Inlägets form kan tyckas konstigt, men det var först ett svar till tråden http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4565 , men valde att posta det i en egen tråd eftersom det blev för långt.... hur som helst, här kommer inlägget:
xxx
Detta inlägg kan upplevas som det snöar ut lite.
Jag skrev ett inlägg först, men kände att det snöade ut så jag ignorerade att posta det. Nu när jag läste Algotezzas inlägg, så känner jag att jag ska försöka skriva om inlägget igen. Jag är ledsen om kopplingen mellan det jag skriver och trådens ämne inte känns uppenbar, och även att resonemangen inte känns klara, men du får gärna ställa frågor på det jag skriver, så klargör jag gärna kopplingen/relevansen.
...
Problemet är som sagt, att hitta en (praktisk) definition på vad som är "allas lycka". Många förnekar till och med att en sådan existerar i teorin.
Vad är då teorin? Om vi antar att det går att hitta något som är tillräckligt abstrakt för att vara av relevans hos alla, vad skulle detta då vara?
Jag själv upplever att jag hittat en sådan definition, kalla den "kravlös kärlek". Problemet som uppstår då man hittat definitionen är att den inte går att kommunicera till andra, eftersom när man närmar en annan människa med ett kravlöst förhållningsätt, så blir hon nervös och misstroende, hon försöker leta efter "dolda intentioner".
Man har då några alternativ: Arbeta i det "dolda", dvs aldrig avslöja sina syften - dvs "maskera" sin definition, sin kravlösa kärlek, genom att utföra ett slags "skådespel" där man "lurar" sina medmänniskor/barn/parner/etc att man har ett krav, dvs att man kräver en prestation av den andra människan.
Man måste maskera "allas lycka" som en hemlighet eftersom den är så kravlös och uppenbar att människor inte vågar tro på den. "Sanningen" är så bländande och hjärtskärande för de flesta människor att hantera. De flesta som går förbi en uteliggade på gatan förnekar att uteliggaren existerar, det är för hjärtskärande mot samvetet att skapa utrymme för att uteliggaren existerar. Det enda uteliggaren vill ha, precis som artististen på scenen, är en bekräftelse på att han existerar, dvs han vill ha den fullständiga uppmärksamheten, dvs kärleken i mötet. Att titta någon annan i ögonen med fullständig uppmärksamhet skapar en intimitet få kan hantera, de flesta tittar bort.
Det är en form av total kravlöshet.
Anledningen att människor inte vågar titta på uteliggaren är för att de ställer krav på uteliggaren och sig själva. Vad de borde göra är istället att möta uteliggaren med blicken. Detta låter banalt, vi tror att en "insats" av oss behövs, att vi behöver "hjälpa" uteliggaren - men detta är istället kränkande eftersom vi, i situationen berövar uteliggarens ansvar (och därför samtidigt hans förmåga att växa genom att ta sig genom situationen). Ord är överflödiga, ett leende är allt som behövs. Det är då vi som utmanar uteliggaren och inte tvärt om, vi har inget behov av att agera "etiskt", det är uteliggaren som har chansen att agera etiskt, att i mötet våga lita på en annan människa.
Naturligtvis krävs mer än en blick på gatan för att få någon ur fattigdom, men detta är öppningen. Vi behöver naturligtvis en stöjande miljö, men han måste våga ta steget.
Den vanlige människan blir etiskt prövad av att möta uteliggaren, med den "etiske mästaren" blir aldrig prövad - istället är det han som prövar uteliggaren. Det är inte så att den "etiske mästaren" inte blir "prövad", men skillnaden är, att han har en "etisk medvetenhet" eller ett "etiskt minne" som hela tiden är närvarande, i alla situationer han går in i, därför är han medveten om vilka situationer som uppstår och definierar villkoren och sätter det sociala kontraktet direkt. Den "vanlige människan" är sovande, är ej medveten om sina medvetandeprocesser, därför upplever han att "etiska situationer" "uppstår". Det är alltså en "etisk prövning" när han möter uteliggaren, men inte när han möter sina nära. Den "etiske mästaren" är istället prövande i alla situationer genom sin medvetna kravlöshet, han ställer inga krav, men är totalt medveten om alla dina automatiska känslomässiga reaktioner och rörelser. Mästaren vänder aldrig bort blicken eftersom han aldrig förlorar tilliten. Det enda som går att göra är att "ge upp" i uppmärksamheten.
....
Det finns dock ett annat alternativ till skådespelet, och det är att förneka att en gemensam definition av "allas lycka" exiserar. Detta innebär att man "kastar in sig" i "skiten", dvs, i den smutsiga vardagens begränsningar. Eftersom ingen allmän/gemensam definition existerar, så jobbar man istället på att försöka hitta den "relativa" definitionen, dvs att utgå från vart människan är, och ställa krav som är relativa-relevanta.
Kärleken är inget nollsummespel
Moderator: Moderatorgruppen
Förbannat 2008-01-18-08:00
Jag var så jävla förtvlivad.
Jag har inte bölat såhär mycket på flera år.
Jag inser att jag inte haft förmågan att älska andra människor, jag har inte utvecklat denna förmåga ännu och jag inser det. Jag gör en återkonstruktion av mitt känslomässiga förlopp, men kommer nu att beskriva det i bakvänd kronologisk ordning eftersom jag vill försöka få ner de senaste detaljerna.
När jag insåg att jag inte hade förmågan att älska andra människor för vad de är, så svepte alla mina mina relationer en i taget förbi in mina tankar och känslor, min bror, min far, min syster, min mor, alla är mer eller mindre deprimerade och alla har mer eller mindre funderat eller försökt att ta livet av mig. Jag ser det vackra i dem, deras goda egenskaper, hur mycket de försöker, på sina sätt, men samtidigt ser jag .
Jag är så jävla ledsen................
Jag ser hur de är fast, .
fast i sina egna sätt att försöka hantera deras vardag, och hur de, gång på gång gör samma misstag, hela tiden,
mina nära vänner och mina gamla tjejer,
jag ser verkligen hur de försöker, jag tittar tillbaka i mitt liv och ser hur de sträckt ut händerna mot mig, gett mig presener och ansträngt sig, för att sedan bli besvikna på mig när jag inte uppskattar deras kärlek,
det har alltid varit så,
jag har alltid varit såhär,
Jag ber till Gud att ge mig styrkan att kunna älska människor..................
Hur mamma sagt att jag varit bortskämt, men jag aldrig förstått varför eftersom hon endast gett mig gränslös, kravlös kärlek.
Jag har fått kärleksbrev som jag aldrig besvarade.
Människor har ställt upp för mig, men vad fan gör jag? Jag är så jävla upptagen med mig själv hela tiden.
Jag ser det goda hos alla, och jag ser avståndet mellan deras goda sidor och det, vad de förtränger, och sorgen är så stor att jag knappt kan hantera den.
VARFÖR?!111111
Avafo¨r
243or23lk
4r¨k2r
cqwåe
¨dwrlk¨pd¨rxld2 "¤ XL14kxc1 x4p
ce4 x1
2ex
¨
Era jävla iditorer, allihopa, varför vågar ni inte lita på er själva?
Ni försöker hantera livet men skapar stora jävla fköl23köl23f2lfö av
fattar ni inte hur nära ni är att bryta igenom? om ni bara vågade
om ni bara vågade
jag blir så jävla förbannad på er
ni kanske kan älska, kanske kan jag inte detta, men varför litar ni inte på er själva?
och varför litar ni inte på mig i alla fall?
ÄR NI SÅ DUMMA I HUVUDET?
är ni så sårade, så rädda för er själva?
måtte jag använda all min styrka till att förgöra detta mörker. med kärlek.
.....................................
Nu ska jag berätta i kronologisk ordning.
Min första kärleksrelation innehöll stora element romantisk kärlek. Men jag hade en idealiskt bild av kärlek. Jag vågade inte binda upp mig, min mamma hade aldrig ställt några krav på mig och jag upplevde relationen som väldigt kvävande. Jag ville ha förhållandet polygamt, såg ingen relevans i monogamin. Hennes föräldrar var i nästan 60 års åldern, en kristen ådra, godhjärtade, etc. Jag var aldrig med någon annan tjej, men hon var med andra killar vid flera tidpunker, trots att hon egentligen ville ha det monogamt.
Jag ville göra ett uppehåll eftersom jag kände mig kvävd av alla krav, och hon blev väldigt sårad. En månad senare eller så var jag kär i henne som aldrig förr, jag hade inte varit med någon tjej under tiden, men min kärlek hade växt sig väldigt stark eftersom jag insett att jag tagit vår kärlek för givet. Men det var försent, hon hade bearbetat mig, hon trodde att jag ville göra slut helt. Jag har aldrig varit så olyckligt kär i hela mitt liv. Den sommaren fick jag följa med henne till hennes föräldrars hus i dalanra, vi satt och kolla igenom första twin peaks säsongen, jag har aldrig varit så kär, men jag fick inte sova i samma rum som henne, pga av hennes föräldrar, och dessutom var vi ju inte ihop. Jag låg i rummet bredvid, men jag har aldrig i hela mitt liv känt en så stark gravitation, hela mitt väsen ville vara i rummet bredvid, det var outhärdligt och efter några timmar kom jag och tiggde och bad att få ligga bredvid henne...
Jag hörde att hon nu arbetade som någon form av chef på en biograf i london.
Det var ganska roligt hur jag träffade henne, min kompis hade ring mig och berättat att han haft besök av en skittrevlig tjej, de hade haft zombiefilmsfestival i hans källare. Hur som helst, han fyllde år veckan därpå och då var hon även där, då fick jag något konstigt infall att jag skulle snickra ihop en riktigt bra present till honom. Jag är som sagt jättedålig på presenter, har nästan aldrig gett någon en present i hela mitt liv. Dock har jag senaste året blivit bättre på det, i somras fyllde min vän 25 år och had ett jätte trevligt kalas, ungefär som på film. han fick en av mina gamla använda dubbeldildos och även en cigarr av mig, en rätt liten pinne. Det blev rätt komiskt, eftersom när han hade tänt den så styrde konvesationen in på ämnet cigarrer, jag berättade att första gången jag rökte cigar, som fortfrande är den största och cigarren jag någonsin sett, säkert 5 cm i omkrets eller så, så hade jag svårt att ens ta ett bloss, eftersom den var så genomblöt av andra människors saliv, vi gled över till att försöka komma på "grejen" med cigarrer, och slöt oss till att den antagligen representerar en fallossymbol vilket gjorde att jag plösligt insåg cigarren kanske inte var den bästa presenten att ge honom trots allt. Han rodnade lite gernant och vi skrattade högt tillsammans.
I julas fick min lillebror massa dyra julklappar, men årets succe blev ändå min julklapp. vi gick till br, hade bara 50 kr men lyckades få loss den sista pruttkudden för 25 spänn, självppblåsbar var den även. Han, erik, sprang runt med den hela julafton, men på juldagen så var den trasig, min storebror poängterade för vår lillebror att det faktiskt var en pruttkudde och ingen hoppkudde, något som verkade vara långt bortom hans begreppsvärld.
Min storebror hade köpt ett dungeons and dragons brädspel till erik som vi alla skulle spela tillsammas under julen, dock satt jag framför datorn nästan hela julen, så vi han ungefär spela en timme innan han på kvällen blev tvungen att åka över till sina fosterföräldrar, han var väldigt ledsen att vi inte han spela mer, och jag inser att det var mitt fel att vi inte kom igång tidigare.
Hela julen satt jag framför datorn och gav min familj väldigt lite uppmärksamhet/kärlek.
Hur som helst så skulle jag ge min kompis en present, det var en ansamlig av konstiga saker, typ en skiva, en gummisnodd, en kotte, en chokladkaka, etc, etc, men detta var bara för att impa på tjejen han hade bjudit över. Inser att det kanske var ganska lågt av mig att sno hans ragg, men samtidigt så har han aldrig haft svårt att skaffa tjejer...
Min nästa tjej var också blond, det var ganska rolig eftersom hon blev så förbannad på mig när jag påpekade för henne att jag hade smak för blonda tjejer, hon hade nämligen blekt det, under hela våran relation så störde hon sig något ofantligt på detta. Jag har med åren insett att tjejer helt enkelt fungerar på ett och att det är lönlöst att försöka trotsa detta, trots goda jämställdhets intentioner, dock är detta aldrig något man får påpeka för en tjej eftersom då blir hon galen, speciellt om hon anser sig vara feminist, vilket alla mina tjejer gjort...
Hon skickade kärleksbrev till mig. Jag svarade inte. Det var ganska lustigt hur vi blev ihop, eftersom hon var min bästa kompis lillesyrra. Det var på många sätt ett stormigt förhållande, jag hade fortfarande inte lärt mig att våra relationer genom att höra av mig osv. Sånna här enkla saker som jag alltid trotsat. Jag ska alltid trotsa saker tills jag "fattar" poängen, vilket tyvärr brukar ta väldigt lång tid, eftersom jag är för dum för att fråga människor.
Hur som helst slutade denna relation med en riktig filmscen. Jag hade precis sabbat min kuk för resten av mitt liv och försöker säga detta till henne, hon har precis fått ett intagningsbesked från kina och fattar inte varför jag ska envisas med att självömka mig nu när hon är så glad. problemet med henne var att när hon var ung så förnekade hennes mamma att hon var sjuk (vilket inte var det enda problemet), men hon hade otroligt svårt att acceptera att jag insett att mitt stånd var helt förstört, så hon väljer istället att slå mig på käften och slänga ut alla mina saker genom dörren ut i snön, det var fan den kallaste dagen på hela året. skönt att gå till bussen med permantent trasig penis, helt dyngsur eftersom du blivit nerbrottat i årets kallaste vintervänder, tjejen har gjort slut och hatar dig, du ska åka 50 mil till en småstad som du hatar, 50 mil från alla du känner, i en förort till en småstad där du läser ett program där alla i klassen är jordnära människor ifrån traktien, du äger ingen dator, ingen tv, har inga vänner, bara några cd skivor och en gitarr. Det var fan riktig ångest.
Jag fattar inte hur jag kunde vara så jävla dålig på relationer, hur fan överlede jag skiten? Jag levde helt isolerat och gick och handlade på närmaste turklivs.
Men jag hade väll ett behov av att isolera mig från omvärlden, att vara självständig, men jag mådde verkligen inte bra av det. Dock var min tröst att läsa "on love and loneliness" av Krishnamurti. Märker dock nu att jag aldrig greppande "on love" biten...
Hur fan jag kan vara såhär jävla dum i huvudet? Men det var bara 5 år sedan och jag kunde inte varit sämre "förbered" inför vuxenlivet.
Hur som helst.
Hur fan kunde jag överleva den skiten? Det var ju ren ångest varje dag. Iofs har jag i många perioder inte smakat på annat än ångest.
Hur fan kan jag vara såhär mesig fortfarande?
Hur som helst, det var genom detta mitt sexmissbruk började växa fram, ett sätt att på något sätt hitta någon slags torftig mening i min ångesttillvaro. Nu har detta sexmissbruk förstört min kropp. Jag fattade inte att den hade gränser innan den pajjade. Det är därför jag är så hård med gränser nuförtiden, eller jag jobbar på det iaf. Har ju aldrig haft någon far att se upp till, och därför har jag försökt hitta surrogat i olika former av stora religiösa ledare. Dessa är de enda jag känt riktigt tilltalat mig. Människor som gjort ordenligt känsloarbete.
,,,,,,,
mitt "nuvarande" förhållande då? Jo jag är mycket mer monogam nu. Jag inveserar verkligen i min relation, och hon är förespårkare för polygami, något jag respekterat. Men senaste tiden, efter nyår när jag kom tillbaka till stockholm, så har allt gått åt helevte...
När jag kom hem efter nyår så hade vi bestämt att jag skulle komma hem till henne tidigt på morgonen, kl 8, eftersom jag skulle få skjuts till stockholm. hur som helst så ringer jag på hennes dörr kl 8 och det tar ett tag innan hennes mamma öppnar. tjejen är inte hemma och detta är lagom pinsamt, eftersom hennes föräldrar verkar ha det svårt för mig, liten lägenhet och de vill ha lung och ro osv.... jag ringer tjejen och då visar det sig att hon ligger och sover hos sin pappa, men lovar att komma och möta upp mig vid telefonplan. när jag kommer fram till telefonplan så antar jag att hon antaligen kommer komma lite efter mig eftersom hennes pappa bor längre bort än hennes mamma, men det visar sig att hon sitter på telefonplan när jag kommer fram! jag blir jätteförvånad och frågar varför hon kom före mig, jag märker även att hon ser lite nyvaken ut, smärre desorienterad och stressad och då berättar hon att hon varit hos en annan kille!
jippie, vi hade haft kontakt över julen och jag hade sett fram emot att få träffa henne, men nu kändes allt bara helt konstigt. vi hade ett avtal om att det var okej att vara med andra killar/tjejer, men också att vara ärliga mot varandra, i den förvirrade situationen förstår jag inte alls vad jag ska göra, om jag ska vara arg på henne eller inte, hon har dock naturligtvis skuldlkänslor. vi går hem till mig och sover. jag är ju kamel, så jag låter som vanligt min "gränslösa kärlek" gå före allt annat, jag kan ju inte ändra mig, men samtidigt har hon inte varit ärlig. det viktigaste för mig är ärligheten och att man kommer överens. Men samtidigt har hon bråkat mycket med sin mamma, och samtidigt ställer jag endel krav på henne, vilket naturligtvis är utvecklande för henne, det är hon väl medveten om. men istället väljer hon att vara med någon annan mer kravlös kille.
hur som helst så händer det flera dagar i veckan att hon istället vill vara med honom än med mig, trots att jag uttryckligen säger att jag blir ledsen av det.
jag fattar inte vad hon håller på med, men samtidgit är hon i en slags frigörelseprocess från sin mamma, jag får f.ö. inte längre vara hos hennes mamma sen den där morgonen då jag häsla på klockan 8. tråkigt tycker jag eftersom min skola ligger nära henne och nu kommer jag få åka hem varje vardag till min lägenhet utan att kunna träffa henne.
men hur som helst så var det något jobbit som hände idag, jag har fastnade i att försöka undertrycka min "svartsjuka" eller vad man ska kalla det, men sen lät jag den komma över och den blev giftig, men efter det lyckades jag neuatralisera giftet.
efter detta var jag relativt lugn.
men nu blev jag ledsen igen
och för att inte haka upp mig på min nya tjej så tänker jag tillbaka på min gamla som jag aldrig lyckades älska,
jag insåg att jag aldrig gav henne den kärleken hon förtjänade...
Jag var så jävla förtvlivad.
Jag har inte bölat såhär mycket på flera år.
Jag inser att jag inte haft förmågan att älska andra människor, jag har inte utvecklat denna förmåga ännu och jag inser det. Jag gör en återkonstruktion av mitt känslomässiga förlopp, men kommer nu att beskriva det i bakvänd kronologisk ordning eftersom jag vill försöka få ner de senaste detaljerna.
När jag insåg att jag inte hade förmågan att älska andra människor för vad de är, så svepte alla mina mina relationer en i taget förbi in mina tankar och känslor, min bror, min far, min syster, min mor, alla är mer eller mindre deprimerade och alla har mer eller mindre funderat eller försökt att ta livet av mig. Jag ser det vackra i dem, deras goda egenskaper, hur mycket de försöker, på sina sätt, men samtidigt ser jag .
Jag är så jävla ledsen................
Jag ser hur de är fast, .
fast i sina egna sätt att försöka hantera deras vardag, och hur de, gång på gång gör samma misstag, hela tiden,
mina nära vänner och mina gamla tjejer,
jag ser verkligen hur de försöker, jag tittar tillbaka i mitt liv och ser hur de sträckt ut händerna mot mig, gett mig presener och ansträngt sig, för att sedan bli besvikna på mig när jag inte uppskattar deras kärlek,
det har alltid varit så,
jag har alltid varit såhär,
Jag ber till Gud att ge mig styrkan att kunna älska människor..................
Hur mamma sagt att jag varit bortskämt, men jag aldrig förstått varför eftersom hon endast gett mig gränslös, kravlös kärlek.
Jag har fått kärleksbrev som jag aldrig besvarade.
Människor har ställt upp för mig, men vad fan gör jag? Jag är så jävla upptagen med mig själv hela tiden.
Jag ser det goda hos alla, och jag ser avståndet mellan deras goda sidor och det, vad de förtränger, och sorgen är så stor att jag knappt kan hantera den.
VARFÖR?!111111
Avafo¨r
243or23lk
4r¨k2r
cqwåe
¨dwrlk¨pd¨rxld2 "¤ XL14kxc1 x4p
ce4 x1
2ex
¨
Era jävla iditorer, allihopa, varför vågar ni inte lita på er själva?
Ni försöker hantera livet men skapar stora jävla fköl23köl23f2lfö av
fattar ni inte hur nära ni är att bryta igenom? om ni bara vågade
om ni bara vågade
jag blir så jävla förbannad på er
ni kanske kan älska, kanske kan jag inte detta, men varför litar ni inte på er själva?
och varför litar ni inte på mig i alla fall?
ÄR NI SÅ DUMMA I HUVUDET?
är ni så sårade, så rädda för er själva?
måtte jag använda all min styrka till att förgöra detta mörker. med kärlek.
.....................................
Nu ska jag berätta i kronologisk ordning.
Min första kärleksrelation innehöll stora element romantisk kärlek. Men jag hade en idealiskt bild av kärlek. Jag vågade inte binda upp mig, min mamma hade aldrig ställt några krav på mig och jag upplevde relationen som väldigt kvävande. Jag ville ha förhållandet polygamt, såg ingen relevans i monogamin. Hennes föräldrar var i nästan 60 års åldern, en kristen ådra, godhjärtade, etc. Jag var aldrig med någon annan tjej, men hon var med andra killar vid flera tidpunker, trots att hon egentligen ville ha det monogamt.
Jag ville göra ett uppehåll eftersom jag kände mig kvävd av alla krav, och hon blev väldigt sårad. En månad senare eller så var jag kär i henne som aldrig förr, jag hade inte varit med någon tjej under tiden, men min kärlek hade växt sig väldigt stark eftersom jag insett att jag tagit vår kärlek för givet. Men det var försent, hon hade bearbetat mig, hon trodde att jag ville göra slut helt. Jag har aldrig varit så olyckligt kär i hela mitt liv. Den sommaren fick jag följa med henne till hennes föräldrars hus i dalanra, vi satt och kolla igenom första twin peaks säsongen, jag har aldrig varit så kär, men jag fick inte sova i samma rum som henne, pga av hennes föräldrar, och dessutom var vi ju inte ihop. Jag låg i rummet bredvid, men jag har aldrig i hela mitt liv känt en så stark gravitation, hela mitt väsen ville vara i rummet bredvid, det var outhärdligt och efter några timmar kom jag och tiggde och bad att få ligga bredvid henne...
Jag hörde att hon nu arbetade som någon form av chef på en biograf i london.
Det var ganska roligt hur jag träffade henne, min kompis hade ring mig och berättat att han haft besök av en skittrevlig tjej, de hade haft zombiefilmsfestival i hans källare. Hur som helst, han fyllde år veckan därpå och då var hon även där, då fick jag något konstigt infall att jag skulle snickra ihop en riktigt bra present till honom. Jag är som sagt jättedålig på presenter, har nästan aldrig gett någon en present i hela mitt liv. Dock har jag senaste året blivit bättre på det, i somras fyllde min vän 25 år och had ett jätte trevligt kalas, ungefär som på film. han fick en av mina gamla använda dubbeldildos och även en cigarr av mig, en rätt liten pinne. Det blev rätt komiskt, eftersom när han hade tänt den så styrde konvesationen in på ämnet cigarrer, jag berättade att första gången jag rökte cigar, som fortfrande är den största och cigarren jag någonsin sett, säkert 5 cm i omkrets eller så, så hade jag svårt att ens ta ett bloss, eftersom den var så genomblöt av andra människors saliv, vi gled över till att försöka komma på "grejen" med cigarrer, och slöt oss till att den antagligen representerar en fallossymbol vilket gjorde att jag plösligt insåg cigarren kanske inte var den bästa presenten att ge honom trots allt. Han rodnade lite gernant och vi skrattade högt tillsammans.
I julas fick min lillebror massa dyra julklappar, men årets succe blev ändå min julklapp. vi gick till br, hade bara 50 kr men lyckades få loss den sista pruttkudden för 25 spänn, självppblåsbar var den även. Han, erik, sprang runt med den hela julafton, men på juldagen så var den trasig, min storebror poängterade för vår lillebror att det faktiskt var en pruttkudde och ingen hoppkudde, något som verkade vara långt bortom hans begreppsvärld.
Min storebror hade köpt ett dungeons and dragons brädspel till erik som vi alla skulle spela tillsammas under julen, dock satt jag framför datorn nästan hela julen, så vi han ungefär spela en timme innan han på kvällen blev tvungen att åka över till sina fosterföräldrar, han var väldigt ledsen att vi inte han spela mer, och jag inser att det var mitt fel att vi inte kom igång tidigare.
Hela julen satt jag framför datorn och gav min familj väldigt lite uppmärksamhet/kärlek.
Hur som helst så skulle jag ge min kompis en present, det var en ansamlig av konstiga saker, typ en skiva, en gummisnodd, en kotte, en chokladkaka, etc, etc, men detta var bara för att impa på tjejen han hade bjudit över. Inser att det kanske var ganska lågt av mig att sno hans ragg, men samtidigt så har han aldrig haft svårt att skaffa tjejer...
Min nästa tjej var också blond, det var ganska rolig eftersom hon blev så förbannad på mig när jag påpekade för henne att jag hade smak för blonda tjejer, hon hade nämligen blekt det, under hela våran relation så störde hon sig något ofantligt på detta. Jag har med åren insett att tjejer helt enkelt fungerar på ett och att det är lönlöst att försöka trotsa detta, trots goda jämställdhets intentioner, dock är detta aldrig något man får påpeka för en tjej eftersom då blir hon galen, speciellt om hon anser sig vara feminist, vilket alla mina tjejer gjort...
Hon skickade kärleksbrev till mig. Jag svarade inte. Det var ganska lustigt hur vi blev ihop, eftersom hon var min bästa kompis lillesyrra. Det var på många sätt ett stormigt förhållande, jag hade fortfarande inte lärt mig att våra relationer genom att höra av mig osv. Sånna här enkla saker som jag alltid trotsat. Jag ska alltid trotsa saker tills jag "fattar" poängen, vilket tyvärr brukar ta väldigt lång tid, eftersom jag är för dum för att fråga människor.
Hur som helst slutade denna relation med en riktig filmscen. Jag hade precis sabbat min kuk för resten av mitt liv och försöker säga detta till henne, hon har precis fått ett intagningsbesked från kina och fattar inte varför jag ska envisas med att självömka mig nu när hon är så glad. problemet med henne var att när hon var ung så förnekade hennes mamma att hon var sjuk (vilket inte var det enda problemet), men hon hade otroligt svårt att acceptera att jag insett att mitt stånd var helt förstört, så hon väljer istället att slå mig på käften och slänga ut alla mina saker genom dörren ut i snön, det var fan den kallaste dagen på hela året. skönt att gå till bussen med permantent trasig penis, helt dyngsur eftersom du blivit nerbrottat i årets kallaste vintervänder, tjejen har gjort slut och hatar dig, du ska åka 50 mil till en småstad som du hatar, 50 mil från alla du känner, i en förort till en småstad där du läser ett program där alla i klassen är jordnära människor ifrån traktien, du äger ingen dator, ingen tv, har inga vänner, bara några cd skivor och en gitarr. Det var fan riktig ångest.
Jag fattar inte hur jag kunde vara så jävla dålig på relationer, hur fan överlede jag skiten? Jag levde helt isolerat och gick och handlade på närmaste turklivs.
Men jag hade väll ett behov av att isolera mig från omvärlden, att vara självständig, men jag mådde verkligen inte bra av det. Dock var min tröst att läsa "on love and loneliness" av Krishnamurti. Märker dock nu att jag aldrig greppande "on love" biten...
Hur fan jag kan vara såhär jävla dum i huvudet? Men det var bara 5 år sedan och jag kunde inte varit sämre "förbered" inför vuxenlivet.
Hur som helst.
Hur fan kunde jag överleva den skiten? Det var ju ren ångest varje dag. Iofs har jag i många perioder inte smakat på annat än ångest.
Hur fan kan jag vara såhär mesig fortfarande?
Hur som helst, det var genom detta mitt sexmissbruk började växa fram, ett sätt att på något sätt hitta någon slags torftig mening i min ångesttillvaro. Nu har detta sexmissbruk förstört min kropp. Jag fattade inte att den hade gränser innan den pajjade. Det är därför jag är så hård med gränser nuförtiden, eller jag jobbar på det iaf. Har ju aldrig haft någon far att se upp till, och därför har jag försökt hitta surrogat i olika former av stora religiösa ledare. Dessa är de enda jag känt riktigt tilltalat mig. Människor som gjort ordenligt känsloarbete.
,,,,,,,
mitt "nuvarande" förhållande då? Jo jag är mycket mer monogam nu. Jag inveserar verkligen i min relation, och hon är förespårkare för polygami, något jag respekterat. Men senaste tiden, efter nyår när jag kom tillbaka till stockholm, så har allt gått åt helevte...
När jag kom hem efter nyår så hade vi bestämt att jag skulle komma hem till henne tidigt på morgonen, kl 8, eftersom jag skulle få skjuts till stockholm. hur som helst så ringer jag på hennes dörr kl 8 och det tar ett tag innan hennes mamma öppnar. tjejen är inte hemma och detta är lagom pinsamt, eftersom hennes föräldrar verkar ha det svårt för mig, liten lägenhet och de vill ha lung och ro osv.... jag ringer tjejen och då visar det sig att hon ligger och sover hos sin pappa, men lovar att komma och möta upp mig vid telefonplan. när jag kommer fram till telefonplan så antar jag att hon antaligen kommer komma lite efter mig eftersom hennes pappa bor längre bort än hennes mamma, men det visar sig att hon sitter på telefonplan när jag kommer fram! jag blir jätteförvånad och frågar varför hon kom före mig, jag märker även att hon ser lite nyvaken ut, smärre desorienterad och stressad och då berättar hon att hon varit hos en annan kille!
jippie, vi hade haft kontakt över julen och jag hade sett fram emot att få träffa henne, men nu kändes allt bara helt konstigt. vi hade ett avtal om att det var okej att vara med andra killar/tjejer, men också att vara ärliga mot varandra, i den förvirrade situationen förstår jag inte alls vad jag ska göra, om jag ska vara arg på henne eller inte, hon har dock naturligtvis skuldlkänslor. vi går hem till mig och sover. jag är ju kamel, så jag låter som vanligt min "gränslösa kärlek" gå före allt annat, jag kan ju inte ändra mig, men samtidigt har hon inte varit ärlig. det viktigaste för mig är ärligheten och att man kommer överens. Men samtidigt har hon bråkat mycket med sin mamma, och samtidigt ställer jag endel krav på henne, vilket naturligtvis är utvecklande för henne, det är hon väl medveten om. men istället väljer hon att vara med någon annan mer kravlös kille.
hur som helst så händer det flera dagar i veckan att hon istället vill vara med honom än med mig, trots att jag uttryckligen säger att jag blir ledsen av det.
jag fattar inte vad hon håller på med, men samtidgit är hon i en slags frigörelseprocess från sin mamma, jag får f.ö. inte längre vara hos hennes mamma sen den där morgonen då jag häsla på klockan 8. tråkigt tycker jag eftersom min skola ligger nära henne och nu kommer jag få åka hem varje vardag till min lägenhet utan att kunna träffa henne.
men hur som helst så var det något jobbit som hände idag, jag har fastnade i att försöka undertrycka min "svartsjuka" eller vad man ska kalla det, men sen lät jag den komma över och den blev giftig, men efter det lyckades jag neuatralisera giftet.
efter detta var jag relativt lugn.
men nu blev jag ledsen igen
och för att inte haka upp mig på min nya tjej så tänker jag tillbaka på min gamla som jag aldrig lyckades älska,
jag insåg att jag aldrig gav henne den kärleken hon förtjänade...
FÖRBANNAD 2008-01-13 _ 18_06:
det är solots funktion.
låten är en harmoni, och allt väntar på sin förlösning.
det handlar om att avsluta med värdighet.
jag öppnade upp hjärtats portar och erkände att jag inte vågat älska.
det är därför jag strävat så långt och försökt så hårt, allt handlade om detta, att bli tillräckligt stark för att stå på egna ben och erkänna att jag är redo för att delta i gemenskapen, jag är redo att göra arbetet nu, nu är jag mogen, nu är jag vuxen, nu förstår jag ansvaret.
det är därför jag lyssnat på så mycket rock, det handlar om kärlek,..
vi väntar på solot, det är här vi förlöser och välkomnar våran nya resenär från resan, han kommer ur den harmoniska livmodern och bryter sig loss, redo att stå på egna ben, redo att testa vingarna efter all strävan.
hur insåg jag detta?
jo, jag har tidigare pratat om att jag inte vågade visa kärleken i mina två tidigare relationer. och att jag nu vågat inse detta, att de försökte, men att jag sårade dem..
nu i min tredje relation så har jag gett henne mycket kärlek, men hon har gått till en annan kille,
jag kände mig svartsjuk, trots att jag gått med på villkoren, hon vågade inte vara ärlig.
det finns tre stycken faser:
1.mamma ger mig kärlek vilket jag inte över huvud taget inte förstår, detta sårar mamma. jag själv känner mig klandrad eftersom den inte var gräns/kravlös.
2. min första flickvän ger mig kärlek, men med krav vilken inte kan hantera. jag vågar inte etablera relationen, man vill ha sitt oberoende, och känner sig kvävd av alla krav.
3. jag säger att jag behöver distans, hon ger upp i förtvivlan, jag inser att jag älskar henne mer än någonsing, men och kärleken är centrerad till det objekt som gav mig kärlek, men det är försent, jag har sårat henne.
4. jag blir otroligt förtvivlad, olycklig kär, eftersom jag inser att jag inte haft förmågan att älska, trots att jag fått chansen.
5. jag blir sårad och drar sig innåt, blir paranoid, eftersom jag inte vill bli sårad igen.
6, jag lever i ett slags diffust dubbelspel, försöker älska men kommer nedmassa försvarskenanismer för att "copa"/hantera stressen.
Jag började tidigare läsa om försvarsmekanismer, och blev igår förbannad, det kändes som de beskrev alla mina strategier jag försöker ta till. det känns otroligt jobbigt när någon annan skriver hur mekaniskt jag beter mig, det känns som jag inte har någon "väg" ut. Samtidigt skriver de att alla dessa är försvarsmekanismer, ungefär som att det fanns något "bortom" försvarsmekanismerna, men jag fattar inte vad det är och känner att alla dörrar, alla flyktvägar är igenmurade, vilket gör mig väldigt förbannad.
7. jag går in i en ny relation, känner att jag är redo för att börja investera i relationen för en gång skull, blir ihop med någon som är ung och som inte känner samma sak, jag ger henne dock friheten att träffa andra eftersom jag inte vill begränsa hennes frihet.
8. under julen ringer hon mig när jag är hos mamma i uppsala, jag svarar inte, hon blir ledsen, jag förstår att jag är dålig, jag ger ingen kärlek/uppmärksamhet till min familj heller, sitter bara här och pratar stort om hur mycket jag vill hitta kärleken i intensiteten.
9. kommer tillbaka till stockholm, det visar sig att hon varit med en annan kille, men kan inte förklara varför. hon tycks bara ha ett behov av det. vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen, hon har ljugit för mig samtidigt som hon sagt att hon träffat någon annan, det blir diffust, vet inte om jag ska utnyttja hennes skuldkänslor till min fördel, men jag säger det till henne, erkänner att jag kan spela på hennes skuldkänslor nu men att jag inte vill det.
10. under den fortsatta tiden när jag är i stockholm träffar hon hellre honom är mig, jag är sjuk och behöver mycket kärlek, men hon vill inte vara med mig.
11. igår åkte hon hem till honom igen efter jobbet.
här är processen:
1, jag ligger i sängen och försöker undertrycka all svartsjuka/avundsjuka, etc. jag har gett henne massa kärlek som hon inte är mogen nog att svara, utan sticker till andra, samtidigt som hon älskar mig mer än allt annat. brottas med rinktigt jobbiga känslor, men efter en punkt ger jag upp, jag frågar mig själv varför jag ska ge henne kravlös kärlek, samtidigt som jag kräver ärlighet, vilket hon gång på gång sviker, men eftersom min gränslösa kärlek är större än mitt krav på ärlighet så tvingas jag hela tiden göra undantag för hennes bristande ärlighet. men det som händer är att jag inser att känslorna är för stora, vilket leder mig till, en slags "flipp" i mitt huvud
2. jag accepterar de mörka känslorna - jag erkänner att hon korrumperar relationen med sina lögner, att hon gör den obalanserad, att allt ansvar på gränslöskärlek läggs på mig eftersom hon sviker mitt enda krav på ärlighet, börjar alltså fråga mig själv varför jag måste ge kravlös kärlek och göra undantag som "renar" den korruption med de lögner och den förbannelse hon lägger på mig. accepterar alltså den mörka sidan även hos mig, att det är dags att vända på rollerna, planerar därför i mina mörka perversioner vad jag skall göra med henne. inget sadistiskt, jag definierar kärlek som kravlös uppmärksamhet, vilket är förutsättningen för ett riktigt möte. att verkligen möta den andra där den är. jag tycker jag har försökt möta henne, men hon möter andra, hon lägger sin uppmärksamhet och tid på annat än mig, istälelt kommer hon med korrumperade lögner, trots att jag ger henne kärlek. men nu lägger jag i mitt mörker över ansvaret på henne, nu är det min tur att korrumpera relaationen, jag funderar på hur jag ska göra detta, men jag kommer i trevande fram till någon slags idé om att kärleken är uppmärskamheten i mötet, och att man alltså "bokar" in varandras tid, man skapar förväntingar när man frågar om kommer överens att man ska träffas och vara med varandra. jag får för mig att boka tid med henne för att sedan höra av mig att jag inte dykter upp, men att jag ska göra detta på ett extremt subtilt sätt, att jag låtsas som att det är missförstånd, att jag gång på gång skapar förväntingar och förhoppningar hos henne om att vi ska träffas, men sen dyker jag inte upp och kommer med bortförklaringar. detta gör att det blir hennes ansvar att "försona" och "rena" relationen. Jag antar och accetperar att relationen kommer bli en destruktiv relation, men att det inte spelar någon roll, eftersom allt handlar om att spegla det hon gjort för att få henne att inse vad hon gjort mot mig. efter jag målat upp dessa scenarion i huvudet på mig, alltså egentligen inte så allvarliga scenarion, jag ska inte skada henne fysiskt eller psykiskt, utan bara våran relation och de förhoppningar hon har, vilket jag upplever som tillräckligt smärtsamt, eftersom jag upplever att jag investerat mycket i relationen och att hon antaligen kommer bli lika ledsen som mig, fast skillnaden är ju nu att det är jag som sätter reglerna, jag har alltså gett upp relatoinen, men ger skenet av att inte göra det, jag börjar alltså acceptera att jag spelar ett skådespel, vilket jag annars aldrig gör. efter ett tag då jag spelat upp den sorg hon kommer känna för mig, och det övertag jag har, så är det något som "flippar till" i huvudet på mig än en gång
3. i en sekund frågar jag mig själv ärlig - varför ska jag göra detta? och känslorna är som bortblåsta. jag har inte längre något behov av att spegla smärtan. men samtidigt så erkänner jag nu att relationen är "tillintetgjord", jag har alltså inte "förlåtit henne", utan mer "dragit ett steck" över relationen. Jag upplever att vi nu är på noll (vilket visar sig att detta inte riktigt stämmer, men det inser jag inte här), jag säger till mig själv: okej, nu är vi på noll. Nu får vi börja om, och det som kommer hända veckorna framöver, blir ett slags "nytt första intryck". Alltså jag ska resonera som att jag inte känner henne, som att vi ska lära känna varandra igen. Om hon är med en annan kille mer än mig, så är det alltså "det första intrycket" hon skapar hos mig, det är alltså en slags nystart. Jag erkänner för mig själv att det i slutändan är mitt ansvar hur jag mår, att det inte är upp till henne, att jag inte är beroende av henne.
Jag tror jag löst problemet och börjar prata ut med min bror om denna tre stegs process. mycket sägs, men jag vill egentligen bara berätta honom att jag "tagit mig igenom processen", jag vill inte ha några "tips" av honom, utan känner bara att jag vill försöka cemenera tillståndet som det är, försöka dela med mig av känslorna när jag känner mig någolunda stabil, eftersom jag upplever att jag nu är så ärlig jag kan vara, alltså mer ärlig i 3 än i 2 (dvs då jag bejakade mörkret). En intressant sak han nämner i förbifarten är att han upplever att det är ett missförstånd i buddhismem, att man "egentligen får" "binda upp sig" om man vill - men då måste man vara villig att betala konsekvenserna för detta, och det är alltså ett neutralt konstaterande. (tycker i detta tillstånd att jag håller med på idén, och jag kommer alltså senare erkänna detta på ett emotionellt plan också, jag erkänner senare att jag själv tillåtit polygami, och att jag erkänner att jag varit otydlig med mina krav om ärlighet etc, jag tar på mig ansvaretför att det gått fel, etc)
Det som är intressant med dessa processer, är att jag ger "allt" i dem, det går alltså aldrig att söka tröst i något förflutet. jag upplever att jag verkligen måste använda hela min ärlighet, konstant för att få ordning på känslokaoset.
Jag tror det är över och går och lägger mig.
Senare så vaknar jag och har svårt att sova, jag har än en gång börjat tvivla på mig själv.
Jag ringer och förökser nå henne, klockan är åtta. men får inte tag i henne, blir förtvivlad och skriver av mig (vilket resulterade i det förra inlägget, klockan är nu 8-9 på morgonen).
Av att skriva av mig känner jag att jag får lite ro.
Jag vaknar upp klockan 15 ungefär är instabil igen. är ledsen att hon inte hört av sig.
ringer henne och nu svarar hon, jag blir ledsen igen att hon valt att vara med den andra killen, som även bor vid telefonplan, tycker jobbigt att det är så nära och hon ändå väljer att vara med honom.
hon försöker säga mig bl.a. att hon varit med om samma sak som jag varit med om, att hon tvingats lära sig att bli stark och egoistisk, hon erkänner för mig att hon är egoistisk i sitt beteende och att hon gör detta för att må bra själv, hon säger att hon fortfarande gillar mig mest, jag antar att hon menar det, men samtidigt är det mest prat, alltså, hon tycker verkligen att jag är viktigast, men kan inte riktigt hitta känslorna för detta själv ens, hon är alltså inte alls på samma känslomässiga nivå som mig. jag blir ledsen att hon inte stöttar mig när jag mår så dåligt, hon säger att hon bla bla. Hon säger alltså att hon gillar mig mest, och jag är övertygad över att hon menar det och tror på det själv, jag vet att hon inte ljuger här. Men samtidigt är hon , på ett annat sätt inte ärlig, eftersom hon inte investerar i relationen. hon säger att jag betyder mycket, men är ej kapabel att visa detta för mig eller anstränga sig. det är uppebart att hon gillar mig, men spelar inte alls i samma liga som mig. jag upplever att hon fortadne är beroende av min kärlek, men samtidigt har en konstig distans.
hur som helst så försöker jag säga att det är dåligt att vi inte hunnit löst detta, att hon inte tar mina känslor på allvar, att jag är redo att elda upp alla saker jag fått av henne som är hos mig, etc. jag försöker på något sätt ställla ultimatum på henne, men vågar inte gå ändå ut, eftersom som jag försöker få med henne på kroken, hon vill inte riktigt hänga med och det biter liksom inte.
hon säger att vi ska träffas imorogn klockan 17 för att reda ut detta, .., efter jag slutat, (hon ska jobba idag igen etc) jag säger att jag inte kan garantera något, att jag inte vet hur jag mår då, vill inte binda upp mig, eftersom jag vill är mycket mer sårad och ledsen än henne och vill ha övertaget i förhandligen.
hur som helst
jag är helt förtvilvad hela morgonen, någon gång lyckades jag få lite frihet, när erkände att jag var en "emotionell maschokist" jag tigger alltså om detta - det fick mig till och från att känna befrielse, och ligger i sängen. jag tänker tillbaka på mitt gamla förhållande, min gamla tjej och tänker på det jag skrivit imorose klockan 8, att jag inte är kapabel att älska etc.
Jag har alltså en slags genuin känsla för skillnaden mellan kravlös kärlek, och kärlek i kravform, dvs att boka tid och lägga ner möda på att investera i mening och betydelse, att planera och höra av sig, hålla relationen levande etc.
Jag förstår att båda delarna är viktiga, men har ändå inte riktigt lyckas ordna att denna dubbelhet kan existera inom mig, dvs att jag har krav, t.ex. krav på ärlighet osv, men att jag närsomhelst kan släppa alla kraven och ta emot, om hon inte kan leva upp till mina höga krav, etc.
men det jag inser är att jag inte vågat visa kärlek.
allt släpper medans jag skriver ett sms till henne som jag skickar. efter det känner jag en enorm tacksamhet inför allting. jag känner min förmåga och mitt mod att visa kärlek är starkare än någonsin eftersom jag på många sätt är tryggare i mig själv än jag någonsin varit.
det är nu jag börjar lyssna på musik och känner relevansen i allting igen. Ser relevansen i all musik att jag förstår att olika musikstilar representerar olika delar i denna process, och att allting är lika ärlig, beroende på vart man är i processen.
jag försöker alltså med denna tet beskriva alla små idéer, typ att ansvaret ligger på en själv, att man kan gå in i beroenden - men då måste ta konsevnenserna, att jag är en emotionell maschokist, men samtidigt alla vändingar i resonemanget, att jag först försöker undantrycka "det onda" men att mörkret tar mig och jag spelar ut det i min fantasi vilket resulterar i en slags katharsis i min kognitiva teater, där jag själv regisserar rollerna och händerlserna, så att de passar mot det jag känner osv.
hur som helst, nu känner jag mig helt fri och stark, och här kommer mitt sms, det var egentligen ett sms före, men det är inte relevant, det enda jag beskrev var hur jag kände att hon tog min själ när hon inte ger mig kärlek...
Det jag insåg var att jag var rädd att ge bort kärleken, ungefär som att den blev förlorad. Att jag lurat mig själv att kärleken i världen är ett nullsummespel, dvs att så fort man ger bort kärleken, så skapas en obalans. Dvs att någon annan tar ens kärlek så är den borta. Jag insåg att det enda sättet jag någonsin kan bli fri, är att skämma bort alla som sårar mig (vilket de iofs inte längre gör) med ännu mer kärlek, kärlek är alltså inget nollsummespel, men det är bara ett fåtal människor som vågar inse detta, det är för att de penetrerat sitt hjärta och inser att kärleken inte har några gränser. Den som tror att kärleken har gränser tror att kärleken går att förlora. Men de som inset att den är gränslös har insett att det går att skapa kärlek hela tiden, att det är en brunn som aldrig tar slut, att kärleken är förmågan till uppmärmsamhet, att inte låsa in kärleken i gränserna, i objekt, i personer. Kärleken upplevs alltså som personlig, att vi fäster den på objekt, men detta är inte hela sanningen.
Kärleken är så "ren" att den inte går att fånga, eftersom den är gränslös, skulle den vara begränsad skulle den gå att fånga, men då skulle den även kunna gå förlorad, och därför inte heller kränka eller besulda, det handlar bara om att hitta styrkan och modet att stå på egna ben och bli mogen. Den är så "ren" och subtil att människor inte märker att man ger bort den:
"... jag insåg att det var precis det jag gjorde, nämilgen att ge bort min själ, min kärlek. Jag inser att jag aldrig vågade etablera riktiga relationer, eller ge kärlek, eftersom jag trodde den skulle ta slut, men det är bara relationen som tar slut, detta inser inte människor därav deras paranoia. Jag ger dig nu den finaste gåvan, kärlek, och den är totalt kravlös. Du får göra vad du vill med den, du får min välsignelse. Jag önskar dig ett gott liv. Tack"
det är solots funktion.
låten är en harmoni, och allt väntar på sin förlösning.
det handlar om att avsluta med värdighet.
jag öppnade upp hjärtats portar och erkände att jag inte vågat älska.
det är därför jag strävat så långt och försökt så hårt, allt handlade om detta, att bli tillräckligt stark för att stå på egna ben och erkänna att jag är redo för att delta i gemenskapen, jag är redo att göra arbetet nu, nu är jag mogen, nu är jag vuxen, nu förstår jag ansvaret.
det är därför jag lyssnat på så mycket rock, det handlar om kärlek,..
vi väntar på solot, det är här vi förlöser och välkomnar våran nya resenär från resan, han kommer ur den harmoniska livmodern och bryter sig loss, redo att stå på egna ben, redo att testa vingarna efter all strävan.
hur insåg jag detta?
jo, jag har tidigare pratat om att jag inte vågade visa kärleken i mina två tidigare relationer. och att jag nu vågat inse detta, att de försökte, men att jag sårade dem..
nu i min tredje relation så har jag gett henne mycket kärlek, men hon har gått till en annan kille,
jag kände mig svartsjuk, trots att jag gått med på villkoren, hon vågade inte vara ärlig.
det finns tre stycken faser:
1.mamma ger mig kärlek vilket jag inte över huvud taget inte förstår, detta sårar mamma. jag själv känner mig klandrad eftersom den inte var gräns/kravlös.
2. min första flickvän ger mig kärlek, men med krav vilken inte kan hantera. jag vågar inte etablera relationen, man vill ha sitt oberoende, och känner sig kvävd av alla krav.
3. jag säger att jag behöver distans, hon ger upp i förtvivlan, jag inser att jag älskar henne mer än någonsing, men och kärleken är centrerad till det objekt som gav mig kärlek, men det är försent, jag har sårat henne.
4. jag blir otroligt förtvivlad, olycklig kär, eftersom jag inser att jag inte haft förmågan att älska, trots att jag fått chansen.
5. jag blir sårad och drar sig innåt, blir paranoid, eftersom jag inte vill bli sårad igen.
6, jag lever i ett slags diffust dubbelspel, försöker älska men kommer nedmassa försvarskenanismer för att "copa"/hantera stressen.
Jag började tidigare läsa om försvarsmekanismer, och blev igår förbannad, det kändes som de beskrev alla mina strategier jag försöker ta till. det känns otroligt jobbigt när någon annan skriver hur mekaniskt jag beter mig, det känns som jag inte har någon "väg" ut. Samtidigt skriver de att alla dessa är försvarsmekanismer, ungefär som att det fanns något "bortom" försvarsmekanismerna, men jag fattar inte vad det är och känner att alla dörrar, alla flyktvägar är igenmurade, vilket gör mig väldigt förbannad.
7. jag går in i en ny relation, känner att jag är redo för att börja investera i relationen för en gång skull, blir ihop med någon som är ung och som inte känner samma sak, jag ger henne dock friheten att träffa andra eftersom jag inte vill begränsa hennes frihet.
8. under julen ringer hon mig när jag är hos mamma i uppsala, jag svarar inte, hon blir ledsen, jag förstår att jag är dålig, jag ger ingen kärlek/uppmärksamhet till min familj heller, sitter bara här och pratar stort om hur mycket jag vill hitta kärleken i intensiteten.
9. kommer tillbaka till stockholm, det visar sig att hon varit med en annan kille, men kan inte förklara varför. hon tycks bara ha ett behov av det. vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen, hon har ljugit för mig samtidigt som hon sagt att hon träffat någon annan, det blir diffust, vet inte om jag ska utnyttja hennes skuldkänslor till min fördel, men jag säger det till henne, erkänner att jag kan spela på hennes skuldkänslor nu men att jag inte vill det.
10. under den fortsatta tiden när jag är i stockholm träffar hon hellre honom är mig, jag är sjuk och behöver mycket kärlek, men hon vill inte vara med mig.
11. igår åkte hon hem till honom igen efter jobbet.
här är processen:
1, jag ligger i sängen och försöker undertrycka all svartsjuka/avundsjuka, etc. jag har gett henne massa kärlek som hon inte är mogen nog att svara, utan sticker till andra, samtidigt som hon älskar mig mer än allt annat. brottas med rinktigt jobbiga känslor, men efter en punkt ger jag upp, jag frågar mig själv varför jag ska ge henne kravlös kärlek, samtidigt som jag kräver ärlighet, vilket hon gång på gång sviker, men eftersom min gränslösa kärlek är större än mitt krav på ärlighet så tvingas jag hela tiden göra undantag för hennes bristande ärlighet. men det som händer är att jag inser att känslorna är för stora, vilket leder mig till, en slags "flipp" i mitt huvud
2. jag accepterar de mörka känslorna - jag erkänner att hon korrumperar relationen med sina lögner, att hon gör den obalanserad, att allt ansvar på gränslöskärlek läggs på mig eftersom hon sviker mitt enda krav på ärlighet, börjar alltså fråga mig själv varför jag måste ge kravlös kärlek och göra undantag som "renar" den korruption med de lögner och den förbannelse hon lägger på mig. accepterar alltså den mörka sidan även hos mig, att det är dags att vända på rollerna, planerar därför i mina mörka perversioner vad jag skall göra med henne. inget sadistiskt, jag definierar kärlek som kravlös uppmärksamhet, vilket är förutsättningen för ett riktigt möte. att verkligen möta den andra där den är. jag tycker jag har försökt möta henne, men hon möter andra, hon lägger sin uppmärksamhet och tid på annat än mig, istälelt kommer hon med korrumperade lögner, trots att jag ger henne kärlek. men nu lägger jag i mitt mörker över ansvaret på henne, nu är det min tur att korrumpera relaationen, jag funderar på hur jag ska göra detta, men jag kommer i trevande fram till någon slags idé om att kärleken är uppmärskamheten i mötet, och att man alltså "bokar" in varandras tid, man skapar förväntingar när man frågar om kommer överens att man ska träffas och vara med varandra. jag får för mig att boka tid med henne för att sedan höra av mig att jag inte dykter upp, men att jag ska göra detta på ett extremt subtilt sätt, att jag låtsas som att det är missförstånd, att jag gång på gång skapar förväntingar och förhoppningar hos henne om att vi ska träffas, men sen dyker jag inte upp och kommer med bortförklaringar. detta gör att det blir hennes ansvar att "försona" och "rena" relationen. Jag antar och accetperar att relationen kommer bli en destruktiv relation, men att det inte spelar någon roll, eftersom allt handlar om att spegla det hon gjort för att få henne att inse vad hon gjort mot mig. efter jag målat upp dessa scenarion i huvudet på mig, alltså egentligen inte så allvarliga scenarion, jag ska inte skada henne fysiskt eller psykiskt, utan bara våran relation och de förhoppningar hon har, vilket jag upplever som tillräckligt smärtsamt, eftersom jag upplever att jag investerat mycket i relationen och att hon antaligen kommer bli lika ledsen som mig, fast skillnaden är ju nu att det är jag som sätter reglerna, jag har alltså gett upp relatoinen, men ger skenet av att inte göra det, jag börjar alltså acceptera att jag spelar ett skådespel, vilket jag annars aldrig gör. efter ett tag då jag spelat upp den sorg hon kommer känna för mig, och det övertag jag har, så är det något som "flippar till" i huvudet på mig än en gång
3. i en sekund frågar jag mig själv ärlig - varför ska jag göra detta? och känslorna är som bortblåsta. jag har inte längre något behov av att spegla smärtan. men samtidigt så erkänner jag nu att relationen är "tillintetgjord", jag har alltså inte "förlåtit henne", utan mer "dragit ett steck" över relationen. Jag upplever att vi nu är på noll (vilket visar sig att detta inte riktigt stämmer, men det inser jag inte här), jag säger till mig själv: okej, nu är vi på noll. Nu får vi börja om, och det som kommer hända veckorna framöver, blir ett slags "nytt första intryck". Alltså jag ska resonera som att jag inte känner henne, som att vi ska lära känna varandra igen. Om hon är med en annan kille mer än mig, så är det alltså "det första intrycket" hon skapar hos mig, det är alltså en slags nystart. Jag erkänner för mig själv att det i slutändan är mitt ansvar hur jag mår, att det inte är upp till henne, att jag inte är beroende av henne.
Jag tror jag löst problemet och börjar prata ut med min bror om denna tre stegs process. mycket sägs, men jag vill egentligen bara berätta honom att jag "tagit mig igenom processen", jag vill inte ha några "tips" av honom, utan känner bara att jag vill försöka cemenera tillståndet som det är, försöka dela med mig av känslorna när jag känner mig någolunda stabil, eftersom jag upplever att jag nu är så ärlig jag kan vara, alltså mer ärlig i 3 än i 2 (dvs då jag bejakade mörkret). En intressant sak han nämner i förbifarten är att han upplever att det är ett missförstånd i buddhismem, att man "egentligen får" "binda upp sig" om man vill - men då måste man vara villig att betala konsekvenserna för detta, och det är alltså ett neutralt konstaterande. (tycker i detta tillstånd att jag håller med på idén, och jag kommer alltså senare erkänna detta på ett emotionellt plan också, jag erkänner senare att jag själv tillåtit polygami, och att jag erkänner att jag varit otydlig med mina krav om ärlighet etc, jag tar på mig ansvaretför att det gått fel, etc)
Det som är intressant med dessa processer, är att jag ger "allt" i dem, det går alltså aldrig att söka tröst i något förflutet. jag upplever att jag verkligen måste använda hela min ärlighet, konstant för att få ordning på känslokaoset.
Jag tror det är över och går och lägger mig.
Senare så vaknar jag och har svårt att sova, jag har än en gång börjat tvivla på mig själv.
Jag ringer och förökser nå henne, klockan är åtta. men får inte tag i henne, blir förtvivlad och skriver av mig (vilket resulterade i det förra inlägget, klockan är nu 8-9 på morgonen).
Av att skriva av mig känner jag att jag får lite ro.
Jag vaknar upp klockan 15 ungefär är instabil igen. är ledsen att hon inte hört av sig.
ringer henne och nu svarar hon, jag blir ledsen igen att hon valt att vara med den andra killen, som även bor vid telefonplan, tycker jobbigt att det är så nära och hon ändå väljer att vara med honom.
hon försöker säga mig bl.a. att hon varit med om samma sak som jag varit med om, att hon tvingats lära sig att bli stark och egoistisk, hon erkänner för mig att hon är egoistisk i sitt beteende och att hon gör detta för att må bra själv, hon säger att hon fortfarande gillar mig mest, jag antar att hon menar det, men samtidigt är det mest prat, alltså, hon tycker verkligen att jag är viktigast, men kan inte riktigt hitta känslorna för detta själv ens, hon är alltså inte alls på samma känslomässiga nivå som mig. jag blir ledsen att hon inte stöttar mig när jag mår så dåligt, hon säger att hon bla bla. Hon säger alltså att hon gillar mig mest, och jag är övertygad över att hon menar det och tror på det själv, jag vet att hon inte ljuger här. Men samtidigt är hon , på ett annat sätt inte ärlig, eftersom hon inte investerar i relationen. hon säger att jag betyder mycket, men är ej kapabel att visa detta för mig eller anstränga sig. det är uppebart att hon gillar mig, men spelar inte alls i samma liga som mig. jag upplever att hon fortadne är beroende av min kärlek, men samtidigt har en konstig distans.
hur som helst så försöker jag säga att det är dåligt att vi inte hunnit löst detta, att hon inte tar mina känslor på allvar, att jag är redo att elda upp alla saker jag fått av henne som är hos mig, etc. jag försöker på något sätt ställla ultimatum på henne, men vågar inte gå ändå ut, eftersom som jag försöker få med henne på kroken, hon vill inte riktigt hänga med och det biter liksom inte.
hon säger att vi ska träffas imorogn klockan 17 för att reda ut detta, .., efter jag slutat, (hon ska jobba idag igen etc) jag säger att jag inte kan garantera något, att jag inte vet hur jag mår då, vill inte binda upp mig, eftersom jag vill är mycket mer sårad och ledsen än henne och vill ha övertaget i förhandligen.
hur som helst
jag är helt förtvilvad hela morgonen, någon gång lyckades jag få lite frihet, när erkände att jag var en "emotionell maschokist" jag tigger alltså om detta - det fick mig till och från att känna befrielse, och ligger i sängen. jag tänker tillbaka på mitt gamla förhållande, min gamla tjej och tänker på det jag skrivit imorose klockan 8, att jag inte är kapabel att älska etc.
Jag har alltså en slags genuin känsla för skillnaden mellan kravlös kärlek, och kärlek i kravform, dvs att boka tid och lägga ner möda på att investera i mening och betydelse, att planera och höra av sig, hålla relationen levande etc.
Jag förstår att båda delarna är viktiga, men har ändå inte riktigt lyckas ordna att denna dubbelhet kan existera inom mig, dvs att jag har krav, t.ex. krav på ärlighet osv, men att jag närsomhelst kan släppa alla kraven och ta emot, om hon inte kan leva upp till mina höga krav, etc.
men det jag inser är att jag inte vågat visa kärlek.
allt släpper medans jag skriver ett sms till henne som jag skickar. efter det känner jag en enorm tacksamhet inför allting. jag känner min förmåga och mitt mod att visa kärlek är starkare än någonsin eftersom jag på många sätt är tryggare i mig själv än jag någonsin varit.
det är nu jag börjar lyssna på musik och känner relevansen i allting igen. Ser relevansen i all musik att jag förstår att olika musikstilar representerar olika delar i denna process, och att allting är lika ärlig, beroende på vart man är i processen.
jag försöker alltså med denna tet beskriva alla små idéer, typ att ansvaret ligger på en själv, att man kan gå in i beroenden - men då måste ta konsevnenserna, att jag är en emotionell maschokist, men samtidigt alla vändingar i resonemanget, att jag först försöker undantrycka "det onda" men att mörkret tar mig och jag spelar ut det i min fantasi vilket resulterar i en slags katharsis i min kognitiva teater, där jag själv regisserar rollerna och händerlserna, så att de passar mot det jag känner osv.
hur som helst, nu känner jag mig helt fri och stark, och här kommer mitt sms, det var egentligen ett sms före, men det är inte relevant, det enda jag beskrev var hur jag kände att hon tog min själ när hon inte ger mig kärlek...
Det jag insåg var att jag var rädd att ge bort kärleken, ungefär som att den blev förlorad. Att jag lurat mig själv att kärleken i världen är ett nullsummespel, dvs att så fort man ger bort kärleken, så skapas en obalans. Dvs att någon annan tar ens kärlek så är den borta. Jag insåg att det enda sättet jag någonsin kan bli fri, är att skämma bort alla som sårar mig (vilket de iofs inte längre gör) med ännu mer kärlek, kärlek är alltså inget nollsummespel, men det är bara ett fåtal människor som vågar inse detta, det är för att de penetrerat sitt hjärta och inser att kärleken inte har några gränser. Den som tror att kärleken har gränser tror att kärleken går att förlora. Men de som inset att den är gränslös har insett att det går att skapa kärlek hela tiden, att det är en brunn som aldrig tar slut, att kärleken är förmågan till uppmärmsamhet, att inte låsa in kärleken i gränserna, i objekt, i personer. Kärleken upplevs alltså som personlig, att vi fäster den på objekt, men detta är inte hela sanningen.
Kärleken är så "ren" att den inte går att fånga, eftersom den är gränslös, skulle den vara begränsad skulle den gå att fånga, men då skulle den även kunna gå förlorad, och därför inte heller kränka eller besulda, det handlar bara om att hitta styrkan och modet att stå på egna ben och bli mogen. Den är så "ren" och subtil att människor inte märker att man ger bort den:
"... jag insåg att det var precis det jag gjorde, nämilgen att ge bort min själ, min kärlek. Jag inser att jag aldrig vågade etablera riktiga relationer, eller ge kärlek, eftersom jag trodde den skulle ta slut, men det är bara relationen som tar slut, detta inser inte människor därav deras paranoia. Jag ger dig nu den finaste gåvan, kärlek, och den är totalt kravlös. Du får göra vad du vill med den, du får min välsignelse. Jag önskar dig ett gott liv. Tack"
Det har nu gått två veckor sedan detta.
Problemet som jag ser det, är att människor är beroende av andra, för att de upplever att kärleken är ett nollsummespel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Nollsummespel
I själva verket är kärleken ett plussummespel. Ekonomi och all företagsverksamhet bygger på att ett material tas in och ett förädlat material kommer ut.
Vi är beroende av andra för att bli "bekräftade". Att bli bekräfad är samma sak som att blomma ut, dvs, att bli "realisterad", dvs att att fullända sin potential.
"Sökandet efter bekräftelse" som barnet har, och som konstnären och artisten har, är sökandet efter att existera.
Vi behöver en bekräftelse av andra för att känna att vi är "ok".
Vi bygger våran kärlek på att om min tjej gör slut, så blir jag sårad. Kärleken är ett nollsummespel.
Men min poäng är att detta är helt fel.
Konstnären börjar med ett billigt material, pensel och färg kostar inte många kronor i närmaste konstbutik. Men genom uppmärksamhet och strävan så skapas/investeras ett värde i konstverket.
Problemet är att vi börjar identifiera oss med våra prestationer, vi tror att vi är konstverket och våra utmärkelser, när vi i själva verket är konstnären.
När myndighetspersonal inte litar på oss pissar de på vårat konstverk.
Krig bygger på förlorad värdighet, förmågan att ej kunna hantera denna värdighet eftersom vi etablerar en "relation", dvs ett beroende mellan oss själva och en annan människa.
Svårt att sammanfatta alla resonemang.
Jag har funderat på detta så jävla länge, det är helt klart i mitt huvud.
Jag insåg vad det innebär "att vända andra kinden till". Vi tror att detta är ett "krav", men det är att missförstå poängen. "att vända andra kinden till" är inte beskrivningen av ett krav, utan processen av att kunna släppa kraven och inte känna att vi måste svara "med rättvisa".
All rättvisa, dvs "justification" bygger på en intuitiv känsla om "nollsummespelet". Det är därför våldspiraler startar.
Men hemligheten är att kärlek är ett plussummespel. Kärlek är något som skapas. Det kommer ur kravlösheten och ur detta definierar kraven. Att vända andra kinden till, dvs förstå kärleken kan aldrig bli ett krav/moralisk regel, det är beskrivningen hur man gör för att nå "personlig katharsis".
Jag har insett dramats funktion, dvs att "guida oss" igenom rättviseprocessen, att få oss att projicera ut våran känslomässiga obalans.
Krigspropaganda (dvs känslomässig manipulation för att skapa känslomässig obalans för att kunna manipuleras) är alltså den totala motsatsen till katharsis processen http://sv.wikipedia.org/wiki/Katarsis
Jag har insett vad "företaganden" är, vad "drama" är, vad "ekonomi" är, vad "matematik" är, vad "kärlek" är.
Jag är iofs jävligt obalanserad. I söndags kände jag att jag höll på att bli galen, men jag fick stöd.
Idag har jag känt mig starkare än på länge.
Min energinivå är i vissa studer extremt hög, jag är väldigt koncenterad, men mot kvällen blir jag väldigt trött.
Att lära sig "balansera" sina rytmer/energinivåer under dagen är något jag fortfraande måste bli bättre. på.
Jag känner att de gånger jag har svårt att interagera med andra är då jag är som mest rastlös/energisk eller som mest trött.
Förlåt för osammanhängande beskrivningar, men detta är väldigt klart i mitt huvud.
Problemet som jag ser det, är att människor är beroende av andra, för att de upplever att kärleken är ett nollsummespel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Nollsummespel
I själva verket är kärleken ett plussummespel. Ekonomi och all företagsverksamhet bygger på att ett material tas in och ett förädlat material kommer ut.
Vi är beroende av andra för att bli "bekräftade". Att bli bekräfad är samma sak som att blomma ut, dvs, att bli "realisterad", dvs att att fullända sin potential.
"Sökandet efter bekräftelse" som barnet har, och som konstnären och artisten har, är sökandet efter att existera.
Vi behöver en bekräftelse av andra för att känna att vi är "ok".
Vi bygger våran kärlek på att om min tjej gör slut, så blir jag sårad. Kärleken är ett nollsummespel.
Men min poäng är att detta är helt fel.
Konstnären börjar med ett billigt material, pensel och färg kostar inte många kronor i närmaste konstbutik. Men genom uppmärksamhet och strävan så skapas/investeras ett värde i konstverket.
Problemet är att vi börjar identifiera oss med våra prestationer, vi tror att vi är konstverket och våra utmärkelser, när vi i själva verket är konstnären.
När myndighetspersonal inte litar på oss pissar de på vårat konstverk.
Krig bygger på förlorad värdighet, förmågan att ej kunna hantera denna värdighet eftersom vi etablerar en "relation", dvs ett beroende mellan oss själva och en annan människa.
Svårt att sammanfatta alla resonemang.
Jag har funderat på detta så jävla länge, det är helt klart i mitt huvud.
Jag insåg vad det innebär "att vända andra kinden till". Vi tror att detta är ett "krav", men det är att missförstå poängen. "att vända andra kinden till" är inte beskrivningen av ett krav, utan processen av att kunna släppa kraven och inte känna att vi måste svara "med rättvisa".
All rättvisa, dvs "justification" bygger på en intuitiv känsla om "nollsummespelet". Det är därför våldspiraler startar.
Men hemligheten är att kärlek är ett plussummespel. Kärlek är något som skapas. Det kommer ur kravlösheten och ur detta definierar kraven. Att vända andra kinden till, dvs förstå kärleken kan aldrig bli ett krav/moralisk regel, det är beskrivningen hur man gör för att nå "personlig katharsis".
Jag har insett dramats funktion, dvs att "guida oss" igenom rättviseprocessen, att få oss att projicera ut våran känslomässiga obalans.
Krigspropaganda (dvs känslomässig manipulation för att skapa känslomässig obalans för att kunna manipuleras) är alltså den totala motsatsen till katharsis processen http://sv.wikipedia.org/wiki/Katarsis
Jag har insett vad "företaganden" är, vad "drama" är, vad "ekonomi" är, vad "matematik" är, vad "kärlek" är.
Jag är iofs jävligt obalanserad. I söndags kände jag att jag höll på att bli galen, men jag fick stöd.
Idag har jag känt mig starkare än på länge.
Min energinivå är i vissa studer extremt hög, jag är väldigt koncenterad, men mot kvällen blir jag väldigt trött.
Att lära sig "balansera" sina rytmer/energinivåer under dagen är något jag fortfraande måste bli bättre. på.
Jag känner att de gånger jag har svårt att interagera med andra är då jag är som mest rastlös/energisk eller som mest trött.
Förlåt för osammanhängande beskrivningar, men detta är väldigt klart i mitt huvud.
Säga vad man vill om dig Jimmy men du är en jävel på att skriva och jag är grymt imponerad av din förmåga att uttrycka dina känslor i skrift. Att ge uttryck för sina känslor kan också vara oerhört viktigt i det stämningstillstånd som du befinner sig. Ibland måste man "ut med gammalt och in med nytt" för att kunna gå vidare.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 41 och 0 gäster