Nihilismen måste förintas

[PopJimmy]

skrev detta imorse, kunde dock inte posta det då. borde egentligen gå in och städa i inlägget, men jag känner att jag har bättre saker att göra ....


xxxxxxxxxxxxxxx



moralitet, rörande mig själv


hur ska jag agera?


extrem skepticism extrem essentialism.
jag kan röra mig i alla riktningar. jag ser det relevanta i allting.

jag försöker kommunicera det till någon annan, men eftersom de inte är lika rörliga så kommer de förkasta delar av den relevans jag ser,
problemet är bara, att när jag går till någon annan, så kommer han att förkasta andra delar. summan blir alltså,
att alla delar jag står för både kommer att bli förkastade och försvarde.



problemet ligger kanske i hur jag presenterar/representerar olika fält.



jag har alltid upplevt kontroversen som ytlig, men eftersom alla drar ner mig i ett träsk av så börjar jag tveka på allt de säger just eftersom jag är så lyhörd av vad alla andra säger. skulle jag inte varit lyhörd skulle jag.

jag har alltså en väldigt begränsad uppfattning om vad som är jag, hur jag är ärlig mot mig själv. varför behöver jag då vara ärlig mot mig själv? kanske behöver jag inte det, men då finns det ingen anledning att göra någonting över huvud taget.


Jag behöver alltså någon form av idé för att över huvud taget kunna röra mig.


Jag är alltså i ett tillstånd av nihilism. Min nihlism kommer inte "innifrån", utan summan av alla mina interaktioner med andra människor resulterar i att jag försätts i ett slags meningslöst nihilistiskt tillstånd.


Jag upplever att jag nu har två alternativ. Det första är att jag bejakar den nihilismen andra skapat hos mig fullt ut, vilket resulterar i att jag inte gör någonting. Jag blir totalt passiv. Den enda aktivitet jag tycker mig kunna tillåta mig själv är här att inta en meditativ ställning och kontemplera nihilismen.


Vissa jag möter säger att de förespråkar en nilhism. Men på något sätt, så känns detta enormt ytligt. Eftersom de är systematiska, de agerar, de gör anspråk på något. De gör interaktioner. Skulle de verkligen möta nihilismen, skulle de vara i samma situation som mig, de skulle inte känna att de kan försvara något eller stå för något. Så länge de försöker influera andra så är de inte "nihilistiska".

Problemet är alltså att de, i sina "idealitska moraliska svär" beter sig som om nihilism är något de strävar efter, ungefär som att de har en uppsättning regler de upplever hämma dom, och att de önskar att de kunde bli fria från sina egna moraliska regler, därför skapar de en romantisk bild av en slag "nihilism" som de, när de möter andra, försöker försvara. De kan alltså inte övervinna sina egna moraliska regler och skapar därför en idealistisk romantiserad drömbild av hur det skulle vara av att vara "fri" från moraliska regler. Men de är i praktiken inte där, de drömmer om nihlism men i praktiken är de essentiellt fast i sina moraliska system.




Jag upplever alltså i min vardag en slag nihilism upp till öronen på mig. Hela min vardag är totalt meningslös. Jag har länge varit deprimerad över den meningslöshet min tillvaro utgör. Jag har alltså levt i nihilismen.



Det jag inser är att nihlism är ett tillstånd av tvivel, osäkerhet, ångest och meningslöshet.

Kanske kan jag peneterar nihlismen djupare? Kanske om jag blir ännu mer passiv? Att jag ligger totalt passivt deprimerad i sängen och tänker på hur meningslöst livet är kanske inte är tillräckligt nihilistiskt? Det är inte tillräckligt nihlistiskt eftersom jag tycks ha en vilja av att hitta en slags mening. Den totala nihilismen tycks i sådant fall för mig vara att jag ligger i sängen tills jag dör, eftersom det är meningslöst att röra sig ur sängen över huvud taget.


Ska jag ligga i sängen tills jag dör? Är detta vad andra menar med nihilism? Är det detta de förespråkar? Jag förstår inte hur människor kan säga sig försvara nihlilism när de samtidigt är uppe och rör sig. De verkar bete sig som de hade intentioner, men när jag konfronterar dem, så säger de att nihlism är det enda som går att försvara. För mig är detta väldigt förbryllade, de tycks bete sig som de vore robotar programmerade med viljor, men samtidigt ljuga om dessa när någon frågar dem.


Den enda öppningen tycks för mig vara, att jag skapar en ny kultur. Men så fort jag försöker lägga fram ett anspråk på ett hopp i denna hopplöshet jag känner så relativiseras detta anspråk bort.


Är det kanske så att jag bara får göra anspråk på min egen moral?

Problemet tycks alltså vara detta: jag upplever en slags nihilism, jag inser att jag måste försöka skapa en mening i detta, jag måste hitta något jag tror på, annars kommer jag ligga i sängen tills jag dör, jag är alltså så viljemässigt avtrubbad att jag skulle kunna ligga i sängen tills jag dör eftersom jag tagit till mig andras nihilism.


Jag söker mig till interaktioner där jag alltså försöker påpeka att det finns ett hopp bortom nihilismen, jag försöker göra anspråk på något bortom nihilismen, både för mig själv och för andra.

Jag söker alltså en bekräftelse på att det går att komma bortom nihlismen.

Men det jag i mina interaktioner möts av, är människor som börjar dekonstruera mina anspråk. De säger att jag inte är ärligt mot mig själv, eftersom de gör anspråk på att tillvaron är meningslös. Jag kan inte hålla med dem, eftersom gör jag det, är jag tillbaka på ruta 1 igen. Det som drev mig till forumet var en vilja, ett hopp, jag hade en intention. Jag försöker kommunicera att tillvaron trots allt inte är nihlistisk, utan att det finns en inneboende intentionalitet i tillvaron.

Men kanske är problemet, att dessa människor är s.k. "moraliska relativister" eller "moraliska nihlisiter" eller "moraliska subjetktivister" etc. De säger att det inte finns någon universiell moral, utan att alla människor har sin egen moral, att moral inte existerar etc.


Men jag upplever att detta inte stämmer, eftersom när jag ligger i sängen så hittar jag inget sådant. Jag hittar bara en tomhet. Jag har dekonstruerar min egen moral och står med tomhet. Alltså stämmer det inte att varje människa har sin egen moral. Så tillvida min moral inte är "nihihlism" dvs.


De stör sig på att jag försöker säga att det finns något bortom nihlism som är sant för alla, men de håller inte med, de försöker säga att alla har sin egen moral. Men detta tycks vara väldigt besynnerligt.


Vad de försöker säga till mig är alltså att alla har sin egen subjektiva moraliska sfär. Jag har däremot tittat efter och inte hittat något. Jag försöker säga att den subjektiva sfären är ytlig, den består av kulturella inflenser osv. Det jag försöker säga att under denna subjektiva moraliska hållning så existerar ingenting och att detta gäller för alla.


Jag förstår inte hur de kan göra anspråk på att alla har sin egen subktiva moraliska sfär, när de inte har tillgång till min. Jag tycks inte ha någon subjetkiv moralisk sfär. Mitt beteende tycks inte bestå av kulturella koder. Det är ingen som uttryckligen sagt till mig att jag bör ligga i sängen.

Det tycks snarare vara så att jag i praktikene är i ett moraliskt vakuum, i en slags moralisk nihlism. Medan de pratar om en idé som de kallar "nihlism".




Så fort jag försöker göra anspråk på vad jag känner subjektivt, så upplever jag att det jag känner subjetkivt, dvs behovet av intentionalitet, så tycks detta samtidit bli något som måste gälla för alla andra också.

Problemet för mig, tycks alltså vara, att om jag accepterar min subjektivitet (min idé om intentialitet) så accepterar jag samtidigt något som inte är subjektivt, dvs att intentialitet är något som gäller för alla.


Eller kan det vara så, att intentionalitet bara existerar, så till vida att jag accepterar den? Att intentionalitet inte är genomgående i hela tillvaron? Men vad är då djupare än intentionalitet? Nihlismen/tomheten? Vad är djupast? Tomheten eller intentionalitet?

Det kan ju vara på båda sätten, dvs att jag peneterarat neråt bortom tomheten och hittat en underliggande intentionalitet. Eller är det så att tomheten är det djupaste, och det är bara när jag ger upp tomheten, som intentionaliteten "kommer tillbaka" och börjar dra mig uppåt mot ytan igen?

Vad är djupast? Tomheten eller intentionalitetn?

Är intentionaliteten subjektiv eller objektiv eller både och?
Är tomheten subjektiv eller objektiv eller både och?



Problemet som uppstår här, skulle man ju samtidigt kunna säga, uppstår, just på grund av att jag förbiser min egen subjektivitet, jag låter alltså andra göra anspråk på vad mening är, vilket i summan av alla jag lyssnar på, resulterar i ett meningslöst kaos. Skulle jag accepterat min subjetktivitet och inte lyssnat på dem, så skulle min intentionalitet aldrig gått förlorad. Men frågan är då, om jag inte skulle ljuga för mig själv? Jag undrar alltså hur jag handlar för att inte skapa självuppfyllande profetsior.


Men det tycks samtidigt vara så, att nu när jag skriver detta till er, som kommer ni komma med invändingar, problemet är att jag här igen, låter mig vara beroende av vad ni tycker. Hur ska jag komma fram till vad som är äkta för mig, när jag inte hittar det själv och samtidigt inte kan tillåta mig lyssna på er, eftersom alla ni säger olika saker. Vissa hävdar något medans andra hävdar något annat.

För mig finns alltså två alternativ: antingen lyssnar jag inte på någon av er, jag skärmar av mig totalt, och håller i en slags uppfattning att, allt vad andra säger är "lögner", och går in i en "subjetivistisk bubbla", jag börjar vidare gå runt och försvara min bubbla genom att säga att "all moral är subjektiv", detta gör jag då endast för att försvara den sköjld jag byggt upp av att vägra lyssna på er andra. Det som händer är hur som helst, att jag är totalt avskärmad från er alla, en slags paranoiditet skapas hos mig. På något sätt så upplever jag att detta är precis vad andra människor gör mot mig, de har en slags bubbla som de försöker upprätthålla, och vad de säger är detta: Du grabben, jag har min egen bubbla, du får nog ta och skaffa din egen. Alla ska ha sina egna bubblor, det blir bäst så.

Det andra alternativet jag har, om jag inte vill gå så långt, att jag förkastar precis vad alla andra säger, är att jag på något sätt försöker systematisera andra personers anspråk, jag försöker alltså, utifrån något kriterium, börja leta efter vilka människor jag kan lyssna på eftersom de talar utifrån en slags äkthet eller erfarenhet, samtidigt som andra talar utifrån idealistiska idéer, dvs utopier som är bortom vad de själva är, dvs de pratar om sina egna föreställningar om vad som vore "moralisk rätt" etc utan att vara där själva.


På något sätt så tycks det vara så att jag inte vill köra den subjetkiva bubblan taktiken. Kanske går det att vara lycklig i sin subjektiva bubbla, men jag känner att det inte känns äkta på något sätt. Det är något hos mig som säger att det inte är rätt att avskärma mig så mycket, och att jag upplever att andra som gör det ljuger för sig själva.


Men vem ska jag lita på, och utifrån vilka kriterier då? Ska jag låta andra definiera mina kriterier? Nej det kan jag inte göra, eftersom då hamnar jag i den gamla problematiken igen.


På något sätt måste jag alltså hitta någon typ av måttstock inom mig själv, som kan bli en kompass inför vad andra säger.

På något sätt känner jag att detta är någon typ av samvete eller intuition. Men samtidigt känner jag att det är denna kompass jag försökt följa hela tiden, mer eller mindre, men hur är jag då säker på att kompassen inte är felkalibrerad?

Det verkar som jag har bara har två alternativ, förbli i mitt nihilistiska tillstånd eller försöka lyssna på min kompass. Men det verkar som det nihlistiska tillståndet inte är något alternativ trots allt, jag måste på något sätt agera annars kommer jag sluta upphöra.


Kanske är det så, att jag ska använda den kompass jag har, alltså, hur trasig och fel kompassen än är, så ska jag använda kompassen för att försöka "laga" kompassen. Även fast komassen är trasig, så kanske jag kan laga den? Om jag med den trasiga kompassens hjälp studerar kompassen tillräckligt noga så kanske jag börjar förstå hur kompassen fungerar? Frågan är bara, vilken metod ska jag använda mig av?

Jag kände att jag läste förut, men nu känner jag att läsandet bara leder till olika återvändsgränder.

Jag behöver kanske meditera helt enkelt. Jag behöver undersöka min kompass mer ordentligt... Jag kan inte förstå hur jag annars ska agera.


Det är naturligtvis så att jag kan ta upp ett "spel" och börja köra över andra människor, trots att jag inte har något under mina fötter. Men det känns så falskt på något sätt. Jag vill förstå mig själv. Jag är trött på att leva i nihilism, jag är trött på att när jag försöker ta mig ur nihilismen så börjar andra rasera mina försök eftersom jag söker bekäftelse av andra.

Måste jag mobilisera hela mitt mod och hopp för att förinta nihilisterna och de moraliska relativisterna eftersom jag upplever att de spelar ett ytligt spel? precis som jag gjorde med fundamentalisterna och auktoritetsälskarna som aldrig vågade undersöka själva?


Jag blir anklagad för att vara en absolutist när jag tror på hoppet, när jag tror på att det finns en möjlig utväg ur denna nihlism. Jag är trött på att människor kallar mig absolut och fascist. Att människor försöker reducera det jag gör till att lyfta fram det som att mina föreställningar utgår ifrån kulturella föreställnignar.


Jag upplever inte att jag utgår ifrån föreställniningar på det sättet. Alltså, jag tar inte min tro i kulturella regler, som att de vore sanna. Naturligtvis använder jag vårat språk som är en kulturell konstruktion. Men mina intentioner är inte på något sätt budna av kulturella föreställningar. Visst kan man säga att nihilism är en föreställning.


Man kan resonera så, och då är jag i praktiken den största nihilisten då det här stället. Alla som pratar om s.k. nihilism är bara romantiska och idealistiska. Det finns inget att försökna kring existentialism och nihilism. Nihilistiska och existentialistiska resonemang och idéer är något som bör förintas eftersom det är skadligt. Kanske är nihilism och existentialism relevant för människor som just precis försöker bryta sig loss från deras tidigare kulturella föreställningar de tog för givet, men för mig är nihilism något som inte längre har någon relevans, den har gått sitt lopp hos mig. Människor som förskönar nihilism har inte levt den själv och jag kommer aldrig låta dem besudla mitt sinne med deras förgiftade resonemang. De kanske kan inspirera andra att komma vidare bortom kulturell dogmatism, men nihilister har inget att lära mig. Utövande av en given kultur har alltså en progressiv effekt till en viss nivå, bortom det blir den bara hämmande.


Jag säger att jag är religiös och andlig, men det är bara vad jag i mina romantiska stunder tror på. I praktiken är jag den största nihilisten av alla här och jag avskyr detta.


Nihilismen måste alltså förintas skoningslöst.

[Dr. Avantgardet]

Men vad hade The Big Lebowski varit utan nihilisterna? Ingenting säger jag, ingenting!

[PopJimmy]

När jag läser vad jag skrivit får jag nu en insikt i hela problematiken.

Jag har alltid haft problem med nihilister och relativister, just eftersom jag hela tiden en person som relativiserat och brytit sönder precis allting. De har påmint mig om mig själv för mycket, om de saker som skapar mina egna problem.


xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx


Problemet är att vi blandar ihop saker. Vi försöker se saker för vad de inte är.

Jag har hela livet varit nihlist med aldrig förstått det. Jag har försökt täcka över denna nihilism, detta auktoritetsförnekande genom att söka min till andlig och religiös litteratur. Jag har försökt hitta något som kan fylla upp tomheten. Jag försöker hitta en intention i tomheten, och detta är roten till problmatiken.


Det vi gör är att leta efter meningen/intentionaliteten i tomheten och det gör oss förtivlade. Vi hittar aldrig meningen i tomheten. Vi försöker hitta meningen/intentionaliteten i tomheten, eftersom vi ser tomheten. Vi ser tomheten i det ögonblick då vi genomskådar andra människors handlingar, att andra människor inte är medvetna om sina intentioner. Det är därför jag tycker de agerar ytligt, jag ser tomheten i hela deras agerande, eftersom jag är nihilist.


Problemet är alltså att vi söker intentionaliteten/meningen i tomheten.
Vi söker tomhet i intentionaliteten/meningen.
Vi försöker göra absolutera relativismen, säga att "allt är relativt".
Vi försöker relativisera absolutismen, säga att absolutismen är bättre, godare och skönare än något annat.


I hela livet har jag varit nihilist men inte förstått det.

Jag har trott att jag varit en sökare, jag har försök fylla tomheten med mening.

Men nu inser jag hur absurt detta varit.

Tomheten är ju helt tom!

Den är totalt anspråkslös. Hur kan tomheten vara ett problem när den inte har något innehåll? HAHAHAHAHAHA




Nej, jag har nu nått insikt i sakers sanna natur.

Tomheten är tom. Detta är trivialt.
Det enda meningsfulla är meningen.
Det enda vi bör relativisera är relativismen.
Det enda absoluta är absolutismen.
Det enda vi bör förinta är nihilismen.
Det enda vi behöver ha tillit i är i tilliten.
Allt är allt och inget är inget.

Tomheten är blott tom, det finns inget mer att hämta här.

[Avantgardet]

Varför kan du inte se det livsbejakande i nihilismen? Det är ingen ändpunkt, det är en nystart genom vilken världen öppnas upp för oss.

Sen vet jag inte riktigt hur du sluter dig till dessa normativa utsagor: "Det enda vi bör relativisera är relativismen", "Det enda vi bör förinta är nihilismen". Ser inte var detta "bör" kommer ifrån, eller varför det överhuvudtaget skall vara där. Vad är problemet med en "privat moral", eller en "inre kompass"? Kanske kan vi aldrig resa några etiska principer som står emot tidens prövningar, men vi kommer aldrig ifrån det faktum att vi måste agera (om så bara genom att ligga ned och självsvälta oss, vilket - underförstått - är en aktiv handling också det).

[Marksa]

Could you please humor me, som han engelsmannen sa.

Då popimmy i alla fall enligt innläggen ovan uppenbart har funnit att den tidigare i honom dolda och nu uppenbarade nihilismen inte kan bära hans sökande vidare. Men du å andra sidan ser ut att ha den diamentralt motsatta åsikten. åtminstånde om man drar ut konsvense av dit korta innlägg.

Hjälp en trainee inom dessa områden förstå vad en 100% nihilist finner gör dennes tillvaro värdefull. eller är detta möjligen en självmotsägelse....

[Avantgardet]

Jag har svårt att överhuvudtaget tänka mig en 100%ig nihilist. Ser inte hur det skulle kunna vara möjligt - om vi inte tänker oss denne som en grönsak. Som jag förstår nihilismen så handlar det inte om att inga värden finns, bara inga objektiva värden. Privatmoral är väl något man kan vara ganska kreativ med?

[PopJimmy]

Du kanske missade att jag började denna tråd med: "moralitet, rörande mig själv". Det du säger är alltså inte relevant för mig.

Varför kan du inte se det livsbejakande i nihilismen? Det är ingen ändpunkt, det är en nystart genom vilken världen öppnas upp för oss.

Om vi pratar om mig: Klart jag kan se det livsbejakande i nihilismen, precis som jag kan se det vackra med en bajskorv eller det goda med förintelsen. Jag kan se det sanna i religionen precis som jag kan se det falska i religionen. Detta kallas meningskapande och syftar till att ta lägga till att blanda samman två skilda saker. Men du missförstod hela min poäng. Det jag pratar är bortom meningskapande. Nihilism är i sin sanna natur, blott meningslös. Allt annat är rörande nihilism är meningskapande som läggs på detta. Jag säger inte att meningskapande är "fel", jag säger bara att meningskapande inte rör sakers sanna natur, dvs sakers enkla och triviala essens. Detta handlar alltså inte om mig, utan den mening du lägger på nihilismen ovanpå dess essentiella meningslöshet.

Därför handlar det du säger mer om dig: Varför ser du inte det livsförnekande i nihilismen? Varför försöknar du bara bajskorven? Varför ser du inte bajskorven som den är också, utan försköning?

Sen vet jag inte riktigt hur du sluter dig till dessa normativa utsagor: "Det enda vi bör relativisera är relativismen", "Det enda vi bör förinta är nihilismen". Ser inte var detta "bör" kommer ifrån, eller varför det överhuvudtaget skall vara där.

Om du inte ser varför det skall vara där, får du helt enkelt titta mer nogrant.

Vad är problemet med en "privat moral", eller en "inre kompass"?

Tja, det är antagligen något du får fundera på mer om du ska komma fram svaret till. Just nu har du antagit att det inte finns något problem, men du gör det enkelt för dig då. Fortsätt leta så kommer du få svaret på din fråga.

Kanske kan vi aldrig resa några etiska principer som står emot tidens prövningar, men vi kommer aldrig ifrån det faktum att vi måste agera (om så bara genom att ligga ned och självsvälta oss, vilket - underförstått - är en aktiv handling också det).

Ja detta är något du får fråga dig djupare om du vill ha ett svar på det.

Men det kanske inte var en fråga, utan ett konstaterande maskerat som en fråga? I sådant fall är det du säger bara en självuppfyllande profetsia.



Du borde spegla dina egna frågor i dig själv istället.

[miles davis]

Sluta häng med akademikerna och finn dig ett gott sällskap i något arbetarkvarter så finner du förmodligen den tröst du behöver.

[Morningstar]

----

[Algotezza]

Jag har svårt att överhuvudtaget tänka mig en 100%ig nihilist. Ser inte hur det skulle kunna vara möjligt - om vi inte tänker oss denne som en grönsak. Som jag förstår nihilismen så handlar det inte om att inga värden finns, bara inga objektiva värden. Privatmoral är väl något man kan vara ganska kreativ med?

Ja, så har jag uppfattat det.

Värdeomdömen är ett direkt uttryck för våra känslor - vi vill både ge uttryck för våra känslor och påverka andras handlingar. Det finns en preskriptiv dimension i värdeutsagor. Etikens grund är de egna känslofärgningarna av vad vi upplever.

Att mena att det finns objektiva värden är ett sätt att försöka visa sina känslor än tydligare, och att försöka påverka människors handlingar än mer, ett retoriskt grepp att ge mer tyngd åt sina värdeutsagor.

Men några objektiva värden finns inte, enligt nihilismen. Det finns inga sådana för ett moraliskt-intutitvt sinne i världen ett upptäcka, men  våra känslor är bra på att skapa värden genom att ständigt  känslofärga vad vi upplever. Och vi är mer eller mindre bra på att avläsa varandras känslouttryck.

Så här ser väl nihilismen på våra värden, etiska och andra:
Värden är sociala konstruktioner i en viss mänsklig  gemenskap som upprätthålls via känslofärgning, traditioner och språket. Men de finns inte objektivt utanför mänskliga gemenskaper. Inom denna kan vi tala om intersubjektiva värden, men inga objektiva sådana.

Självklart kan det inte finnas en absolut nihilism. Den skulle förinta sig själv.

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Men jag upplever att detta inte stämmer, eftersom när jag ligger i sängen så hittar jag inget sådant. Jag hittar bara en tomhet. Jag har dekonstruerar min egen moral och står med tomhet. Alltså stämmer det inte att varje människa har sin egen moral. Så tillvida min moral inte är "nihihlism" dvs.


De stör sig på att jag försöker säga att det finns något bortom nihlism som är sant för alla, men de håller inte med, de försöker säga att alla har sin egen moral. Men detta tycks vara väldigt besynnerligt.


Vad de försöker säga till mig är alltså att alla har sin egen subjektiva moraliska sfär. Jag har däremot tittat efter och inte hittat något. Jag försöker säga att den subjektiva sfären är ytlig, den består av kulturella inflenser osv. Det jag försöker säga att under denna subjektiva moraliska hållning så existerar ingenting och att detta gäller för alla.

Så för att du inte kan skapa en "egen" moral så ser du det som sant för alla andra, du kan inte tänka dig att de som har påstått något sådant kan det och att det är något som saknas dig för att du skall kunna göra det samma?

Detta som finns bortom nihilismen, hur nås det? Samtal i grupp? Genom deltagande i ett forum? Genom intersubjektiva medvetandefält?
Hur sker den insikten i att det finns något bortom nihilismen som gäller andra?

Sen om nu den subjektiva sfären är påverkad av kultur, vad är det du talar om i motsats då? Du måste kläcka ur dig hur denna objektiva moral nås. Eller är det månne så att du har tittat efter och sett att du vill göra anspråk på att din subjektiva moral är den som du vill skall vara objektiv.

Jag förstår inte hur de kan göra anspråk på att alla har sin egen subktiva moraliska sfär, när de inte har tillgång till min. Jag tycks inte ha någon subjetkiv moralisk sfär. Mitt beteende tycks inte bestå av kulturella koder. Det är ingen som uttryckligen sagt till mig att jag bör ligga i sängen

Jag upplever alltså i min vardag en slag nihilism upp till öronen på mig. Hela min vardag är totalt meningslös. Jag har länge varit deprimerad över den meningslöshet min tillvaro utgör. Jag har alltså levt i nihilismen.

Klart att du inte har, för vore det meningslöst så skulle du inte stå här och beklaga dig över det. Det är alltså fullt med mening.

Kliv ut utanför bubblan!

[PopJimmy]

Så för att du inte kan skapa en "egen" moral så ser du det som sant för alla andra, du kan inte tänka dig att de som har påstått något sådant kan det och att det är något som saknas dig för att du skall kunna göra det samma?

Jag förstår inte alls vad du försöker säga här. Låt mig klargöra, du säger:
"Så för att du inte kan skapa en "egen" moral så ser du det som sant för alla andra"

Som jag ser det, så har de flesta andra människor inte mycket till vad jag menar med "moral". Dvs jag har mycket högre krav än andra på att att agera sammanhängande och samvetsenligt utifrån min tillit på människors goda intentioner.

För mig tycks det inte vara så att människor har svårt att skapa en "egen" moral (som du kallar det). För mig tycks det vara svårt att legitimera begränsningarna i deras agerande. Jag tycker inte att människor agerar moralisk (utifrån mina krav - mina krav är mycket höga).

Alla människor har redan (vad du menar med) en "egen" moral. Men problemet för mig, tycks vara, att jag tar på mig ett mycket större ansvar för mitt egna känsloliv och beteende än andra människor. Jag skuldbelägger mig själv in i extremen.

Ditt påstående blir alltså, utifrån mitt perspektiv, lite malplacerat.


Du säger vidare:
du kan inte tänka dig att de som har påstått något sådant kan det och att det är något som saknas dig för att du skall kunna göra det samma?
Men här igen, så tyder det på att du inte riktigt förstått vad jag försöker säga. Det jag menar är alltså, inte så mycket i att det är "omöjligt" att skapa en "egen" moral. Detta ser jag, som väldigt enkelt - utifrån ett perspektiv. Det är bara att börja agera helt slumpmässigt.

Problemet tycks snarare vara detta: Jag kan bete mig "hur som helst", dock verkar det som att mitt "samvete" kräver att mitt beteende ska legitimeras.

Man skulle kunna formulera det som, att jag har ett extremt starkt överjag.

Mitt överjag, är så pass starkt, att det - t.o.m. går bortom våran "kulturella värdegrund" (vilken iofs är lite av en förenkling, eftersom jag ifrågasätter att en enhetlig sådan existerar.. hur som helst) - poängen är att jag "förkastar" våra konventioner - inte för att jag har en avsaknad av ett överjag (det har däremot en psykopat). Mitt överjag (samvete) är så starkt, att jag helt enkelt "krigsvägrar". Jag ser problemen med vårat sätt att agera, och blir helt ställd. Mitt alternativ är att acceptera saker, dvs att acceptera att jag skjuter ihjäl en annan människa p.g.a order, eller att jag vägrar skjuta men blir utesluten av gruppen.


De flesta människor har massa försvarsmekanismer som skuldbelägger människor och omständigheter utanför dem själva - detta gör att de blir aggressiva. Men jag har, till varje pris, lagt skulden på mig själv för allt som hänt mig, detta har gjort att jag blivit så deprimerad tidigare.

Detta är antagligen också en försvarsmekanism, som bottnar i svaghet. En slags djuprotad och extrem "slavmoral".

Problemet för mig, tycks vara att balansera "slavmoralen" (skuldbelägga sig själv vilket resulterar i depression) med "herremoralen" (skuldbelägga andra vilket resulterar i aggression).

Min slavmoral har gått så långt in i extremen, att jag nu är redo att "slå om" totalt. Dvs, jag är redo att legitimt döda andra människor om det så skulle behövas.

Jag har alltså tagit extremt mycket ansvar inför det jag känner, vilket resulterat i att jag på sätt och vis, i många situationer, har väldigt god förmåga till hantera känslor (undantag är som sagt när jag blir extremt pressad då jag är beroende av någon annan, t.ex. i sjukvården, detta resulterar i en aggression jag inte kan hantera). Men hur som helst, så upplever jag att jag "ser ner" på människor som inte tar ansvar för sina känslor i den utsträckning jag gör. Jag har i viss utsträckning problem i mitt tålamod med människor som inte har tålamod. Jag har alltså utvecklat en slags herremoral, genom att jag utvecklat kontroll över mig själv av att ta slavmoralen till sin extrem - på ett sådant sätt - som aldrig förstört min värdighet.


Nu kommer vi till en intressant sak (som jag kom på nu):
För mig har slavmoralen handlat om ett sätt att kvarhålla min värdighet. Genom att ta på mig ansvaret för egna och andras misstag, så kvarhåller jag min "värdighet". Andra människor som "klandrar sig själv" förlorar samtidigt sin värdiget - men det gör, på något konstigt sätt - inte jag.

På samma sätt, upplever jag alltså att jag nu kan döda andra, utan att förlora min värdighet - i förhållande till mig själv.

För mig, tycks mitt samvete alltså handla om min värdighet inför mig själv.

Det är alltså inte samma sak som värdighet inför andra. Min värdighet inför andra, har jag alltid skitit i. Jag kan förnedra mig själv genom att göra obscena saker, men jag förlorar aldrig värdigheten, inför mig själv, av detta.

Dock finns vissa saker jag tycker är extremt förnedrande saken (dvs sak som gör att jag förlorar min värdighet inför mig själv) , och den störta och mest förnedrande saken jag känner, är att ge upp mitt egna omdömme och min egna intuion.

När jag t.ex. går till läkaren och de antyder att jag inte är så sjuk som jag utger mig för att vara, så känner jag detta extremt kränkande. Jag har extremt svårt att låta andras omdömme gå ovanför mitt egna. Jag har en form av kontrollbehov. Men det intressanta är, att jag fortfarande har personer jag litar på. Tar vi stora religiösa ledare, så litar jag på vad de skriver - varför då? Jo, för att det mesta de skriver om är just saker som releaterar till hur man litar till sig själv. Religion handlar mycket (uteslutande?) om hur man hantera denna skuldbeläggandeprocess som skapas i kriser/lidande. Dvs hur man förhåller sig (samvetsenligt) till sitt samvete (utan att börja trubba av det).



Idag var jag t.ex. till läkaren, och det var kanske sjätte gången som en läkare, i brist på omdömme, utövande maktmissbrukt (använde sitt maktövertag i situationen för att trivialisera/bortförklara mitt problem). Jag var problemet - inte mitt problem - dvs, jag blir behandlat som en "patient", dvs ett objekt, inte som ett subjekt med en egen omdömmesförmåga. Det finns inget "köpslående" i processen. I alla fall inte, som jag kan se det.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska hantera läkarna. Jag försökte verkligen trycka på att jag var allvarlig. Men jag får känslan av att de inte tog mitt omdömme på allvar igen, som vanligt. Antaligen är detta för att jag inte kommer dit i kostym, etc. Jag spelar helt enkelt inte "rollspelet". Jag slickar inte deras rövar.


Jag förstår inte hur jag ska hantera situationen. Känner att jag vill sätta alla läkarna "på plats". Jag känner att jag har en mycket mer utvecklad fömåga för justification än vad de har, dvs, jag har ett bättre omdömme. Och jag förstår inte hur jag ska hantera detta problem, eftersom jag upplever det som extremt kränkande av att de helt och hållet tar min omdömmesförmåga ifrån mig.

Hur hanterar man denna objektifiering, och tar sig igenom processen?

Skulle jag, så skulle jag naturligtvis inte vara där frivilligt. Jag är ju bara där eftersom jag inte kan lösa problemet själv, jag är ju beroende av dem....

Detta som finns bortom nihilismen, hur nås det? Samtal i grupp? Genom deltagande i ett forum? Genom intersubjektiva medvetandefält?
Hur sker den insikten i att det finns något bortom nihilismen som gäller andra?

Det är detta jag frågar mig.

Sen om nu den subjektiva sfären är påverkad av kultur, vad är det du talar om i motsats då? Du måste kläcka ur dig hur denna objektiva moral nås. Eller är det månne så att du har tittat efter och sett att du vill göra anspråk på att din subjektiva moral är den som du vill skall vara objektiv.

Jag menar, att alla kvadranter måste vara representerade på något sätt. Antaligen så överbetonar jag mitt egna omdömme och underbeonar kulturella aspeker, eftersom jag inte förstår dem - eftersom jag saknar den historiska förankringen.


Som jag ser det - så måste alla former av besult införas av medvetna ledare (politiska/religiösa/etc). Det går helt enkelt inte att föra igenom ett besult om det inte resonerar hos människor. Problemet är bara, att de insikter ledarna har, går förlorade i kulturen. Vi förstår inte varför våran värdegrund/konventioner ser ut som de gör - men de flesta ifrågasätter den inte. Jag ifrågasätter den, eftersom jag vill förstå. Jag "köper" inte saker hur som helst. Jag skiter egentligen i om jag vinner eller förlorar på ett besult, det viktiga för mig, är att förstå hur den som vinner på besultet resonerar, eftersom då kan jag börja resonera som honom och acceptera beslutet.


Sen förstår jag inte detta riktigt, vad du försöker säga:
Sen om nu den subjektiva sfären är påverkad av kultur, vad är det du talar om i motsats då? Du måste kläcka ur dig hur denna objektiva moral nås. Eller är det månne så att du har tittat efter och sett att du vill göra anspråk på att din subjektiva moral är den som du vill skall vara objektiv.
För mig handlar det inte om subjektiv kontra objektiv, utan om
intrasubjektiv (intentionell, mitt omdömme och mina erfarenheter) kontra
intersubjektiv (kulturell, konventionell/"etisk"/etc) kontra
intraobjektiv (behaviourell, biologisk/etc) kontra
interobjektiv (social/systemmässig, ekonomisk/etc) ala Wilbers fyra kvadranter.

Antagligen så underbetonar jag den kulturella praxis som gäller, jag överbetonar mitt egna omdömme och mina intentioner, jag är för idealistisk, för lite förankrad i våran kultur (p.g.a. bristande socialicering från familj och skola, de har varit oförmögna att kommunicera hur våran kultur/samhälle fungerar på ett sätt jag kunnat förstå, inte för att jag varit dum, utan för att jag varit för smart för att "svälja betet" rakt av - vilket straffar mig själv)


Problemet som jag ser det, är att vårat samhälle är splittrat, vilket leder till att människor har en "dubbelmoral" (egentligen inte "dubbel", eftersom den består av mer än två fragment). Vi är naiva och tror att ett fragment är tillräcklig för att rädda oss.

Alltså, jag har inget problem att acceptera fragmenten idag. Problemet är bara att jag kommer dra dem till extremen, så fort jag acceperar något. Accepterar jag att jag lever efter en kapitalisitsk "moral", så kommer jag att börja spela extremt konsekvent, jag är alltså idealistisk och extremt konsekvent i mitt agerande i sociala situationer. Accepterar jag, den kapitalistiska och naiva konkurennsyn som kommer jag att bli exremt cynsik och retorisk. För mig känns detta falskt.

Jag vill få ihop pusselbitarna.

Jag förstår inte hur de kan göra anspråk på att alla har sin egen subktiva moraliska sfär, när de inte har tillgång till min. Jag tycks inte ha någon subjetkiv moralisk sfär. Mitt beteende tycks inte bestå av kulturella koder. Det är ingen som uttryckligen sagt till mig att jag bör ligga i sängen

Jag upplever alltså i min vardag en slag nihilism upp till öronen på mig. Hela min vardag är totalt meningslös. Jag har länge varit deprimerad över den meningslöshet min tillvaro utgör. Jag har alltså levt i nihilismen.

Klart att du inte har, för vore det meningslöst så skulle du inte stå här och beklaga dig över det. Det är alltså fullt med mening.

Men jag menar att mitt beteende är ett deskriptivt klarläggande. Jag har alltså inget normativt regelsystem.

Om du med mening tycker att en deskriptiv förklaring räcker, så är jag rädd att jag inte håller med dig. Jag behöver någon form av normativ värdegrund som får mig att stiga upp ur sängen.


Kan du förklara vad du menar med "mening"? Du menar alltså att den deskriptiv förklaring är "tillräcklig" för mening, det behövs ingen normativ del? Det behövs ingen känsla för att något skall upplevas som "mening"? För mig är den deskriptiva delen: intellektuell och den normativa: känslomässig.


Den enda känslan jag har är alltså min känsla av frånvaro av känslor inför mitt handlande. Förstår du vad jag menar över huvud taget?



Jag är, på sätt och vis, rädd att skapa min egen "mening", eftersom jag är rädd att den är för begränsad. Jag ser "ihåligheten" och "tomheten" i andra människors agerande. Men kanske är detta för att jag valt ett betraktande perspektiv (ett tredje personsperspektiv) snarare än ett deltagande perspektiv (första personsperpsktiv)...

[J R Auk]

Så för att du inte kan skapa en "egen" moral så ser du det som sant för alla andra, du kan inte tänka dig att de som har påstått något sådant kan det och att det är något som saknas dig för att du skall kunna göra det samma?

Jag förstår inte alls vad du försöker säga här. Låt mig klargöra, du säger:
"Så för att du inte kan skapa en "egen" moral så ser du det som sant för alla andra"

Som jag ser det, så har de flesta andra människor inte mycket till vad jag menar med "moral". Dvs jag har mycket högre krav än andra på att att agera sammanhängande och samvetsenligt utifrån min tillit på människors goda intentioner.

För mig tycks det inte vara så att människor har svårt att skapa en "egen" moral (som du kallar det). För mig tycks det vara svårt att legitimera begränsningarna i deras agerande. Jag tycker inte att människor agerar moralisk (utifrån mina krav - mina krav är mycket höga).

Alla människor har redan (vad du menar med) en "egen" moral. Men problemet för mig, tycks vara, att jag tar på mig ett mycket större ansvar för mitt egna känsloliv och beteende än andra människor. Jag skuldbelägger mig själv in i extremen.

Ditt påstående blir alltså, utifrån mitt perspektiv, lite malplacerat.

Hur kan du klargöra om du inte förstår?

Ansvar kräver medvetenhet.

Är att skuldbelägga sig själva att ta ansvar? Det torde vara att fly ansvaret, för det är väl främst dig själv du ansvarar för. Att acceptera sitt agerande och att söka att inte göra det som anses vara fel är att ta ansvar. Skulden implicerar botgöring, botgöring implicerar rättfärdigande. Att ta skuld är att rättfärdiga sitt misstag. Skuld har man att acceptera, skuld har man i det kommande, skuld har man att medvetandegöra, skuld har man i att bedöma, skuld har man i att förnimma. Men har man verkligen skuld att känna skuld över det som gjorts? Över det som känns?

Hur är den skulden konstituerad? Vilket gott när den skulden?

Tror du jag menar ordets bekännelse när jag talar om moral? Tror du att jag menar att att folk rättfärdigar sig själva är moral?

Hur ansvarar man för att man agerar enligt en objektiv moral? Genom att säga att man följer boken, eller ordet, eller hierarkin?

Verkar det inte troligt att man måste veta, känna, moralen själv för att ansvara för en objektiv moral? Hur kan man bara följa buden om moral? Hur kan den vara objektiv om den kräver din subjektiva förståelse? Är det bara begreppsligt förvirrat?

Jag föreslår istället att nihilism är en uppmaning om att se till den egna domen över moralen. Det finns inget där ute som kan ge dig svaret, enbart där inne, hos dig, kan moralens bör formuleras och accepteras. Enbart genom medvetenhet, subjektiv förnimmelse, kan livets goda, moralens bud, nås.

Betänk kontexten för formulerandet av nihilism. Finns det inte en dogm som hägrar i den horisonten? Finns det inte en bok, ett ord, en ledare, som utgör moralen där?

Du säger vidare:
du kan inte tänka dig att de som har påstått något sådant kan det och att det är något som saknas dig för att du skall kunna göra det samma?
Men här igen, så tyder det på att du inte riktigt förstått vad jag försöker säga. Det jag menar är alltså, inte så mycket i att det är "omöjligt" att skapa en "egen" moral. Detta ser jag, som väldigt enkelt - utifrån ett perspektiv. Det är bara att börja agera helt slumpmässigt.

Problemet tycks snarare vara detta: Jag kan bete mig "hur som helst", dock verkar det som att mitt "samvete" kräver att mitt beteende ska legitimeras.

Att bete sig hur som helst, är det moral för dig? Du verkar ha förvirrat det med att du i stöd av nihilismen kan förklara dig. Ge en orsak och rättfärdiga dig själva.

Det verkar för mig som att du i sökandet efter moral söker något som skall rättfärdiga ditt agerande, du söker att förnuftsgöra det som kommer genom känslan, samma känsla som får dig att ta skuld. Samma känsla som får dig att se dig som mer för att du känner mer.

Att bete sig moraliskt, i mening av samvaro, verkar vara att agera så att det utvinns något gott. Eller menar du att det finns ett syfte eller mål, något för oss att offras åt. Något som i värde överstiger våran existens? Vad skall det offret leda till?

Om att bete sig moraliskt är knutet till något gott, så är det knutet till en medvetenhet om vad som är gott.

Du säger; folk tar inte ansvar för sitt agerande, jag ser ingen skam, ingen skuld hos andra, men själv tar jag del av den.

Enbart den du ser göra något som den vet är något sämre än det den vet är gott kan du anklaga för att handla omoraliskt, annars handlar det bara om att bete sig ovetandes. Eller tycker du likt staten att lagarna är en plikt att kunna? Vem är källan till våran moral då? Vem skall leda oss? Du?

Man skulle kunna formulera det som, att jag har ett extremt starkt överjag.

Mitt överjag, är så pass starkt, att det - t.o.m. går bortom våran "kulturella värdegrund" (vilken iofs är lite av en förenkling, eftersom jag ifrågasätter att en enhetlig sådan existerar.. hur som helst) - poängen är att jag "förkastar" våra konventioner - inte för att jag har en avsaknad av ett överjag (det har däremot en psykopat). Mitt överjag (samvete) är så starkt, att jag helt enkelt "krigsvägrar". Jag ser problemen med vårat sätt att agera, och blir helt ställd. Mitt alternativ är att acceptera saker, dvs att acceptera att jag skjuter ihjäl en annan människa p.g.a order, eller att jag vägrar skjuta men blir utesluten av gruppen.


De flesta människor har massa försvarsmekanismer som skuldbelägger människor och omständigheter utanför dem själva - detta gör att de blir aggressiva. Men jag har, till varje pris, lagt skulden på mig själv för allt som hänt mig, detta har gjort att jag blivit så deprimerad tidigare.

Detta är antagligen också en försvarsmekanism, som bottnar i svaghet. En slags djuprotad och extrem "slavmoral".

Problemet för mig, tycks vara att balansera "slavmoralen" (skuldbelägga sig själv vilket resulterar i depression) med "herremoralen" (skuldbelägga andra vilket resulterar i aggression).

Min slavmoral har gått så långt in i extremen, att jag nu är redo att "slå om" totalt. Dvs, jag är redo att legitimt döda andra människor om det så skulle behövas.

Jag har alltså tagit extremt mycket ansvar inför det jag känner, vilket resulterat i att jag på sätt och vis, i många situationer, har väldigt god förmåga till hantera känslor (undantag är som sagt när jag blir extremt pressad då jag är beroende av någon annan, t.ex. i sjukvården, detta resulterar i en aggression jag inte kan hantera). Men hur som helst, så upplever jag att jag "ser ner" på människor som inte tar ansvar för sina känslor i den utsträckning jag gör. Jag har i viss utsträckning problem i mitt tålamod med människor som inte har tålamod. Jag har alltså utvecklat en slags herremoral, genom att jag utvecklat kontroll över mig själv av att ta slavmoralen till sin extrem - på ett sådant sätt - som aldrig förstört min värdighet.

Jag tror att dina tankar om att du nu kan döda rättfärdigat, att du skulle kunna vara en vinnare i det du valt bort, är att stärka din övertygelse om att inte agera så. Jag tror det är en chimär att du kan göra så.

Betänk, det är för att du ser dig själv kunna välja bort det som du ser gynna andra, och inte tvingas att agera emot det som du ser som ett möjligt gynnande, som du kan titulera dig moralisk i relation till det. Vore det dig övermäktigt vore du bara svag inför det. Det är ett led i anspråket på din moral.

Nu kommer vi till en intressant sak (som jag kom på nu):
För mig har slavmoralen handlat om ett sätt att kvarhålla min värdighet. Genom att ta på mig ansvaret för egna och andras misstag, så kvarhåller jag min "värdighet". Andra människor som "klandrar sig själv" förlorar samtidigt sin värdiget - men det gör, på något konstigt sätt - inte jag.

På samma sätt, upplever jag alltså att jag nu kan döda andra, utan att förlora min värdighet - i förhållande till mig själv.

För mig, tycks mitt samvete alltså handla om min värdighet inför mig själv.

Det är alltså inte samma sak som värdighet inför andra. Min värdighet inför andra, har jag alltid skitit i. Jag kan förnedra mig själv genom att göra obscena saker, men jag förlorar aldrig värdigheten, inför mig själv, av detta.

Dock finns vissa saker jag tycker är extremt förnedrande saken (dvs sak som gör att jag förlorar min värdighet inför mig själv) , och den störta och mest förnedrande saken jag känner, är att ge upp mitt egna omdömme och min egna intuion.

När jag t.ex. går till läkaren och de antyder att jag inte är så sjuk som jag utger mig för att vara, så känner jag detta extremt kränkande. Jag har extremt svårt att låta andras omdömme gå ovanför mitt egna. Jag har en form av kontrollbehov. Men det intressanta är, att jag fortfarande har personer jag litar på. Tar vi stora religiösa ledare, så litar jag på vad de skriver - varför då? Jo, för att det mesta de skriver om är just saker som releaterar till hur man litar till sig själv. Religion handlar mycket (uteslutande?) om hur man hantera denna skuldbeläggandeprocess som skapas i kriser/lidande. Dvs hur man förhåller sig (samvetsenligt) till sitt samvete (utan att börja trubba av det).

Så religion handlar om hur man skapar en subjektiv medvetenhet om ens agerandes, och de attityder som de rymmer, effekt?
Eller handlar de om att ge en objektiv moral?

Jag undrar nästan om jag är här när du svarar så bra på dina frågor. Men tråden utgår från dig, och handlar om dig. Så jag glädjs åt dig.

Idag var jag t.ex. till läkaren, och det var kanske sjätte gången som en läkare, i brist på omdömme, utövande maktmissbrukt (använde sitt maktövertag i situationen för att trivialisera/bortförklara mitt problem). Jag var problemet - inte mitt problem - dvs, jag blir behandlat som en "patient", dvs ett objekt, inte som ett subjekt med en egen omdömmesförmåga. Det finns inget "köpslående" i processen. I alla fall inte, som jag kan se det.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska hantera läkarna. Jag försökte verkligen trycka på att jag var allvarlig. Men jag får känslan av att de inte tog mitt omdömme på allvar igen, som vanligt. Antaligen är detta för att jag inte kommer dit i kostym, etc. Jag spelar helt enkelt inte "rollspelet". Jag slickar inte deras rövar.

Jag förstår inte hur jag ska hantera situationen. Känner att jag vill sätta alla läkarna "på plats". Jag känner att jag har en mycket mer utvecklad fömåga för justification än vad de har, dvs, jag har ett bättre omdömme. Och jag förstår inte hur jag ska hantera detta problem, eftersom jag upplever det som extremt kränkande av att de helt och hållet tar min omdömmesförmåga ifrån mig.

Hur hanterar man denna objektifiering, och tar sig igenom processen?

Betänk vad du tar med dig till läkaren när du säger dig känna som du gör i dessa ovanstående rader.

Tror du det är kostymen som skapar allvaret? Klart att läkaren vill avfärda dig, han vill vara den som uppfyller den sociala konventionen om en läkare. Det är hans jobba att säga och analysera. Att du säger ditt om saken hotar hans proffession.

Vem bär ansvaret för situationen? Du för att du inte kan acceptera detta tillkortakommande hos läkaren eller läkaren som inte kan bryta sitt beteende?

Vad var hans maktövertag? Att han hade något du ville ha som han sålde dyrt? Att han inte kunde förstå din problembild? Att han hade ett behov av att nedvärdera dig, vilket rimligtvis kommer från att han känner att du har för stort värde. Vilket ställer en fråga om hans förhållande till sitt eget värde. Vilket implicerar ett behov hos honom, som i sin tur talar om en maktlöshet hos denne.

Problemet med läkaren är att du ger denne för mycket makt. Vad finns det att köpslå med? Du betalar ju ringa för läkaren, sen vet jag att det kanske inte är ringa din situation, men i samhällets sammanhang så är inte mycket.

Läkaren är en bild för trygghet, du utmanar den. Du får frälsaren att tvivla på sig när du vill "förhandla".

Skulle jag, så skulle jag naturligtvis inte vara där frivilligt. Jag är ju bara där eftersom jag inte kan lösa problemet själv, jag är ju beroende av dem....

Din kropp, eller en idé om dess möjliga funktion är det. Du gör dig det när du vill nå den idén.

Detta som finns bortom nihilismen, hur nås det? Samtal i grupp? Genom deltagande i ett forum? Genom intersubjektiva medvetandefält?
Hur sker den insikten i att det finns något bortom nihilismen som gäller andra?

Det är detta jag frågar mig.

Sen om nu den subjektiva sfären är påverkad av kultur, vad är det du talar om i motsats då? Du måste kläcka ur dig hur denna objektiva moral nås. Eller är det månne så att du har tittat efter och sett att du vill göra anspråk på att din subjektiva moral är den som du vill skall vara objektiv.

Jag menar, att alla kvadranter måste vara representerade på något sätt. Antaligen så överbetonar jag mitt egna omdömme och underbeonar kulturella aspeker, eftersom jag inte förstår dem - eftersom jag saknar den historiska förankringen.


Som jag ser det - så måste alla former av besult införas av medvetna ledare (politiska/religiösa/etc). Det går helt enkelt inte att föra igenom ett besult om det inte resonerar hos människor. Problemet är bara, att de insikter ledarna har, går förlorade i kulturen. Vi förstår inte varför våran värdegrund/konventioner ser ut som de gör - men de flesta ifrågasätter den inte. Jag ifrågasätter den, eftersom jag vill förstå. Jag "köper" inte saker hur som helst. Jag skiter egentligen i om jag vinner eller förlorar på ett besult, det viktiga för mig, är att förstå hur den som vinner på besultet resonerar, eftersom då kan jag börja resonera som honom och acceptera beslutet.


Sen förstår jag inte detta riktigt, vad du försöker säga:
Sen om nu den subjektiva sfären är påverkad av kultur, vad är det du talar om i motsats då? Du måste kläcka ur dig hur denna objektiva moral nås. Eller är det månne så att du har tittat efter och sett att du vill göra anspråk på att din subjektiva moral är den som du vill skall vara objektiv.
För mig handlar det inte om subjektiv kontra objektiv, utan om
intrasubjektiv (intentionell, mitt omdömme och mina erfarenheter) kontra
intersubjektiv (kulturell, konventionell/"etisk"/etc) kontra
intraobjektiv (behaviourell, biologisk/etc) kontra
interobjektiv (social/systemmässig, ekonomisk/etc) ala Wilbers fyra kvadranter.

Antagligen så underbetonar jag den kulturella praxis som gäller, jag överbetonar mitt egna omdömme och mina intentioner, jag är för idealistisk, för lite förankrad i våran kultur (p.g.a. bristande socialicering från familj och skola, de har varit oförmögna att kommunicera hur våran kultur/samhälle fungerar på ett sätt jag kunnat förstå, inte för att jag varit dum, utan för att jag varit för smart för att "svälja betet" rakt av - vilket straffar mig själv)

Den kulturella praxis som råder är väl ett steg från moralen? Eller räcker det med att vi gör rätt? Finns det ingen form av medvetenhetskrav för att vi skall agera moraliskt som det verkar finnas för när vi agerar omoraliskt? Eller är den blinde som skjuter någon i sina försök att känna vad som stacks i näven på honom ansvarig för döden hos den träffade?
Är han inte blott ansvarig för att ha undersökt vad som givits honom?

Problemet som jag ser det, är att vårat samhälle är splittrat, vilket leder till att människor har en "dubbelmoral" (egentligen inte "dubbel", eftersom den består av mer än två fragment). Vi är naiva och tror att ett fragment är tillräcklig för att rädda oss.

Alltså, jag har inget problem att acceptera fragmenten idag. Problemet är bara att jag kommer dra dem till extremen, så fort jag acceperar något. Accepterar jag att jag lever efter en kapitalisitsk "moral", så kommer jag att börja spela extremt konsekvent, jag är alltså idealistisk och extremt konsekvent i mitt agerande i sociala situationer. Accepterar jag, den kapitalistiska och naiva konkurennsyn som kommer jag att bli exremt cynsik och retorisk. För mig känns detta falskt.

Jag vill få ihop pusselbitarna.

Jag förstår inte hur de kan göra anspråk på att alla har sin egen subktiva moraliska sfär, när de inte har tillgång till min. Jag tycks inte ha någon subjetkiv moralisk sfär. Mitt beteende tycks inte bestå av kulturella koder. Det är ingen som uttryckligen sagt till mig att jag bör ligga i sängen

Jag upplever alltså i min vardag en slag nihilism upp till öronen på mig. Hela min vardag är totalt meningslös. Jag har länge varit deprimerad över den meningslöshet min tillvaro utgör. Jag har alltså levt i nihilismen.

Klart att du inte har, för vore det meningslöst så skulle du inte stå här och beklaga dig över det. Det är alltså fullt med mening.

Men jag menar att mitt beteende är ett deskriptivt klarläggande. Jag har alltså inget normativt regelsystem.

Om du med mening tycker att en deskriptiv förklaring räcker, så är jag rädd att jag inte håller med dig. Jag behöver någon form av normativ värdegrund som får mig att stiga upp ur sängen.


Kan du förklara vad du menar med "mening"? Du menar alltså att den deskriptiv förklaring är "tillräcklig" för mening, det behövs ingen normativ del? Det behövs ingen känsla för att något skall upplevas som "mening"? För mig är den deskriptiva delen: intellektuell och den normativa: känslomässig.


Den enda känslan jag har är alltså min känsla av frånvaro av känslor inför mitt handlande. Förstår du vad jag menar över huvud taget?



Jag är, på sätt och vis, rädd att skapa min egen "mening", eftersom jag är rädd att den är för begränsad. Jag ser "ihåligheten" och "tomheten" i andra människors agerande. Men kanske är detta för att jag valt ett betraktande perspektiv (ett tredje personsperspektiv) snarare än ett deltagande perspektiv (första personsperpsktiv)...

Jag tror att jag förstår dig. Men kan självklart ha fel. Jag läser dig genom mig så som jag läser alla människor.

Vad är att vara deprimerad? Att känna en förlust, att känna en avsaknad, en stillhet som inte är orörd. Eller?

Om du verkligen inte kände någon mening, vad fanns det då att vara deprimerad över? Den mening du känner kanske inte är positiv. Men tomt är det inte. Du har hela grunden för bygget där. Men kan inte bygga något på den då du söker dina fundament på annat håll.

Det verkar som du baserar din tro på att du har en högre moral för att du inte ser något lidande hos dem. Du söker någon som känner samma hopplöshet som du säger dig göra. Samma skuld som du känner dig göra. Är inte del av moralens krav på dig att temperera dessa känslor och hjälpa dem som saknar det som du ser som fundamentalt för moralen? Eller är någons avsaknad deras eget ansvar, deras eget fel? Du ser väl likheten till ideologier inom andra fält här?

Du säger dig vara rädd för att skapa mening. Är inte det din avsaknad av tro på ditt eget val? Är det inte bara förhoppningen om att någon annan skall garantera ditt agerande? Att du skall slippa vara den som dömer, att du skall slippa ansvaret?