Avantgardet skrev:Ditt allvar är redan humoristiskt i vissa perspektiv. Hur skiljer vi en fiktiv skildring av ett landskap från en som inte är fiktiv? Sanningen är att det går inte, det hänger helt och hållet på det perspektiv vi själva har gentemot skildringen.
Förstår inte varför du gör en distiontion mellan fiktion och "icke fiktion", varför behöver en sådan distinktion göras?
Du missbedömer mig när du tror att jag strävar efter något "dåligt" (ens i dina ögon), och det är det felet du gör gentemot Algotezza också, som om du ensam satt på Sanningen och endera följer man dig eller så är man ond - antingen/eller. Istället ska du komma att se att många av våra mål är samma, bara att vi har annorlunda metodologier och olika benämningar.
Du har missförstått mig. Bara för att jag hävdar något så är detta inte "sanningen" eller något "objektivt". Detta visar bara att du inte har tid eller ork att försöka förstå mig, utan tar istället den snabba vägen med hjälp av etiketter.
Jag har redan förklarat min syn på ondska, tråkigt nog så verkar du i din slapphet inte försöka ta dig till det jag skriver. Jag ser inte människor som onda, ondska är något som uppstår då intentionerna inte är medvetandegjorda, olika former av försvarsmekanismer och överreaktioner som stelnat till karaktärsdrag.
Finns det någon sanning eller något objektivt så hittas detta genom samvetet, och det enda jag försöker göra är att få mig själv och andra att hitta till samvete så att de kan börja göra mer korrekta och mindre grumliga anspråk.
Problemen börjar med att vi inte har en enheltighet i vad vi försöker uppnå. Jag menar inte att vi inte ska sysselsätta oss med olika typer av aktiviteter eller metodologier. Jag försöker ena mäniskor och skapa en grundläggande enhetlighet i ett krig av diffusa trosuppfattningar. Jag uppelver att det i grund och botten inte finns någon kontrovers i den mänskliga gemenskapen, det är allt jag försöker säga. Sen blir jag naturligtvis motarbetad eftersom människor är inte rena i hjärat att våga tro på detta...
Till att börja med motsätter jag mig din uppdelning i "starka" och "svaga" människor (som bottnar i den där borgerliga vidskepelsen som du håller fast vid). Vad vi vardagligt betraktar som just starkt och svagt är inget som rör individen utan endast dennes strukturella position (som också betingar vilka idéer denne har om sin egen belägenhet). I grunden är ingen mer än människa, dvs. någorlunda likvärdiga i styrka.
Detta bekräftar bara din slapphet i att förstå mig. Jag har aldrig delat upp människor i två arter, dvs starka och svaga. Detta var bara en del i mitt "medvetandesnurranderunt". Du försöker alltså inte se min djupare intention utan lägger på olika former av filosofiska etiketter. Det verkar tråkigt nog som dina studier har förstör din förmåga att tänka i nya banor, samma gamla problemformulering som du upprepar.
Men om du nu är så inne på vänsterpolitik, Marx, Freud, Sartre eller vad det är du nu läser, varför läser du inte Habermas, det vad jag förstått som det senaste stjärnskottet i Frankfurtskolan? Det känns som dina problemformuleringar är årtionden efter... Läst vad han skriver om kommunikativt rationalitet istället.
http://en.wikipedia.org/wiki/Communicative_rationalityJag erkänner att jag snart ger upp mina försök i att kommunicera detta till dig Avantgardet, att du helt enkelt inte vill förstå mig. Antagligen var jag naiv redan från början i att tro att jag kunde kommunicera detta till dig. Tycker du är en av de mest lovande skribenterna här på forumet, tråkigt nog så tycker jag du gör det lite för enkelt för dig. Har inte tid eller ork att försvara mig mot dessa typer av lågvattenmärken till utalanden i all evighet.
Vidare, för att återknyta till vad jag skrev tidigare, så är alla våra handlingar också prioriteringar (vi har endast en kropp och en utmätt tid att förfoga över) så det gäller att se till allt det vi väljer bort också. Här menar jag att ni metafysiska idealister ofta begår ett misstag och inbillar er att era sympatier till en viss idé gör er delaktiga i den, emedan det endast är dess uttryck som äger egentlig relevans.
Jag är inte säker på att jag förstår, men förstår jag dig rätt så är detta något jag håller på att korrigera.
Men om det är så som du här säger, så är misstaget ni metafysiska realister ofta begår att inte se till möjligheterna utan tar det nuvarande tillståndet för givet, ungefär som att saker och ting alltid sett ut såhär. Ni ser helt enkelt inte utvecklingen och arbetet bakom allt det som manifesteras. Era handligar blir såledess ytliga och handlar om att vinna resurser i olika former av materiella maktspel utan att öht reflektera i vad som ger resurser dess värde från första början, eller hur behoven av dessa resurser uppstår hos er själva. Ni tar det materiella för givet och respekterar inte att det finns en historia bakåt och en historia frammåt. Ni repekterar inte utvecklingen. Ni inser inte att ni våldför er på det materiella eftersom ni inte ser värdet i det, ni ser bara värdet i hur ni kan tillskansa och uttnyttja det som ett medel. Det är ett instrumentellt sätt att resonera.
Jag håller med dig att det är en glipa mellan mina idéer och mitt handlande, men till skillnad från ditt agerande så kan jag iaf bedömma om mitt handlande träffade målet eller inte, det kan inte du.
Vet som sagt inte riktigt om jag förstod dig, försöker spinna vidare på ditt resonemang och sätt att resonera, är inte säker på om jag lyckats eller gjort bort mig...
Därför är frågan fortfarande hur lever vi våra liv? Vilka ger vi våra aktiva sympatier (dvs. våra handlingar)? Självfallet finns det utrymme för godtycke men en generell regel skulle kunna vara: ställ dig alltid på "the underdogs" sida mot förtryckaren. (sitter och trugar i mig mat med ena handen och skriver med den andra...)
Så du försvarar våldtäktsmän och barnmördare?
Eftersom du inte ser djupet i tillvaron så förstår du inte vad som är värt att försvara. Jag kan försvara de känslor en självmordsbombare har. Men jag skulle aldrig gå så långt att jag försvarar honom bara för att han är underdog - snacka om att vända kappan efter vinden.
Det är klart jag har upplevt den där känslan som kallas "Kärlek", men jag ser inte längre på den på samma sätt. Och som det visat sig så innefattar inte den konventionella användningen av begreppet de värden som jag menar att den borde innefatta. Som konventionen bestämt "Kärlek" så är det bara frågan om en viss gullighet, en viss stilistik, ett sätt att uttrycka sig, och den kärleken ger jag inte ett skit för.
Det finns flera olika definitioner på kärlek och de saker du räknar upp här är inte det jag pratar om.
Det är yta och självbedrägeri, och jag begriper inte alls varför folk gör så stort väsen av den grejen och beter sig lite hur som helst när den drabbar dem. Varför ser de den ens som nåt bra? Varför strävar de efter den där sockersliskiga känslan? Inte bara det utan de utövar i sin tur ett inte direkt subtilt utan massivt tvång på oss andra att också lura oss själva att det är det vi är ute efter. Helt oreflekterat och idiotiskt i mina ögon. Det jag väntar mig från mina vänner och min käresta (när det emellanåt händer att nån kvinna lyckas nästla sig in i mitt näste) är lojalitet, engagemang, och framförallt att de kan skita blankt i denna "trevlighetens konvention" och ge mig en fet djävla smäll över käften om jag gör nåt dumt (vilket följer på de tidigare kriterierna). Bara för att det är "Kärlek" så behöver det inte vara bra, eller?
Jag vet inte vilken form av sockersliskighet du pratar om. Pratar du om intimitet eller begär? Det är en sak om det handlar om en sockersliskig romantisk berusning i begäret - men det är inte det jag pratar om. Jag pratar om en grundläggande intimitet med tillvaron, en djup respekt för andras sätt att vara,
som de är UTAN konstlingar. Jag respekterar andra vart de står i sin resa mot mogenhet - så länge de är ärliga. Jag respekterar vidare människor som inte är ärliga eftersom jag upplever att deras intentioner är förvillade. Det är alltså en grundläggande respekt till människans strävan efter värdighet (att vara fristående och kunna bli erkänd för sin strävan efter att blomma ut och förverkliga sin potential som (i någon mån) fristående process) och gemenskap (att få vara del av ett större samspel). Jag ser alltså processer (liv som strävar mot att blomma ut och sedan ge plats och andra blommor) i en större process nämligen en trädgård med fina inrättningar, där även tisslorna och maskrosorna har sin lilla del, jag repekerar dem för vad de är och ser att de strävar lika hårt som alla andra blommor. Dock respekterar jag inte strävanden som syftar till att utge sig för med än man förmer. De anspråk man gör skall man kunna stå upp för - punkt slut. Skuggspelen tillåter jag inte. Våld, droger och brutalt sex har sin plats - inom vissa arenor där gemenskapen innanför och utanför ömsesidigt respekterar aktiviteten. Det ska finnas plats för att leva ut sina lustar, men inte på bekostnad att någon annan inte får värme i stugan.
En intimitet som bygger på ett absolut krav på att man håller sig till den konvention som finns kring kärleken är inte intim - den är ytlig!
Kärleken är ingen konvention, kärleken är det eviga strävandet att transcendera gränsen. Kärleken är att skratta åt barnet som klätt tröjan bak och fram i stressens tumult, att människor från vitt skilda kulturer blir ett par och transcenderar tidigare kulturella ramverk. Du förstår inte. Kärleken är det som definierar gränserna i gränsöverskridandet. För att tillvaron öht skall existera måste gränserna finnas, annars skulle inga saker kunna uppstå eftersom det inte skulle finnas någonsomhelst stabilitet i rörelsen. Någon måste alltså dra gränsen. Du tror att det är kärlek att rasera gränserna, men du har inte insett att detta bara är det första momentet. Syftet är inte att förstöra de kulturer som håller samman den mänskliga gemenskapen, syftet är att skapa nya kulturer, nya gränsdragningar. Du kallar mig fascistisk eftersom jag gör anspråk på att vara den som drar gränser och visst jag köper det. Men det du missar är att det är inte beteendet i sig själv som är det som definerar om något är kärlek eller inte, dvs, det är inte hurvida man drar eller inte drar en gräns, poängen är att det är intentionen, medvetenheten och renheten i anspråket som gör detta. Jag drar gränsen ja, det erkänner jag. Du får kalla mig fascist om det behagar dig i din problemformulering. Enligt mig definierar jag nya spelregler för en gemenskap som kastat bort sina gamla spelregler och som effekt av detta börjar klampa över andras gränser hur som helst. Ser du inte vad som pågår i Sverige? Ser du inte att det som gjort Sverige starkt är den ömsesidiga respekten för välfärden. Men vad är då välfärden? Jo, en samling definitoner, en samlig gränsdragningar för vad någon människa med (enligt dig) fascitoida tenderner presenterat och gjort anspråk på att förlänga i gemenskapen. Skillnaden mellan den informelle och den formelle ledaren är att den informelle inte våga axla ansvaret full ut. Den informelle ledaren blir allas gullegris eftersom han visar fullständig lojalitet neråt. Den formelle ledaren är dock inte alltid lika populär, och detta kan vara för att han är maktmissbrukar men det kan också vara för att han träder fram och tar på sig den otacksamma rollen att försöka få ordning och reda tumultet. Det är lätt att projciera både positiva och negativa egenskaper på den formellen ledaren eftersom han är ansiktet, han är representatnen, han är avataren, han går in i rollen som ledare, dvs någon som leder energin, som kommunicerar visionen enkelt utan störningar.
Avatar (sanskrit: Avatāra) är i indisk mytologi "att stiga ned", det vill säga en guds nedstigande på jorden och antagande (inkarnation) av kroppslig (oftast mänsklig) gestalt. Företrädesvis nyttjas ordet om Vishnus tio inkarnationer. Dock skiljer sig avatarens kropp från vår då den ej består av materiella komponenter utan av ren andlig energi.
Men bara därför finns väl ingen anledning att söka det motsatta? Du är redan på rätt väg, men vägen grenar upp sig allteftersom du närmar dig målet, den karta du hade när du gav dig ut på resan är föråldrad, du känner inte alls igen dig på den, de har dragit om vägarna, och det verkar tämligen tjorvigt.
Men som sagt, jag skulle kunna tjatat på med mina anspråk på ledarrollen i all evighet, men hur tror du att du skulle förhållt dig till mig då? Jo du skulle jo fortsätta att försöka riva. Det spelar alltså ingen roll vem som tar kommandot i dina ögon. Alla ledare skall skjutas. Alla ledare, oavsett om det är Ghandi eller Hitler, i dina ögon så är detta samma skrot och korn, människor som spelar maktspel.
Men jag erkänner också att vägen är slingrig. Det har den alltid varit. Jag säger inte att jag kan ta precis
alla svängar bättre än andra. Men många.
Men har du inte ett etiskt kompass fortfarande, det som du alltid navigerat efter? Det som gjorde attt du visste att den väg där det stod "Kärlek" var bättre än den där det stod "Hat"? Använd kompassen så hittar du även i denna snårskog.
Vad menar du? Jag trädde ner från ledarrollen för att gå in i en undersökande roll. Varför ska du envisas med att lägga fram det som att jag i det jag skrev fortfarande hade samma fascistioida tendenser? Märker du inte att jag gått in i en annan roll? Eller handlar det bara om samma sak hela tiden: misstro, misstro, misstro?
Sen finns inget sådant som "Hat" i din värld. Kärleken existerar inte, hatet existerar inte, lyckan existerar inte, det enda som existerar är kampen (och möjligtvis det lidandet som uppstår som bieffekt, men som du ser som en bisak).
Att neka ett barn godis kan vara att "kränka" barnet - det beror helt på hur barnet upplever sin värld -, frågan du måste ställa dig är huruvida det är fel att kränka just detta barn i detta avseende?
Nej vi hade väll kommit överens att barn inte kan kränkas? Därför är det helt okej att både neka, sno deras godis samt att våltda dem i röven.
Det går inte att gå genom livet utan att trampa folk på tårna. Jag har det problemet när det gäller musiken - där alla nybörjare, precis alla, inbillar sig att de är bäst i världen. Skall jag skona deras egon och aldrig röra ett instrument i deras närhet, eller skall jag skapa musik tillsammans med dem och hjälpa dem på traven? Det handlar väl om att ge en käftsmäll där en käftsmäll behövs, en kränkning där en kränkning behövs, och en klapp på axeln där det behövs. Det går inte behandla alla människor exakt likadant, eftersom alla befinner sig på olika ställen (unika ställen). Det gäller att göra sina prioriteringar och satsa där man tror det gör bäst nytta.
Men nu börjar du prata om sådant som att ge saker där de "behövs"! Du har alltså börjat kliva in på mitt område, där behov och intentioner är medlodin!
Varför ska du öht prioritera när det inte finns något att kränka? Hur går din priorietsprocess tillväga? När det inte finns olika former av behov menar jag..? Hur avgör du vad som behövs egentligen? Eller är det bara något du lämnar åt ditt godtycke ungefär som ett barn som ena studen vill ha korv och i nästa stund börjar tjura och iställt vill ha pizza för att han såg någon annan äta pizza?
Livet är bara jobbigt så länge man tar det på allvar.
Nej detta är bara en halvsanning. Slutar man ta det på allvar börjar man med missbruk. Det viktiga är alltså att förstå
vad man tar som allvarligt, och det finns i slutändan bara två saker man kan ta som allvar: sina problem eller sin förmåga att lösa problemet. Jag har på allvar trott på min förmåga att lösa problemen.
En insikt som alla behöver är att det finns ingen auktor bakom texten, eller bakom orden. Orden står helt fria i den bemärkelsen och hur vi reagerar på dem är helt och hållet vårt eget ansvar (förutsatt att någon påtalat detta för oss).
Jag menar inte att det handlar om en tävlig i rövslickeri och uppblåsande av personer. Det handlar om att någon gjort en ansträning. Auktoriteten är den som tar avsvaret på allvar och väljer att skapa och vara kreativ i sitt problemlösande.
