Varför vänder vi oss bort från "det som är"?

[PopJimmy]

Det är en sak jag kom att fundera på.

Varför vänder vi oss bort från "det som är"?
dvs
Varför förnekar vi det vi möter? (ljuger inför oss själva, etc...)



Jag känner ibland att jag vänder mig bort från "det som är", dvs villkoren i/för/som-utgör situationen (villkor som jag inte kan påverka, eftersom de föregicksituationen..).

Vilkoren kan vara:
1. konventioner jag inte förstår, därför motsätter mig.
eller
2. en alkis på gatan.
eller
3. en fet baksmälla
(tar rätt banala saker för att inte krånga till detta)



Stöter jag på regler/konventioner så blir jag trotsig,
Sitter jag och väntar på tunnelbanan blir jag rastlös,
Går förbi en alkis,

Det är alltså något som får mig att rygga bort från det jag upplever, dvs "det som är".


Vad är det då som fått mig att sluta trotsa konventioner är att förstå dess historia/bakgrund.
Samma sak med personer jag "inte gillar" (detta händer som sagt mig inte så ofta).
Eller är det något jag förnekar hos mig själv, t.ex. en handling jag gjort som skadat mig, så vänder jag mig bort från detta.. (jag är t.ex. självdesturktiv, skadat min kropp, ångrar detta eftersom jag inte erkänner att det varit en naturlig utveckling av min historia)

Men hur som helst finns det något som "fattas" hos mig, en slags "meningsfullhet" till det jag relaterar till.


Det som krävs för att ta sig ur denna, är att uppmärksamma att det händer, och göra en investering. Att investera sin uppmärksamhet i något ser jag som menigsfullt/meningsskapande.

Jag tror att det överlag handlar om att respekt för "det som varit" för att kunna respektera "det som är". Respekterar jag min egna historia, andras historia och sätter min tillit i deras historia, så finns det inte längre någon anledning till att "vända sig bort" från det som är, oavsett om det är en upplevelse, person, konvention, etc.. Vi skäms inför oss själva och andra därför ryggar vi bort, att skämmas är att inte acceptera historian, dvs att inte transcendera historian med värdighet, dvs att inte se värdet i historian, (vi måste alltså transcendera och inkludera historian och detta är värdighet, dvs att skapa värde, något växer och därför är det värdefullt i sig självt, och mer värdefullt än det tidigare var...)... Respekten innebär att vi erkänner för oss själva att vi inte kan eller någonsin kommer att kunna greppa våran egna eller något annats historia, vi kommer aldrig att se alla kausalsamband som lett fram till något - och kan därför inte dömma, och här kommer samtidigt insikten om att det enda vi kan göra (bortom att respektera), är att investera, dvs att ge oss hän, det som händer...


Respekten för "det som varit" och investeringen i "det som är" tror jag är svaret på hur vi undviker alla former av obehag - eftersom alla obehag kommer då vi vänder oss bort från "det som är".....


Vi måste alltså inse att vi aldrig kommer att greppa "det", både "det" som varit - dvs historia och "det" som är - dvs situationen. Det är därför vi måste göra en investering, vi måste försöka se detta "det" tydligare.


Ska jag spekulera i detta, så tror problemet uppstår genom vårat språk, genom att prata om "det" som något diskret, genom att begripa det - dvs fånga det i ett begrepp, så tror vi att vi har förstått "det" men det vi fångar in är alltid det. Dvs vi försöker med våran hand fånga "det" (dvs havet) och i våran hand greppar vi det (en pöl vatten). Här finns tryggheten-i-greppet, vi kan närsomhelst öppna handen, vi tror vi har kontroll över "det" när vi bara håller en pöl med vatten, dvs något mer begränsat/definierat som vi förstår och kan greppa. Dvs vi lyser i våran uppmärksamhet upp "det" och ser det. Men det, dvs det vi ser, är begränsat och därför blir vi ängsliga/rastlösa inför "det". det är alltså bara ett skrap på ytan av "det" , genom att investera i "det", så skiftar vi hela tiden våran uppfattning om det, vi är alltså inte stela.

"det" är alltid "något" större och obestämt som vi kan investera i.
"det" är alltså möjligheten, medan det är nödvändigheten.


Detta ska bli mitt nya motto: Respektera "det" som varit, investera i "det" som är...

[Algotezza]

Vi vänder oss bort från det som är därför att vi hoppas mer på vad som kan bli av det som är...eftersom det som är ibland verkligen suger...



menar Algotezza

[magicadehex]

Det är en sak jag kom att fundera på.

Varför vänder vi oss bort från "det som är"?

Vilkoren kan vara:
1. konventioner jag inte förstår, därför motsätter mig.
eller
2. en alkis på gatan.
eller
3. en fet baksmälla
(tar rätt banala saker för att inte krånga till detta)



Stöter jag på regler/konventioner så blir jag trotsig,
Sitter jag och väntar på tunnelbanan blir jag rastlös,
Går förbi en alkis,

Det är alltså något som får mig att rygga bort från det jag upplever, dvs "det som är".

popjimmy.. jag tror det är olika mönster som vi bygger upp i vårt psykiska system som får vårt nervsystem att re-agera, återhandla.
därav upprepas mönstret många gånger, tills man löser upp mönstret i det psykiska, så att vårt fysiska inte behöver re-agera mera.

[PopJimmy]

Låt mig ge ett exempel på vad jag menar när jag säger:
"Respektera "det" som varit, investera i "det" som är..."

Jag låg i min säng häromdagen och pappa kommer in med en liten skål med kanske 10 godisar i, bridgeblandning:



När jag då själv var medveten om dessa tankar så satt hade jag skålen i min hand och satt och kollade på godisarna. I vanliga fall smäller jag i mig godisarna, men nu låg jag och tittade på dem. Jag tänkte på att alla ingredienser måste kommit från en mängd olika ställen, chokladöverdag, lakrits, puffar, mint etc. Alla dessa har kommit från en mängd olika ställen och har sedan transporterats till en fabrik som samanställt blandningen och packeterat påsen som i sin tur transporterats till en affär där den lastats av och senare förts upp på hyllor i butiken. långt senare har min far tagit hem påsen osv. Det jag tänkte på var alltså vilket jobb som legat bakom att framställa dessa godisar, och att godisarna dessutom endast syftade till att resultera i en njutningsfull upplevelse för - MIG! Allt detta arbete bara för min skull, jag tyckte det var väldigt fascinerande. Jag behövde inte ens betala för det. Jag åt en godis i taget och investerade hela min uppmärksamhet, först med synen, sedan i konceptionen av dess historia, sedan i konceptionen i dess smak, sedan andades jag in odören, sedan i kände jag med handen för att sedan lägga in den i munnen och känna den med smakten.

Vad är det då jag försöker säga? Jo, att det är ett långt jävla arbete bakom min upplevelse och det behöver jag respektera, dessutom måste jag investera i upplevelsen, jag måste göra den meningsfull genom att ge den hela min uppmärksamhet. Det är kärlek.

[What Gives?]

Jag tror i så fall det är en förmåga som kräver träning, och dessutom avvägning. Vid tillfällen har jag överengagerat mig i saker eller personer, vilket gjort att jag förlorat passionen istället.

Någonting jag funderar över är huruvida det är engagemanget som skapar passionen eller tvärtom. Det finns en metod inom kognitiv psykologi som bygger på att man tränar in en målbild vars angelägenhet ökar i och med engagemanget.

En annan aspekt är att man inledningsvis lockas till någonting av nyfikenhet - det vill säga passionen finns där från början - för att senare bli mer och mer involverad. Ett omvänt förlopp alltså. Det är någonting som kan fascinera mig en hel del. Jag antar att det är det som lite banalt kallas "kärlek vid första ögonkastet".

[magicadehex]

Låt mig ge ett exempel på vad jag menar när jag säger:
"Respektera "det" som varit, investera i "det" som är..."

Jag låg i min säng häromdagen och pappa kommer in med en liten skål med kanske 10 godisar i, bridgeblandning:



När jag då själv var medveten om dessa tankar så satt hade jag skålen i min hand och satt och kollade på godisarna. I vanliga fall smäller jag i mig godisarna, men nu låg jag och tittade på dem. Jag tänkte på att alla ingredienser måste kommit från en mängd olika ställen, chokladöverdag, lakrits, puffar, mint etc. Alla dessa har kommit från en mängd olika ställen och har sedan transporterats till en fabrik som samanställt blandningen och packeterat påsen som i sin tur transporterats till en affär där den lastats av och senare förts upp på hyllor i butiken. långt senare har min far tagit hem påsen osv. Det jag tänkte på var alltså vilket jobb som legat bakom att framställa dessa godisar, och att godisarna dessutom endast syftade till att resultera i en njutningsfull upplevelse för - MIG! Allt detta arbete bara för min skull, jag tyckte det var väldigt fascinerande. Jag behövde inte ens betala för det. Jag åt en godis i taget och investerade hela min uppmärksamhet, först med synen, sedan i konceptionen av dess historia, sedan i konceptionen i dess smak, sedan andades jag in odören, sedan i kände jag med handen för att sedan lägga in den i munnen och känna den med smakten.

Vad är det då jag försöker säga? Jo, att det är ett långt jävla arbete bakom min upplevelse och det behöver jag respektera, dessutom måste jag investera i upplevelsen, jag måste göra den meningsfull genom att ge den hela min uppmärksamhet. Det är kärlek.

popjimmy: Det finns lärare som menar att det är så vi bör göra med varje måltid, och precis allt som vi glufsar i oss.

Det finns såna upplevelser att ta till vara på lite varstans i det dagliga.
Ett exempel är ju att tänka likadant då man lägger pengar i insamlingsbössor nere på stan.. "De här kronorna/sedlarna kommer ur blablabla.. och här har en kvinna/man stått hela halva dagen och frusit asset av sig för att utföra en god gärning. Dessa kronor kommer transporteras ner til blabla och där kommer ett barn kunna ha en lika härlig upplevelse som jag hade med bridgeblandningen, fast med några ris-korn. Det kommer resultera i.. blabla"

[J R Auk]

Fast det du upplevde liknar väl mest en intellektuell fascination. Är det inte för sakerna i sig som du vill "investera i det som är"?

Är det inte därför uppmaningen brukar lyda släpp ditt bodhi?


Jag skyller det mesta av den distansering som vi har på den otrygghet som vi tvingas leva i. Allt är för oss en abstraktion, det är inte många som lever på att försörja sig, de flesta lever på att försörja andra och bli försörjda för sin löning. Vi lever därför längre och längre in i framtiden. Det är i våran fantasi, andra kallar det planering, och det är vad som skärmar oss från det närvarade.

Det handlar om vad vi skall bli, om och om igen. Beteendet återkommer gång på gång. Det är något nytt som skall uppnås, trancenderas, övervinnas. Hela tiden ligger det en bild som vi rör oss mot.

Det viktiga är att börja leva så att man är den/t man vill vara, det man vill vara skall aldrig vara det man blir.

[Morningstar]

----

[A]

Bössan snappade upp ett byte citerat från PopJimmy:

Det är alltså något som får mig att rygga bort från det jag upplever, dvs "det som är".

Svar: "Rygga bort" är också det som är.

[J R Auk]

Det viktiga är att börja leva så att man är den/t man vill vara, det man vill vara skall aldrig vara det man blir.

Sant, då kommer den vardagliga inspektationen och förträffliga fascinationen att komma.

Fast man kan också mekaniskt medvetet börja rucka på mönster och se bakom slöjan, i nykterhet (dock endast i begränsade områden).

Visst kan man det, man kan få syn på de mönster som manipulerar på många sätt. Men i min mening så är det värdelöst, då det är verktyg utan insikt i hur de skall brukas. Därför är det arbetet med en själv, med observatören, som kan ge ett svar på vad vi skall manipulera. Känslorna kan i vissa fall vara det enda som kan värdera och då gäller det att temperamentet är rätt.

[PopJimmy]

Bössan snappade upp ett byte citerat från PopJimmy:

Det är alltså något som får mig att rygga bort från det jag upplever, dvs "det som är".

Svar: "Rygga bort" är också det som är.

Visst, men då är "allt annat" också det som är, och då följer det även att din distiktion är helt intetsägande.

Jag hade en poäng, tyvärr verkade du inte förstå den.

[Minded]

Att inte vända sig bort är att vara den man är. Eller snarare, att stå för den man är, att våga visa sitt sanna jag för omvärlden. Och samtidigt stå för verkligheten i lika hög grad. Dvs acceptera den. Dvs inte leva i lögn.

Försvarsmekanism bottnad i överlevnadsinstinkt. Jag upplever att detta kan bli för mycket för mig här i stunden jag upplever det. Så jag vänder mig bort, uppmärksammar något annat. Jag fruktar skador, eller förändring, upplevd instabilitet mer än jag värdesätter att vara helt rationell.

En vän är ett stöd. Något som jag vänder mig till, då jag vänder mig bort från det som är, fungerar som ett likadant stöd - i bemärkelsen frånvaro av ickestöd. Jag hoppas hitta ett, för min världsbild (som fö också är ett stöd), bättre stöd. Något som jag kan luta mig mot, slappna av med. Att inte ha några stöd... Det är skrämmande. Det är att inte ha någonting. Det är att benämna hela världen som kaos. Vilket påminner om psykisk sjukdom. I alla fall om man inte kan hantera det. Vilket inte direkt är vanligt att 'träna' i samhället. Vilket i sig också kan kallas stöd.

[PopJimmy]

Att inte vända sig bort är att vara den man är. Eller snarare, att stå för den man är, att våga visa sitt sanna jag för omvärlden. Och samtidigt stå för verkligheten i lika hög grad. Dvs acceptera den. Dvs inte leva i lögn.

Får jag ställa en fråga? Hur accepterar jag verkligheten, om jag inte vet vad verkligheten "är"?

Försvarsmekanism bottnad i överlevnadsinstinkt.

Okej, men finns det då något som inte är försvarsmekanismer?

En vän är ett stöd. Något som jag vänder mig till, då jag vänder mig bort från det som är, fungerar som ett likadant stöd - i bemärkelsen frånvaro av ickestöd. Jag hoppas hitta ett, för min världsbild (som fö också är ett stöd), bättre stöd. Något som jag kan luta mig mot, slappna av med. Att inte ha några stöd... Det är skrämmande. Det är att inte ha någonting. Det är att benämna hela världen som kaos. Vilket påminner om psykisk sjukdom. I alla fall om man inte kan hantera det. Vilket inte direkt är vanligt att 'träna' i samhället. Vilket i sig också kan kallas stöd.

Håller med i detta.

[J R Auk]

Att inte vända sig bort är att vara den man är. Eller snarare, att stå för den man är, att våga visa sitt sanna jag för omvärlden. Och samtidigt stå för verkligheten i lika hög grad. Dvs acceptera den. Dvs inte leva i lögn.

Får jag ställa en fråga? Hur accepterar jag verkligheten, om jag inte vet vad verkligheten "är"?

Försvarsmekanism bottnad i överlevnadsinstinkt.

Okej, men finns det då något som inte är försvarsmekanismer?

En vän är ett stöd. Något som jag vänder mig till, då jag vänder mig bort från det som är, fungerar som ett likadant stöd - i bemärkelsen frånvaro av ickestöd. Jag hoppas hitta ett, för min världsbild (som fö också är ett stöd), bättre stöd. Något som jag kan luta mig mot, slappna av med. Att inte ha några stöd... Det är skrämmande. Det är att inte ha någonting. Det är att benämna hela världen som kaos. Vilket påminner om psykisk sjukdom. I alla fall om man inte kan hantera det. Vilket inte direkt är vanligt att 'träna' i samhället. Vilket i sig också kan kallas stöd.

Håller med i detta.

Om jag får ge ett inlägg till detta skulle jag vilja säga att vad "verkligheten" är inte är särskilt relevant. Det som framträder gör så. Om du ser saker som inte är verkliga så gör du bäst i att se att de inte är verkliga. Det enda man kan göra är att vara öppen inför observationen och ifrågasätta det som ses. Använda organen (för att täcka allt vad sinnen och förnuft kan tänkas vara) som vi har. Lita till oss själva och inse våran belägenhet av bristfälligt vetande. Att inte överge valet, att alltid ta det.

Försvarsmekanismer tillhör tillbakadragenheten. Även om aggressivt till sin verkan så är handlingen ett tillbakadragande.

Genom nyfikenhet bryter man ut ur sitt skal, genom empati, mimik, leken (spelet) och självklart kärleken. Att definiera sig utifrån andra, eller annat. Allt det är inte ett försvar, det söker att upphöra och övergå medan försvarsmekanismen söker bevara och konservera. Förändra för att hålla kvar.

För mig är försvar det som sker av tvång. Även om den tvingande kraften enbart verkar genom våran överdrivna, osanningsenliga, farhåga så ligger tvånget som ett ok som förlamar. Vi måste göra oss mäktiga vår situation, och det behöver inte betyda att vi innehar någon egentlig makt över något annat än oss själva.

Men man ser att i spel, i evolution, i utveckling så är det alltid den som är öppen inför potentialen i varje instans som vinner. System för att utnyttja system verkar aldrig hålla i längden. Däri kan jag alltid finna sinnesfrid, det är självsanerande. Allt är det. Det går att se i alla små konstellationer av system, hur hierarkier uppstår och raseras. Regler förbyts och polariseras. Språket böljar med sin betydelse och gamla sanningar försvinner i tolkningens nya kölvatten. Jag tycker det är ofrånkomligt att se den verkan hos de egna attityderna. Man böljar fram och tillbaks, oförmögen till att fatta en fast position. Men sakta men säkert finner man takten. Och det verkar livet i sin helhet göra också.

[Minded]

Ta det jag säger med en nypa salt. Jag har inte nått ända fram än, så jag chansar egentligen bara när jag pratar om det. Och även om det faktiskt kan anses som kvalificerade gissningar, så har jag en känsla av att om jag Verkligen förstod det hela, så hade jag använt en helt annan approach till att försöka få någon att förstå... Men som sagt, det är åtminstone intressant för min egen utveckling att försöka svara, oavsett om det är rätt eller fel. So here goes.

Att inte vända sig bort är att vara den man är. Eller snarare, att stå för den man är, att våga visa sitt sanna jag för omvärlden. Och samtidigt stå för verkligheten i lika hög grad. Dvs acceptera den. Dvs inte leva i lögn.

Får jag ställa en fråga? Hur accepterar jag verkligheten, om jag inte vet vad verkligheten "är"?

Acceptera detta. Vilket, i sig, är en paradox. Jag kallar det att acceptera själva accepterandet.

Du var med på mina tankar om stöd. När du söker definiera vad verkligheten är, för att kunna acceptera den, så söker du in fact någonting att stödja dig på. Det i sig är inte mer fel än något annat. Jag tror att poängen någonstans handlar om att inse stödens existens, och acceptera det. Typ.

I kampkonster säger de att mästarens svarta bälte går mot att bli vitt. Att en mästare måste fortsätta vara en nybörjare, aldrig tappa sin nyfikenhet, sin kärlek osv. Att komma från perspektivet att vara nybörjare, att inte veta någonting alls, liknar det ovan sagda om stöd. Någon annan sa att ju mer jag kan, desto mindre vet jag.

Att inte stödja sig är inte nödvändigt för någons varande. Men man behöver kunna inte göra det, man behöver kunna vara oberoende av stöd, för att inte behöva vara oberoende av det. Vilket där och då blir likgiltigt. Någon del av buddismen kallar detta varande för ett icke-diskriminerande sinne. Eller i andra ord, allt är ett. Dvs, du är ett med allt. Läste något av en hävdad zenmästare, som var i stil med att om grönt kommer, så är jag grönt. Vilket relaterar till ren och krass effektivitet av utförande, om man har anledning till att vilja komma någon reell stans inom någon färdighet. Den är skickligare, ju mer den kan ta hänsyn till alla förutsättningar. Dvs ju bättre 'kontakt' denne har med verkligheten och sig själv. Dvs allt. Då utnyttjar den alla tillgängliga resurser på bästa möjliga sätt. Dvs, den anpassar sig till omvärlden, dvs den accepterar omvärlden som den är. Annat vore att inte anpassa sig till den.

Det som definieras måste vara fel, just av momentet definition. När något sägs vara på ett sätt, och accepteras för detta, så blir det ett stöd. Om medvetet, ok. Annars vete fan. Vilket i sig är det som ger mig anledningen till att betvivla riktigheten i mitt eget, detta, svar. Men kanske kan man behöva stödja sig för att kunna släppa något annat. För att låta det ta sin tid. Allas vägar ser olika ut.

Själva acceptansen är inget som du hittar utanför dig, ingen kan lära dig det. Det är någonting som jag skulle säga kräver att du börjar manifestera vad som helst åt det hållet, dvs att du börjar träna dig i det. Dvs att du faktiskt lägger tid och energi på det. Det kommer ge - upprepning Är lärdomars moder - att du blir skickligare i det, dvs du kommer att komma närmare att totalt kunna acceptera det. Även om kanske inte direkt.

Försvarsmekanism bottnad i överlevnadsinstinkt.

Okej, men finns det då något som inte är försvarsmekanismer?

Om man vill. Men det betyder i sig inget speciellt. Ordet försvar i försvarsmekanismer implicerar reaktion, dvs svar på något som manifesterats i omvärlden, verkligheten. Och jag anser att vi de facto inte är skiljda från omvärlden. Därav att vi faktiskt kan kommunicera med varandra. Sen kan vi välja att prata mer eller mindre med en specifik person, men vi upplever denne fortfarande. Dvs Det går inte att skilja oss från omvärlden, dvs reaktion och aktion... tja, de blandas ihop. Som givande och tagande. Man kan ta på ett givande sätt, lika väl som att ge på ett tagande. Yin och yang, allt finns i allt. Men kanske har aktion mer med det här vi pratar om att göra. Nej förresten, det vågar jag inte säga.

En vän är ett stöd. Något som jag vänder mig till, då jag vänder mig bort från det som är, fungerar som ett likadant stöd - i bemärkelsen frånvaro av ickestöd. Jag hoppas hitta ett, för min världsbild (som fö också är ett stöd), bättre stöd. Något som jag kan luta mig mot, slappna av med. Att inte ha några stöd... Det är skrämmande. Det är att inte ha någonting. Det är att benämna hela världen som kaos. Vilket påminner om psykisk sjukdom. I alla fall om man inte kan hantera det. Vilket inte direkt är vanligt att 'träna' i samhället. Vilket i sig också kan kallas stöd.

Håller med i detta.

Edit: Jag la till en del och ändrade en liten grej som kunde missförstås.