger mig att någon kan skapa något.
Men med detta sagt så framstår det jag säger som helt befängt. Jag använder begrepp som nihilism, ateist, skapare och flera. Hur är det möjligt? Jo begreppen betyder olika saker i olika sammanhang.
Jag försökte visa hur det nedlagt i andra idétraditioner finns det som du ser som något glömt. Jag söker visa att det bakom de flesta traditioner finns ett och samma men i olika skepnader. Du far ut mot en idétradition som jag tror är ofrånkomlig, om insikt skall nå ut till bredare lager. Det betyder inte att den har mest att ge för alla. Men att blint lita på en tradition för att den erkänner gudarna, eller för att den har en logik som talar om att vi inte kan skapa funkar inte. Det är inte så lätt att göra kategoriseringarna.
Du har rätt att jag ser estetiskt på logiska resonemang. Jag ser estetiskt på livet. Att vi finner logik som "logisk" är för att vi ser en skönhet, en enkelhet, en självklarhet där vi finner "logiken". Intuitionen är förbunden med det sköna och det enkla.
Men du har inte rätt i att jag försöker göra om existentialismen till att passa din idé, jag försöker göra om din syn på existentialismen för att jag tycker det verkar som du är betingad till en negativ tolkning istället för att se potentialen däri.
Det som samhälleligt har följt på ideologin är inte ideologin. Att många existentialister kan träffas av din kritik betyder inte att existentialismen gör så. Och för övrigt tycker jag att du har en snäv syn mot vissa fält av idéer och en väldigt vidlyftig syn på andra.
Nåväl jag försökte bara delge vad som uppstod efter att ha läst eran konversation på 3-4 sidor. Kanske nådde inte min poäng fram eller kanske så fanns där ingen poäng. Men något tjafs är det inte frågan om.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Att begrepp förändras över tid är inget konstigt, så har det alltid varit. Det som är underligt är att begrepp ska anpassas och omformas till den som skriver för tillfället.
Likadant är det med filosofiska system. Existentialismen är felaktig. Varför ska man sitta och leta potential i något som är dysfunktionellt? Jag ser ingen vits med att försöka "rädda" ett filosofiskt system om det inte fungerar.
Jag har aldrig någonsin påstått att jag motsätter mig människor som inte ser mening i världen etc vi talar om ett filosofiskt system. Kan du inse skillnaden? Du talar om den som om det vore ett människoliv. Helt sjukt.
Typiskt för vår tid att snacka om "det kanske inte passar för alla men...". Vad är detta för ursäktande trams när existentialismen inte fungerar annat än som kuriosa.
Du har missupffattat en hel del saker om du tror att vi accepterar logik för att den är vacker. Men det är väl däför vi inte kan komma överens.
Likadant är det med filosofiska system. Existentialismen är felaktig. Varför ska man sitta och leta potential i något som är dysfunktionellt? Jag ser ingen vits med att försöka "rädda" ett filosofiskt system om det inte fungerar.
Jag har aldrig någonsin påstått att jag motsätter mig människor som inte ser mening i världen etc vi talar om ett filosofiskt system. Kan du inse skillnaden? Du talar om den som om det vore ett människoliv. Helt sjukt.
Typiskt för vår tid att snacka om "det kanske inte passar för alla men...". Vad är detta för ursäktande trams när existentialismen inte fungerar annat än som kuriosa.
Du har missupffattat en hel del saker om du tror att vi accepterar logik för att den är vacker. Men det är väl däför vi inte kan komma överens.
Men jag har just motbevisat din tes om varför den inte fungerar så far inte med osanningar.
Jag anpassar mina begrepp efter den som jag talar med. Jag använder ett annat språk till äldre, olika språk till olika "klasser", yrkesgrupper, etniciteter osv. Det gör alla, det är bara en fråga om att vara medveten om det.
Sen att du inte ser denna belägenhet inför begreppen skulle jag vilja säga är det som gör att du ses som arrogant. Det som gör att du inte når fram.
Ord och meningar talar om något menat, de talar inte om sig själva. Där har du din meningslöshet och det är den som existentialisten uppmärksammar.
Jag frågar igen, menar du att den utveckling jag beskrev inte innehåller det jag betecknar? Menar du att den inte har skett? Empiri - rationalism - fenomenologi - existentialism?
Vi kan tala mer om det här. Varför blev rationalismen tvungen? Jo för att intuitionismen fördömts. Och varför fördöms intuitionismen idag? Därför att det inte uppmärksammats att det finns ett arv från kyrklig dogmatism. Frestelser, kroppen som syndaren osv osv. Det var kristna, om än inte till bekännelse, "tänkare" som tog upp traditionen, rationalismen, och alltså kunde de inte finna sig i begreppet "intuition". Det införlemmades i rationalismen.
Håller du med om detta eller motsäger du dig?
Du far runt med begrepp som "dimensioner", "värde", "skapelse" och mycket annat. Precis som det var givna begrepp, precis som vi kan gå till källan för att hitta svaret. Vem har här företräde? Ditt begrepp är ju inte mitt och det är ett empiriskt faktum. Så hur skall vi förstå varandra? Genom att säga att begreppen "borde betyda", eller att det inte kan vara så att de menar något som du inte ser?
Vi talar väl om möjligheter här? Eller vet du? Kan du inte berätta hur du vet då? Genom logiken? Hur motiverar den då? Den är ju inte skön, den är väl förmodligen bara induktiv/deduktiv, eller? Varför framstår den som så självklar då, vad är dess motiverande element?
Ibland undrar jag om du ens anstränger dig för att försöka förstå. Det verkar onödigt om jag skall försöka sammanfatta dessa saker som oftast upptar böcker på några få korta meningar om du inte gör en ansträngning. Fast som sagt, du kanske inte var ute efter det?
Jag anpassar mina begrepp efter den som jag talar med. Jag använder ett annat språk till äldre, olika språk till olika "klasser", yrkesgrupper, etniciteter osv. Det gör alla, det är bara en fråga om att vara medveten om det.
Sen att du inte ser denna belägenhet inför begreppen skulle jag vilja säga är det som gör att du ses som arrogant. Det som gör att du inte når fram.
Ord och meningar talar om något menat, de talar inte om sig själva. Där har du din meningslöshet och det är den som existentialisten uppmärksammar.
Jag frågar igen, menar du att den utveckling jag beskrev inte innehåller det jag betecknar? Menar du att den inte har skett? Empiri - rationalism - fenomenologi - existentialism?
Vi kan tala mer om det här. Varför blev rationalismen tvungen? Jo för att intuitionismen fördömts. Och varför fördöms intuitionismen idag? Därför att det inte uppmärksammats att det finns ett arv från kyrklig dogmatism. Frestelser, kroppen som syndaren osv osv. Det var kristna, om än inte till bekännelse, "tänkare" som tog upp traditionen, rationalismen, och alltså kunde de inte finna sig i begreppet "intuition". Det införlemmades i rationalismen.
Håller du med om detta eller motsäger du dig?
Du far runt med begrepp som "dimensioner", "värde", "skapelse" och mycket annat. Precis som det var givna begrepp, precis som vi kan gå till källan för att hitta svaret. Vem har här företräde? Ditt begrepp är ju inte mitt och det är ett empiriskt faktum. Så hur skall vi förstå varandra? Genom att säga att begreppen "borde betyda", eller att det inte kan vara så att de menar något som du inte ser?
Vi talar väl om möjligheter här? Eller vet du? Kan du inte berätta hur du vet då? Genom logiken? Hur motiverar den då? Den är ju inte skön, den är väl förmodligen bara induktiv/deduktiv, eller? Varför framstår den som så självklar då, vad är dess motiverande element?
Ibland undrar jag om du ens anstränger dig för att försöka förstå. Det verkar onödigt om jag skall försöka sammanfatta dessa saker som oftast upptar böcker på några få korta meningar om du inte gör en ansträngning. Fast som sagt, du kanske inte var ute efter det?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Sceptisk skrev:Jag fattar inte, alla sitter och letar psykiska åkommor hos varandra medan själv så sitter jag och garvar... Syftet med detta blir bara för uppenbart. Det är ett spel, en lek, en fåfänglighet.
Ja och vilken lek sen, att finna klart vad som menas med detta, livet.....
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Du ger mig en tuff utgångspunkt när du säger: "håller du med om detta eller motsäger du dig." Jag antar då jag motsäger mig själv eftersom jag inte håller inte med dig. Skämt åsido.
Det här med begreppen igen, ordet skapa har en filosofisk innebörd som innebär föra fram något nytt från ingenting. En omöjlighet för människan. Därför kan existentialismen omöjligt vara filosofiskt hållbar så som den formulerats.
Istället för att acceptera "flytande" begrepp så använder jag mig av metapositioner som kan ge förklaringar ifall en mening är obegriplig eller tvetydig; dvs syftet. Och det gör alla men tänker inte på det. Om vi tar din uppställda ordningsföljd om hur existentialismen utvecklats så har den ingen metaposition. Utan betecknar händelseförloppet helt enkelt. (estetiskt ytligt). Men jag ser att det finns en metautveckling som levt bakom de synbara företeelserna som nu till sist lett fram till vad vi känner igen som existentialism.
Jag ser existentialismen som ett fenomen som utvecklats i en mängd olika uttalade filosofiska system. Alltså existentialismen är inte begränsad till dessa böcker och gubbar utan finns som en tendens genom att vara en metaposition. Syftet är existentialistiskt i den meningen att det vill att man ska "skapa sitt eget liv", med egna val och eget ansvar (etc som förklarats tidigare), vilket leder till gudsförnekelse. Men inte på ett uppenbart sätt, utan genom en komplex degeneration på grund av utgångshypotesens orimlighet.
Det kanske är därför som existentialismen smyger sig in här och var eftersom den är en så stor del av vårt kulturarv. Den finns inom Kristendomen, både uttalad och inte, inom vetenskapen, uttalat och inte, inom humanvetenskaperna, ofta uttalad men inte alltid. Osv. Det är en grundläggande uppfattning hos de flesta människor idag att vi gör val och att vi måste ta ansvar för de valen och kanske till och med att vi måste ta ansvar för andra som gör våra val, dvs barn.
Det är en djupt rotad föreställning iallafall, vilket tyder på att det är inte uteslutande till Sartre och dom andra, utan är en generell inställning i hela samhället. Hur många hävdar idag att vi inte gör några val, att vi inte behöver ta något ansvar och att Gudarna tar hand om allting? Förutom jag själv så vet jag inte om så många.
Skämt åsido.
Det här med begreppen igen, ordet skapa har en filosofisk innebörd som innebär föra fram något nytt från ingenting. En omöjlighet för människan. Därför kan existentialismen omöjligt vara filosofiskt hållbar så som den formulerats.
Istället för att acceptera "flytande" begrepp så använder jag mig av metapositioner som kan ge förklaringar ifall en mening är obegriplig eller tvetydig; dvs syftet. Och det gör alla men tänker inte på det. Om vi tar din uppställda ordningsföljd om hur existentialismen utvecklats så har den ingen metaposition. Utan betecknar händelseförloppet helt enkelt. (estetiskt ytligt). Men jag ser att det finns en metautveckling som levt bakom de synbara företeelserna som nu till sist lett fram till vad vi känner igen som existentialism.
Jag ser existentialismen som ett fenomen som utvecklats i en mängd olika uttalade filosofiska system. Alltså existentialismen är inte begränsad till dessa böcker och gubbar utan finns som en tendens genom att vara en metaposition. Syftet är existentialistiskt i den meningen att det vill att man ska "skapa sitt eget liv", med egna val och eget ansvar (etc som förklarats tidigare), vilket leder till gudsförnekelse. Men inte på ett uppenbart sätt, utan genom en komplex degeneration på grund av utgångshypotesens orimlighet.
Det kanske är därför som existentialismen smyger sig in här och var eftersom den är en så stor del av vårt kulturarv. Den finns inom Kristendomen, både uttalad och inte, inom vetenskapen, uttalat och inte, inom humanvetenskaperna, ofta uttalad men inte alltid. Osv. Det är en grundläggande uppfattning hos de flesta människor idag att vi gör val och att vi måste ta ansvar för de valen och kanske till och med att vi måste ta ansvar för andra som gör våra val, dvs barn.
Det är en djupt rotad föreställning iallafall, vilket tyder på att det är inte uteslutande till Sartre och dom andra, utan är en generell inställning i hela samhället. Hur många hävdar idag att vi inte gör några val, att vi inte behöver ta något ansvar och att Gudarna tar hand om allting? Förutom jag själv så vet jag inte om så många.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Sceptisk, kan du inte, som konventionen påbjuder, skilja på skapa och skapa ex nihilo? Och utifrån ditt sätt att betrakta existentialismen så hävdar jag, som jag tidigare gjort i denna tråd, att du själv skulle innefattas i en sådan begreppsbestämning. Men jag tänker att du skulle få det enklare att diskutera om du inte använde ett så vitt begrepp, det är nästan som att slåss med väderkvarnar.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Fast det jag menar är inte beskrivningen av det yttre, jag menar att ge dig lite referenspunkter för att visa på den metaposition som ideologin håller. Därav talet om empiri som tänkandes rena observationer fria från teori och givna, från vem?, som ett led i den nya synen på gud.
Poängen ligger egentligen i att det är i din strikta tolkning av skapa som det blir problematiskt. Och där menar jag att det inte är troligt att det menas så. Det är uttryckt så för att de flesta andra förstår språket annorlunda än vad du gör. Jag ser frågan om skapelse, så som något nytt, som en avslutad fråga. Det ligger inbegripet i våran kultur ett ställningstagande till det, men det ställningstagandet gjorde inte att vi slutade använda begreppet, det gjorde att vi la till begrepp som "skapa ex nihilo" och dyl. Vi kräver idag en utveckling av begreppet skapa för att nå det du antar som den primära meningen. Och jag tror att det har varit så ett tag. Och om det är så så implicerar orden, det du motsätter dig, något som gör att din kritik inte håller på den punkten.
Måste dra, får fortsätta nån annan dag.
Poängen ligger egentligen i att det är i din strikta tolkning av skapa som det blir problematiskt. Och där menar jag att det inte är troligt att det menas så. Det är uttryckt så för att de flesta andra förstår språket annorlunda än vad du gör. Jag ser frågan om skapelse, så som något nytt, som en avslutad fråga. Det ligger inbegripet i våran kultur ett ställningstagande till det, men det ställningstagandet gjorde inte att vi slutade använda begreppet, det gjorde att vi la till begrepp som "skapa ex nihilo" och dyl. Vi kräver idag en utveckling av begreppet skapa för att nå det du antar som den primära meningen. Och jag tror att det har varit så ett tag. Och om det är så så implicerar orden, det du motsätter dig, något som gör att din kritik inte håller på den punkten.
Måste dra, får fortsätta nån annan dag.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag håller med mycket i detta.Sceptisk skrev:Det är en djupt rotad föreställning iallafall, vilket tyder på att det är inte uteslutande till Sartre och dom andra, utan är en generell inställning i hela samhället. Hur många hävdar idag att vi inte gör några val, att vi inte behöver ta något ansvar och att Gudarna tar hand om allting? Förutom jag själv så vet jag inte om så många.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster