Metatråd till Pop-Jimmys tråd "OKej fikusar"

[PopJimmy]

Uppenbarligen har en del inte förstått varför jag skrev som jag skrev.

Jag uppskattar det verkligen, vill gärna förstå varför du skrev som du gjorde, av den enkla anledningen att det du skrev sårade mig. Jag låter som sagt inte människor såra mig hur som helst.

Pop-Jimmy kallade sin tråd för ”Hej, fikusar!” vilket för mig är en ironiskt och lite fräck rubrik, varför jag drog slutsatsen att det var den tonen Pop-Jimmy anslog och som det därför kunde vara relevant att också nyttja.

Jag är ledsen att behöva påpeka att du att du här utger dig för att citera mig, vilket inte stämmer. Tråden heter "OKej fikusar". Ska du citera vad någon annan skrivit bör du inte ändra på orden eller innebörden i källan, eftersom det kan få andra personer som inte känner till källan att få en missvisande bild av källan. Kanske är detta ett olyckligt "misstag", och i detta sammanhang så är detta relativt harmlöst. Men om du vill ha trovärdighet i det du skriver så visar detta på ett dåligt omdömme och intellektuell slapphet. Dock förstår jag det du försöker förmedla.

Så här började han sitt första inlägg på tråden:
”Nu ska jag säga det rätt ut...

JAG är aspackad.

Nu är hjag reddo att möta detta,

ibland söker jag utmaningar.

jag är självdestruktiv”,

Vilket jag tolkar som utslag självironi och fortsatt fräckt anslag. Det hade det varit om jag hade skrivit så i all fall.

Som sagt är jag en allvarlig skribent, om du inte läst mina inlägg tidigare eller att detta undgått dig så vill jag bara påpeka att jag inte hade en dugg gnutta ironi i detta. Kanske lite farligt av dig att chansa.

” årets inlägg!!!!”

Vilket jag tolkar som självironiskt av samma skäl som ovan.

Vid denna punkt inser jag att jag var alldeles för allvarlig i mitt första (väldigt explicita) inlägg. Detta inlägg fungerar alltså som en disclaimer för det första: dvs jag har skrivit ett första inlägg i ett tillstånd då jag är fullt allvarlig. Efter jag gjort detta inser jag pinsamheterna i detta, men jag inser också att det vore fegt av mig att radera inlägget - det vore inte ärligt mot mig själv, även fast jag nu inte kan stå för det jag skrivit. Jag tar ansvar för att jag skrivit det, innehållet ser jag dock som lite pinsamt. Men eftersom det viktigaste för mig inte är att upprätthålla en "bra yta" för att upprätthålla "en slags social värdighet" utan att verkligen vara ärlig och stå för det jag skriver så låter jag det stå kvar, trots att ingen antagligen hunnit läsa det ännu. Jag tänker att tråden är lite komisk, på min bekostnad, jag själv har en stor distans till det jag skrivit och känner att jag kan bjuda på det. Jag antar att andra kommer att respektera denna pinsamhet, och se det som ett rolig skämt.

Lite längre fram på tråden skriver han:
”Nu ska jag skriva ett sjukt bra inlägg:”

Vilket jag också tolkar självironiskt – för inte hade jag skrivit själv så utan att vara självironisk!

Detta var inte ironiskt. Anledniningen att jag skriver detta är för att jag väldigt länge velat skriva inlägg, men kännt att det kräver för mycket ansträngning - att jag haft mycket att berätta men, på något sätt inte kan få mig ur det jag vill ha sagt. I det tillstånd jag skriver detta, mår jag väldigt illa av en kraftig bakfylla, uttorkning och närigsbrist. Jag tvingar mig själv att skriva ett långt inlägg - inte för att jag känner att det är "roligt", eller för att andra ska läsa det, utan främst för att jag vill få lite ordning på mina egna idéer och känslor. Dock har jag många delar i innehållet där jag vänder mig till läsaren, jag vill dela med mig av mina sätt att skriva på, dvs jag vill dela med mig olika små "tekniker" eller "idéer" kring mitt sätt att skriva, saker som tagit tid att växa fram, saker som tagit tid för mig själv att inse, och anledningen är för att dela med min av de små insikter jag fått kring mitt skrivande. Jag vet är jag kanske inte är väldens bästa skribent, men några saker har jag insett under mitt skrivandes gång och känner att kanske är någon på forumet intresserad av att lägga ner tid och möda att läsa vad jag har att dela med mig...

”här kommer en stor intellektuell käftsmäll.

Medans jag sitter hemma hos familjen över jul och tankar sjuka mängder extremt förnedrande och vidrig våldsporr ska jag passa på att dela med mig lite av mina filosofiska tankar.

jag har utvecklat masturbationen till en extremt sofistikerad form, men det är inte vad jag ska prata om nu.”

Detta är som sagt inte heller ironiskt. Jag är helt seriös, och att du tar upp det här innebär att innehållet banaliseras och förvrängs. Du lyfter texten ur sitt sammanhang. Du kan jämföra med att du går på toa hemma och skiter och det blir stopp i toan - det är ingen som öht bryr sig att du gör detta, men ta nu exakt samma handling: att gå på toa och skita fast det tar stopp hemma hos någon annan - då blir det plötsligt pinsamt, varför då? Jo för det är ett annat sammahang.

Detta är alltså ett utmärkt sätt att förstöra en poäng och vända saker andra sagt till sin fördel. Jag antyder inte att du med nödvändighet gör det här - dvs kanske gör du det, kanske gör du inte det.

Jag menar bara att de saker jag skriver är extremt anstötande och ska du referera till det jag sagt, så måste du vara försiktig i hur du gör detta - om din intention inte är att förjöliga mig dvs... Då är det bara att ta de mest extrema sakerna jag sagt och lyfta ur dessa ur sitt sammanhang...

Jag trodde att han med ironin som hjälp ville visa fram sina problem och samtidigt få distans till dem. Jag ville stötta honom i hans strävan genom att för egen del också anlägga en ironisk ton, samma ton som jag alltså uppfattade att Pop-Jimmy själv använde.

(svaret på detta kommer längre ner)

Det är därför jag i början av mina inlägg skrev Pop-Mannen för att anknyta till rapparnas ”Hey, man, what’s up?” eller som jag ibland säger med ironi och allvar till elever som gillar hip-hop: ”Hallå, mannen, läget?”

Men allt detta blev fel. Pop-Jimmy var tydligen inte alls vare sig ironisk eller självironisk, av hans och andras reaktioner att döma.

Här gör du två väldigt stora misstag. För det första: Mitt sätt att driva om detta är av mig själv. Det är ingen som bjudit in dig, friheten att börja driva om på et sätt jag skriver. Du antyder att störa dig på att jag skriver långa inlägg. Jag upplever att du antagligen är du inte ironisk härm eftersom du inte gör detta med glimten i ögat. Ser alltså inte alls någon som helst ironi i detta, det är ingen som helst öppning till att du skulle vara sympatisk till mig. Snarare ser jag det som att du stör dig på att jag har ett annat sätt att skriva inlägg på än vad du har, att mitt sätt att skriva inte tilltalar läsaren - och detta tycker du att du vet bättre än mig, om eftersom du har en lång skrivarbakgrund.

Förstår ärligt talat fortfarande vart den "ironiska biten" ligger i hoppa på mitt sätt att skriva saker? Kan du utveckla vart "ironin" kommer in?

Vidare blir detta extra känsligt för mig vid tidpunkten, eftersom jag är extremt bakfull och gjort, vad jag upplever som en väldigt stor insats att skriva ett så jävla långt inlägg, och jag det du skriven som en stor förolämpning till att jag lagt ner väldigt mycket strävan och energi på att dela med mig av ett material av olika idéer på ett fragmentariskt sätt. Värt att notera att jag inte tyckt att något av de följande inläggen i denna tråden var speciellt jobbiga att skriva (i förhållande till detta jättelånga inlägg som du hugger till på) - varför är det inte jobbigt att skriva alla andra inlägg efter detta inlägg, varför är det inlägg jag skiriver nu t.ex. inte alls lika jobbigt? Jo eftersom jag drivs av starka känslor av att någon annan har förlöjligat mig.

Människor arbetar som sagt bäst under krig, och eftersom jag inte på något sätt gått ut för att angripa eller förlöjliga någon enskild skribent i mitt första långa inlägg (vilket jag i andra fall inte heller gör) så har jag jag en annan typ av motivation - jag drivs i detta skrivögonblick av att få ordning i det tankekaos jag har - men dessutom känns det som sagt meningsfullt att någon annan än jag kommer att läsa det jag skriver, jag tycker som sagt att det är väldigt tråkigt att skriva saker "för mig själv" - vilket jag även tidigare nämnt.

Fler märkliga detaljer och obegripliga reaktioner
Han måste alltså menat allvar när han skrev: ” årets inlägg!!!!”, ”Nu ska jag skriva ett sjukt bra inlägg” och ”här kommer en stor intellektuell käftsmäll”! Det är för mig helt obegripligt att mena detta på allvar!

Okej, men om du är osäker, varför väljer du att ta friheten över att ironisera över någon annan skribent som varit extremt självutlämnande och som dessutom inte riktat sig till någon annan skribent personligen? Vad får dig att tro att du har rätt att ta dig denna frihet?

Varför frågar du inte istället? Och varför skriver du på ett sådant sätt att jag KAN ta dig allvarligt? Varför lämnar du inte ens en öppning för mig att TOLKA DIG SOM IRONISK?

Jämför du med vad alla tre skribenter skrivit innan dig, så gör de inte samma mistag som dig, alternativt: så har de inga intentioner av att trycka ner mig....

Jag citerar:

Väl sagt Zokrates.
Don't you dare to think when you're drunk Exclamation



Jag tycker alkohol borde förbjudas pg av sådana tankeligister som popjimmy.  (smiley)

Här skriver något som kan upplevas som väldigt anstötande, han skriver nämligen att "tankeligister" som mig borde förbjudas att skriva inlägg - något som skulle kunnat såra mig mycket, men han slänger in en smiley för att visa att tylidgt visa att han skämtar.

Och vidare, nästa skribent:

Verkligen, var får du all energi ifrån, att ens komma på tanken att skriva när eller om, man är packad! det sista jag skulle gjort. Låt ruset besegra förnuftet, begrav det djupt in i bädden av flyktiga vätskor, låt det flyta där tills det drunknar, djupt ned i hjärnans dunklaste vrår.

Zokrates ställer sig även distant till det jag skriver, men samtidigt så poänterar han 1. att jag är energisk och 2. att han aldrig skulle kunna på tanken. Detta tolkar jag som komplimanger (kanske är det förolämpningar, men jag tolkar att så inte är fallet, och detta gör jag ur sammanhanget att det tidigare inlägget inte var det).

Okej, åter till ditt inlägg:

I ett svar till mig skrev Pop-Jimmy:
”Här är en fråga till dig:
Skriver du verk eller fotnötter?”

Underförstått är väl här sannolikt att han betraktar det han skriver som filosofiska och/eller litterära verk. När jag hör ordet verk tänker jag på klassiska filosofiska verk av t.ex. Kant och Platon. Därför antog jag att Pop-Jimmy även här var ironisk. Vilken han tydligen inte var. Och du begriper jag inte vad Pop-Jimmy har för syn på en han producerar i textväg.

Du har här även missförstått poängen och väljer att vända detta till din fördel. Det jag menar var att betona den ANSTRÄNGNING det tar att skriva något. Det är alltså ansträningen som är det centrala - vilket jag konsistent försökt att trycka på. Om du tror att jag ser detta som "verk" är du bara fånig. Jag är väl medveten om att väldigt många filosofer har mängder med texter de känner är för obearbetade och därför inte bör ges ut. Men min poäng är här inte att publicera en bok, min poäng är att få ner mina idéer öht.

Pop-Jimmy bör ta det som en komplimang att jag på detta sätt ägnar ganska mycket tid och kraft åt hans tråd på detta sätt.

Men vidare så finns det inga tillfällen då människans arbetar så mycket som under krig. Att du först NU skriver att du lägger ner ett stort besvär på att läsa det jag skrivit så tolkar jag inte som att du är en person som anstränger dig för att läsa mina inlägg för att de har ett innehåll, snarare upplever jag det att du får denna energi av att du upplever att det är ett krigstillstånd och du tar till alla dina krafter för att skapa en stabilitet i den oreda du har kastat dig in i.

Sedan undrade Pop-Jimmy i ett annat inlägg:
”Skriver du även till tidningar, typ aftonbladet och kp?”

Poängen med detta var som sagt endast till att vara ett test för att kolla om du var allvarlig eller oseriös när du pratar om dig själv. Det du nu svarar på detta tolkar jag som en extremt seriös utläggning om dig själv: det du gör är nämligen att väldigt detaljerat räknat upp alla tidningar och årtal du skrivit insändare. Jag ser som sagt två saker du vill säga med detta: 1. Det är en chans för dig att visa upp dina medaljer. 2. det visar att du hade en allvarlig intention och alltså inte var oseriös/ironisk. Jag ville alltså försäkra mig att du var seriös när du talar om dig själv - vilket jag fick bekräftat.

Vilket jag tolkade som ironi men tydligen undrade han på allvar om jag skrev insändare i Kamratposten.

Men nu har du snurrat till det för dig själv. Jag visste som sagt att du skrivit till vissa tidningar och även att du presenterat detaljer som årtal. Jag är väl medveten av att du inte skrivit till kp. Poängen är att jag jag ser en skillnad i att skriva till dn som satt skriva till aftonbladet som att skriva till kp men passade på att skämta lite.


Nu kommer du till något intressant:

När jag sedan på allvar går in i och faktiskt kommenterar Pop-Jimmys text – något de flesta som ställt sig på Pop-Jimmys sida i denna dokusåpa inte alls orkat göra - svarar han så här:

Att göra anspråk på vad andra läsare i denna tråd gör och inte gör ser jag som väldigt fult av dig. Detta är inte första gången du skapar polariseringar. Jag citerar:

Om andra liksom jag ogillar att läsa långa inlägg på skärmen, skriver jag mest kortare inlägg. Det här är ju ett offentligt forum och inte bara min privata kompisklubb...

Det du gör i (det första citatet) är att polarisera läsarna i två grupper, som om detta handlande om att "väja sida".

Det du gör i (det andra citatet) är att försöka kasta mig ur gemenskapen på forumet, du gör ett anspråk på vilka krav man som skribent på forumet måste uppnå för att få skriva (utan att du rycker in). Du skapar alltså en polarisering genom att dela upp forumet i två grupper: en sida som når upp till hur man får skriva inlägg på (ditt) filosofiforum, och en annan sida som inte når upp till formateringskraven och därför bör ta deras diskussioner till deras privata kompisklubbar... Du gör anspråk på att sätta en standard, sätta en konvention, en norm som jag ej kan tolerera i detta sammanhang - eftersom du tar dig oförskämt platsen att göra detta - mitt under en pågående tråd! Detta är även något jag klart och tydligt deklarerar att jag inte vill. Jag är klar och tydlig med att den typ av diskussion inte bör tas i en tråd där jag lagt ner möda och slit på att producera ett innehåll som andra ska börja hacka på.

Jag citerar hela det inlägg jag tydligt deklarerar detta för dig:

Algotezza, poängen med denna tråd var som sagt inte att skriva snackiga inlägg med elaka undertoner till varandra.

Vill du bidra med något, läs vad jag skrivit och skriv om det istället, jag är i denna tråd ärligt talat inte intresserad av vilka inlägg du skrivit i vilka tidningar vilket år osv. Ska du klaga på hur folk skriver på forumet, ta upp det i en annan tråd. Jag tar gärna en sådan diskussion, och tar den även under mer seriösa former. Förväntar mig inget "snackigt svar" på detta inlägg, tack på förhand och håll dig till ämnet tack.

Länk http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?p=76386&highlight=#76386

Jag försöker vara saklig och ärlig på samma gång.

Dock respekterar du inte detta, utan svarar denna ärliga deklaration med att köra på och väljer således att fortsätter gör mig ännu mer sårad.

Det du gör i inläggen är att göra dig rolig på min bekostnad, dels på innehållet och del på formen: bland annat genom att göra dig lustig på mitt sätt att skriva många radbrytningar - detta är okonventionellt och du stör dig antaligen väldigt mycket på det (eftersom skulle du inte störa dig så skulle du inte ens lägga ner tid på att lyfta fram det...). Det handlar alltså för dig, sorgligt nog, mest om hur min formatering ser ut. Du tar dig varken tid att läsa innehållet än mindre att reflektera över det. Inte heller tar du min seriösa deklaration av att jag inte tycker det är kul att du kommenterar mitt sätt att formatera inlägg - du är istället fräck nog att göra precis tvärt om.

Jag citerar ditt inlägg där du skämtar om min formatering med radbrytningar: Jag citerar:

Nu ska jag säga det rätt ut...

JAG är aspackad.

Intressant information. Jag är idel öga.

Nu är hjag reddo att möta detta,


ibland söker jag utmaningar.

jag är självdestruiktiv.




när jag var sju år satt jag i sandlådan och byggde sandslott och kullabyrinter. jag hade transformers och hade en intuitviv känlsa för dramat,





jag känner pulsen nu,  känner hur det är att leva,


jag bryter genom konventionen,

Jag kommer att tänka på en ung Moodysson, Öijer, Bob Hansson. Men inte på Ranelid. Antikonventionen har sina konventioner.

Länk: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?p=76389&highlight=#76389

Här vill du göra dig lustig på mitt sätt att formatera mina radbyten, som att jag vore omedveten om det ungefär, att jag inte märker om du imiterar mig, eller att jag är totalt omedveten om vad jag håller på med.

Gång på gång är det uppenbart att detta bara handlar om formatliteter för dig. Det första inlägget du skriver gör det, och även fast jag ber dig sluta, så fortsätter du. Detta tolkar jag som att du inte är på min nivå alls, du skiter helt enkelt i vad jag skriver till dig, du är bara här för att skämta med mig, då jag blottat mig.

Exakt vari består det intetsägande och triviala i det jag skriver? Förlöjligar jag dig bara? Visst, medges att jag delvis ironiserar, ditt sätt att skriva inbjuder till det, men det är inte hela sanningen.

Och när du erkänner att du ironiserar utöver det, och att jag mitt "sätt att skriva inbjuder till det" så är detta bara för mycket för mig.

Du har alltså:
1. Gått in i min tråd och bett mig anpassa mig efter hur du skriver, vilket sårar mig mycket (de andra skribenterna som kommenterar det jag skrivit och skämtar om detta gör detta uttryckligen med klimten i ögat/är sympatiska/respektfulla, men det är inte du)
2. Ironiserat över mina inlägg på min bekostand (dels form, men även innehåll - du trivialiserar det), vilket sårar mig mycket
3. Strutat i att läsa mina uppmaningar till dig att starta en ny tråd, när jag ber dig ärligt och sakligt.
4. Lagt över skuldböran på mig: Dvs jag har "bjudit till". Du får det som att låta att du är helt oskyldig, precis som en våldtäktsman som våldtagit en lättklädd tjej eller ett naket barn som "bjuder till" för att bli våldtagen.

Jag har vid tillfällen skämtat med din: angågende aftonbladet/kp etc, men detta är bara och endast för att kolla om du fortsätter att skämta när du pratar om dig själv eller om du nu är seriös - du ger uttömande beskrivningar om dina meriter etc. Du skriver alltså inte vad du tänker eller känner, utan vad du åstadkommit (i det förfluta) etc, vilket jag tycker är substanslöst och provocerande med tanke på den möda jag lagt ner. Du ignorerar alltså möjligheten till en diskussion och dialog, du är inte här i nuet med mig och ger mig uppmärksamhet i det jag skriver, du pratar om dig själv i det förflutna - här är du seriös och höjer upp dig själv med dina meriter. Mig, eller snarare, det jag skriver om, pratar du om i nuet, men bara i en ironiserande form - du säker ner värdet av det och indirekt värdet av mig och underminerar hela diskussionen. Du är alltså ironisk när det gäller mig - seriös när det gäller dig... Men du.. håll i hatten, jag är inte klar med dig...


Sorligt nog är det så. Men sen när jag började syna ditt allvar - så övergick du till att, i din desperation, försvara dina pinsamma påhopp mot mig - då du insåg att det kanske var en dum idé att göra dig rolig på min bekostnad. Att få chansen att sänka en annan skribent, som dessutom är stor på forumet är antaligen ingen chans du vill missa eftersom det gör att andra kommer att ta dina inlägg mer på allvar om du lyckas. Tyvärr blev detta inte fallet och du har hrär och nu satt dig i en väldigt obekväm situation pga din självgodhet och ditt förakt av mig. Men samtidigt är jag yngre än dig och du tycker att det är väldigt svårt att erkänna dina misstag och komma ur med hedern i behåll.


Jag hade ärligt talat - först inte tänkt att försvara mig, utan bara läsa igenom denna tråd, av anledningen att jag tyckte det kändes onödigt att dra upp detta igen, men känner som sagt att du sjönk för lågt i dina påhopp även i denna tråd, genom att i detta inlägg spela på att jag är känslomanipulatör och även genom att spela på poraliseringar i ditt försvar. Du försöker, till och från, att dela upp det i två grupper eftersom du annars upplever att du är helt ensam på forumet mot mig - om du då  istället lyckas skapa en polarisering - så har du "halva formuet" på din sida.

Men jag måste bara påpeka att jag inte här är för att skapa polariseringar, jag vill skapa ett allmänt gott och öppet klimat för att utbyta idéer och känslor utan att behöva skapa grupperingar som intar sidor i diskussionen. Jag vill och har alltid velat att man skall kunna respektera andras inlägg, både innehåll och form, vilket du inte gjort. Du väljer att ta upp ett nytt försvarstal där du, istället för att erkänna dina misstag och fel, går över gränsen.

Tråkigt maktspel du i din desperation försöker spela tycker jag, jag är nämligen här för att i förlängningen skapa ett klimat där vi fördelar malten lika efter ansvar, där alla delar på makten och jag kan tyvärr inte tolerara ett polariserat klimat som jag upplever att du spelar på.

....

”Algotezza, jag förstår ärligt talat inte vad du håller på med. Är du tvångsmässigt underfundig? Är det något som jag har problem med så är det kåseri, speciellt om personen är självgod och dessutom seriös. Är det så att du har svårt att komma ner till samma nivå som de du diskuterar med? Är du rädd att möta andra människor på riktigt och acceptera dem som de är? Måste du ha en distans för att undertrycka ditt egna känsloliv? Måste du hålla på och tramsa och tillrättavisa saker och ställa dumma frågor eftersom du tror att det kommer få mig att "tänka till"? Att anpassa sig efter läsaren är inte samma sak som att leverera barnmat.”

Här beskriver han mig – och tydligen utan ironi utan på fullaste allvar

Ja här är jag igen helt allvarlig eftersom jag i inlägget tidigare skämtfrågat om du skrivit till aftonbladet och kp för att undersöka hur allvarlig du var. Anledningen att jag i detta inlägget såhär öppen visar detta allvar är för att jag inlägget innan skämtade (vilket du här gett uttryck för att du ännu inte förstått eftersom du antydde att jag var allvarlig), var eftersom att jag känner att jag har dragit "tillräckligt" många grunder av att du måste vara seriös i det du skriver när du höjer upp dig själv och sänker mig. Du ironiserar alltså över mig, men när du pratar om dig själv är du helt allvarlig. Detta tycker jag är ett övertygande tecken på din självgodhet och uppblåsthet. Skulle du varit "ironisk" skulle du skämtat om både mig och dig själv, vilket du INTE gjorde. När jag frågar vad du skrivit är du helt ärlig. Du ironiserar alltså bara över mig - på min bekostnad, och aldrig över dig själv på din bekostnad. Och detta upplever jag vara väldigt väldigt lågt av dig Algotezza och jag upplever fortfarande att det är lågt av dig att inte erkänna vad du gjorde utan att du försöker fortsätta att skriva dessa typer av försvarstal. Våga var lite ärlig istället. Vad var det egentligen du höll på med?

Jag förstår att du har motivationen och viljan eftersom du upplever att det är ett krig. Jag upplever inte dig som ärlig mot varken mig, de andra eller dig själv.

....


Skillnaden mellan dig, mig och Avantgardet är denna:
Jag skojar om och sänker mig själv, inte andra.
Avantgardet gör både två.
Du skojar om andra/mig och höjer upp dig själv.

Problemet med Avantgardet är att han inte ännu lagt märkte till detta. Avantgardet tycker det är okej att skoja om människor, hur som helst. Skilladen mellan mig och andra är att jag upplever att människor har en okränkbar integritetet, något som måste försvaras till alla pris, därför skojar jag inte på andras bekostnad.

Till Avantgardet:
Jag hoppar verkligen att du Avantgardet släpper denna poraliseringsdebatt och erkänner för sig själv vart Algotezza gjorde fel när han skämtar om mig men inte sig själv. Jag respekterar dig eftersom du inte har något problem med att "sänka dig själv", men jag ber dig titta närmare på vad Algotezza skrivit, när han skrivit till mig: Han skämtar aldrig om sig själv - istället är han helt allvarlig!

– att jag är tvångsmässigt underfundig ,självgod och dessutom seriös att jag har svårt att komma ner till samma nivå som de jag diskuterar med att jag är rädd att möta andra människor på riktigt och acceptera dem som de är, att jag måste vara rädd att möta andra människor på riktigt och acceptera dem som de är , att jag bara tramsar och tillrättvisar och ställer dumma frågor för att få honom att tänka till… Det finns liksom ingen ände på invektiven och nedvärderandet. Allt jag gör är tydligen bara fel och allt Pop-Jimmy gör av allt att döma bara rätt.

Jag kan försvara precis varje utsaga du rabblar upp här i en lista.

Du diskuterar inte på samma nivå som mig, av den anledningen att du använder ironin på mig för att skänka mig, men du använder aldrig ironin på dig själv - här är du istället allvarlig. Detta gör att du sätter dig ovanför dig själv. Skulle du skämtat om dig själv så skulle det varit en helt annan sak, sorlig som det är så skämtar du alltså bara på min bekostnad. Detta är som sagt samma sak som att vara självgod, att ställa sig ovanför andra.

Att jag säger att du är rädd att möta människor på riktigt innebär att du inte berättar för mig, på ett allvarligt och sympatiskt sätt dina "tips" om hur du tycker att jag skulle kunna "tilltala mina läsare" på ett sånt sätt som du gör. Du skulle kunna gett mig detta "tips" - du vet ju som sagt mycket om detta eftersom du har en lång skrivarbakgrund. Men du är inte allvarlig vilket gör att jag tar illa vid, du tycker det är viktigare att ironisera och sänka mig när jag är blottad, än att sakligt ta en diskussion om hur inläggen skall formateras: detta är bara ett svepskäl, ett sätt för dig att störa dig på mig - då du inte vågar erkänna den djupare konflikten mellan oss som uppkommer i att du själv inte är ärlig mot dig själv.

Med att du inte accepterar mig som jag är, är detta även rätt uppenbart. Du är gammal, du håller dig till ramarna för hur man "bör skriva" ett inlägg/etc, du vill förändra mitt sätt att skriva eftersom du upplever att det är ett omoget sätt att skriva på. För mig har detta aldrig varit viktigt, för mig är det innehållet och inte formen som är det viktiga och jag blir som sagt mycket sårad över att du i all din hast ironiserar över detta, samtidigt som jag själv lagt ner extremt mycket ansträning på att skriva inlägget och dessutom öppnat upp mig och varit seriös. Vissa människor respekterade detta, men det gjorde du inte, du accepterade mig alltså inte utan ville förändra mig.

Vidare så tycker jag som sagt att du skriver onödiga frågor. Varför inte vara lite ärlig och flika in en kommentar om hur du skriver inlägg, på ett sympatiskt sätt som gör att du respekterar den tidigare emotionella tonen i tråden, samtidigt som du kanske i slutet av ditt inlägg reserverar dig för att jag kanske, då jag är emotionellt instabil kanske inte är fullt så mottaglig för dina tips om hur en bra skrivent bör formatera sin text?


....

Allt jag gör är tydligen bara fel och allt Pop-Jimmy gör av allt att döma bara rätt.

Detta handlar som sagt inte om att jag tror att allt jag gör är rätt och allt du gör är fel, att du öht säger detta gör att du kliver över gränsen - du försöker här få det att låta som att jag polariserar - av den anldeningen att DU vill polarisera forumet för att skaffa dig en grupp som du kan luta dig tillbaka på. Men jag håller med dig om en sak: det sättet du lägger fram ditt inlägg är uppåtväggarna fel, det håller jag med dig om, men detta innebär inte att mitt inlägg inte var "rätt", dvs det finns alltså många fel i mitt inlägg, i bland annat formateringen, skulle jag haft den övermänskliga energimänden och kunde stanna tiden så skulle jag naturligtvis gått in och redigerat mitt inlägg så att det var i perfekt formatering, men seriöst, med den mägden text jag skriver och med mitt annars tajta schema - hur realistiskt är detta ur ett ekonomiskt perspektiv? Jag är tyvärr begränsad, jag har inte all tid i världen och därför måste jag börja skära, jag måste erkänna för mig själv att min text inte är fulländad, men att detta är okej, eftersom det är innehållet som är det viktiga...

Pop-Jimmy menar att jag är självgod och seriös, samtidigt som jag tramsar, men jag vet inte om jag får den beskrivningen att gå ihop.

Du är tramsig eftersom du är självgod och försvarar dig själv istället för att vara ärlig och säga att det var en dålig idé att attackera mitt sätt att formatera mina inlägg på vid fel tidpunkt för att försöka sänka mig, och att även förstöra klimatet genom att försöka framtställa det som att forumet kunde delas upp i två grupper.

För mig finns bara en måttstock och der är ärlighet och medkänsla. Ironi på andras bekostnad (eftersom de innehåller giftiga och allvarliga undertoner) är tyvärr något vi får stryka om vi vill ha ett bra klimat. Vill vi dock dela upp forumet i två grupper som skapar spänningar så tycker jag att vi kör hårt på det du försöker göra....

Att be någon komma ner på andras nivå är bara ett sätt att indirekt mena att den nivå jag befinner mig på är inbillad och tillkämpad och att jag i praktiken befinner mig långt under andras nivå, andra som i likhet med Pop-Jimmys synsätt är ärliga och inte förnekar sina känslor.

Jag har som sagt rett ut detta: du ironiserar dig över mig men inte dig själv.

Jag fattar inte hur du över huvud taget kan ge dig rätten att yttra dig om mitt känsloliv utifrån att du ogillar några av mina inlägg på detta forum?

Jag fattar inte över hur du över huvud taget kan ge dig rätten att yttra dig om hur jag bör formaterar mina inlägg på detta forum på ett sådant sätt att det handlade om dig och resten av forumet, kontra mig.

När du skriver något sådant som:

Om andra liksom jag ogillar att läsa långa inlägg på skärmen, skriver jag mest kortare inlägg. Det här är ju ett offentligt forum och inte bara min privata kompisklubb...

Du säger: 1. "Om andra liksom jag ogillar att" och 2. "Det här är ju ett offentligt forum och inte bara min privata kompisklubb". Du gör ju extremt tydliga anspråk på att definiera att detta är ditt forum och att du och "andra" inte orkar läsa mina inlägg så tja..

Förstår du inte att du gräver din egen grav om du lägger fram det på ett sådant sätt att du hade hela forumet i din rygg? Det är otroligt fult att skriva så tycker jag. Jag har aldrig någosin gjort anspråk på vad andra tycker utifrån vad jag själv tycker, det är att förhärliga sig själv.

Hela forumet "ogillar" alltså inte mitt sätt att skriva inlägg, precis som hela forumet inte är emot dig Algotezza, precis som att det inte handlar om två grupper en som representerar var sin klyfta av denna konflikt. Men fortsätter du att trycka på detta så kommer detta att bli resultatet. Tycker du verkligen att det är värt att dra ner hela forumet för att du inte lyckades "sätta dig mig"? Jag har inget behov av ha en sida av forumet som "backar upp mig". Jag kommer uttryckligen att ta avstånd från sådant. Jag låter mig inte dras ner i svågerpolitik, inte heller att någon annan gör det. Tråkigt att du tar till dessa fula sätt att lyfta fram att det på något sätt handlade om grupper, jag har inget intresse av att skapa polariseingar här, och jag upplever det som att det är allas ansvar att inte dras med in i detta. Mitt uttalade syfte har alltid varit att riva barriärer, så jag kommer inte tolerera barriärer som separerar människor, så som att jag inte kommer att tolera barriärer som serparerar grupper av människor. Ju mer du kämpar emot desto svårare blir det att upprätthålla dina intentioner. Det kommer förr eller senare blir tydligt vilka våra intentioner var. Kanske är konflikten ett missförstånd, kanske är det ett medvetet påhopp av dig på att försöka sänka mig, kanske är det både och - jag vet inte.

Är det öht möjligt att ha en dialog med Pop-Jimmy om det är så han ser på mig och mina inlägg?

Som jag förklarat så handlar det inte om att mina inlägg är "rätt" eller dina "fel". Detta är bara en retorisk vinkling från dig som slår tillbaka mot dig. Jag är här för dialog.

Allt detta tolkade jag alltså i förstone som skrivet i en självironisk, fräck stil, och jag svarade därför med samma mynt.

Detta kanske var lite dumdristigt av dig? Vidare så är du inte självironisk, du är självförhärligande och trycker samtidgit ner andra. Skulle du skämtat om dig själv vore det en annan femma....

Pop-Jimmy hade slagit an en ton som jag med glädje också använder, ironi, fräckhet, självdistans.

Ja men som vi kunnat konstatera så använder du bara ironin mot mig men aldrig mot dig själv...

Det är vad jag menar med att Pop-Jimmy inbjöd till att använda ironi och distans som verktyg i denna tråd. Men jag hade fall, allts om jag tolkade som ironier från hans sida var allts redan från början blodigt allvar.

Jag har aldrig bjudit in dig till att göra dig lustig på min bekostnad. Det är som sagt bara våldtäktsmän som resonerar såhär - vilket jag klart och tydligt i "OKej fikusar" tråden.

Så här blev ytterligare en kommentar när jag verkligen gick in i hans text:
”HAHAHAHAAHAHHAHAHAAHHAAHAHHAAHAHA!”. Inte heller det en ironi, antar jag.

Detta refererar till att jag i det tidigare inlägget försökete vara allvarlig och kommunicera en poäng - som du helt totalt ignorerat. Det gör att jag känner att mödan att skriva ett inlägg till dig varit förgäves vilket gör att jag inser att jag varit en idiot som fösökt lägga ner tid på att kommunicera något till dig trots att jag med bättre omdömme borde insett att detta inte var möjligt. Jag ger alltså i detta upp min egna fåfänga till att försöka få dig att förstå mig - eftersom jag upplever att du, trots alla mina utlägg om vad du gör fel i ditt sätt att relatera till mig - fortsätter. Jag inser att jag varit fåfäng och väljer därför att skatta för att förlösa och ge upp min ambition.

”Men det du säger, säger mig ingenting. Det du skriver är en trivial upprepning av det jag skrivit, alternativt en intetsägande omskrivning/omtolkning som förvränger intentionen, kombinerat med ett förlöjligande av att jag öppnat upp mig.

Du tillför alltså ingenting till den här diskussionen utöver att skriva långa inlägg som jag upplever att ingen komma att läsa. Bara för att du inte får ut någonting av det första långa inlägget jag gör så innebär det inte att du måste gå in och spamma forumet med skit. jag tycker det bara är onödigt eftersom jag verkligen lade ner tid och ansträning att skriva vilket du inte gjort.”

Jag förlöjligar och förvränger. Han anser att jag spammar forumet med skit, att jag inte lagt ner någon tid eller ansträngning på hans inlägg. Jgag tillför ingenting till diskussionen men jag antar att Pop-Jimmy på allvar menar att hans sågningar av mina inlägg tillför diskussionen något.

Nej du har naturligtvis lagt ner tid och ansträning, på att ironisera och göra dig rolig på min bekostnad samtidigt som du talar allvarligt och seriöst om dig själv och dina prestationer.

Efter det följer hans strålande men skeva och enögda analys av mig! Ett retoriskt mästervek! Vilket visar att den av andra som labil och trasig beskrivne Pop-Jimmy kan vara hur samlad som helst, när han vill.

Ja, när andra sårar mig så får jag naturligtvis fokus och vilja. Väldigt naturligt.

Jag ser Pop-Jimmy som en begåvad retoriker och känslomanipulatör och säkert ser han sig själv som en Tankesultan à la berättarjaget i Ett öga rött.

Här försöker du igen att svartmåla mig och lyfta fram mig som ohederlig. Men om vi för ett tag stannar upp och gör en djupare analys av varför detta är felaktigt (jag skulle som sagt kunna förkasta dessa etiketter Algotezza sätter på mig, men jag känner att jag för skojs skulle lika gärna kan acceptera en av etiketterna...): Jag erkänner att jag är en känslomanipulatör, men ingen retoriker. Jag har som sagt i "OKEj.." tråden gått in på min definition av retoriker (kontra filosof) och behöver därför inte gå in djupare på det. Men om vi tar begreppet känslomanipulatör. Vi kan jämföra det med rekalm. Många anser att reklam är en form av manipulation, att reklamen får oss att köpa saker vi inte behöver osv, och detta medför att reklamen är manipulerande och ond (dvs att den är "dålig" snarare än neutral). Reklam ses alltså som en ond avsikt. Men tittar vi närmare så märker vi att reklam även görs för ideella organisationer som rädda barnen, bris, läkare utan gränser, etc. Men vänta! Innebär detta att dessa organisation också är "onda"? Nej naturligtvis inte, eftersom reklam, manipulation, propraganda (vilket kommer från ordet propagera), påverka, övertala, influera, inspirera, etc är olika smaker av samma glass. Dessa är helt neutrala eftersom de är verktyg. Och vidare så använder sig alla redan sig av dessa former av verktyg, tillvardags. "Kan du gå ut och hämta soporna, jag är så trött" är ett exempel på ett osyldigt fall. Vad är det då som skiljer ett tobaksföretag från rädda barnen? JO, det är deras underliggande intetnition (i den komplexa analysen räcker detta dock inte, eftersom man måste även ta tillbava på resultatet osv, eftersom en handling med god intention kan resultera i stora skador om en naiv person gör något olyckligt...). Det är alltså intentionen i detta samtal som är avgörande, och det är det som hela denna diskussion mellan Algotezza och mig handlar om: att klargöra vad vi har för intentioner, och i slutändan är den personen med ärligast intentioner som "får rätt", om han kan så upp för dem, dvs. Vidare kallar man i andra sammanhang en känslomanipulatör för bland annat: ledare och karismatisk person, dvs någon som får människors vilja att dra åt ett visst håll (förhoppningsvis samma håll, annars blir det problem...). Så därför är alltså även Algotezza en känslomanipulatör.

Den poäng som jag här försökte klargöra är även vad jag upplevt Johan tala om i Bevingade ord tråden

"Även det vackraste är reklam" - Johan Ågren

http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4447

Mycket riktigt har också många svalt hans beskrivning av mig och mitt agerande på denna tråd utan att blinka, som om de bara läst Pop-Jimmys omdömen om mig och på direkten köpt hans emotionella utspel och förmodligen vare sig tagit del av Pop-Jimmys inledande inlägg eller mina kommentarer av dem.

Här gör Algotezza igen anspråk på vad andra har och inte har gjort. Inte vackert i mina öron.

Varje roll vi har rymmer mer eller mindre uttalat sin motsats.

Och vidare finns det i många sammanhang inte plats för för många personer i en viss roll, och det upplever jag vara en del av grunden till att Algotezza ironiserar över mig. Han upplever att gör anspåk på lärarrollen som han också vill ha...

Vi är alla utan skuld och skyldiga, vi har alla ansvar för våra liv och är samtidigt ansvarslösa.

Här låter det som att han tagit inspiration från det jag skrivit i "OKej fikusar" tråden...

Men för att vi skall kunna hantera tillvaron i praktiken tror vi at vi måste se enögt på varandra, se förövaren som förövare och inget annat och offret bara som offer.

Detta har jag som sagt tidigare gått in på i den tidigare tråden...

I regel går vi dock ett steg längre och menar att vår enögda bild är hela sanningen. Vi är antingen offer eller förövare, antingen skämtar vi eller menar allvar.

Tja, jag väljer att hålla mig till allvaret så långt det går, när det inte är möjligt längre inser jag att jag har lagt ambitionsnivån för högt och börjar istället skämta om det. Många väljer istället att vara allvarliga och skämtsamma samtidigt, vilket ofta resulterar i att de plojar runt utan att komma någon vart.

Förövare och offer i Pop-Jimmys trådJag tog på mig förövarrollen som Pop-Jimmy beskrev den i sin analys av mig, detta för att visa att jag därmed samtidigt blev offer för en enögd, snedvriden etikettering av mig på denna tråd (och kanske också i andra trådar på FF).

Jag har aldrig gett mig på dig i någon annan tråd här på FF, och det är av den enkla anledningen att du varken har 1. ironiserat dig över mig, eller: 2. har ironiserat dig över mig - samtidigt som du är allvarligt i förhållande till  dig själv... Har aldrig haft en anledning till att analysera ditt beteende för alla som läser.

Vidare har jag inte etikerat dig, etikering handlar om att ha en enkel bild, en fördom som man lägger på andra - av anledningen att undgå komplexa orsaksamband. Detta är inget jag gjort - tvärt om så har jag gått ner på djupet och gjort ordentliga analyser då jag tagit dina anspråk och brytit ner dessa - förklarat deras undertoner/implikationer och pekat mot vad jag upplevt som (den ofta omedvetna) intentionen i ditt handlande (eftersom jag inte upplever att du medvetet försöker jävlas med mig - och det är detta som gör detta till en så stor utmaning för dig - nämligen att erkänna din djupare intentioner, varför du egentligen valde att angripa mitt sätt att skriva inlägg på...).

”Du döljer dina känslor”
I tråden menades det att jag dolde mina känslor, inte visade dem, men som jag skrev i stycket ovan är det oundvikligt att visa sina känslor i tal och skrift.

Förstår inte riktigt vad eller vart du relaterar till, men menar jag att du "döljer dina känslor" så menar jag inte i den bemärkelsen du syftar på, utan jag menar naturligtvis att du inte är ärlig mot dig själv - vilket förlängs och gör att du inte är ärlig mot andra...

Tänk om
Tänk om jag inte sitter på några höga höstar, utan är Gandalf den vite på Skuggfaxe som erbjöd Pop-Jimmy att hoppa upp på hästryggen så att vi kunde slåss mot Saurons och hans orcher? Tänk om vi bara missförstod varandras ordmagi eller kanske förstod den på ett djupare plan än vi först trodde?

Tja, hur ska vi avgöra detta? Jo, det finns ett enkelt sätt att avgöra om eller om du inte satt på höga hästar: du är för en gångs skull ärlig med vad det är du tror att du håller på med...



Jag tänkte här presentera en mängd citat. Här är hur jag gjort mitt urval på de citat jag presentar:
* alla citaten är från den tidpunkt att du börja attackera mig (dvs, ditt första inlägg) tills det att jag kände att du gick över gränsen - dvs då du pratade om att mitt "sätt böjd till".

* Varför gör jag detta? Jo, för att: 1. Det är uppenbart att du ironiserar över mig.och 2. Det är snart uppenbart att du inte gör detta kring dig sjäv

* Jag har klippt ut ALLA ställen där du börjar prata om dig sjäv, dvs nu nämner ordet "jag" etc. Jag vill bara visa på hur självgod du är när du höjer upp dig själv så fort du börjar prata om dig själv... Som du kommer märka så är det ingen självironi alls här!

På diskussionsfora på nätet skriver jag mest korta kommentarer, kalla det fotnoter,  och ibland lite längre betraktelser, dock ej alltför långa och slingrande med tanke på att jag vill ha läsare och kommentarer. Själv tycker jag det är jobbigt att ta del av längre texter på en datorskärm - då skriver jag hellre ut dem på papper - men eftersom jag inte vill skriva ut alltför mycket på papper, händer det att jag hoppar över att läsa väldigt långa inlägg. Eller bara skriver någon gnällkommentar om inläggets storlek  - som nyss!  Om andra liksom jag ogillar att läsa långa inlägg på skärmen, skriver jag mest kortare inlägg. Det här är ju ett offentligt forum och inte bara min privata kompisklubb...

Jag lägger ut en del längre och kortare skönlitterära alster på nätet men dessa har jag i regel jobbat med väldigt mycket så jag tror det kan vara värt besväret att ta del av dem för andra.

I min ensamhet skriver jag långa haranger och utredningar för att förstå mitt liv men det är inget jag lägger ut på nätet i obearbetad form. Det känns för egotrippat. Men var och en får följa sitt hjärta och sin hjärna...

Man kan säga att jag skriver sådant jag själv vill läsa och på ett sådant sätt  att det skulle tillltala mig om någon annan skrivit det.

Nej, jag har inte skrivit så värst mycket till olika tidningars insändarsidor men jag publicerade aforismer anonymt på Marginalensidan i SvD från 94 till 98 och från 98 och framåt i Sydsvenskan. Däremot har jag under årens lopp medan tidningen ännu fanns skrivit några insändare i Svenska MAD på deras insändarsida

Jag uttalar mig bara om mina egna emotioner. Jag kan vara hur egotrippad som helst när jag vill. Det får jag ofta höra från andra att jag är. Men i vissa fall drar jag mig för det. Det finns säkert ingen rationell logik bakom varför jag ibland är det och ibland inte.

Jag skiter ett stort stycke i vad som får dig att tänka till. Jag har levererat en reaktion på din text. Det är det hele. Ta den som du vill.

Jag har inte främst asvett att vara ironisk, även om en och annan ironi kan slinka med,  och jag anser att jag i mina mer seriösa reaktioner verkligen försöker förstå vad du menar och ge respons uitfrån min förmåga att förstå och tolka. Vari består det banala i det jag skrivit som svar? Jag förstår faktiskt inte vad du menar!

Men har du behov av att inte ta det jag skriver på allvar, så fortsätt med det, om du mår bra  av det! Jag mår inte särskilt bra av ditt sätt att läsa in en massa skit i det jag skriver!

Exakt vari består det intetsägande och triviala i det jag skriver? Förlöjligar jag dig bara? Visst, medges att jag delvis ironiserar, ditt sätt att skriva inbjuder till det, men det är inte hela sanningen.

Jag ser inte mina inlägg som värre spam och skit än andra inlägg här. Vari består det spammässiga? Nu får du banne mig förklara dig och inte bara komma med en massa löst tyckande uitfrån sårade känslor!

Jag har tolkat utifrån min förmåga att tolka din text. Om du anser jag tolkar fel, tala om vari mina fel består och kom inte med en massa svepande handviftningar! Vill du ha en seriös diskussion?

Bakom all ironi och alla skämt och all humor finns ett gravallvar du tydligen inte kan fatta! Som för övrigt få fattar eftersom ni bara ser ytan på skämten och ironierna och bara förmår tolka ytligt och inte ser vari det  hela bottnar. Men det är en annan tråd.

HAHA jag gillar verkligen det där du skriver på slutet:
"Bakom all ironi och alla skämt och all humor finns ett gravallvar du tydligen inte kan fatta!"
Det roliga är nämligen att du aldrig är ironisk när du pratar om dig själv - bara i de inlägg som du förlöjligar det jag skriver i.

Och vidare förstår jag inte vad då detta gravallvar skulle vara? Att jag verkligen ÄR dålig på att formatera min text? Att det jag skriver verkliga ÄR jobbigt att läsa? Jag förstår inte vart du är allvarlig.




Felen du gjorde var alltså slutligen:
1. Att du gått in i min tråd utan respekt
2. Du attackerar och förlöljligar min form att skriva inlägg på
3. Du attackerar och förlöljligar innehållet in mina inlägg
4. Du kommer med "tips"
5. Du accepterar mig inte som jag är
6. Du gör dig rolig på min bekostnad och förhärligar dig själv
7. Att du inte är sympatisk när du ironiserar utan drar det för långt
8. Att du inte lyssnar på det jag ber dig ärligt och sakligt om
9. Du lägger över skuldböran på mig när du säger att jag mitt sätt "bjuder in", när du själv egentligen beter dig som en våldtäktsman som attackerar lättklädda kvinnor eller nakna barn som blottat sig - för att senare börja med ditt skitsnacka om att alla är förövare och offer - detta resonemang har du snappat upp under vägen av de resonemang JAG fört om offret/förövaren, för att beskriva ditt beteende - du ändrar alltså historien efteråt genom att använda de argument jag hade för att lyfta fram dina misstag!
10. Att du medvetet försöker skapa polariseringar genom att göra anspråk på gruppuppdelningar av medlemmarna på forumet, vilket gör att du går mot att gräva din egen grav.
11. Att du försöker driva ett maktspel och drivs nu av att till varje pris få tillbaka din heder av de misstag du gjort i det krig du skapat mot din egna ärlighet, men du ursäktar dig och utger dig för att "tagit dig tiden" att läsa vad jag skrivit (vilket är skitsnack).
12. Att du inte erkänner detta för dig själv, vilket resulterar i...
13. Att du inte är ärlig mot oss andra på forumet, vilket resulterar i...
14. Att du gräver din egen grav.


Så hur går vi vidare?

Tja, vi kan ju börja lägga korten på bordet. Varför gick du öht in i min tråd? Och inga smarta erfterhands konstruktioner som du bygger upp pga den information jag delat med mig (som ditt resonemang om offer kontra förövare). Tack!

[Avantgardet]

Jag sitter givetvis på min egen tolkning här, och vill egentligen inte lägga mig i då detta kan bli riktigt givande litteratur av sig självt - förutsatt att dessa två löper loppet ut och slutligen når samförstånd (vilket är underförstått att de kommer göra i min tolkning av situationen).

Det finns absolut inget sätt att kontexten kan utläsas ur innehållet. Homi K. Bhabha har en del vettigt att säga:

Each time the encounter with identity occurs at the point at which something exceeds the frame of the image, it eludes the eye, evacuates the self as site of identity and autonomy and – most important – leaves a resistant trace, a stain of the subject, a sign of resistance. We are no longer confronted with an ontological problem of being but with the discursive strategy of the moment of interrogation, a moment in which the demand for identification becomes, primarily, a response to other signification and desire, culture and politics.

Platsen för yttrandet ("bilden") får aldrig läsas mimetiskt, bilden är på en och samma gång: “a metaphoric substitution, an illusion of presence, and by that same token a metonym, a sign of its absence and loss.”  Bilden (the eye) kliver in som supplement för det saknade subjektet (the I).

Till att börja med vill jag dock påpeka för Jimmy att vi ALLTID är fullständigt blottade - kanske allra mest när vi anstränger oss att dölja något. Det måste du inse, om du vill komma framåt. Att bli jämförd med Moodyson, Öijer, och Bob Hansson är inte fy skam. Och att driva med något (oavsett ämnesområdet) är alltid redan att driva med sin egen person i förhållande till detta ämnesområde, oavsett om detta görs explicit eller utelämnas av estetiska skäl (det kan sabba skämtet att säga för mycket också, humor bygger på många sätt på att vara just sparsmakad). En nyans som jag tycker du, Jimmy, missat (å andra sidan skall du veta att du har mitt samtycke i att ifrågasätta auktoriteter, men det är tunn is du är ute på, ha i åtanke att Algotezza sysslat med detta sen långt innan du och jag ens var påtänkta - huruvida det är värt beröm eller klander är en annan fråga).

Sen håller jag absolut inte med dig, att kunna skämta om något är detsamma som att våga ha distans till det - det i sig är en poäng och ett ställningstagande. Sen polariserar vi väl alla emellanåt, när vi anser det välbehövligt (dock kan man ifrågasätta godtycket i det).

Längden på inlägg har väl varit uppe för diskussion tidigare. Långa inlägg är väl enligt forumets stadgar att föredra? Personligen föredrar jag dock kortare inlägg eftersom de, mer än långa inlägg, inbjuder till dialog. Alltså Samtal snarare än Tal (vilket i mina ögon är skillnaden mellan filosofen och retorikern). Retorikern söker inte dialog (gör inte heller många filosofer, men i dess begynnelse var just detta med förhandling oerhört viktigt och du ser aldrig att Sokrates drar ut på längden mer än nödvändigt, istället söker han dessa enande "platåer" från vilka man sedan kliver vidare - och det var i just denna mening han menade sig vara Athens och sin samtids enda politiska invånare). Jag har själv märkt av problemet med de längre texterna. Den textuella massan i ett längre inlägg blir som ett substitut för en person, och man skarvar i varje vägskäl och gör antaganden utan att göra sig viss om den andres medgivande, vilket ofrånkomligen leder till att vi inför ett substitut, en bild som får stå för den person vi diskuterar med. Och eftersom vårt persongalleri i bakhuvudet snarare är karikatyrer och stereotyper så uppstår självfallet härmed en diskrepans som är direkt problematiskt. Samförstånd är väl i någon mån att ersätta denna "bilden av den andre" med den andre såsom denne är, i ett slags förhandling.

Jag väntar med spänning på utvecklingen av detta.



Algotezza,

är min tolkning uppåt väggarna galen när jag betraktar dig som blott och bart en folkbildare av det gamla hederliga snittet?

[PopJimmy]

Visst, jag erkänner den tidsekonomiska aspekten av att andra läser mina inlägg. Men samtidigt, hur mycket tror du inte att människor på detta forum tagit åt sig, just PGA att jag skriver långa inlägg? Ska jag börja skära i saker, så blir det antaligen propotionellt med antalet idéer jag får ur mig. Eller ännu värre, mitt intresse för skrivande kanske dör ut på grund av stilpolisen.

Jag känner som sagt att jag har en lite annorlunda funktion. Jag försöker klargöra nya begrepp för mig själv som jag delar med mig för andra.


Och vidare så kunde Algotezza inte framför sin poäng på ett sämre sätt än han gjorde. Ärligt talat, han är ju en idiot om han tror att det sättet han la fram det på, var för min skull. Så jävla dum kan han inte vara, och detta innebär uteslutande att han måste vara elak. Eller både dum och elak. haha  :D

Det måste du inse, om du vill komma framåt. Att bli jämförd med Moodyson, Öijer, och Bob Hansson är inte fy skam.

Jag är ledsen, men VARFÖR. Jag skiter fullständigt i dessa personer. Varför jämföra mig öht? Känns bara förnedrande att bli definierad utifrån någon annan. Att någon ska tillåta sig att begränsa en så.

En nyans som jag tycker du, Jimmy, missat (å andra sidan skall du veta att du har mitt samtycke i att ifrågasätta auktoriteter, men det är tunn is du är ute på, ha i åtanke att Algotezza sysslat med detta sen långt innan du och jag ens var påtänkta - huruvida det är värt beröm eller klander är en annan fråga).

Åldern har ingen som helst relevans i detta samanhang. Blir snarare en ursäkt. Respekt är något jag ger alla, tills de försakar den genom att visa att de inte respekterar andras integritet.


Antagligen har jag själv endel att arbeta med, men seriöst. Om han nu är en så smart, påläst, godhjärtad, rolig, etc äldre man, varför framkommer inte det i tråden? Vem tycker att han är rolig i hans kränkande humor? Jag funderar ärligt talat om jag själv ska ta på mig den rollen ett tag, och glida runt i trådar och kränka människor. Så ska vi se hur kul det blir när jag börjar sätta igång med att träda över gränserna för hur mycket och långt man kan driva saker på andras bekostnad... kan börja med att förlöjliga Algotezzas Martinus tråd? Vad säger du? Kan inte ALLA köra Algotezza style, glidar runt i trådarna, skriva korta underfundiga inlägg och köra med strikta formaliteter och spexiga sätt att göra andra illa till lags? (glöm inte bort att ränka upp alla presationer vi åstadkommit, vilka årtal osv...). Jag tror det blir bra stämning på forumet då... Eller?

Menar PopJimmy

[Avantgardet]

Jag ser något bra i ditt sätt att lägga fram dina texter. De visar på resan och inte bara på destinationen. Ofta är våra poänger ganska triviala, och kan bättre uttryckas av fordonsmekaniker och industriarbetare.

Du blir inte jämförd med dessa personer, inte i egentlig bemärkelse. Det är något som talar om vilket förhållande Algotezza har till dig, inte vilket förhållande du har till dessa personer. Men i båda bemärkelserna är det en komplimang. Detta med att bli jämförd får du förlika dig med, det är så folk tänker - likheter och skillnader.

Vad menar du med "respekt" Jimmy?

Jag tycker personligen att Algotezza har ett finslipat humoristiskt sinne, och att du själv nu inte märker hur du går till väga för att polarisera foumet när du för det första cementerar en feltolkning av hans intentioner (som bara bygger på en tolkning, som jag personligen inte delar - och jag menar mig ju bättre förstå såklart ), och dessutom ger en handling som du beskriver som negativ hans namn som epitet. Det är egentligen ingen skillnad att tala med/om ett underförstått eller ett explicit "vi".

Jag håller inte med om att det är det han gör, och jag menar att ditt prat om "kränkningar" förvisso kanske träffar NÅGOT men å andra sidan helt missar poängen, men jag hade hoppats på att ni själva skulle reda ut dessa olikheter. I den mån jag "känner" er bägge så kan jag inte tänka mig två som borde komma bättre överens på detta forum, vilket bara gör den här dispyten än mer intressant.

[PopJimmy]

Men seriöst, ditt resonemang funkar inte för mig tror jag.
Jag kommer bli en regelrätt sadist om jag börjar resonera som att människor inte GÅR att kränka. Jag kommer springa runt och skämta med människor på de mest nedlåtande sätten jag kan komma på + att jag kommer köra min intentionella psykoanalys ovanpå detta så fort de börjar försöka försvara sig. Detta kommer resultera i ett ostoppbart monster, som endast stoppas att bli bannad från forumet. För mig är det som att öppna pandoras box, jag kommer springa runt och imitera allas sätt att skriva och ovan på det vända allt de säger för att förlöjliga och bryta sönder det till dem maximala extremen och sedan säga att denna kränkning är något de gör mot sig själva. Detta låter för farligt i mina ögon... Jag kommer orsaka riktiga skador på människor då...


Jag kommer helt enkelt att göra det jag gör nu, fast med ett helt annat syfte. Att bara bryta ner saker... Inte sunt alls....

[Avantgardet]

Vidare har jag aldrig trott att det direkt är nån som läser all skit som vi kastar ur oss. Och har också märkt att så fort den tanken smyger sig in i en skribents huvud så stiger det dem åt huvudet och de barkar iväg på nåt vanvettigt (exempel som jbig gör sig påminda, inget ont om honom som jag faktiskt anser har en del vettigt att säga också). Jag har alltid ansett mig själv olämplig för strålkastaren, mitt psyke är inte lämpat, men när jag ser hur ni andra hanterar det (inbillat eller verkligt) så är jag benägen att tänka om. Det är som ett virus som smyger sig in och förpestar tänkandet hos er. På samma sätt som folk i regel inte kan vara naturliga på teaterscenen utan automatiskt blir teatraliska och tillgriper en massa klichéartade "poser" och tillgjorda gester. Som om de var där för att underhålla publiken, inte för att rollkaraktärerna har ett syfte och en mening i pjäsen (ett inre liv, en riktadhet på skeendet som utspelar sig). Inte ens sitta still klarar folk av på scenen utan att det blir tillgjort många gånger. För att inte tala om alla dessa djävla cirkusapor som bara älskar att stå i blickfånget men som inte har ett piss på hjärtat. Jag vill inte se mer av era låtsade "Kärlek", och era låtsade "Lidanden". Det går inte lida för lidandets skull, försök och du kommer märka att känslan är falsk. Det går inte genom att härma de yttre attributen heller återskapa känslan, bara en känsla i sin generalitet (i bästa fall) men den är helt tom, den saknar innehåll eftersom den inte syftar till något reellt utan är mer som en diffus huvudvärk. Tänk på det till ditt "knullschema".

[Avantgardet]

Men seriöst, ditt resonemang funkar inte för mig tror jag.
Jag kommer bli en regelrätt sadist om jag börjar resonera som att människor inte GÅR att kränka. Jag kommer springa runt och skämta med människor på de mest nedlåtande sätten jag kan komma på + att jag kommer köra min intentionella psykoanalys ovanpå detta så fort de börjar försöka försvara sig. Detta kommer resultera i ett ostoppbart monster, som endast stoppas att bli bannad från forumet. För mig är det som att öppna pandoras box, jag kommer springa runt och imitera allas sätt att skriva och ovan på det vända allt de säger för att förlöjliga och bryta sönder det till dem maximala extremen och sedan säga att denna kränkning är något de gör mot sig själva. Detta låter för farligt i mina ögon... Jag kommer orsaka riktiga skador på människor då...

Det som inte dödar oss blir vi bara starkare av, vad har du emot lidandet? Lidandet är vad som slipat denna ädelsten. Lidandet är inget ont i sig, och det är inte en abstrakt kategori utan det handlar om (precis som på alla andra ställen) jämkanden mellan viljanden, ibland måste vi göra avkall på våra egna önskningar (det ingår i samvaron), och ibland måste andra göra avkall. Vissa människor förtjänar att få sina luftslott punkterade, det är inte alltid lätt att avgöra men vissa självklara fall finns (t.ex. om nåt kapitalistsvin lurar sig själv och andra att han är världens bästa människa).

Den medvetna kränkningen är väl alltid bättre än den omedvetna, allting annat lika? Du kränker alltid redan andra genom ditt sätt att vara, frågan du måste ställa dig är VILKA som du vill kränka (vems konventioner skall du bryta)?

[PopJimmy]

Vidare har jag aldrig trott att det direkt är nån som läser all skit som vi kastar ur oss.

Skojar du eller? Jag har haft smärre tvångstankar att behöva läsa igenom all textmassa jag kommer i kontakt med..

Jag har alltid ansett mig själv olämplig för strålkastaren, mitt psyke är inte lämpat, men när jag ser hur ni andra hanterar det (inbillat eller verkligt) så är jag benägen att tänka om.

Tja, lura inte dig själv för mycket nu. Vad får dig att tro att du skulle kunna axla rollen bättre?

Det är som ett virus som smyger sig in och förpestar tänkandet hos er. På samma sätt som folk i regel inte kan vara naturliga på teaterscenen utan automatiskt blir teatraliska och tillgriper en massa klichéartade "poser" och tillgjorda gester. Som om de var där för att underhålla publiken, inte för att rollkaraktärerna har ett syfte och en mening i pjäsen (ett inre liv, en riktadhet på skeendet som utspelar sig).

Håller som sagt inte riktigt helt och full med. Det finns en poäng i det jag säger med ledarskapet. Problemet är bara att det är lätt att berusa sig och börja göra felsteg.

Jag vill inte se mer av era låtsade "Kärlek", och era låtsade "Lidanden".

Men har du upplevt känslan själv? Den är massiv.

Det går inte lida för lidandets skull, försök och du kommer märka att känslan är falsk.

Det handlar om att lida för att upphöra lidandet, inte tvärtom...

Tänk på det till ditt "knullschema".

Hängde inte riktigt med i ditt resonemang måste jag erkänna.


Men som sagt, jag upplever det som djupt oansvarigt att locka mig till dessa förhållningsätt. Jag är inte mogen för börja skämta åt människor. Men kanske är det just vad jag behöver? För att lösa upp lite traumatiska upplevleser? Frångan är bara om jag inte kommer att börja älska det för mycket?

[Avantgardet]

Hold your horses, jag behöver näring, strax tillbaka...

[PopJimmy]

Vissa människor förtjänar att få sina luftslott punkterade, det är inte alltid lätt att avgöra men vissa självklara fall finns (t.ex. om nåt kapitalistsvin lurar sig själv och andra att han är världens bästa människa).

Men jag förstår inte. Varför ska jag göra detta? Varför inte kränka hela bunten hela tiden. Sen varför inte vara på de starkas sida när man ändå håller på? Om jag nu ger upp mina höga etiska ideal så kommer ju alla förmågor jag tillskansat mig under min strävansgång då jag trodde på min a mål att gå över till att användas av den mörka sidan.... Varför ska vi respektera svaga människor? Varför ska inte vi som är startkare yttnyttja de som är svaga, lata och dumma?

Den medvetna kränkningen är väl alltid bättre än den omedvetna, allting annat lika? Du kränker alltid redan andra genom ditt sätt att vara, frågan du måste ställa dig är VILKA som du vill kränka (vems konventioner skall du bryta)?

Men jag har redan gjort det tydligt för mig vad jag ville, nämligen att bryta ner ramarna för att låta kärleken och respekten flöda. Men nu när du ska envisas med att prata om att kärleken inte existerar så kommer jag övergå till att förstöra den intimitets och försiktighetssituation jag nu varit med att frambriga genom att bryta ner allting. Det som jag tror kommer att hända är att misstro skapas mellan människor. Ska jag börja springa runt och kränka människor kommer jag göra det ordenligt och skrämma bort människor riktigt ordentligt. Förstår inte alls hur du kan få mig att resonera såhär. Vart är problemen med mitt resonemang?

[Zokrates]

Det artar sig, visst finns det de som läser nära på allt som skrivs på dessa trådarna, jag till exempel, dock lägger jag inte oväsentligheter på minnet, ej heller förstår jag allt då mina referensramar har vissa luckor, läser ju aldrig en bok nuförtiden. Men visst, det hindrar inte mig från att kasta mig in i intressanta diskusioner, där jag svarar utifån min begränsade tankevärld och erfarenhet. Håller med er båda två, på var sitt sätt har ni lika mycket rätt och fel var, allt beroende på vad ni tar fasta på, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vissa scener i Jag är nyfiken gul, med tanke på sättet ni konfronterar varandra och efterföljande uppståndelse kring temat.

[Avantgardet]

Jag är inte den som gillar att stå i rampljuset, jag tycker inte om att rikta mig till en stor namlös massa, jag vänder mig hellre till varje enskild, erkänner att det är i stort omöjligt att tjäna pengar på de premisserna men det skiter jag i. Men den distinktionen i vem/vad man riktar sig till är a och o i det man gör. Den finns där implicit redan i våra ordval.

Det enda jag kan säga som gör mig bättre lämpad än många andra att stå på scen är att jag har erfarenhet av det (om än i stort obetydlig). Men jag tycker inte om mig själv i den rollen, rollen kräver ett beteende av mig som inte går ihop med mina värderingar.

Själv tycker jag lidandet skall avnjutas - allt annat är bortkastat. Tycker om mig själv för mycket för att inte njuta fullt ut av den tid som är kvar av min vistelse.

Men som sagt, jag upplever det som djupt oansvarigt att locka mig till dessa förhållningsätt. Jag är inte mogen för börja skämta åt människor. Men kanske är det just vad jag behöver? För att lösa upp lite traumatiska upplevleser? Frångan är bara om jag inte kommer att börja älska det för mycket?

Ditt allvar är redan humoristiskt i vissa perspektiv. Hur skiljer vi en fiktiv skildring av ett landskap från en som inte är fiktiv? Sanningen är att det går inte, det hänger helt och hållet på det perspektiv vi själva har gentemot skildringen.

Du missbedömer mig när du tror att jag strävar efter något "dåligt" (ens i dina ögon), och det är det felet du gör gentemot Algotezza också, som om du ensam satt på Sanningen och endera följer man dig eller så är man ond - antingen/eller. Istället ska du komma att se att många av våra mål är samma, bara att vi har annorlunda metodologier och olika benämningar.

Till att börja med motsätter jag mig din uppdelning i "starka" och "svaga" människor (som bottnar i den där borgerliga vidskepelsen som du håller fast vid). Vad vi vardagligt betraktar som just starkt och svagt är inget som rör individen utan endast dennes strukturella position (som också betingar vilka idéer denne har om sin egen belägenhet). I grunden är ingen mer än människa, dvs. någorlunda likvärdiga i styrka.

Vidare, för att återknyta till vad jag skrev tidigare, så är alla våra handlingar också prioriteringar (vi har endast en kropp och en utmätt tid att förfoga över) så det gäller att se till allt det vi väljer bort också. Här menar jag att ni metafysiska idealister ofta begår ett misstag och inbillar er att era sympatier till en viss idé gör er delaktiga i den, emedan det endast är dess uttryck som äger egentlig relevans. Därför är frågan fortfarande hur lever vi våra liv? Vilka ger vi våra aktiva sympatier (dvs. våra handlingar)? Självfallet finns det utrymme för godtycke men en generell regel skulle kunna vara: ställ dig alltid på "the underdogs" sida mot förtryckaren. (sitter och trugar i mig mat med ena handen och skriver med den andra...)

Det är klart jag har upplevt den där känslan som kallas "Kärlek", men jag ser inte längre på den på samma sätt. Och som det visat sig så innefattar inte den konventionella användningen av begreppet de värden som jag menar att den borde innefatta. Som konventionen bestämt "Kärlek" så är det bara frågan om en viss gullighet, en viss stilistik, ett sätt att uttrycka sig, och den kärleken ger jag inte ett skit för. Det är yta och självbedrägeri, och jag begriper inte alls varför folk gör så stort väsen av den grejen och beter sig lite hur som helst när den drabbar dem. Varför ser de den ens som nåt bra? Varför strävar de efter den där sockersliskiga känslan? Inte bara det utan de utövar i sin tur ett inte direkt subtilt utan massivt tvång på oss andra att också lura oss själva att det är det vi är ute efter. Helt oreflekterat och idiotiskt i mina ögon. Det jag väntar mig från mina vänner och min käresta (när det emellanåt händer att nån kvinna lyckas nästla sig in i mitt näste) är lojalitet, engagemang, och framförallt att de kan skita blankt i denna "trevlighetens konvention" och ge mig en fet djävla smäll över käften om jag gör nåt dumt (vilket följer på de tidigare kriterierna). Bara för att det är "Kärlek" så behöver det inte vara bra, eller?

En intimitet som bygger på ett absolut krav på att man håller sig till den konvention som finns kring kärleken är inte intim - den är ytlig! Men bara därför finns väl ingen anledning att söka det motsatta? Du är redan på rätt väg, men vägen grenar upp sig allteftersom du närmar dig målet, den karta du hade när du gav dig ut på resan är föråldrad, du känner inte alls igen dig på den, de har dragit om vägarna, och det verkar tämligen tjorvigt. Men har du inte ett etiskt kompass fortfarande, det som du alltid navigerat efter? Det som gjorde attt du visste att den väg där det stod "Kärlek" var bättre än den där det stod "Hat"? Använd kompassen så hittar du även i denna snårskog.

Att neka ett barn godis kan vara att "kränka" barnet - det beror helt på hur barnet upplever sin värld -, frågan du måste ställa dig är huruvida det är fel att kränka just detta barn i detta avseende? Det går inte att gå genom livet utan att trampa folk på tårna. Jag har det problemet när det gäller musiken - där alla nybörjare, precis alla, inbillar sig att de är bäst i världen. Skall jag skona deras egon och aldrig röra ett instrument i deras närhet, eller skall jag skapa musik tillsammans med dem och hjälpa dem på traven? Det handlar väl om att ge en käftsmäll där en käftsmäll behövs, en kränkning där en kränkning behövs, och en klapp på axeln där det behövs. Det går inte behandla alla människor exakt likadant, eftersom alla befinner sig på olika ställen (unika ställen). Det gäller att göra sina prioriteringar och satsa där man tror det gör bäst nytta.

Livet är bara jobbigt så länge man tar det på allvar.

En insikt som alla behöver är att det finns ingen auktor bakom texten, eller bakom orden. Orden står helt fria i den bemärkelsen och hur vi reagerar på dem är helt och hållet vårt eget ansvar (förutsatt att någon påtalat detta för oss).


Zokrates,

att du läser det vi skriver beror ju bara på att du är lika knäpp som vi är.

[Bz]

Men seriöst, ditt resonemang funkar inte för mig tror jag.
Jag kommer bli en regelrätt sadist om jag börjar resonera som att människor inte GÅR att kränka. Jag kommer springa runt och skämta med människor på de mest nedlåtande sätten jag kan komma på + att jag kommer köra min intentionella psykoanalys ovanpå detta så fort de börjar försöka försvara sig. Detta kommer resultera i ett ostoppbart monster, som endast stoppas att bli bannad från forumet. För mig är det som att öppna pandoras box, jag kommer springa runt och imitera allas sätt att skriva och ovan på det vända allt de säger för att förlöjliga och bryta sönder det till dem maximala extremen och sedan säga att denna kränkning är något de gör mot sig själva. Detta låter för farligt i mina ögon... Jag kommer orsaka riktiga skador på människor då...


Jag kommer helt enkelt att göra det jag gör nu, fast med ett helt annat syfte. Att bara bryta ner saker... Inte sunt alls....

Gör inte det, det så de vill att du skulle göra för att du ska förlora din värdighet. För tappar du den så tror de att de kan ta den ifrån dig. De saknar någonting som du har. Sting, livsvilja och gnista. Jag är lite likadan på så vis, att jag aldrig ger mig och att jag krigar för själen inte egot... kreativitet är ingenting man bara ger upp - du kan inte överge din kärna - inte heller kan man tappa solen.
Har själv ibland övervägt alternativet för att det är så frestande enkelt. I vissa väl valda stunder är det rent nödvändigt och riktigt gott. Men det är som sagt var inget man ska nära sig på.
Läste ungefär halva av ditt lång inlägg ovan och jag förstår som att det som inte är mellan dig och Algotezzan är kommunikation av olika anledningar. Du är beredd att veta men inte den andra. Det finns i det läger inte så mycket annat att göra än att låta den andra ha 'rätt'. Känslan du känner är givetvis, kanske och säkert efter allt som är skrivet ärekränkning.

Du önskar ju bara bli mött här i nu, hörd sedd och KOMMUNICERA. Det är inte mycket begärt, det är så det är normalt sett att umgås med människor. Gillar inte heller tanken av slutna entiteter som glider runt och detonerar varandra med alla knep. Fast en del är i den fasen att de behöver lära sig att försvara sig själva innan de kan börja bygga sig själva... det finns många sätt att se på saken, men ja. Hmm...

Den eld du har inom dig PopJimmy, ta vara på den. Låt inte andra suga din energi som dom gör. Svamlar jag bara eller finns det ens en uns av spår att jag är här, att jag skulle förstått ?

Tydlighet är också att respektera, tror jag att du tänker....

[Avantgardet]

Varför skriver du ens om du inte är beredd att sätta dig in i sakfrågorna Bz? Jag sitter här och tar mig för pannan och skäms för din skull nu. Den här diskussionen mellan jag och Jimmy har över ett år på nacken. Och att värja sig mot varje lärdom och "framsteg" med att man inte ska ge sig?

Behöver jag ens säga mer? Sluta behandla Jimmy som ett djävla barn, det är ovärdigt.

[Bz]

Varför skriver du ens om du inte är beredd att sätta dig in i sakfrågorna Bz? Jag sitter här och tar mig för pannan och skäms för din skull nu. Den här diskussionen mellan jag och Jimmy har över ett år på nacken. Och att värja sig mot varje lärdom och "framsteg" med att man inte ska ge sig?

Behöver jag ens säga mer? Sluta behandla Jimmy som ett djävla barn, det är ovärdigt.

Men håll käften va. Jag skriver vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.