Glömda sorger

[Algotezza]

Dada is men.

What about the fe-mail?

Jolifante... Bamboola...

Med Van Hand

Algotezza

[Rising]

Hörni... hörni...

Avant och Angelina: Vad är det egentligen med de raljanta tonerna och snarstuckenheterna? Så här brukade ni inte bete er.

Istället för att mucka med varandra i den här tråden (jag funderar allvarligt på att dela den, för ni visar inte sailaways särskilt mycket respekt) så kan ni väl tala ut med varandra via PM? Alltså; utan att bråka, utan att skuldbelägga, och utan att jaga prestige. För det är rätt tröttsamt att läsa sånt här, och jag orkar inte hålla ögonen på er hela tiden för att se om ert käbbel urartat till riktigt bråk.

[Angelina]

Tack Algot.


Rising, det här är det närmaste civiliserat tal jag kan komma, förlåt.

[Avantgardet]

Sakta i backarna Rising! Att du tycker det är tröttsamt är lite tråkigt, kanske är vi inga komiska konstnärer? Just denna tråd tycker jag är ovanligt respektfull, i förhållande till sin kontext - däremot kan man ju tycka vad man vill om dessa beskyllningar om kattknulleri eller vad det nu skulle vara. I själva verket så uppmuntrade ju sailaways till kritik, och jag ser inget fel i att belysa också kritikens (såväl som konstens) grunder eller relevans heller. Jag finner mycket av det som sägs här riktigt intressant. Algotezza visade ju också förtjänstfullt på dadistiskt bruk av ordens effekt (som förstås har sin plats, givet ett visst syfte). Och Angelinas senaste (eller näst senaste) inlägg innehåller ju faktiskt något att ta fasta på, varför jag här nedan ämnar besvara det...

Enligt mig så fanns ju inte objektet annat än som subjektets projektion, eller förlängning och är, fortfarande enligt mig, en aldrig avslutat skapandeprocess, eftersom varje gång den återkommer i tanken så fortsätter skapandet oavsett om det är i skaparens eller betraktarens tanke.

Den första fråga jag ställer mig är då vems projektion världen är i dess totalitet? "Förlängningen av subjektet" är mer eller mindre synonymt med vad jag kallar "subjektets transcendens" - eller dess investering i ett objekt. Men med din definition av "skapandeprocess" så gör du hela konstbegreppet överflödigt, då denna process per automatik äger rum i varje subjekts förhållande till omvärlden hela tiden. Konst, i min mening (eller för att nu söka närma oss den), är istället att betrakta som en aktivitet, en aktivitet som äger vissa egenskaper som skiljer den från vad vi vanligtvis betraktar som icke-konst. Med detta menas att den alltid redan är närvarande som ett slags stämningsskapande dimension i vardagen - det teatraliska, det lyriska o.s.v. Och syftet med det hela, som jag förstår det, är just skönheten. Att ingjuta skönhet i vardagen med andra ord - precis som sailaways talar om på tal om sitt skrivande. Att då hänge sig åt att skapa produkter är en normativ handling som återskapar, upprätthåller, och rent av stärker denna åtskillnad mellan konst och icke-konst, och därför verkar kontraproduktivt om syftet är att just få in det sköna i vardagen. Det medför en specialisering, med tydliga avgränsningar, där konsten istället städas ut ur många sociala sammanhang, och istället sorteras under rubriker som "underhållning" eller "avkoppling", vilket jag ser som direkt tragiskt. Du kanske menar att det är annorlunda?

En skenmanöver för att skyla över en förilad definition kanske, genom att ge den, se, en större mening än vad som ursprungligen menades. En kreativ efterkonstruktion.  Ett upphöjande av det menlösa.

Där kan vi tala om att anlägga ett estetiskt perspektiv, men i en sådan bemärkelse så är också allt och inget konst och därför omöjligt att överhuvudtaget tala om.

Jag tycker jag argumenterar väl och duktigt här, men du kanske helt enkelt är för trög för att fatta, måste vara så.  Eller?

Det faktum att jag är trög ändrar ingalunda på det faktum att du först nu bjudit till lite.

[Angelina]

Min musik är i min mening endast tragikomiska klichéer jämfört med mina tankar, som naturligtvis inte alltid är lika förvirrade som mina ord ger sken av, och som jag kanske har en aning svårare att förmedla utan att hänge mig åt poetiska utsvävningar. Jag har väl svårt att låta bli att linda in mig. Koko-coccoon, nåt sånt.  Det raka talet? Att kräva en viss formgivning av kommunikationen?  Jag eftersträvar någon form av minimalism, men den uppfattas tyvärr alltför ofta som dumhet, för de som har sitt fokus på sina utvalda detaljer. Egentligen är jag inte alls kryptisk, det gäller bara att lyssna på "rätt" våglängd om man vill höra. Men så är jag också Dumbo, med jättestort fladderöra och hjärtat det lilla sköra.

Allt som skapas behöver heller inte vara konst, utan är så bara för den som väljer den konstnärliga betraktelsen som handling, så där håller jag med. Men att få in det sköna i vardagen, som allenarådande syfte för konsten? Det tror jag inte ens att du tror på själv. Produkten är istället kommunikationen mellan skaparen och upplevaren, den retroaktiva skaparen och kan innehålla allt som tänkas kan. Det fysiska språket. Skönheten är "bara" EN vald aspekt.

Som sagt, omöjligheten är väl det som föder inspirationen om något? Viljan till möjligheten.

Ack, så högtravande.

[Avantgardet]

Jag har absolut inga problem med poetiska utsvävningar, så länge de röjer något annat än just utsvävandet i sig självt. Så länge de bär nåt slag mening med andra ord. Självfallet kan jag missa den tolkning av orden som du avser, men då finns ju alltid möjligheten att söka rätta till detta misstag.

Allt som skapas behöver heller inte vara konst, utan är så bara för den som väljer den konstnärliga betraktelsen som handling, så där håller jag med.

Då har du missförstått mig, ett estetiskt perspektiv renderar inte per automatik hela verkligheten till ett konststycke.

Men att få in det sköna i vardagen, som allenarådande syfte för konsten? Det tror jag inte ens att du tror på själv.

Ser inget annat syfte för konsten. Vad skulle det i såna fall vara? Vad är syftet med dina konstprodukter om inte att föra in det sköna i vardagen, i någon mening åtminstone, om det inte är tänkt att lyssnas till eller bevittnas? Det jag talar om är konstens metodologi, konsten sedd som mission, som en varamöjlighet, en diskurs som aldrig kan övergå i våld eller liknande ofog. Ett sätt att umgås helt enkelt.

Produkten är istället kommunikationen mellan skaparen och upplevaren, den retroaktiva skaparen och kan innehålla allt som tänkas kan.

Det är en envägskommunikation, vilket i min mening gör den bra mycket mindre skön och direkt mycket mer retorisk. Skaparen är heller inte närvarande i produkten. Du kommunicerar inte med den/de byggnadsarbetare som ansvarat för den lägenhet du befinner dig i. På sin höjd interagerar du med produkten (lägenheten). Skulle produkten räcka som umgänge så vad har vi människorna till?

Det fysiska språket.

Tycker jag är mer passande på kroppslig (fysisk) interaktion.

Skönheten är "bara" EN vald aspekt.

Men med en sådan definition kan du ju lika gärna kalla det du håller på med för vad som helst, vad gör det till konst? För att du tycker det? Håller inte enligt mig. Om jag säger att det du håller på med är nonsens, innebär det då att det är det? Perspektivism i all ära, men då löper vi risken att göra hela begreppsapparaten inte bara oduglig utan helt meningslös. Bankrupt. Allt och inget. Ja, varför kommunicerar vi då överhuvudtaget? Vi förlitar oss givetvis på en konvention här av något slag, en diskurs som pågått så långt tillbaka i historien vi kan gå, ja ändå tillbaka till själva benämnandet, för första gången, av något som just "skönt". Det är i förhållande till denna diskurs som vi tar avstamp när vi menar oss sysselsatta med "konst". Det kan således inte vara allt och inget. Men min personliga inställning är att denna uppluckring (som du menar redan är allomfattande) skall komma till stånd, och det första steget är att vi som konstnärer avsäger oss denna beteckning helt och hållet.

Inspirationen förstår jag mer som utgåendes från den simpla föreställningen "om". "Om det kunde ha varit...". Det är vad som föder inspirationen, frågan. Konsten skall ju vara svaret på denna fråga, om syftet är konst - dvs. det sköna.

[Algotezza]

Jag finner mycket av det som sägs här riktigt intressant. Algotezza visade ju också förtjänstfullt på dadistiskt bruk av ordens effekt (som förstås har sin plats, givet ett visst syfte).

Dadaismens sanna syfte är att sakna ett sådant.

Med Vänster Häst

Algotezza

[Morningstar]

[Avantgardet]

Dadaismens sanna syfte är att sakna ett sådant.

Det stämmer, helt riktigt, och hade jag trott att sailaways ville vara mer eller mindre obegriplig (på ett trevligt sätt förstås) så hade jag föreslagit ljudkompositioner i dadistisk anda. Det ska finnas nån websida med några svenska översättningar av dadister nånstans, en sida med en massa radikalvänstergrejer och Nietzscheaforismer och dylikt. Kommer inte ihåg address, och orkar inte söka. Men det är väl värt att kolla upp för den som är intresserad. Hela den där perioden är riktigt intressant, på många sätt. Mina sympatier ligger onekligen hos Tzara i fejderna med Breton, tokar hela högen förövrigt. Dadaismen upplever jag också som mer ärlig än Surrealismen - som, i min mening, aldrig riktigt åstadkom vad den menade sig göra.

[Morningstar]

-----

[Algotezza]

Dadaismens sanna syfte är att sakna ett sådant.

Det stämmer, helt riktigt, och hade jag trott att sailaways ville vara mer eller mindre obegriplig (på ett trevligt sätt förstås) så hade jag föreslagit ljudkompositioner i dadistisk anda. Det ska finnas nån websida med några svenska översättningar av dadister nånstans, en sida med en massa radikalvänstergrejer och Nietzscheaforismer och dylikt. Kommer inte ihåg address, och orkar inte söka. Men det är väl värt att kolla upp för den som är intresserad. Hela den där perioden är riktigt intressant, på många sätt. Mina sympatier ligger onekligen hos Tzara i fejderna med Breton, tokar hela högen förövrigt. Dadaismen upplever jag också som mer ärlig än Surrealismen - som, i min mening, aldrig riktigt åstadkom vad den menade sig göra.

Surrealismen har ett slags dubbelhet... säger en sak, utför något annat. Men det kanske är ett av dess verkningsmedel?

Dadaismen var väl mer ärlig eller hur det skall uttryckas. Lättbegripligare i sin obegriplighet. Det fanns inget att begripa, gripa, hålla tag i. Och därmed allt: det absurda varat.

MVH

Algotezza